This is not only the story about Copenhagen Beer Celebration 2014, about bearded brewers and wild beers but also a story of a wildcard for a brewery and one of the latest additions for the 2014 line-up at CBC – Arizona Wilderness Brewing Co. When they were announced among the last breweries to be added to an already exiting list of breweries I honestly had no idea of who they were, so much Rate Beer for me.. With no doubt AWBC has been the hottest brewery in Arizona and evidently one of the best new breweries in 2013 as they were awarded best new brewery in Rate Beer’s annual overview, not to forget that three of their beers managed to end up on the top-50 best new beer list. The bearded trio Jonathan Buford, Brett Dettler and Patrick Ware are on to something great and for all European beer freaks CBC is the place to meet, drink and learn more about them.

Jonathan, formerly running a window cleaning business from his home garage decided it was time to do something else and teamed up with old friend and steakhouse owner Brett. While still running their businesses a successfull Kickstarter campaign helped them raise funds and rally investors which together with hard work and total dedication helped open the brewery in September last year. Jonathan has explained their vision to local news station KTAR; “Our vision and goal is to not only bring craft beer to the city of Gilbert, but we want to represent Arizona around the world,” Buford said. “It’s a great tie-in to the award, because people can now say ‘Hey Arizona is making some of the best craft beer in the world.'”

We managed to catch Jonathan during another busy brew day to check what is happening and what we will can look forward to at CBC.

MankerBeer (MB): You raised a successful Kickstarter campaign to raise the funds for AZWBC, what would have happened if you didnt manage to meet the goal?
Jonathan Buford (JB): The Kickstarter campaign was nice, but it was essentially for a different business plan. We were planning a 3.5 bbl production brewery in another town. It was a night Kick in the rear, but we raised 15 times that to get this started. It was a great PR boost if anything, and we are grateful for that.

MB: Among 2.600 new breweries in 2013 you managed to rank as #1 in Rate Beer’s Best New Brewery awards – what effect did that have on you all,  both as individuals but also for the brewery? Does it put more pressure on you or does the attention help?
JB: Pressure, no. You’d be amazed how much pressure we put on ourselves. What it did was put a huge swell of new visitors upon us. In 6 weeks we expanded from 17 staff memebers to 44. We grew 150%. We sold 5 times the amount of beer. It pushed us to work harder and keep the quality as high as possible. We have a core value system and we made sure it didn’t affect that, so we hired a GM to run the restaurant and get that under control. That was a great turning point.

MB: What kind of brewery would you like AZWBC to be, now and in the future?
JB: A local pub with world class beer. Expansion will be limited and not very timely. We enjoy the unique environment that we are establishing. Come to AZ, come to Gilbert!

MB: Arizona is not really known for being the craft beer state of the US, how does the raft beer scene look like today?
JB: We are rockin’. I mean the craft beer guild meetings are doubling in size. We have quite a beautiful thing going, and all of our beers are selling at high rates. That is helping quality too, if your neighbors are brewing great beer, well, you had best improve! There are breweries high and low brewing incredible beer, and solely focusing on their local area, not so much outside of the state.

MB: As a young and aspiring brewery, the Rate Beer nomination set aside, how difficult is it to make a living within the brewing industry today with small breweries opening daily and taking their share of the already limited market?
JB: If you live a modest lifestyle…it’s simple. Dedicate your heart and sole to what you do, it will repay in many ways monetary and non monetarily. On a busy Friday night only 1-2 of our total customers would even know about other breweries in the area. Now, for production breweries, I am sure that is a tad more competitive.

MB: How does it look with distribution and capacity growth for the next couple of years?
JB: It looks like a 27 foot dark wood bar. Maybe a keg here and there to friends.

MB: CBC is not only a celebration for the beer lovers but also for the brewers who gets a chance to meet and talk about the shared passion, what breweries and/or brewers do you admire the most?
JB: First off I really admire Mikkel. He seems to have a knack to pull this craft thing together into a cohesive effort. I love people like that. Anyone who does this for a living is a badass. I love meeting all of the brewers/entrepreneurs young and old. So much wisdom, and we are all idiots. Dont try to out drink us, that’s dangerous!

