2023 går mot sitt slut och efter ett par ohärliga pandemiår så kom ett år av krig, inflation, nedskärningar, konkurser och mer krig. Jippie, precis vad vi behövde. Tyvärr blev 2023 ett år som kom att utsätta redan hårt prövade bryggerier än mer. Men det är ju en Manker Lackar så det kommer att gnällas lite snart, förbered er redan nu, för det kommer att trampas på tår.

Anledningen till de trampade tårna är att jag inte helt är med på tåget om hur synd det är för hantverksölet. Visst, det suger enormt att bryggerier behöver stänga, att folks livsverk går under och att drömmar kras. Vad jag däremot vänder mig emot är offerkoftan som verkar ha blivit årets julklapp. Tvärtom så tror jag att vägen ut ur den här nedgången är att få in fler kritiska röster och röster som vågar lyfta på rätt stenar för att se varför vi har hamnat där vi har gjort.

Redan för 12 år sedan gjorde jag följande intervju med Garrett Oliver (Brooklyn Brewery). Förutom att han under vårt samtal hyllar Brekeriet så förutsåg han en första bryggeridöd. Det var helt enkelt en för liten marknad och för många bryggerier. Jag har redan visat hur den svenska liksom den amerikanska bryggerinäringen har exploderat, den här utvecklingen kom aldrig att pausas utan fortsatte istället rakt upp. I Sverige har vi nästan kommit att dubbla andelen hantverksbryggerier sedan den här intervjun. Samtidigt har vi ökat befolkningsmängden från runt 9′ miljoner invånare kring 2010 till 10.4′ miljoner nu 2023.

Vän av ordning kanske säger att ölmarknaden har ökat, det är fler som dricker hantverksöl nu än tidigare. Tittar man på Systembolagets offentliga siffror så ökade andelen öl totalt under 2021 för att ta ett megatapp 2022 och en minimal ökning 2023, detta innefattar då all öl (importerad liksom svensk starköl). Går du på djupet och kikar på hantverksöl så har det snarare gått nedåt. Samtidigt går blanddryck och RtD-drycker starkt framåt senare åren.

Vad beror detta på? Troligen är det att de nya generationerna av konsumenter inte har vuxit upp med framväxten av craft beer, utvecklingen av scenen och hur svårt det var att få tag på de här ölen. Man köade i timmar utanför Systembolaget, man köpte flaskor för på tok för mycket pengar och man ansträngde sig järnet för att få tag på ölen. Idag finns Other Half mm på hyllorna och inflationen tror åtminstone jag har gjort att många väljer andra typer av drycker.

Allt det här tillsammans har gjort att vi har en marknad där efterfrågan inte har ökat, oavsett vad som sker utomlands eller hos storbryggerierna. Tvärtom har marknaden kanske kommit att minska något, särskilt då många krögare fått det svårt efter pandemin och med inflationen, att då ta in hantverksöl som nu går på 2500 SEK per fat som listpris, vem ska dricka den ölen?

När jag försökte lansera öl som kanske kostade 1750 SEK per fat för något år sedan ansågs det apedyrt, idag är ölen alltså nästan 800 SEK dyrare per fat. Ta det gånger mellan 3-5 ggr inköpspriset så får ni priserna många krogar tar. 2500*4 = 10.000 SEK för 30 Liter öl = 111 SEK för 30 cl IPA eller typ 134 SEK för en 40 cl. Rimligt, ja kanske det men inte något som de som kanske inte är helt inbitna tycker är rimligt.

Nu är det här listpriser och många hantverksbryggerier har såklart rabatter och öl som inte alls kostar så mycket, men det har skett en inflation i priset på hantverksöl och den började redan prishöjningarna kom. Många såg på andra bryggerier som tog ett visst pris och bestämde sig för att matcha det. Kolla på distributionssidor som Flaivy etc idag så är det bra mycket jämnare i kostnaderna på öl än för några år sedan.

Bryggerierna då? Jag har hört och läst lite olika genom åren. Men dels behöver du brygga cirka 100′ L om året per anställd för att gå runt eller typ sälja öl för 1 miljon per anställd. Missvisande, kanske, korrekta eller en fingervisning om sanningen, kanske.

Vad jag menar är att anställda kostar. En lokal kostar. Ett bryggeri kostar. Produktionskostnaden kostar. Samtidigt har många bryggerier ibland satsat rätt optimistiskt och framförallt innan pandemin kom. Men det var också en tid när typ allt gick uppåt. Det kom nya bryggerier, varje kvarter skulle ha ett burgarhak, hantverkspizzeria eller ett hippt cafe. Man köpte märkeskläder som aldrig förr och lägenheter och lokaler rusade i pris. Det var och är alltså inte bara inom hantverksöl vi ser samma mönster.

Nu stänger burgarhak och restauranger snabbare än bryggerier, småbutiker och andra kämpar för sin överlevnad och såklart gäller det även musikartister och fler som inte drar lika mycket folk längre. Det är liksom ingen rättighet att ha kvar sin verksamhet, de som driver företag på bästa sätt är de som anpassar sig till en marknad, försöker att förstå den, säkra sitt fundament och göra avvägda, rimliga satsningar.

Genomsnittslönen i Sverige är 38′ SEK 2023 (medianlönen 34′ SEK), det kostar ett företag 633′ SEK om året (räkna ut på verksamt.se). Sedan tillkommer friskvårdsbidrag, kanske telefoni, en dator, löpande kostnader osv. Så säg 700′ SEK om året. Det är rätt mycket öl som ska säljas för att ha råd att ha en anställd. Chefen/ägaren kanske vill ha något högre lön, kanske leasa in en bil på företaget osv osv. Som ni ser så drar det snabbt iväg. På det här ska sedan ett bryggeri på, material, lokalhyra, el, vatten, råvaror osv osv. Samma kostnader som ett burgarhak eller cafe har, olika material och kostnader såklart – men allt kostar oavsett vad för verksamhet du driver.

Fördela kostaderna du får av ovan och sätt påhittad marginal per såld liter mot det så ser du hur många liter öl du måste sälja för att gå runt (förenklat). Det är sen bara att leka med den vågskålen så ser man att det nog är få bryggerier som gör de volymerna med 100 % full förtjänst per bryggd liter öl, såld och tillverkad utan några som helst insatser eller kostnader (festivaler, reklam, resor allt kostar ju).

Tillbaka då till antalet bryggerier i Sverige. På SCB så publicerade man häromåret en rätt intressant överblick över hantverksbryggerier, läs den. Redan där konstaterade man att de flesta bryggerierna där och då gick jämnt ut eller något minus, detta då innan pandemi, krig osv. De flesta hade runt 5 anställda eller mindre och var små eller medelsmå.

