MankerBeer.com

Svensk öl är på frammarsch känns det som, fler öl från fler bryggerier finner ut till systembolaget och till på krogarna som, så som jag känner, tacksamt tar emot. Men så är det oftast bra öl också så vi vinner alla på det – konsument, producent och marknaden. Precis som jag skrev i mitt ölbloggstafettinlägg så tror jag att samma process gällande att folk har tröttnat på vanligt blasköl gör att de vågar testa mer svenska saker om de får chansen. “Svensk öl” kommer alltid sälja lättare än “tysk, holländsk, amerikansk eller brittisk” till någon som inte vet vad han/hon egentligen kanske vill ha eller fullt ut gillar – än. Många jag känner gick över direkt till mestadels amerikansk öl efter sina dagar med falcon och annat och skulle nog ha svårt att uppskatta en tysk veteöl eller en belgisk trippel. Det intresset kommer med tiden tror jag och just att våga prova nya saker, men tills dess så har många en “öppenhet” till att våga prova svenskt just för att det är svenskt. Sen gäller det såklart att ölen presterar också och faller dem i smaken, men så bra som de flesta mikros börjar bli så blir det nog inte en alltför svår match.

• Idag blir det ölprovning – De Molen står på schemat men line-up’en är inte klar, men gott blir det.
• Får även ett paket från Alvinne med massa gott från dem, De Molen och Struise. Mumma! Vad det är som kommer? Well, en sneak peak om vad är att se vad som står i Beers @ Home, lite De Molen, Strusie och Alvinne är det som är nytt där

Mer om båda dessa imorgon, för nu handlade det om svensk öl. Jag drack i onsdags även Nils Oscar Brown Ale och S:t Eriks Pompona Porter – förutom Dogfish Head Fort m.m. Så – är dessa dugliga svenska öl?

Nils Oscar Brown Ale
En maltig brown ale med Fuggles och Amarillohumle på trevliga 4,6%. Enligt Stene på Akkurat så är det även Nelson Sauvinhumle i den (eller är det enbart i den som är cask’ad?)

Utseende: Vacker blodrödsbrun vätska, mörkt gyllene. Med lite lätt cappucinofärgat skum med minimala till små bubblor.
Doft: Även här börjar jag tänka på julöl (liksom med St Eriks Pompona Porter), troligen på grund av den söta och oerhört tydliga maltkaraktären i doften som följs av lite brittisk fuggleshumle med lite lätt citrus. Doften får mig att tänka på Jämtlands julöl  med karamellknäck och lite citrus– inbjudande men rätt lätt. Doftar väldigt trevligt men snurrar man runt vätskan i glaset så framträder sedan inte mycket mer utan då börjar man märka av att det är en relativt enkel öl som dock uppfyller vad den lovar.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Tydliga maltinslag och karamellsött med lite bittrare smaker av citrus från humlen som tar andrafiolen. Den humliga bitterheten skapar känslan av säsongsöl (typ påsk- och julöl) för mig när den klaskar ihop med malten. Smakerna går ihop väl med lite kryddig korv som var middagen den dagen. Karamellknäck med lite nötter även här och jag förstår varför jag tänkte på Jämtlands som jag tycker oftast är väldigt knäckiga i samma stil.

Betyg? – Bra, en maltdominerande brown ale med en humlebeska som mer leder in mig på bitterspåret än brown ale. Men jag orkar inte anmärka något då det är en väldigt trevlig smak, perfekt karamellig och lätt och fräscht humlebesk som kommer falla många i smaken nu inför hösten. Jag har ju lite svårt för brittisk öl och denna är rätt tydligt anglofil, men en hygglig och god sådan! De som gillar brittisk öl kommer nog gilla denna

S:t Eriks Pompona Porter
En trevligt porter (5,4%) med brittisk chokladmalt och vanilj.