MB: What beers will be poured at CBC?
JB:
1. American Presidential Stout – 11% RIP with AZ smoked jalepenos and cacoa nibs.
2 Pappy Van Winkle Barely Wine
3. Chirichaua Common aged with AZ wild Brett
4. Wet Beaver Wit brewed with organic beets and dryhoped with Amarillo.

That is the most kegs we’ve ever sold.

Thank you Jonathan, beer geeks, freaks and cheeks – do not miss Arizona Wilderness Brewing Co!

Trojkan Närke Kulturbryggeri (Sverige), Haandbryggeriet (Norge) och De Molen (Holland) gör inte alla utmärkta öl utan de är goda vänner som tenderar att hitta på knasigheter och annat ihop. Menno Oliver, bryggmästare på De Molen har bland annat som tradition att be alla utställare på Borefts ölfestival göra en viss brygd inför varje år – t.ex. sin egen twist på en milk stout. Häromåret delade han med sig av sitt recept på en 6.5% stark torrhumlad amerikansk IPA, Vuur & Vlam och bad ett gäng utvalda bryggerier att göra sin egen tolkning på ölet. De kanske mest kända varianterna blev Ignis & Flamma från De Struise Brouwers och Fyr & Flamme från nämnda Haandbryggeriet (Närke gjorde också en variant som serverats både som Fyra Flammor och Eld & Lågor). Jag har under åren kommit att prova dessa och trots att samtliga är riktigt bra öl har de ibland varierat något i kvalitet, mest för att ölen ibland varit lite till tiden när jag lyckats hitta dem.

När jag så var i Oslo för någon vecka sedan ramlade jag in på landets motsvarighet till Systembolaget, Vinmonopolet och fann där nöjet att lägga rätt stora summor pengar på rätt få summor utav god öl. En av dessa blev dock Fyr og Flamme som visade sig vara runt en månad gammal, med andra ord bra mycket färskare än vad jag någonsin druckit någon av dessa öl. Ölet kanske inte var riktigt i den prisklassen den hade sålts för i Sverige men samtidigt är det nog ett problem vi aldrig kommer att få balans i – tillgång, pris och färskhet kommer alltid att göra att utbudet av humlebomber måste vara lokalt för att vara hyffsat billigt. Att nu köpa 50 cl humlemixtur för runt 80-90 svenska kronor är inte dyrt om man jämför med krogpriser men att spontanshoppa det i Oslo är kanske inget man vill göra så ofta. Nu får jag dock glatt säga att det var värt det – för likt mycket av byggeriets öl var det här jäkligt bra! Nördig som man är så häller man dessutom upp ölet i ett av Spiegelaus IPA-glas.

HaandBryggeriet Fyr og Flamme

Utseende: Lätt disig gyllene orangefärgad vätska med vitt poröst skum.
Doft: Redan vid upphällningen sprider sig doften av tropisk frukt på ett fräscht sätt jag inte har känt i en IPA sedan jag var i USA och drack purfärska humlebomber. Snuddar av lime, gräs och humlekottar med precis balans av karamell och sötma från den rena Maris Otter-malten – otroligt trevlig doft!
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och härlig till kroppen med perfekt kraft i smak och tyngd. Ölet lägger sig perfekt i munnen och maltbasen sätter sig direkt på tungan och mildrar humlens små hugg med gräs och barr. Fruktigheten och de gräsiga tonerna lyckas samsas perfekt och ja det är så fantastiskt balanserat, så rent i smakerna och maltsötman bidrar till fruktigheten på ett ypperligt sätt.

Betyg? – Bättre. Det här är otroligt gott, otroligt enkelt och visar hur du kan göra en rätt kraftig IPA som ändå inte behöver vara antingen besk eller överdrivet maltbaserad. Här får malten lika mycket utrymme som humlen vilket bidrar till en ren smak med tydlig humlekaraktär. En IPA jag lätt hade kunnat sitta och gotta i mig ett par pints av en fin vårkväll.

About 6 months ago my sidekick M2 and I ventured the American west coast in hopes of hops and glory. Great American Beer Festival (GABF) was over and it was time to see what the warm west could give us except for sun and a sense of being at home. Arriving in San Fransisco the day after GABF our mid-size American huge car set off for Sonoma and Russian River – why settle with less for the start of the real beery vacation?