Tittar ni på öppna siffrorna hos Alla Bolag så delade jag upp hantverksbryggerierna i olika grupper beroende på omsättning och av cirka 30 stycken av de man kanske först kommer att tänka på så skulle jag påstå att fördelningen på ett ungefär blir.

Omsättning (tummen och pekfingret)
70-80 miljoner om året (oftast fler anställda)
30-35 miljoner om året (oftast fler anställda)
10-15 miljoner om året (kanske ibland över 5 anställda)
(7-10 miljoner om året) (1-3 anställda + möjlighet till egen bar/taproom etc)
1.5-3 miljoner om året. (1-1.5 heltidsanställda om ens det)

Utifrån ovan, kom ihåg vad det kostar att ha anställda, lokal osv.

Vad som kännetecknar nästan alla som har under 40’ish miljoner i omsättning är att de flesta visar röda siffror redan innan pandemin. Såklart ska vi lägga till att vissa har bra siffror men många av dem bedriver också taproom eller restaurangverksamhet inom själva huvudbolaget och vissa vars bryggerier kanske visar röda siffror har egna krogar som har bättre siffror.

Många bryggerier som “går superfint” på Systembolaget eller omskrivs i media har samma siffror dem. Ett krux här är att man har för dåliga marginaler/har för dyr öl (produktionskostnad) och/eller gör öl som inte säljer i nog volymer för att vara lönsam på riktigt utan man kanske måste dumpa öl eller når inte ekonomi pga för liten volym.

Se själva på Alla Bolag och kurvorna hos just dina favoritbryggerier, klura på vad som gjort att de ökat eller minskat och i takt med att deras vinst/förlust har ändrats. I många fall ser man vart det satsades, det kanske köptes in en ny tank, en ny säljare anställdes eller så fick man en superbra lansering på Systembolaget, vem vet? Det jag tyckte mig se är att över 7 miljoner i omsättning, då behöver man ofta en trygg grund i form av ett taproom eller “egen” bar som kan snurra volym, eller det underlättar enormt. Ni kommer ihåg – varje såld liter täcker löne- och produktionskostnader. Mer snurrad volym = mer volym att snurra sin overhead på och därmed sprida ut eventuella risker. Här börjar det också bli bryggerier som har lite större kapacitet mot 100′ liter och uppåt. Då behövs en säljfunktion in house om man satsar eller via en distributör som är bra på att sälja mer än en drös fat då och då. Man kanske har tur och skills att safea med ett par bra exportmarknader (som dock fick sig en törn efter pandemin och nu med inflationen, det får jag ge dem). Även det något som gör att man sprider ut varje bryggning och inte förlitar sig på att hemmarknaden bara ska acceptera bryggeriets produktionsbehov, mer om det väldigt snart.

Med det sagt, att uppmuntra till att köpa hantverksöl är superbra och viktigt. Men det är inte det som gör att vi slipper en bryggeridöd i Sverige. Inte om de bryggerierna i sin tur har för dåliga marginaler, vi köper öl som har inneboende hög COGs (cost of goods) så som stouts eller överhumlad IPA eller och detta är viktigt, ändå inte har koll på sin ekonomi.

Det är vi ölnördar som tvingat på bryggerierna känslan av att de måste brygga nytt hela tiden, varje vecka måste nya öl komma, för vi drack inte samma öl två gånger. Superlätt om man har massa marknader att sälja ölen på, men är du mindre så satt du där med ditt lager som ständigt bara växer för varje ny öl du måste snurra ut på marknaden.

Ölfestivalet drar mindre folk, tap takeovers drar mindre folk, ja ölevents överlag drar i många fall inte mer än de närmast sörjande längre. Många är intresserade och ja, det är ofta oerhört mycket folk på de mest populära festivalerna men MBCC liksom SBWF och liknande har mycket svårare att dra folk. Brewskival var större förr och allt detta samtidigt som antalet bryggerier som sagt fortsatt växa.

För flera år sedan sa en vis vän – det finns två sorts fenomen som oftast buntas ihop men som är oerhört väsensskilda:

• Ett bryggeris behov av att brygga öl som de hoppas ska sälja och som de då kan budgetera in och basera sin framtid på.
• En konsuments köp- och dryckesmönster (framförallt det senare).

De här två sakerna är extremt olika. En stout kanske har bättre marginal men säljer långsammare, den sitter på längre på krogen och konsumenterna dricker inte fyra av den per person och kväll. Jämfört med en prisvärd pale ale där de kanske tar 2-3 stycken om de gillar den och ölet har ett bra pris, då kanske krogen köper in två fat istället och gör fler krogar det så når du plötsligt en bättre volym som du kan basera din budget på.

2023 är min åsikt att vi har hamnat i en bubbla där många bryggerier missar det större perspektivet på vad som sker i Sverige. Vilka konsumtionsmönster som faktiskt finns, vad krogarna ber om och säger fungerar, vilka andra trender inom mat, dryck och faktiskt, lyxvaror som finns. Vi måste brygga så vi brygger, oavsett om vi har någon som kan dricka det.

Precis som en musiker som vill klara sin vardag måste vi kämpa hårdare än aldrig förr. Men också inspirera en ny generation, inte genom att tvinga på dem hantverksöl bara för att, utan att lyssna på vad de dricker, hur de dricker och vad de vill dricka. Lite som att en person som vill starta restaurang kanske bör tänka sig för med vilken typ av mat man ska ja, vilket område man vill öppna i och så vidare, åtminstone om man inte vill starta i motvind eller i ett överetablerad område i en överetablerad genre.

Kanske måste vi ifrågasätta om det är rimligt att vi fortsätter öka i antalet bryggerier samtidigt som det dricks mindre hantverksöl. Kanske är det just som Garrett sa redan för 12 år sedan, oundvikligt att vi ser en bryggeridöd i Sverige, marknaden är inte större än så. Om alla ska ha ett bryggeri måste det finnas fler krogar som säljer ölen, fler personer som handlar den på Systembolaget osv. Då ska krogarna kunna satsa och ha råd att locka folk, samtidigt som utbudet av krogar och pubar blev större. Varpå krogarna fick det svårare. Oavsett vad storbryggerier eller andra aktörer har gjort. Snarare har allt bara imploderat på eget bevåg.