Utseende: Mörk, mörkt brun vätska med smått poröst skum, minimala till små bubblor i det lätt cappucinofärgade skummet.
Doft: Doftar av lätt rostad choklad följt av en rätt tydlig men fräsch humlecitrus i typiskt stuk tycker jag för denna serie öl. Sedan kommer chokladen och vaniljen med söta dofter – typ chokladböna med det lite rostade i doften. Färska och tydliga smaker som alltid när Jessica Heidrisch gör öl. Lätt bitter choklad på slutet.
Smak: Medelstor till större munkänsla med bra kolsyra som fyller upp bra. Vätskan växer men ändå är det en rätt tunn kropp mot slutet som på ett bra sätt för fram chokladsmaken. Precis lagom rostad chokladmalt för att det inte ska bli för torrostad eller bittert utan istället lyfter det fram fräschören hos de andra smakerna. Lite julkryddigt någonstans kan jag tycka. Smaken är trevligt och lätt vilket lyfter helheltsintrycket. Dock tycker jag kanske att det blir lite för lättsamt mot slutet och även fast det inte blir tråkigt eller dåligt så saknar jag något.

Betyg? – Bra, allt är välgjort – som alltid, fräsht och gott och smakerna känns verkligen genuina. Dock skulle jag vilja känner mer smak, lite lite kraftigare och kanske lite ”mer” av något. Till en liten trevlig dessert kommer denna nog imponera lite mer, men likväl så saknade den något såhär i sin enkelhet.

Igår var en underlig dag där jag tog en eftermiddagsöl och lite lingonkaka för att sedan dricka lite Dogfish Head Fort mot kvällen som vipps slutade på Monks och däremellan åkte några till av de svenska nyheterna från gårdagens släpp på systembolaget ned. Lång dag med andra ord, lite spontant sådär. Min spontana tanke efter gårdagens släpp var att det var en väldigt trevlig mix utav öl – lite brittiskt, lite amerikanskt, lite ipa, lite ale, lite porter. Sånt är trevligt och det är kul att det inte blir för inkört med danskt och amerikanskt om vartannat, vilket jag själv förvisso inte skulle klaga över – men jag tror inte det skapar en alltför stor ölkunskap hos folk att inte få ett större urval. Dagens lite hastiga inlägg blir däremot om gårdagens paradöl (av de 4-5 jag provade mig igenom) samt en av de svenska ölen från gårdagens släpp som jag gillade rätt starkt och som fick ackompanjera mig till min middag.

Men vi börjar med det roliga av det jag drack igår. En fruktöl på maffiga 18% med hallon från Delaware och Oregon? Jepp, Dogfish Heads Fort.

Dogfish Head Fort

Utseende: Rödorange färg med litet juicefrasigt skum.
Doft: Alkoholen märks men utan att det blir för spritigt, först. Sedan kommer en puréesyrlig sötma med hallon och lite honungsartad alkohol (typ dessertvin men inte lika lagrat lent). Brandyinfluenser och lite belgiskt mörkt socker.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt stor fyllighet direkt i munnen som lyfts av alkoholen som gör att man känner att man har vätskan i munnen. Smaken är betydligt mycket alkoholstarke än doften. Det är hallonlikör och varm spritighet. Visst finns det honungslena puréeinfluenser i början och på tungan sprider lite sötma. Men överlag tar spritigheten över även fast det blir en rätt varm och trevlig hallonsmak kvar i munnen när luften börjar sippra in igen. Hallonen är lite småsura men i längden blir det ändå en bra balans – vare sig för sött eller för surt eller för spritigt eller något –utan bra tidskrävande fruktöl. En perfekt long session-öl på samma sätt som en krävande stout kan vara.