During a lazy evening after one of the GABF sessions we managed end up at a table next to three of my all time beer role models – Garrett Oliver (Brooklyn Brewery), Tomme Arthur (Lost Abbey) and Vinnie Cilurzo (Russian River). Three pioneers who have helped develop the international as well as American beer community into what it is today. Happily for us Tomme and Vinnie were friendly enough to tell us to give them a heads up if we would ever be around San Diego or San Fransisco – both parts of our post-GABF tour.

Said and done, a couple of days later we rolled in at Russian River’s brew pub in cozy Santa Rosa and for all of you with Google translate skills and/or knowledge in Swedish you can read about that here. Unfortunately, Vinnie was still back east in Denver so we didn’t have time to catch up, until now.

The occasion is contrary to what one might think that we cross over to the states again but that Vinnie and founder of Allagash Brewing Company Rob Tod are coming to Europe to team up with lambic master galore Jean van Roy of Cantillon. One day not too long ago it was announced that the trio had joined forces and made a special Wild Friendship Brew consisting of equal parts 3 year old Cantillon Lambic, 2 1/2 year old Allagash Coolship and 2 year old Russian River Sonambic. More than that Cantillon released the information that on the 1st of May 2014, between 10.00 and 18.00 Cantillon would host the Brewery Quintessence. The three mentioned breweries will all attend with beers such as Russian River Pliny the Elder, Allagash Resurgam and Cantillon Zwanze 2012 (among bunch of other goodies). Tickets were limited to 60 per half hour to be able to have a rolling schedule and at the moment there are 43 tickets left divided over 2 of the later sessions. 30€ each which includes some Brussel food treats. Only days after Grote Dorst’s Night of the Great Thirst and the Zythos festival and the day before Copenhagen Beer Celebration kicks off in Copenhagen, Denmark it is guaranteed to be week full of beer.

Together with our “Surisarna” (Sour Dudes) we will travel to Brussels on the 29th and try to share as much passion as everyone else. To prepare for Quintessence I though it was time to reconnect with Vinnie and see what he had to say about the event, the collaboration and give us his thoughts on what is happening right now in the beer community.

MankerBeer (MB): How come you, Jean and Rob teamed up for this one-day festival and what gave birth to the ideo of Wild Friendship Brew?
Vinnie Cilurzo (VC): The idea was actually Jean’s, he invited Allagash and Russian River to come in and blend our spontaneous fermented beer with his and make an event out of it. Neither Allagash or Russian River would be spontaneously fermenting now if it weren’t for Jean and his family. They gave both American breweries so much inspiration and knowledge when it came to spontaneously fermenting.

MB: We rarely see RR or Allagash beers in Europe, due to the demand from the home markets or why is that?
VC: At Russian River we have no distribution outside of the US and we don’t plan to. We brew at 100% capacity year round at both our breweries and as it is we do not have enough beer for our regional distributors, local accounts, or even our brewpub. We still sell 80% of our beer in California and distribute the remainder of the beer in three other states. Becoming a super large brewery is not our goal so we will most likely always have enough market here to sell to.

MB: One of our readers wanted to ask if RR already have one, or is planning to make a 100% spontaneously fermented beer?
VC: We already make one, it is called Beatification and we’ll be pouring it at the event. We start out making our equivalent to a Lambic, except we call it Sonambic out of respect for our Belgian friends. We take several batches of Sonambic and blend them to make Beatification. It is a barrel of Sonambic that we shipped to Cantillon to make the Friendship blend.

MB: “Pliny” is arguably one of the hoppy beers that have generated the most discussion on freshness with one side arguing that it has to be poured within a week while others enjoy it perfectly well after some weeks – what is your take on the freshness debate on hoppy beers?
VC: It isn’t just Pliny the Elder, but really any hoppy beer should always be kept cold and should be consumed as fast as possible. The one reason I think Pliny often comes up in the discussion is because of the way we have marketed Pliny and with all the verbiage on the label about drinking it fresh. Pliny has about a 8 to 10 week shelf life and the earlier you drink it the better the hop profile will be. I’ve had perfectly good 8 week old Pliny but the hops still don’t shine through at that point as they did when that particular bottle was younger.