Jag vill stötta alla hantverksbryggerier så bra jag bara kan och förlåt om jag trampar många på tårna med den här lackningen, men ölskribenter idag målar upp en dyster bild för bryggerierna, samtidigt som man bara hyllar och hyllar och hyllar och aldrig ifrågasätter om det är gångbart. Om vi bara får differentierad alkoholskatt, om vi bara får gårdsförsäljning, “om vi bara”. Vart är alla kritiska röster som brukade finnas? Vi måste sluta göda en gris i en spilta som krackelerar och som inte byggts ut. Kanske måste grisen ta en promenad, tappa lite vikt och att bonden får ta sig i kragen och se hur man kan bygga om spiltan, om det ens är rätt tid för det.

Statistiken från Systembolaget och feedback från många håll i krogvärlden säger ju just detta, det dricks inte mer hantverksöl just nu, knappt öl överhuvudtaget, krögare känner inte att det är värt att satsa på det, de vill ju överleva – igen, oavsett vad Carlsberg, Spendrups, Galatea eller Åbro m.fl. gör. Krögarna vill bara kunna ha en lön och att sälja apedyr pastry IPA kanske inte är rätt väg då, samtidigt som konsumenterna inte längre efterfrågar den typen av öl. De hantverksbryggerier som går bäst är ju de som gör sin sak och på sitt sätt och har lyckats stämma sin produktion mot efterfrågan och konsumtionstakten, rätt öl, på rätt krog, vid rätt tillfälle, i rätt volym och till rätt pris.

Att hålla statsministerliknande uppror eller call to action blir lite larvigt, det ska köpas så in i helvete mycket hantverksöl på hyllorna om vi ska “rädda” alla bryggerier, och vem ska köpa all öl? Min pessimistiska ådra skulle snarare vilja se någon snäll revisor eller företagarproffs gå in och se över många mindre bryggeriers finanser, budgetar (som tyvärr på tok för många saknar eller ens har förståelse kring) eller marknadsplaner – hur ska deras företag verka och åtminstone överleva utifrån de förutsättningar som finns. Det är något som skulle rädda många. Öl har blivit ett passion project för många, vilket är oerhört vackert och bra – men är det verkligen det bästa för branschens överlevnad?

Hur gör man när man provar en öl 2023? För 6 år sedan, vilket var sist jag tror att jag postade en ölrecension så öppnade man en flaska, burk var inte så hippt än, och hällde upp ölet. Gärna i ett småmörkt rum där man för att få se färgen på ölet fick slå på taklampan lite snabbt innan man återgick till sitt lilla gryt. Glasen var roliga men det var inte samma bredd eller hype på glas som man kan se idag, framförallt i USA, även fast IPA-glas och allehanda brandade lustigheter fanns.

Färgen liksom. Se bara på bilden nedan, visst ser ölet mörkt ut? Eller ja, det är mörkare än vad det faktiskt var när jag tog ficklampan på mobilen och belyste ölet bakifrån. Så var inte rädda, ölet är ananas-färgat och ljust, det är bara min onödigt välformade taklampa som ger lite kopparskimmer. Därför är det också helt meningslöst att döma ett öl efter utseendet på bilderna folk laddar upp, glasen är allt som oftast smutsiga och kameran får en polaroidkamera från 80-talets McDonaldsmenyer att se hi-tech ut.

Oftast var jag nykter nog (…) för att ha smaklökarna kvar och om jag skulle äta indiskt till middag så passade jag ofta på att prova ölen innan jag hade ätit. Kanske är det i allt det här och på grund utav allt det här som Untappd slog igenom. Orka. Sitta. Och. “Nörda”. Istället kunde en snabb swipe med fingret betygsätta ditt öl, en valfri men oftast uselt och intetsägande bild sa allt och that is it, klar. Inga anteckningsblock, inga noteringar på mobilen eller dedikerat provningstid. Bara en app så är det klart.

Samtidigt. Som en motreaktion mot ovan hetsiga betygssättande så har det också blivit allt vanligare och enklare att prova på och tänka till kring öl. Det finns fler och mer pedagogiska källor för öl och omdömen, där framförallt Instagram har blommat ut och stoltserar med drivor tycka-tillare. Däremot tycker jag ändå att gemene persons egna sinnen börjar bli bättre. Vi har ätit på fler restauranger, druckit mer drycker och provat på att laga mer mat hemma än för 6-7 eller 7-10 år sedan, åtminstone om vi skulle dra ett tvärsnitt genom befolkningen. Att tänka till över det som ändå får kallas för lyxkonsumtionsvaror är mer vanligt även fast de allra flesta inte gör det aktivt.

Med detta kommer också en åtminstone teoretisk respekt för produkterna man testar och där vissa lärt sig mappa in upplevelserna i sin tankebank. Jag personligen har ju druckit mer öl de senaste åren än vad jag skulle anse är rimligt. Har jag suttit med vardera öl under en lupp? Icke. Däremot har jag tack vare min bakgrund i nörderiet lärt mig snabba på mina intryck och att på så sätt kunna mappa in dem och gå vidare. Det vill säga, gå vidare och bara ha trevligt med de jag dricker öl med. Vilket för mig idag är det viktigaste.

För med de tusentals öl i samma stil som finns idag så är det rätt små skillnader mellan dem och oftast beror helheten på hur man sovit, vad har man ätit under dagen, är du fokuserad, hur färskt är ölet, hur kylt är det, vad serverar du det i och så vidare. Istället och samtidigt är det snarare att bryggerierna segmenterats något och det är kanske bland 15 % som de allra minsta skillnaderna syns tydligare mot den stora gruppen i mitten. Vad jag menar är att säg att 15 % av ölen fortfarande håller sådär klass. Efter dem har du 15 % till med öl som är helt utan ambitioner, oftast från större aktörer som är volymdrivna. Ölen är okey, bruksöl. 50 % är sedan de vanligaste ölen vi ser på Systembolagets roligare hyllor. Alla är rätt bra och de är alla goda och har väl vissa skillnader sinsemellan. Tänk dig en Lagunitas IPA, bra bärs men jämför du med säg en Sierra Nevada Pale Ale så är de rätt snarlika (i totalt omdöme vill säga, inte som smak vs smak). Resterande 20 % skulle jag dela upp i 15 % som har lite större ambitioner, oftast något dyrare öl där råvaror, processer och tid kostat på ölen något mer. Här har du produkter från olika länders toppskikt (baserat framförallt på oss nördars omdömen). Slutligen är väl 5 % allra toppskiktet. Hur som helst så är idag den mesta svenska ölen i mittenfåran med några som går ett steg ned på min påhittade skala och ett par bryggerier som nästan alltid tar ett steg upp.