Betyg? – Bättre, i USA gick denna för cirkus 10 dollar (80-90kr) i Sverige går den på 5-600 på krogen. 10 dollar och jag skulle alltid ha en eller ett par hemma, för det är en potent, alkoholstark och perfekt trevlig öl. Krävande? Javisst, men istället för en mörk sippbar stout så är detta som en fruktlambic-artad öl i den högre skalan som kräver tid och förståelse. För den är inte lättsam, smakrik eller len och mjuk i sina smaker. Den kräver riktigt mycket, men så får man ut rätt mycket, efter en flaska är man förutom lite salongsberusad rätt nöjd. Den har en väldig charm som gör att man gillar den för vad den är. Smakerna kanske känns lite sofistikerade och propra istället för helvilda och bångstyriga, men det är också det som gör den till en bra kvällsöl.

Ölen jag drack före denna kom dock från Sverige och systembolaget via Sigtuna Brygghus ute vid Arlandastad. Det är deras oktoberfestöl Black October, en svart lager, schwarzbier, med massa choklad och kaffe.

Sigtuna Black October

Utseende: Rätt klar brunsvart färg, lite brunare skum med små bubblor och rätt mjäll topp.
Doft: Lite mineraligt kaffe samsas med rökighet, choklad och bränd malt. Rätt fylligt intryck även fast det rökiga träet och mineraliga känslan ger den lite torrt slut. Det är någonting i doften jag väldigt tydligt känner igen från något annat men inte kan placera, eventuellt den mineraliga, lite brända chokladen och kaffen från någon rököl skulle jag tro.
Smak: Lättare till medel munkänsla med bra kolsyra med rätt små bubblor. Chokladsmaken är rätt dämpad i lite bränt malt, soja och lite bitter kaffe. Får ett lite karamelligt intryck, dock mörkt bränt sådant som ger lite sötma till smaken vilket säkert gifter sig väl till en god bit mat. Det är även en sötma som sitter kvar efteråt och gör sig påmind. Lite torr känsla med viss bitterhet stannar kvar rätt tydligt i munnen efteråt, efter en stund framträder också lite bränt ljust trä.

Betyg? – Bra(+), väldigt drickbar och med en hyfsad variation av smaker och intryck. Bryggmästaren Mattias Hammenlind rekommenderar bratwurst, kallrökt lax eller lite annat till den enligt flaskans etikett och jag skulle nog gärna ha lite kallrökt lax till den – eller korv med för den delen. Så fram åker lite kryddig korv och visst lyfter sig smakerna nu, dock är den lite för lätt i kroppen för att kunna stå emot alltför kryddiga korvar, men bra matchning är det. Den är precis sådär balanserad som man vill ha den för att den inte ska börja bli svårhanterlig även utan mat – och just för att den passar mycket och många och dess drickbarhet ger den ett litet plus. Önskar dock att jag kunde bli klok på doften det är jag känner igen, soja och mörka bär med lite rök?

Idag var det ännu ett släpp vilket nog få har missat – det skulle vankas lite superb IPA samt upphoppad black lager från Avery, lite barley wine från Mohawkserien m.m. Jag nöjde mig med följande:

2 st Avery Seventeen Dry Hopped Black Lager
2 st Avery The Maharaja IIPA – Trots att den tappades i mars i år så lär den vara rätt god!
1 st Sigtuna Black October – läst gott om den så får testa först
1 st St Eriks Pompona Porter
2 st Traquair 2010
1 st Nils Oscar Brown Ale
1 st Mohawk Barley Wine
1 st Coopers Vintage Ale 2010 – blev lite besviken, brukar dricka deras 2007’a som är riktigt god, orka sitta och vänta med 2010’an ett par år (även fast stod 09 på kvittot)

Utöver det så hade de på Regeringsgatan vare sig fått in BrewDog Nanny State, De Rankes XX Bitter, Mohawk Stich Port m.fl. Ska de ens komma in där? Enligt Systembevakningsagenten är det bara helt off bolag som har fått den sistnämnda?

Kan dock trösta mig med att jag idag får ett paket från holland med 33 flaskor med varierat innehåll, mer om det imorgon.