MB: Apart from not being brewed in Pajottenland, how come we don’t see proper US brewed lambics when every little US craft brewery seems to have their own American Sour?
VC: First off, I think it is a misconception that every small US brewery is making sour beer. It seems like everyone is making one but the truth is it is still a very small segment with-in the US craft market. With those that are making sour/barrel aged beer most don’t have a coolship or horny tank and due to the potential of cross contamination most US brewers want to stick with just pitching the Brett and bacteria to make a different version of a sour/barrel aged beer. Also, making spontaneous beer is very hard, it takes up a lot of space and blending is a real part of spontaneous beer so having a lot of barrels to chose from is important and most breweries don’t have the space for this. I’d say above and beyond everything it comes down to cross contamination.

MB: After a few years of not receiving attention or being deemed as odd sours, goses and berliner weisses have grown into the “it-beer style” right now, have the brewers improved their skills for sour beers or are there any explanation for this?
VC: I’d go back to my previous answer, there still are not that many brewers in the US making goses and berliner weisses. I judged this category at the Great American Beer Festival in 2013 and in total I think there was maybe 50 entries. That is a lot, but it’s not like the IPA category where there was over 200 beers. Those that are brewing these styles are probably interested in exploring new sour styles. Also, these types of sour beers are easy for the first time sour beer brewer to make as it doesn’t take much additional equipment other than maybe some additional parts for their fermenter. I know when I give sour beer presentations I always advocate for the first time sour beer brewer to either make a 100% Brett fermented beer, a goses, or a berliner weisse. All three of these styles are great starter beers for someone who is just getting into making funky beer.

MB: I love RR beers but I must admit that it wasn’t until I visited the brewery the week after GABF that I could try the selection of non sours and “not-Pliny”. With so much focus on the special beers isn’t it sad that people might miss amazing brews like the OVL Stout or Aud Blonde?
VC: Thanks for the kind words. One thing we always say, “we can’t force people to drink our beer.” And even when they are drinking our beer at our pub it is up to them to decide what they want to drink. We make a lot of beers that are only sold at the pub and many are lower alcohol beers. From an operational side, right now we have a good mix of popular beers as well as year round beers that don’t sell as well along with a good number of one-off brews that we brew on occasion. The fact that we don’t distribute many of these beers outside of the pub is because we don’t have the capacity to make any more. With that said, having a bunch of unique one off beers is fun to have at the pub as it is nice to hear from customers that they found a new favorite RRBC beer. My favorite new brewpub only beer is called Dribble Belt, it is a 4.2% ABV hoppy session beer. Here is a link to our web site chalk board, I think we have 19 beers on right now- http://russianriverbrewing.com/.

MB: What is in store for the future of RR? Right now we are just holding steady with our current production and distribution.
VC: We are not opposed to expansion but we will never be a large, fast growing American craft brewer like some of our friends are doing. We are happy with slow growth and in some cases no growth. This brewery is as much a life style for Natalie and myself as it is a business. Some day we might make more beer but for now we will keep doing what we do at our current level.

MB: What are you looking forward to the most with going to Brussels for Quintessence?
VC: Going to Belgium use to be more about learning for me, I would try to learn as much as I could from any Belgian brewer I could meet. Now, going to Belgium is about seeing all of our Belgian friends, that is what I look forward to the most. It will be a real honor to drink the Friendship blend in Belgium, Natalie and I are completely flattered that Jean invited us to do this project along with Rob and Jason at Allagash.

MB: Finally then, when will we see you or RR beers in Sweden?
VC: Sorry, as I said above, we don’t plan to take on any distribution outside of the US. The truth is, if Russian River distributed outside of the US, when the American craft beer drinker got wind of this they’d be upset. For now, you have to come to beautiful Sonoma County and drink our beers fresh.

We appreciate that Vinnie took the time to talk to us and hope that you have learnt something or is on your way to book the last few tickets for the event. It was a long time I was looking forward for an event this much and this time it is not all about the beers but the feeling of being down in Belgium, sipping on some of the best beers out there with the best brewers and beer lovers out there. I hope to see you all there!