Så se framtida recensioner mer som en referens som jag satt. Din egen eller andras smaker är minst lika viktiga där med enda skillnaden att jag kanske har en viss erfarenhet andra saknar och kanske, kanske, kanske har ett språk eller sätt att beskriva som just du gillar. Därför känns det också nu sjukt onödigt att hålla på att recensera öl såhär, jag kommer nog att fortsätta göra det för att erbjuda notiser om smak och så, men mer fokusera på storyn kring ölet och det som är spännande runtomkring. För är det något som saknas idag är det information om varför man gjort ett visst öl, eller är det bara ett öl i mängden?

Nog om det. Nu blire bärs! Dagens öl är jävigt nog en NEIPA med Citra och Nelson Sauvin-humle från Karlstadsbaserade Ten Hands. Med jävig menar jag såklart att jag nu kommer att brygga mina öl på Shapes & Objects Beer Co. där och därför vill dem väl. Samtidigt är deras resa så oerhört fin och jag har alltid uppskattat dem och deras öl som likt många andra i branschen nu börjar bli riktigt fin.

Ten Hands The Agent IPA 7 %

Utseende: Något mer ljust bärnstensdovt, ananasfärgad vätska med fint ljust skum som tvålar ihop sig utan alltför mycket rester. Se punkten längre upp för varför det är onödigt att se på bilder nu för tiden, dåligt belysta rum, efterredigering av bilder och så gör att det är svårt att se hur ölen faktiskt ser ut. Ölet på bilden är mörkare än vad det var men i jämförelse något mörkare än en ultralus haze IPA.
Doft: I mitt smala glas som gör att man får en rolig bild så märks också hur uselt det är för att släppa fram aromer, då vill du ha en kupa för att samla aromerna och en bra öppning för att leda upp dem i din nos. När jag låtit ölet värmas upp någon grad till så framträder något mer herbal tropisk fruktighet med lätt gräddiga toner av persika, krusbär, druvor och grape.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Jag vet inte om det är nostalgin i att recensera en öl för första gången på typ 6 år som gör att jag får associationer jag inte fått på länge. Likt första gångerna man kom över en fint humlad amerikansk IPA och plötsligt upptäckte hur humle kunde dofta och smaka. Det är mjukt men med en balanserat placerad beska och går vare sig till sött eller torrt och beskt utan surfar på mellanvägen. Fruktigt med passionsfrukt, mogen stenfrukt och grape. Ett öl som visserligen benämns som NEIPA men där jag nog vill slå ett slag för att vi ska finna en bättre benämning för mellantinget. NEIPA för mig är grumligare, sötare och mer enformigt, men också ultratropiskt i doft och smak men där de intrycken är flyktigare än i många andra typer av humlad öl.

Betyg? – Bra+. The Agent är en välpolerad och rimligt balanserad IPA som framförallt utan att ha pretentioner eller heller behöva skämmas för det, placerar sig i segmentet “god bruks-IPA”. Det är också i mitt tycke det svåraste segmentet av humlig öl då en majoritet av humlad öl antingen har för höga ambitioner och blir för söta, NEIPA’iga eller svårdruckna. Alternativt blir de för tunna, underhumlade och man märker hur bristen på vilja gör att så länge ölet stoltserar med “IPA” så säljer det. Här har vi en IPA som likt många bättre humlade öl ändå bjuder på en viss beska och som man kan och säkerligen vill ha en till av, något jag sällan säger om typiskt smått överdrivna NEIPAs.

Nästa vecka är det inte bara löning utan även dags igen för Nöjesguidens Ölmässa Stockholm. Jag skriver ut Stockholm, inte för att jag är härifrån och vill verka lite mallig utan för att de också arrangerar samma mässa i Göteborg.

För den inbitne ölnörden kanske nöjesmagasinet Nöjesguidens inte låter lika sexigt som många av de senaste årens storslagna festivaler med influgna bryggerier och öl i hundratal. Det jag tycker man missar då är att Nöjesguiden arrangerat den här ölmässan sedan 2015 då den hölls på Scandic Anglais på Stureplan i Stockholm. Jag minns den festivalen som rätt busig med en bra nyfiken mix av bryggerier där PangPang höll låda uppe på någon särskild del av lokalen dit man fick ta en separat trappa för att ta sig, eller det kanske var något år senare, varmt och sådär Fredrikianskt stökigt var det i alla fall. Vill även minnas att Stigberget, Brewski Brew (som de hette då) och Åre Bryggcompagni var där. Därefter har mässan bytt lokal ett par gånger men likväl har den varit ett intressant tillskott för att sprida intresset kring öl.

Vad menar jag då med intressant? Jo, för lika lite som att de allra mest inbitna ölnördar är representativa för den breda massan som gillar god öl, lika lite är jag det. Det jag tycker har varit så fint med Nöjesguidens ölmässa är att man nått en oerhört mycket bredare publik och framförallt diversifierad i ålder och kön, än många av de mer etablerade, rena ölfestivalerna. Less drama, less Untappd och mera kul helt enkelt!

I år hålls ölmässan i det nyrenoverade Brygghuset på Odenplan i Stockholm och utställarlistan består av nedan akter där det är kul att se Apex komma med humlekalas, Noisy Bastards som kommer hela vägen från Sundsvall, PangPang kommer åter och lär ta med sig fest och så ser vi Agitator Whisky som jag verkligen, verkligen gillar (missa inte deras Rye eller Rök).

Förutom massa öl och andra godsaker blir det livemusik med Natalie Lindh och så är bokaktuelle Sanna Lindberg på plats för att berätta om sin bok (missa inte den, lanseringsfest på Lådan i Stockholm nu nästa tisdag på tal om det).

Senare på eftermiddag och kvällen är det ölprovningar och ölcocktails med Karlstads finest Ten Hands Brewing på Hotel At Six vid Brunkebergs Torg. Därefter fortsätter festen med mer Ten Hands och skönt häng på Stigbergets Fot där ingen mindre än undertecknad spelar musik natten ut och pratar om mitt nya projekt Shapes & Objects Beer Co. Förvänta er African Funk och svensk 90-tals hiphop.

MEN. Nog om all den informationen ni enkelt hade kunnat googla er till om ni bara var lite mindre lata.

Självklart vill Nöjesguiden att alla MankerBeer'ianer ska dricka god öl och festa med oss hela dagen, kvällen och in på natten! Därför lottar vi ut hela fem biljetter till ölmässan! 

Allt ni behöver göra för att ha en chans att vinna är att kommentera här eller på MankerBeers Instagram med svaret på nedan. Vinnarna meddelas i mitten av nästa vecka.