Igår blev det en snabbsejour på Monks Porterhouse för lite gott.

North Coast  Old no 38
Dock blev jag så besviken på denna – en av världens topp-20 dry stouts enligt RB – men med B+ som average på BA. Kanske ska överge RB då betygen där ibland känns rätt missvisande (varför man nu ska följa vad andra tycker och inte sin egen smak, men ändå). Jag tyckte den var för syrligt tunn, lite för konstig beska men med kaffekryddig doft som växte på en. Munkänslan var tunn med små små syrliga bubblor, lite smak av lakrits, choklad och kaffe. Men var inte någon större drickbarhet på den, stiltypisk och fantastisk eller bara tråkig? För mig vart den det senare. Betyg? – OK+.

Bättre var då lite från De Molen som de hade på tapp. Det gillar jag med Monks, att de brukar ha rätt mycket trevligt från dem och just på tapp – visst är det lite dyrt, men ändå kul. Jag provade i våras deras Amarillo på tapp och blev riktigt imponerad – äntligen något ljust från De Molen som jag gillade, igår provade Erik densamma – i glaset var en gröngrå sörja och smaken var extremt torrhumlad. Var som om man lagt kilovis med humlekottar rakt ned i ölen. Riktigt kul på sitt sätt, men var inte alls samma smakupplevelse. Fick det förklarat med att De Molen brukar ändra lite från gång till gång, men från att ha varit en god, fruktig och mycket njutbar öl till denna humle milkshake – kul och trevligt mer än gott.

Bättre var då mitt val;

De Molen Bloed, Zweet och Tranen (blod svett och tårar).
Deras rököl med två sorters rökt malt, hade suktat lite på den på tapp ett tag och nu gjorde jag slag i saken.

Utseende: Brunsvart varm vätska med litet cappucinoskum som lämnar ordentliga rester på kanterna.
Doft: Väldigt inbjudande med risrök, lite skog, läder och en massa “natur”, slutar med lite torrt trä.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Väldigt fin röksmak, len och lite lurigt söt. Viss chokladsmak, lite torrt trä och nyanser av whiskeytunna utan det spritiga. Torrökt och gott, men kunde kanske haft lite mer kraft i vissa smaker.

Betyg? – Bättre-, len och oerhört drickbar med fyllig och precis rätt mängd rökighet i smaken. Lite tunn mot slutet, men jag skulle lätt kunna dricka en tunna av denna om jag bara var på humöret. Mumma.

Den danske nomaden Mikkeller Borg Bjersö far europa runt och brygger trevliga öl som alla snappar upp lite av det som är typiskt med bryggeriet eller landet där de görs – åtminstone är det lite av min uppfattning. Samtliga tre öl jag tänkte skriva lite om idag har han exempelvis bryggt hos De Proef i belgien som blivit lite av ett tillhåll dit alla världens olika bryggare verkar dra sig då och då.

På hemmaplan bryggde han först barley wine’et Big Bad Barley Wine på 10%, en maltig dänga jag inte provat än. Men tydligen var inte det nog, dåligt kan ju bli värre och sedan värst. Så han åkte ned till Belgien och puttrade fram Big Worse och Big Worst Barley Wine på 12 respektive 17,6%. Det är nu mellan-styggingen Big Worse Barley Wine som vi smaskade i oss.

Mikkeller Big Worse Barley Wine

Utseende: Grumligt med orangebrun varm vätska. Små skumrester.
Doft: Godissockrigt, nästan lite mjödigt med honung, lagrade, spritiga bär. Påminner om den 4 år gamla Stone Double Bastarden vi drack i USA med just denna spritigt bärighet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra med rätt små bubblor. Tydlig alkohol trots ”bara” 12% – man har druckit bra mycket mer balanserade alkoholstarka öl. Lär behöva stå på sig och dämpa alkoholen och boosta upp smakerna än mer. Smakerna är av brunt socker, godissocker, honung och bär. Lite plommon/sviskon, körsbär och en liten dos russin med lite karamellsås, vinös. Men överlag är smaken lite undanskymd av alkoholen som kräver tid av den som dricker.

