När vi 2011 hade vår första MankerBeer Tour i USA och Colorado spenderade vi närmare ett dygn i Fort Collins där vi tillsammans med New Belgiums ansikte utåt Bryan Simpson stapplade runt i den otroligt gemytliga staden. Då exporterade de inte internationellt och trots storleken (tredje största “craft bryggeriet”) var känslan att vi hade kommit till ännu ett litet men hårt satsande bryggeri. När vi nu nästan exakt 2 år senare anländer till bryggeriet är den första vi bumpar in i samma Bryan som med samma glädje och intresse undrar vad vi nu är på väg att hitta på. Vi funderar på om vi ska förklara begreppet Bartime™ eller bara oförstående glatt nicka och rikta in oss på bryggeriets stora brewpub som med sin utsikt över det gamla bryggverket är en hyffsat trivsam plats.
Bryggeriet började inte exportera till centrala och sydöstra USA förens 2012 och 2013 och tro det eller ej men med lite fulflyt, men med endast någon vecka så knep Kanada platsen som NBB’s första exportmarknad, vilka de kom före? Sverige så klart. Alla avtalen om svensk distribution är inte helt klara men redan på Stockholm Beer och ett par kringliggande events så kunde svensken för första gången prova kultölet Fat Tire och lite öl från bryggeriets experimentella Lips of Faith-serie.
Vad vi helt hade missat var att bryggeriet hade en VIP-fest i anslutning till GABF, bakom huvudbyggnaden var ett stort tält uppställt med pingisbord, öl i drivor, en näve food trucks (snälla Sverige, tillåt fler food trucks!) och bryggare från landets alla hörn. På något sätt lyckades vi bli inbjudna dit varpå vi direkt stöter på Fred Karm från Hoppin Frog, som vi skrev för ett tag sedan berättar han glatt hur han åter kommer till Copenhagen Beer Celebration nästa år. Har vi lite tur kanske han även tar en tur till Sverige, vi skulle inte tacka nej och efter att ha vart på Fred om det i ett par år får vi hoppas att han nu tagit till sig vår önskan.
Vi tar också tillfället i akt att kika runt lite på de utbyggnader som gjorts sedan vårt tidigare besök och konstaterar att om bryggeriet tidigare hade stor kapacitet så kan de snart börja leverera i en bättre volymer, hela baksidan var täckt av enorma jästankar. Alla får tycka vad de vill om utvecklingen på den svenska ölscenen vad gäller distribution och vilka som har vilka märken, men jag personligen gillar två saker – ett bra utbud och färsk öl. Många bryggerier har inte möjligheten att fylla tillräckligt stora containers för att import av ölen ska löna sig, och att då kunna nyttja samtransport av öl över Atlanten vilket kan möjliggöra färskare öl genom mer reguljära leveranser och också att små bryggerier ges en chans till export ser jag som positivt. Gemenskapen i Colorado och framförallt i Fort Collins möjliggör just samtransporter och att alla arbetar tillsammans för att växa unisont. Den enorma tillväxten alla bryggerier vi besökte i Colorado har sett hade nog inte varit möjlig om de inte kunnat få iväg mer av sin öl och tvärtemot vad man kan tro så tjänar de mer på att exportera utomlands än nationellt då det kräver mer tid och folk att se över de olika nationella marknaderna.
Tillabaks inne i vårt lilla partytält får vi först prova igenom de senaste Lips of Faith-ölen, en serie öl där bryggeriets anställda får komma med recept, förslag eller bryggkoncept och sedan brygga ölen. NBB är idag 100% ägt av de anställda sedan ena grundaren Kim Jordan gav upp sin roll som ägare, en rätt intressant utveckling av ett såpass stort bryggeri men troligen grunden till en bra företagsmodell där alla vi träffade kände stor stolthet och ansvar för bryggeriet. Nu var det dock Lips of Faith-öl som skulle prova och först ut var Transatlantique Kriek, en sur fruktöl som började sitt liv hos Frank Boon där de legat i två år innan de skeppades över till New Belgiums bryggmästare Peter Bouckaert, som bestämde sig för att dra i lite lageröl för att runda av ölet. En helt okey öl som smakade gott med viss syra, men liksom vissa andra öl med Boon’s kriek som bas så är de bäst när man undviker att slänga i massa galet. Då var Le Terroir oerhört mycket bättre och blev snabbt en av M2s favoriter på resan, spontanjäst i öppna kar och torrhumlad med Amarillohumle med en otroligt fräsch och fruktig doft och smak med finfin syra. En som däremot fungerade lite sämre var samarbetet med kanadensiska Dieu du Ciel, en tripel med feijoafrukt – Heavenly Feijoa Tripel. Lite för mycket utspädd citrus och smaker som jag hade svårt att ta till mig, tyvärr får jag säga då jag hade stora förhoppningar på det här ölet. Då var det bättre med Lindsey’s S’more Porter, en öl som skulle efterlikna de klassiska amerikanska gottigheterna. 
Kaffe, choklad, marshmallow och massa gott kunde identifieras och det här var ett av ölen jag gladligen drack mer av.
Andra öl att nämna för framtiden är Shift Pale Lager, en modern lager som inte vill vara “modern” utan bara mer smakrik. Target, Nelson Sauvin, Liberty och Cascadehumle ger mer zing i smak och doft och till vår pulled porktallrik och våffla med bacon fungerade den finfint. Helt klart en öl jag vill se i landet. Likaså var burkölen Sunshine Wheat en lagom smakrik veteöl som inte imponerar men som skulle fungera utmärkt en svensk sommardag för de som gillar veteöl men som inte vill ha så fylliga, “matig” veteöl som vissa tyskar kan vara. Att de båda kommer på burk gör ju ingen sur. Av deras andra “vanliga” öl vill vi lyfta fram Ranger IPA som är en schysst IPA med bra balans och drickbarhet och deras Mothership Wit som kanske är lite småtråkig men passar in bra på en varm sommardag.
För att ta er till Fort Collins beger ni er till Denver och tar I-25 rakt norrut, vägen går verkligen rakt upp så ta med lite färdost och bra musik för att fördriva tiden den dryga timmen resan tar (beroende på trafik, köerna kan vara bra sega). Tycker ni som jag att det låter trist så kör ni 36’an nordväst upp till Boulder för att besöka Avery för att sedan ta väg 119 upp till Longmont där ni kan dricka lite öl och äta hos Oskar Blues eller Left Hand. Där kan ni antingen svänga ut på I-25 igen för att bränna av till Fort Collins, eller så tar ni den långsammare men trevligare väg 287 vidare norr. Oavsett vilket är det en förmiddag/dag med flera bra bryggerier som bjuder in till vidare utflykter till Redstone Meadery, Oskar Blues gamla bryggeri i Lyons eller ett av de andra trettioelva bryggerierna just norr om Denver.
Det jag älskar med Fort Collins är som sagt närheten mellan bryggerierna och hur bra vänner alla är och hur deras engagemang för ett hållbart klimat gör att de lär och hjälper varandra med sätt att använda vattenresurser, sol- och bryggningsenergi och att använda lokala företagare där det går. Så när vi nu lämnat New Belgium gör vi det för att kika in hos Odell, Fort Collins och Funkwerks – men mer om dem senare.
Utseende: Mörk brunsvart till färgen där skummet är chokladbrunt och fint fram tills dess att det dör ihop med lite kvarlämnor på topp.