Tävlingsfråga
Frågan lyder. Vilka vann Årets Ölutvecklare 2021, ett pris som Carlsberg Sverige årligen delar ut på Nöjesguidens Ölmässa? Svara nedan eller på Instagram och in och likea oss där vet jag, vi säger att det ger er extra chans att vinna 🙂

Full utställarlista per 16/3

Agitator whisky
Apex Brewing Co.
Cannadips
Explorer gin
Gröna Linjen
Hop Notch
Noisy Bastards
Nya Carnegiebryggeriet
Omaka
Omnipollo
PangPang Brewery
St:Eriks
Swedish Match
Örebro Brygghus

Läs mer på Nöjesguidens eventsida eller på Facebookeventet.

Innan ni läser nedan så kan det vara bra att se var vissa av mina premisser kommer ifrån. Läs gärna del 1 om min analys av tiden från MankerBeers start runt 2009 fram tills idag. Läs sedan den inofficiella del 2 som är en Manker Lackar på sambandet mellan en öppen marknad och hur vi på grund utav en överetablering på marknaden riskerar att se fler bryggerier gå under.

För det är utifrån det sambandet, utvecklingen över tid, en öppen marknad och att alla kanske inte riktigt kan finnas på marknaden samtidigt som leder mig in på dagens tänka. Allt är något nedbantat i längd och utförliga argumentationer, men kommentera gärna här eller på våra sociala medier på Facebook eller Instagram så kan vi fortsätta diskussionen där.

Manker, kom till ämnet nu för fasiken! Dagens tänka ska då komma att handla om krogarnas (eventuella) ansvar, deras förutsättningar och möjligheter att stötta små, svenska bryggerier.

För på samma sätt som att jag tycker mig se en viss överetablering av bryggerier, mycket på grund av hur lätt det är att starta ett bryggeri idag så tror jag mig se tendenser på en överetablering av krogar. Kruxet här är att jag samtidigt tycker att det finns för få krogar, så vad nu då?

Om vi börjar med att se på typiska ölkrogar. Det vill säga pubar, krogar och restauranger med ett uttalat fokus på hantverksöl eller som på andra sätt får anses vara det på på grund utav sitt utbud av öl. Vad ser vi då?

Jag får ofta frågan vart man ska gå och dricka god öl i Stockholm och visst har det öppnat lite nya, mindre ställen kring stan, men det är förvånansvärt få nya ölställen. Istället blir det klassikerna kring Slussen, runt i city med Pressklubben, Belgobaren och så samt någon enstaka utflykt längre bort än så.

Det ser snarlikt ut om vi blickar tillbaka ett par år. Visst, pandemin kom däremellan men det var nästan så att det kom att fostra fler ställen än innan eller efter. Mikkeller Södermalm, Omnipollos Kyrka, Sommarlådan och sedan öppnade ju Stigbergets Fot just innan nämnda pandemi. Northern Exposure (tidigare NKB) öppnade även upp sitt taproom och Brisket & Friends som har mycket öl från Unibärsum, PKLK/Big Bones har också öppnat någon ytterligare destination.

Gemensamt för de flest ovan? Som självklart inte är alla ställen som öppnat. Ja, det får väl vara att många är kopplade till bryggerier och färre är öppnade av entusiaster som vill driva bar utifrån sin passion till öl. Vad vill jag komma med det, klagar jag, är det något fel med det? Mnjae, men det är en iakttagelse som jag tror hänger ihop med tidigare delar och kanske är ett tecken på något större, som i sin tur kan kopplas till varför vi ser färre fristående ölkrogar.

Troll.

Som vi kanske kommer att se senare när jag skriver om distribution och vägarna ölet idag säljs via så har en stor faktor i tillväxten för medelsmå till större bryggerier varit den egna försäljningen. Såklart finns det styrkor och nackdelar med att lägga ifrån sig den egna försäljningen, alternativt att arbeta fram en mixad approach med egen försäljning som kompleteras med försäljning genom en distributör och/eller andra kanaler.

Det är rätt enkel matte. Du anställer 5 personer (X) och investerar i lokaler och utrustning (Y), samt önskar hålla en viss förtjänst per liter öl (Z). Sedan kostar det att tillverka själva ölet (A) (exklusive alkoholskatt). Då har du en overhead som oftast består av el, vatten, arbete, tanktid etc och som i vissa fall innefattar delar av X och Y, den är ibland med i Z, ibland inte. Marginalen i sig (Z) ska ibland täcka X och Y osv, det beror på hur man räknar. Men ni förstår kostnadsbilden tror jag. Ju fler anställda, ju mer utrustning och ju dyrare produktionskostnad, ju högre totalkostnad per liter producerad och sedermera packad öl.

Går råvarupriser upp så ökar A. Går priset för en tom keg upp ökar A. Det gör att Z antingen minskar alternativt att du måste höja ditt utpris för att kunna hålla kvar Z på en nivå som gör att du kan fortsätta att täcka upp för X och Y. Y är ofta fasta inventarier och det är svårt att börja sälja av utrustning utan då får man gå ner på personal eller göra billigare öl, alternativt att försöka sälja mer och/eller dyrare.

Ju fler kockar som kommer till från det att ölet tillverkats och slutligen konsumeras, ju fler påslag och marginaler dyker upp. Ponera att ditt öl ökar med 5 kronor i tillverkningskostnad. Det är ändå 5 kronor bryggeriet inte vill tappa (oftast är det mer än 5 kronor, men igen vi gör det simpelt). Därför ökar utpriset från bryggeriet med 5 kronor gånger den önskade marginalen de önskar hålla. Det är priset till en eventuell distributör/säljkanal. De i sin tur har sin marginal som läggs på det nya priset från bryggeriet. De säljer det smarriga ölet till en krog, som såklart även dem har en viss marginal eller påslag. Så 5’an har nu ökat i kostnad två gånger till innan det når konsument.

Ett verkligen exempel är att kriget i Ukraina gjort att kostnaden för KeyKeg ökade rejält en period, snabbt räknat har det gjort att varje glas öl som säljs, om alla bibehöll sina marginaler längsmed vägen blev några kronor dyrare per enhet ute på krogen.