Betyg? – Bättre-, en ytterst svårbedömd barley wine som känns väldigt rebellisk och ung med sin spretiga spritighet. Ger man den ett par år i en undanskymd källare så kommer den kunna uppvisa ett fantastiskt och variationsrikt smakspektrum som redan nu anas. Det är honung, socker, spritiga bär och annat som kommer lägga sig i en perfekt balans om den bara får stå. Men till dess är den lite obalanserad, men ändå väldigt smakrik och ytterst trevlig om man bara lägger åtsidan sina åsikter om alkoholen. Pendlar mellan ett bra+ och ett bättre- men dess komplexitet gällande smakerna ger den ett svagt bättre- som bara tiden verkar kunna sätta begränsningen på.

Med i denna tyska sändning kom även två av de Single Hop’ar som jag inte provat ännu (är ju ett gäng) – Cascade och Tomahawk. Dessa dracks till kräftskivan i helgen, så blev lite korta sammanfattande anteckningar om dem. Båda två faller rätt väl in i vad jag anser om de övriga delarna i denna Single Hop-serie – mycket välgjorda och goda öl som alla visar det bästa (eller sämsta) i varje humlesort. Vissa lämpar sig mer än andra för att klara sig på egen hand, men likväl är det kul att prova dem såhär enskilt.

Mikkeller Single Hop Cascade IPA

Utseende: Grumligt, varmt mörkorange vätska. Fluffigt fint skum.
Doft: Persika och blommor med lite beskare grape. Lite nektarsött och mjukt. Väldigt trevlig.
Smak: Medelstor till större munkänsla med bra kolsyra. Nektarsött och fruktigt med rätt fyllig beska som känns väl avvägd till det lite maltiga och fruktiga. Trevligt att dricka med inte alltför hög beska.

Betyg? – Bättre-, gillar det söta och lite nektarlena med mjuka fina smaker.

Mikkeller Single Hop Tomahawk IPA

Utseende: samma varma färg och skum som i föregående öl.
Doft: Frukter, typ ananas med lite blommor och strävt gräs. Mer naturliga och rena humlesmaker än fruktigt. Lovande beska i doften.
Smak: Medelstor till större munkänsla med bra kolsyra. Här är beskan större och väldigt trevlig med mycket citrus och gräs. Småkryddigt och gott om man gillar humlesorter med hög alfasyra och stor beska. Vilket jag gör.

Betyg? – Bättre-, gillar beskan och det lite gräskryddigt sträva, citrus och mineralfräscht.

Kräftskiva med jobbet i lördags och vilket bättre sätt att värma upp inför den än med riktigt bra öl. Vad som annars dracks under kvällen bli att finna senare, nu blir det mer om en öl som åtminstone värmde min själ lite i helgen. Något som kan behövas då det fasiken är vinterkyla i Stockholm nu, skitväder.

Med från USA i somras kom ju ett gäng Dogfish Head flaskor, modell större – till slut var det – äntligen – en sådan som öppnades. De Molen och annat “fint” i all ära, men det är dessa flaskor man har sneglat på och sett fram emot att öppna – Fort’en står ju fortfarande där och lurar t.ex.