Det var väl något åt sedan M2 var i London och kom hem med ett stycke öl han inhandlat i de nordvästra delarna av staden, ett bryggeri som tydligen hette Beavertown och höll till på en köttkrog som dessutom hade kött sänt från gudarna. Då smakade ölen fortfarande lite hembryggt men var samtidigt så otroligt goda och kom i en tid då vi just började få in de “nya” brittiska bryggerierna på den svenska marknaden. Idag har vi sett hur Kernel, Magic Rock och Summer Wine sprider sig över landets bättre ölkrogar och näst på tur är just Beavertown. Dukes Brew & Que har fortfarande de bästa ribsen och köttbitarna jag har ätit någonsin och är ett stående besök när jag är i London, men bryggeriet har fått flytta på sig då efterfrågan blev så stor att man inte längre kunde hålla till hos Dukes. Från det att Logan Plant öppnade bryggeriet i december 2011 tog det bara 2 år innan det inte gick att ha det lilla 650 litersbryggverket mitt emot rökeriet på restaurangen utan man behövde expandera. Expansionen ledde inte bara till att fler kunde prova deras öl och att de nu ställer upp på Copenhagen Beer Celebration utan också att de kommer att dyka upp i Sverige, vilket vi är oerhört glada för. Redan i juni släpps Beavertown Bloddy ‘Ell (en 7.4% stark IPA med blodapelsin) i T5-modulen på Systembolaget, men orkar du inte vänta på det skall du bege dig till en Öl & Whiskymässa i Göteborg nästa vecka då bryggeriet har premiär hos Cask. Det senaste ölet jag har provat från dem heter Quelle Saison och är en 4.1% stark saison som har fått en riklig dos torrhumling. Med en så låg alkoholstyrka vill jag ha ett glas som bygger upp ölet varpå valet återigen föll på mitt Tekuglas.

Beavertown Quelle Saison

Utseende: Persikofärgad disig vätska med litet vitt skum som lämnar rester längsmed glaskanterna.
Doft: Tydlig arom av torr tropisk frukt, citrus (mild grape och pomelo) och örtig och lite ljus pepprighet. Doften går nästan mer åt en mild American Pale Ale som gått en kyss av en Saisons milda funktoner men när ölet värms blommar mer funk och viss estrig syra fram.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Kroppen är mild, men så är ölet på svaga 4.1% alkohol så det känns passande mer tunnt. Beskan är balanserad och tar inte över i brist på kropp, något som gör att smakerna av tropik och saisonkryddor får visst utrymme. I eftersmaken bestämmer sig beskan sig återigen för att gå på strapats och svingar in igen för ett kortare besök.

Betyg? – Bra+/Bättre-. Smaken är inte fenomenal men ölet levererar väldigt mycket för att vara så svagt och  även fast syran med mycket grapejuice kanske stinger till en gång för mycket så är det här den typen av öl man kan sitta och dricka en hel dag på våren och sommaren. Beskan är till störst del väldigt balanserad, men är läskande och balanserar fruktigheten bra. Funkigheten å sin sida är inte för mycket för att skrämma bort de som inte är invigda men samtidigt nog för att ge bra karaktär.

När vi häromveckan skrev om Kristianstads Bryggeri nämnde vi att Kristianstad firar 400 år i år varpå de jubilerar med roliga fester och annat kul under året. Dessutom gör bryggeriets 3 etablerade bryggerier sak i det hela och bjuder till med varsin speciellt framtagen jubileumsöl som släpps idag. Charlis Brygghus, Kristianstads Bryggeri och Klackabacken kommer att släppa lite olika öl men allt med detta syfte. Nu igår släpptes så Klackabackens Pale Ale – Kristianstad 400 år, en ljus Pale Ale på snälla 4.8% bryggd på lokal honung från Vinslöv och den nu mer förekommande Waiitihumlen. En flaska på 33cl kostar 24,90kr och kan beställas i de lokala Systembolagen i Kristianstad samt på interwebben.

När jag öppnade flaskan för att hälla upp glaset passade jag på att sniffa lite i flaskan och kände direkt att ölets arom inte var vidare explosiv. Då vi försöker få med lite om glaskunskap och om glaset faktiskt påverkar glaset så tänkte jag därför motivera val av glas. Skum har en inneslutande effekt på aromer och många vällagrade öl utan direkt skumkrona tenderar därför att ha en rätt flyktig arom, något man kan antingen kan åtgärda genom ett glas som hjälper till att bygga upp skummet eller genom ett “inneslutande” glas såsom Tekuglaset. Jag älskar mina Tekuglas och använder dem rätt ofta då jag även tycker om utseendet på dem, hade jag istället valt ett öppnare glas är risken att doften vittrar ut lättare – åtminstone är det min åsikt. Därav hälldes ölet upp i ett Tekuglas och nu ska vi fokusera på ölet och inte mer på glaset.