Problemet är att allt blev dyrare så det var inte bara en 5’a som det ökade med. El, kartonger, leveranser, bensin. Likaså om ett bryggeri vill satsa, då behöver man ofta höja sin marginal eller sin overhead något varpå ölen blir dyrare. OM man inte samtidigt effektiviserar och får bättre packad volym (yield) vilket gör att den totala kostnaden för ölet samt ens verksamhet slås ut på fler liter. Vilket är varför mörk öl eller humlebomber oftast är betydligt mycket dyrare per enhet än säg en något klarare öl. Du får oftast något sämre volym på dem då humle eller tillsatser som kokos osv suger upp eller guckar till ölet, öl du inte kan packa och sälja.

Det var lite det här jag skrev om häromdagen med att små nästan hobbyliknande bryggerier har lägre omkostnader och därför borde ha svårare att motivera ett “högt” pris på deras öl. Samtidigt, jämfört med ett stort bryggeri så har de kanske inte samma effektivisering eller skalfördelar ifråga om inköp av råvaror eller särskild utrustning som ger en bättre slutlig volym att sälja. Därför är det inte så enkelt som att skylla på dem för att det blivit en inflation i genomsnittspriserna på öl, även fast det borde vara något billigare. Annars gör man något lite fel. Om ölet inte är dyrt på grund utav råvaror av högsta kvalitet eller processer, utrusning och så som används för att garantera en hög kvalitet utan mer för att man har för höga omkostnader, då saknar man en stadig affärsplan kan jag tycka.

Krasst kan man säga att den punkt som är känsligast för kostnadsökningar är den viktigaste punkten för slutpriserna och därmed de som sätter möjligheterna för andra aktörer att bedriva sin verksamhet. Nu vill jag inte gå in på differentierad alkoholskatt, momssatser eller arbetsgivaravgifter eller andra kostnader för att bedriva småföretagande. Allt det är oundvikligen något som alltid har möjlighet att dra det längsta strået i svåra tider och för att gynna småföretagande. Småföretagande som i sin tur är de som anställer folk direkt men som också sätter så oerhört många i arbete indirekt. Men för guds skull, påverka gärna politiker och beslutsfattare här för det hade hjälpt mindre bryggerier enormt. Lyckas dem så lyckas bönder och producenter av malt, humle, burkar, maskiner, speditörer osv osv. Samt så kanske man får ut en något bättre och även mindre dyr produkt vilket distributörer, barer och konsumenter trots allt önskar. Varpå krogar kan överleva och konsumenterna får en något större slant kvar i plånboken, trots att de köpt någon god öl. Så god öl som möjligt till så bra pris som möjligt.

Problemet med distribution här är inte distributörer och/eller importörer. Utan distributörer som Brill & Co hade Mikkeller inte nått ut, Wicked Wine satte Sierra Nevada som självklara på kartan i lilla Sverige och Galatea tog Lagunitas från svårunna jänkare till en svensk stapelvara under flera år. Bryggerier som består av 2-3 personer har liksom inte själva möjligheten eller finanserna att kunna ha han om egen försäljning, om de inte jobbar ihjäl sig. Att anställa kostar då minst en 40-60.000 SEK i månaden (ink arbetsgivaravgifter och övrigt) så kostnaden/bortfallet på försäljningen på en enhet öl kommer oavsett lösning. Dela bara den kostnaden för en anställd med antalet sålda enheter/liter såld öl så får man en ide om vad det kostar att anställa en säljare jämfört med att kanske använda en distributör. Återigen, bästa verkar det gå för dem som lyckas kombinera olika försäljningskanaler och hitta synergier mellan produktutbud, säljkanaler och timing.

Det här är också varför många prioriterat och velat stärka den lokala försäljningen av öl. Man kan enklare åka runt och besöka sina kunder, själva slänga in lite fat i bilbarnsstolen på sin Saab 900 och på så sätt bygga relationerna, leverera ölen och kanske ha lite merförsäljning utan att det kostar mer än någon timme av sin arbetsvecka. Kruxet blir när man inser att marknaden i Umeå, Bromölla eller Hallstahammar inte är större är någon enstaka bar, hur ska man då kunna brygga mer än en öl i månaden? Som vi redan tagit upp, marknaden vill ju ha nyheter hela tiden? Om du nu ska brygga nya öl varje vecka, får ut säg 30 fat öl och bara har 5-10 krogar i ditt närområde. Då ska de också vilja ta den volymen varje vecka. Året runt. Men om du har inte 30 fat (900 liter packad öl) utan har 5-7 tankar med 2-4000 liter vardera som du vill ha ständig rotation på. Hur gör man då?

Då är Systembolaget, på gott och ont nödvändigt för att få ut så mycket volym som möjligt utan att behöva arbeta upp en större försäljning på krog och restaurang, alternativt att exportera en betydande volym. Nu handlade det dock om krogarna, så åter till dem.

Vill vi förstå verkligheten för många krögare och entusiaster som drömmer om att kunna starta ett eget ställe där de kanske kan fokusera på sin älskade öl så behöver vi förstå allt ovan. Vad som ligger bakom utbud och pris på det ölet man kan köpa. Här har jag främst tagit upp lokala, svenska bryggerier men såklart är det samma verklighet och faktorer som spelar in på importerad öl. Att köpa hem öl från USA och försöka få ut på den svenska marknaden är tokdyrt. Tro mig, jag har fått hem otaliga pallar med färsk IPA från USA och bara frakten per fat landar på mer än vad ett motsvarande fat IPA från ett bra lokalt bryggeri kostar här i Sverige. Det vill säga att med alkoholskatt och en marginell vinst så är det importerade fatet ofta mer än dubbel så dyrt som något lokalt. Åtminstone om man flyger över färsk amerikansk IPA.

Så till nästa del som fortsätter med krögarnas verklighet så ta med er det att bryggerier sällan tjänar stora pengar på sin öl. Kom ihåg att ju “svårare” öl ju större är risken att bryggeriet har fått ut en mindre volym och därmed har högre omkostnader per liter packad öl. Att varje slant i ökade omkostnader innebär att bryggeriet behöver sälja mer öl, höja priserna eller får stå ut med en sämre marginal på sin öl. Viktigast och som jag vill avsluta med, priset du betalar ute på en bar är inte det priset som bryggeriet ofta har på sin öl. Det är fler händer som ska ha sin del innan du kan mumsa i dig din Amber Ale och att även om ett bryggeri sätter ett finfint pris på sitt öl så kan mellanhänderna ibland se det som en möjlighet att tjäna lite extra. Trots ett lågt inpris så kan utpriset sättas efter de övriga priserna man har, det vill säga att baren tjänar lite extra, bryggeriet behövde likväl sänka sin marginal. Det här är vanligast vid volymavtal eller på öl där man siktar på att snurra volym mer än att maximera vinst per såld enhet. Nog om det nu, allt det kommer i nästa del.