Men det var Dogfish Head Squall IPA som skulle avkapsyleras nu helgen. En IIPA på “bara” 9% som har torrhumlats med Palisade, Amarillo, Simcoe, Cascade, CTZ, och Willamett-humle. Har inte hittat så mycket info om den då lanseringen av den förra året mer handlade om den klädeslinje Dogfish Head körde igång samtidigt uppe i Maine (där Sam växte upp. Men det verkar som om man gjort motsvarande deras 90 Minute IPA men med annan humling och helt bottle-conditioned och ofiltrerad (vilket 90minute ipa’n också är men denna var betydligt mycket grumligare). Dogfish Head är ett av mina favoritbryggeri trots att jag har ett gäng av deras mer spektakulära brygder kvar att prova innan jag kan ge ett mer rättvist omdöme, men det är få av deras brygder som ens varit medel (Shelter Pale Ale’en och möjligen Brown Ale’en isf – som inte vara lika smaskiga som alla andra).

Dogfish Head Squall IPA

Utseende: Kopparfärgad lätt grumlig vätska, krämvitt småporöst skum
Doft: Doft av underbar torrhumling med fruktig, oljig nektar – underbar ”vällagrad” och dämpad – men inte svag – torrhumling som här släpper in mer av det fruktiga nektardoftande. Nektar i stil med persika och aprikos övergår till lite surare citrus och grape. Maltiga basen är rätt tydlig och lite sötande, men jag tycker den lyfter upp mycket av det trevliga i humlingen och gör att den inte blir för kraftig och besk. Jag tycker också att doften är oerhört trevlig och komplex där man finner nya vinklar att känna humledofterna hela tiden. Trots ”bara” 9% är dock alkoholen rätt närvarande, men aldrig störande utan den integreras i det kottiga, lite oljiga och med all frukt.  Efter ett tag i solen kommer tydligare dessertvinsaktiga fruktoner fram.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Oljigt len skänsla i munnen med en betydligt större sötma än förväntat och vad doften lockade med. Tydlig malt men ändå med stor dos humle. Jag förstår de röster som tycker denna är en mer balanserad version på Dogfish Heads 90 Minute IPA då alla smaker är lite mer integrerade men fortfarande lite alkoholvarma. Fruktig citrus, lätt oljig och väldigt svår att finna exakta smaker i tycker jag – det anas lite smaker av ditten och datten men det hela är väldigt fin sammansvetsat. Beskan är rätt liten först men med i de små bubblorna så växer den fram i en trevlig efterbeska. Håller man kvar smaken kommer lite ekiga toner fram ur alkoholsmaken, även lite bär börjar anas då, det ekiga tycker jag växer mer och mer sen.

Betyg? – Bäst(-), det här är väldigt speciellt – det känner man direkt. En lätt IIPA som uppför sig rätt enkelt med en lite tunnare kropp än förväntat samtidigt som den uppvisar en hel radda olika dofter och smaker som ibland drar åt olika håll och ibland parar sig fram till nya intryck. Drickbarheten är stor trots att alkoholen märks mer än förväntat, men kommer man förbi den och står ut med den lätta kroppen så är det en väldigt trevlig stund man har framför sig. Senare på kvällen dricker jag upp resten utav flaskan med Erik som också gillar dess drickbarhet, lättsamhet för att vara en IIPA och en kropp som är långt ifrån vad man förväntat sig.

Så om ni hittar den om ni är på andra sidan Atlanten – låt den vara så att jag kan köpa på mig fler. För detta gillade jag starkt och vill ha mer utav! Dock får det inte vare sig “bäst” eller “kalasbra” då jag kunde önskar lite, lite mer kropp och lite, lite mer smaker. Överlag är den dock riktigt speciellt bäst!