Klackabackan Pale Ale – Kristianstad 400 år

Utseende: Rätt mycket bottensats, men lugnt upphällt så får du en grumlig lätt persikofärgad vätska med ett litet vitt skum.
Doft: Till en början rätt anonym arom som växer med lime, gräs och fruktig sötma från honungen. Det är inte extremt utrycksfullt och här kommer glasets fångande effekt bra till pass. Honungen ger en sötma som påminner om doften av kakor och deg som man kan finna i många brittiska öl, något som ger mig lite anglofila vibbar.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Väldigt snäll till kroppen och nog hade jag tackat för lite mer kolsyra – det är hemskt lättdrucket, men smakerna lyfter väldigt långsamt. Trots så ockulta saker som modern humle och honung påminner den även i smaken om en modern och ljusare brittisk bitter med tydlig sötma från malt och honung. Snäll beska som märks av mer i slutet då en torr och pepprig beska lämnar spår bak i munnen vilket ger en längre efterbeska.

Betyg? – Bra (+). Det är en intressant öl som spänner mellan det moderna och det mer klassiska, det amerikanska och det brittiska. Kanske hade den gynnats av mer aromhumle så att fokuset hade blivit tydligare, men för att vara en 4.8% stark öl som är tänkt att gå hem hos många så tycker jag att den är just lagom. Den är helt klart värd att prova och på inga sätt särskilt orimligt dyr sett till vad du får, men prova den utan förväntningar och gärna till en fräsch vårsallad på balkongen.

Från det att ryktena en gång började florera om att Brooklyn Brewery letade efter ett land och en plats för att slå upp ett bryggeri i Europa till det att samarbetet mellan Carlsberg och Brooklyn Brewery startade har vi nu nått till slutet av den första etappen. Nya Carnegiebryggeriet är en hybrid av dem båda och en återupplivelse av ett stycke svensk ölhistoria i form av Carnegie. Förra veckan var det så äntligen dags att slå upp portarna för pressvisning och officiell invigning om än att det dröjer lite mer än en vecka innan de öppnar upp för allmänheten.

Såklart var Brooklyn Brewerys grundare Steve Hindy med fru på plats liksom den karismastiske bryggmästaren Garrett Oliver och bryggeriets General Manager Eric Ottoway. Om de representerade Brooklyn så bestod den svenska trojkan av mannen vars vision ligger bakom bryggeriet – Joakim Losin (projektet har faktiskt tidigare lagts ned hela 8 gånger) samt mannen som såg till att förverkliga den här drömmen, Fredrik Vogel. Tillsammans med sitt bryggarteam bestående av Anders Wendler, Josefine Karlsson, Christoffer Thurgesson och Karl Fornarve har de slipat, putsat och påtat med bryggverket och lokalerna för att allting ska vara topp.

Eric berättar om hur bryggeriet alltid har känt sig välkomna i Sverige och hur det har knutits band som gör det rätt naturligt att Sverige var rätt plats på ett sådant här projet, ett projekt där man inte vill ha endera Brooklyn Brewery eller Carnegie/Carlsberg utan där man velat skapa någonting helt nytt. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson fick äran att inviga bryggeriet genom att slå hål på den första trätunnan av bryggeriets Kellerbier och var också tydlig med att lyfta fram mikrobryggerier och ölnäringen som väldigt viktig. Den skall kunna ta samma plats som importerade viner och med den ölhistoria och tradition vi har i landet så känns det som att han faktiskt vill värna lite extra om vår kära öl.

Under öppningen serverades 5 stycken av bryggeriets nya öl samt 1 ett av Brooklyns Breweries öl – den nya Hammarby Syndrome samt Carnegie 175 Anniversary. Många har sedan bryggeriplanerna annonserats varit skeptiska till kapaciteten, ägandeskapet och hur pass fria bryggarna skulle vara och vad för öl man ska brygga. Nu är kapaciteten på cirka en miljon liter om året vilket inte är någon enorm kapacitet och tanken är att ha lite blandade öl med både en “core” serie samt lite bryggerispecialer och öl som skickas ut i Stockholm, Sverige och världen.