Tack för idag, glöm inte att följa mitt nya ölprojekt Shapes & Objects på Instagram.

Då.

Istället för att dricka öl och ha det trevligt i allmän ro har vi bara under de senaste få åren sett en flerårig global pandemi och krig. Samtidigt har ölvärlden sett ett mycket välbehövt stålbad av värderingar och hur man beter sig mot kvinnor (icke-binära och personer med annat ursprung, hudfärg, läggning mm.) i allmänhet men i vår bubbla i synnerhet, inom ölvärlden. Vi har gått från bra, guldkantade år med högkonjunktur och bra tillväxt till en period nu på sistone där bryggerier, trots att de nu efter flera års efterfrågan från ölfantaster inte ens har råd att brygga lageröl.

På ett personligt plan lämnade jag formatet med MankerBeer kort efter det att jag började på vad som nu är ett fysiskt bryggeri. Där lade jag 7 år av min tid och från första parkett har jag fått beskåda hur framförallt den moderna ölvärlden mognade. Kanske till och med att den fick för mycket sol, tid och kapital och hann med att bli något övermogen. Inte som skryt utan mer för någon form av validering så hann vi med att bli utsedda till ett topp-10 bryggeri i världen. Jag själv kunde mumsa i mig i snitt 3 nya öl varje dag under de här 7 åren på den nya maktfaktorn Untappd och fick lyxen att resa världen över för att prata, dricka och hänga bland riktigt god öl. En galen möjlighet och med fantastiska lärdomar som jag nu vill dela med mig av.

Låt oss nu ta steget tillbaka till de första åren med MankerBeer, till mer än ett decennium sedn. Jag minns så väl en intervju med Garrett Oliver, bryggmästare på Brooklyn Brewery och en legend inom ölvärlden. Då, mellan 2009 och de närmsta 10 åren så frekventerade han Sverige mer eller mindre månatligen. Inte så konstigt då Sverige var en av bryggeriets tredje största marknader och Brooklyn på många sätt kändes rätt spännande. Med sig hade han ofta rariteter i form av “ghost bottles” och med deras East India Pale Ale var de rätt tidiga i Sverige med välhumlad IPA. Där på AG i Stockholm berömde Garrett Brekeriet som han ansåg gjorde något unikt och annorlunda och varnade sedan för en stundande bryggeridöde. Han menade att marknaden nog inte kunde rymma så många fler bryggerier eller olika öl. Tji fick Garrett ihop med många av oss andra.

Tvärtom, som ni kan se nedan i Brewers Associations siffror så har utvecklingen från runt 2010 tokspårat och stigit rakt uppåt. Den dipp som vi ser nedan kring 2018 och 2019 ser mer ut att bero på att man rankar bryggerierna som brewpubs mer än mikrobryggerier. I totala siffror är det nästan en dubblering bara mellan 2015 och 2022, något som går tvärtemot den bryggeridöd Garrett förutsåg något år tidigare.

Ser vi på Sverige och Storbritannien så ser utvecklingen snarlik ut. En gammal poäng jag länge brukade göra på ölprovningar är att Sverige och USA efter förbudstiden har haft en snarlik ökning av mikrobryggerier per capita. Istället för en bryggeridöd kom vi att få fler framförallt mindre, lokala aktörer på marknaden. Kollar vi på siffrorna från USA så är ökningen av Large/Non-Craft-bryggerier i relation mätt i %, men baserat på hur många nya bryggerier som tillkommer under samma tid borde den siffran ha ökat exponentiellt.

För jag tror att det vi såg ske var att på nästan alla etablerade marknader i moderna ölländer så blev hantverksmässigt bryggd öl en lokal angelägenhet och att tidiga utvecklare var de, få, som tog steget och växte. Det vill säga att vi i Sverige, Storbritannien, USA och så vidare plötsligt såg bryggerier i vart och varannat hörn och småstad. Samtidigt kunde mer de redan etablerade bryggerierna som redan hade tagit steget och vuxit till sig kommersiellt nu ta steget till full nationell spridning. I Sverige ser vi hur Sigtuna, Oppigårds, Dugges och nu på senare år kanske även hur Poppels kom att växa under den perioden. I USA har plötsligt tidigare småbryggerier som Other Half satsat enormt och öl som för femton år sedan knappt gick att få tag på från bryggerier som Three Foyds, Bells, Tröegs med fler finns nu på var och varannan bodega och Wholefoods i USA. Då, i Storbritannien drack vi Beavertown bryggd nere på källaren på Dukes BBQ medans de idag brygger enbart Gamma Ray på bryggerier av en storlek som många små svenska bryggerier bara kan drömma om.

Min poäng här är att bryggeridöden nog aldrig kom då craft beer bara var etablerat och intressant i en mindre bubbla, som förvisso växte sig oerhört stark och förvånansvärt stor. Likväl var det i sin egna lilla bubbla som inte hade spruckit och satt sig över hela landet.

En anledning och analys av det är att det var rätt svårt och dyrt att starta ett bryggeri för tio år sedan. Det är det idag med, men där och då fanns det inte samma digitala utbud av kunskap och material. Idag kan du enkelt använda en sökmotor för att få tag på de bästa recepten samt hur du snabbt kan beställa hem ett lagom stort bryggverk för att förverkliga din dröm om att gå kommersiellt. Underbart! Där och då var det inte lika enkelt, de pionjärer som beställde bryggverk från Kina visste inte vad de skulle förvänta sig och glöm inte att öl som Omnipollo Fatamorgana eller Stigbergets Beer Week IPA knappt hade tagit marknaden med storm än, med andra ord var inte IPA-tåget här än. Istället var det ett blandat utbud av öl som betygsattes på RateBeer eller i folks egna små anteckningsblock. Bryggverken bestod av ombyggda mjölktunnor och egensnickrade lösningar som kanske inte passade alla.

Samma gällde med råvaror. Jag minns så väl när Chris Pilkington från Pohjala under en ölprovning på Bishops Arms Gamla Stan i Stockholm på frågan vad som ligger bakom förbättringen i kvalitet på deras öl snabbt svarade råvarorna. Tidigare fick de andra eller tredjesorteringen av humle och annat men nu kunde de unna sig en båtresa över till Sverige och lassa på humle av rätt bra kvalitet. Detsamma kom att gälla nästan alla bryggerier i Europa som länge fick det som inte gick åt i USA och det skulle dröja rätt så länge innan råvaruleverantörer i Sverige och Europa kunde börja förse oss med råvaror av riktigt bra kvalitet. För den som vill läsa en intressant side story om det, sök på Cloudwater och The Veils samarbete med att göra identiska öl med identiska råvaror från samma tillverkare men där råvarorna kommer från lokala leverantörer och hur olika ölen blev. Idag är det enklare att resa på hop selection och leverantörerna i USA och på södra halvklotet har nu behövt blicka sig mo Europa och mindre bryggerier för att kunna nå marknader för att fortsätta växa sin business.