 Igår föll då valet på de tre stycken Rogueflaskor som stod och väntade på avkapsylering efter lite velande med Dogfish Head och De Molen, ett bra val såhär i retrospekt. Rogue är för mig lite speciella som bryggeri – jag gillar det mesta de gör men samtidigt är de sällan riktigt bra. Deras chokladstout och exempelvis Double Dead Guy Ale är utmärkta, Imperialserien likaså – men sedan finns också en hel radda öl som inte når högre än att de är bra, trevliga och thats it. Det känns som att de inte vågar ta i ibland med deras brygder eller att de inte vågar köra loss lite. Ett koncept de dock lanserat är “Grow Your Own” där samtliga ingredienser till ölen kommer från deras egna farmer och är “first growth”. Bra tänk men kräver också riktigt bra produkter för att ölen inte ska drabbas. Från den serien testades Chatoe Rogue Single Malt Ale som enligt dem själva är en blonde ale men mer åt APA-hållet enligt de flesta andra. Utöver den provades även Morimoto Soba Ale samt den mörkare (rostad malt) varianten Morimoto Black Obi Soba Ale, två öl som görs med bovete och har tydliga, nästan kraftiga, inslag av nudlar (Soba). Den förre av dessa är skapad tillsammans med den japanska kocken Masaharu Morimoto medan den senare är en variant på denna tillägnad Rogues medarbetare i Japan (som jag skrivit om tidigare) Phred Kaufman. Det är alltså Phred som ligger bakom den serie öl som görs enbart för den japanska marknaden och som jag provade i somras.

Chatoe Rogue Single Malt Ale

Utseende: Mörkare gul vätska, krämvitt minimalt skum.

Doft: Först lite gräsig humle, sedan är det malt för allt. Först som att sniffa lite i vörtkoket med tydlig malt, sedan mer humle igen och slutar med lite av deras jästiga degighet.. Väldigt fräscht och bra blandat.

Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Citrus och en tydlig sträv beska från lite fräscha, rena humlekottar. Speciell smak med lite sträva, torra smaker med gräs och humle och en torr efterbeska.

Betyg? – Bra+, speciell smak – både sträv, torr med oerhört naturliga smaker och dofter. Just naturligt är ledordet känns det som. Citrusfräsch men ändå inte för utpräglad citrussmak, eller doft.

Rogue Morimoto Soba Ale

Utseende: Lite grågul vätska
Doft: Tydlig doft av smörade nudlar, lite nötter.

Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Samma smöriga smak som i doften (tänk bio-popcorn). Rätt trevlig smak så länge man lyckas stänge ute smörreferenserna.  Inte alls samma vattniga och rätt menlösa smak som den flaskan för den japanska marknaden aka buckwheat ale’en hade – trots att de tydligen ska vara samma öl.

Betyg? – Bra, trevlig smak med smöriga nudlar. Fräscht trots allt, men väldigt speciell smak. En trevlig öl, säkert perfekt till mat och många olika tillfällen – så kan dricka den igen, helt klart. Men jag skulle kanske välja tillfället och kanske inte ha den som förstaval .

Rogue Morimoto Black Soba Ale

Utseende: Coca-cola färgad mörk vätska, litet brunigt skum.
Doft: Som en mörk ljus öl. Påminner lite om den ”vanliga” soban fast med rätt tydligt kaffe, kryddor och enbart lite av det lena smöriga – dock inte lika påträngande som sist.
Smak: Lättare munkänsla med liten, liten kolsyra. Väldigt mycket lätt kaffe, dämpat med smöriga nudlar, som finns där – men nu sjunker in och nästan tillsammans med kaffet och kryddorna ger lite träigt stuk av whiskeytunna (utan det vaniljiga eller spritiga).  Småtorrt och kryddträ (lite Dogfish Head Palo Santo).  Lite träig choklad.

Betyg? – Bra+, ungefär som den vanliga soban sett till kropp och munkänsla. Däremot skiljer sig smakerna till Black Sobans fördel. Det lite väl smöriga är väldigt dämpat, men finns självfallet där undertill, men istället är det kryddigt trä, kaffe och mer balanserade smaker som erbjuds.

Överlag är det tre spännande öl – alla med hög drickbarhet och finess. Samtliga över medel och trevliga och bra, dock kanske de inte har första tjing när jag står i butiken och ser dem – men för ett bra pris och med rätt inställning och framförallt så lär de vara utmärkta till mat – ja, då skulle jag plocka på mig dem igen.