På premiären serverades en Amber som humlads med Perle och Fuggles, två rätt snälla humlesorter. 4.8% stark och för öltypen full av karaktär, härligt fyllig och med en fruktighet som känns modern och tilltalande. Helt enkelt en öl som jag lätt skulle kunna spendera en förmiddag med att dricka. Session IPA’n J.A.C.K är döpt efter alla bryggarna och denna 4.5% starka öl är liksom nästan alla av bryggeriets öl jästa med Brooklyns egna husjäst, men har sedan humlats med Williamette, Admiral och Bravo – även dem lite snällare humlesorter. Igen uppvisar ölet en otroligt fin fräschör med härlig mix av citrus och kryddig fruktighet. Både Chris och Garrett är väldigt nöjda med ölet och hur beskan är lite nedtonad så att man ska kunna dricka en 4-5 pints av den utan att tröttna eller att munnen domnar bort. Ölet kommer att bli fast kran på Stockholmkrogen Akkurat och har alla förutsättningar för att bli en sommarhit. Kellerbieren jag tidigare nämnde har humlats med traditionella humlesorter och är jäst med Weihenstephaners lagerjäst. Inte helt otippat en hit med bra fyllig mullighet och härlig fräschör – en grym matöl på 5.9% alkoholstyrka. De sista två är lite mer äventyrliga öl, något man kommer att fortsätta våga sig på och först ut var Primus Lux – en Winter Ale på 7%. Galena och Bramling Cross-humle och en mängd muscovadosocker ger både beska och fyllighet med kola, choklad och så kaffe. Kraftig och smakrik men inte för svådrucken. Inte helt otippat kom jag att tänka på Brooklyns starkare mörka öl såsom Local 1 och Local 2. Sist ut var Lumens In Tenebris på 6.7% en motsägelse både till smak och namn. Den mörka ljusa är en mörk Saison, men istället för mörka maltsorter som även ger ölet riv och bitter så har man försökt fokusera på att göra ölet mörkt men ha kvar mer av de ljusa, kryddiga Saisontonerna. De har också tagit fram en helt egen pepparmix tillsammans med ett av Brooklyns bästa “krydderier”. Ölet är intressant och har antydan till komplexitet med eucalyptus, en svag pepprig hetta och mjuk sötma med rostade inslag. Otroligt lättdrucken och god trots att den vågar ta ut svängarna.

Både bakom baren och i köket finner vi något av Sveriges elit. I baren finner vi Thomas (tidigare Akkurat), CC (tidigare Oliver Twist) och Roger (tidigare bl.a. Bishops Arms) – alla med enorm kunskap, passion och serviceanda. De tre kommer att tillsammans med övrig personal att sätta en otroligt hög standard från dag ett vilket gör otroligt mycket för ett ställe likt detta. Det någon av dem tre inte kan om öl kan du låta bli att lära dig. I köket finner vi så kökschefen Billy White (bl.a. Fäviken) och restaurangchefen Tobias Nordahl (bl.a. Matbaren) två proffs med CV’n som skulle kunna ge dem anställningar som helst i världen och ett bevis på att Nya Carnegiebryggeriet också skall bli en första klassens restaurang. Detta belyser också de båda då de förklarar att restaurangen och bryggeriet inte skall ses som två separata enheter, även fast de är det. Istället är det ett ständigt pågående växelspel där man samarbetar och provar ölen och maten mot varandra – något som är en väldigt utmärkande egenskap hos just Brooklyn Brewery, öl och mat skall avnjutas ihop. Av de smårätter vi fick prova på så kan jag bara garantera att det inte är något annat än världsklass. Restaurangen är tänkt att vara tillgänglig för alla och kommer att kunna hålla ungefär 40 gäster var i restaurang respektive bardelen. På sommaren kommer också uteserveringen att inrymma runt 150 gäster och med tanke på läget bredvid kajplatsen och med utsikt över hela sjöstaden och Nacka så lär det vara fullt varje varm sommardag.

Sett till helheten kunde jag bara kapitulera helt – allting är av yttersta värdsklass – ölen, lokalerna, köket, bemötandet och bryggarna. Det här är riktigt, riktigt bra och kommer att bli helt otroligt bra.