Först nu på senare år börjar det bli aktuellt att tala om en överetablerad marknad som ihop med ibland rätt så bristfälliga affärsplaner gör att fler bryggerier har stängts ned. De som verkligen har drabbats är de större bryggerier som satsat allt på ett fåtal kort (ofta bundna till ständiga vinster på bolagets offerter) som nu har behövt ställa om sin portfölj och produktion, ihop med små hobbybryggerier som på sin höjd når 10’000 liter öl om året. Jag är ingen företagsekonom men har inte svårt att se hur de scenariona gör det svårt att få ekonomin att gå runt om man vill kunna ha råd med utrustning, hyror och personalkostnader.

Ni kanske minns alla Manker Lackar jag skrev baserat på Systembolagets lokala släpp. Självfallet har ölen blivit oerhört mycket bättre de senaste åren, men finns det verkligen utrymme för hundratals lokala öl? Utan Systembolaget hade de inte fått samma möjlighet, men tack vare Systembolaget har vissa kanske också fått blodad tand utan att ha en produkt konsumenterna faktiskt vill ha och som kanske inte var så jäkla bra till att börja med. Det är fortfarande rätt mycket halvplatt och smått syrlig lager ute i landet och IPA som smakar tvål eller bara smutsigt. Det säljer kanske en stund, men verkligheten kommer oftast ifatt en och då står man plötsligt där med en hel batch tveksam öl som ingen vill ha. Då har man vare sig råd att brygga nytt eller möjlighet att få tillbaka sina pengar som man lagt i det ölet.

Men där och då, för en lågstadieunge år sedan, då fanns det plötsligt bara möjligheter och hade man entreprenörsanda, kanske lite kapital och var beredd på att hugga i, ja då var ett bryggeri ändå möjligt. Idag behövs mest kapital så kan man köpa på sig ett litet till mellanstort bryggverk, släng i vad du kan i fråga om råvaror och sedan försöker du kränga så mycket du kan på Systembolaget, lokalt och genom att offerera på varenda offert du ser. Innovation, receptförbättring och kvalitet hinner man alltid med senare.

Själva ölscenen då?

Det vill säga det växande community av entusiaster. Här har det skrivits så oerhört mycket i magasin som C/O Hops och numera även i böcker som täcker motsvarande period som jag dravvlar om. Framväxandet av både den svenska men även regionala ölscener. Det jag vill ha sagt, såhär nästan 10 år senare är att vi inte hade sociala medier då. RateBeer var inte samma konsumtionsfaktor som Untappd har blivit och framförallt så var öl fortfarande rätt nördigt. Just det där sista är något jag tror att jag kommer att komma tillbaka till i den här artikelserien.

Att öl var lite nördigt gjorde att de som syntes och hördes oftast automatiskt vart de som sågs representera en större massa än vad de kanske gjorde. Alternativa forum eller grupper av ölälskare än de som minsann satt på krog X varje dag eller som inte skrev på ett visst ölforum kom liksom lite bort i storytellingen av tiden. Kanske inte i sin egen bekantskapskrets, stad eller enligt sin egen världsbild men i den lite sandlådeartade “debatten” som fanns.

Vad jag menar är att ingen riktigt visste hur man skulle bete sig eller hur stort det faktiska intresset av hantverksöl skulle komma att bli, rätt fort. Och hur vi idag kanske inte nått hela vägen fram men ändå har en väldigt fin representation utav ställen, konsumenter och grupper som representerar allt fler med ett gemensamt intresse utav just öl.

Den klassiska stereotypen av en ölnörd som en skäggig medelålders man, numera även kallad hipster (inte lika vanligt då, glöm inte, sociala medier fanns inte så ingen brydde sig om ditt polerade skägg) stämde för att det var det folk ansåg eller trodde sig se på krogen. Alla andra runtomkring barer, restauranger eller som reste och/eller handlade öl på Systembolaget liksom glömdes bort, men självklart fanns dem. Det är bara att se på Systembolagets försäljningssiffror från de åren, se på hantverksöl och slå ut på hur många ölnördar som syntes och hördes, inte fan var det dem som drack all den volymen.

Därför var det väl, tyvärr, inte så förvånande att ölvärldens Me Too skulle komma. En hemsk och tråkig (att den behövdes vill säga) motreaktion mot hur stereotypen av en ölnörd kom att besannas. En skäggig man vart nördig, han startade krog/bryggeri och tog med sig sina ohotat oemotsagda åsikter, tankar och beteende in i det. Nu vill jag inte dra alla över en kam och såklart, som vi sett så är detta ett beteende i alla branscher, tyvärr. Men jag tror, och kan säkert ha eller tänkt fel, att just bristen på tidig representation och en outvecklad kultur inom en sektor bidrar till sexism, rasism och “jag vet bäst”-ism.

Jag känner och tror mig se en helt annan öppenhet idag, även fast ovan skit såklart finns kvar här och var. Men som community känns ölscenen idag mer öppen. Det finns fler forum på fler plattformar vilket gör att fler lättare kan finna sin väg in i en gemenskap kring öl. Då, 2009 och runt de åren var poddar inte så utvecklat, Facebook hade just kommit, Instagram fanns väl inte och jag tror att det i sin tur gjorde att vi började där och så som vi gjorde. Åren innan fanns såklart en ölkultur men med intåget av bloggar och annat kom kulturen att synliggöras.

Det som skedde land och rike runt tidigare vet vi inte riktigt, som med all historia skrivs den av den som vann, eller den med makt. Så att säga att den “moderna” ölkulturen kring 2010 var grabbig på grund utav att det började dyka upp IPA och unga krafter utan koll på öl tror jag är hemskt felaktigt. Jag skulle säga att det snarare beror på att ingen vet vad som sades i hemmen eller på krogarna innan dess. Sedan, för att argumentera mot mig själv så tror jag att jag vet bäst-ismen är en del av en försvarsmekanism som ofta ligger samlare nära och många hade sådana tendenser eller kom från en sådan värld där ens egna intressen är en viktig och stor del av en personlighet vilken man behöver försvara. Det här ämnet lär jag återkomma till.

Gick du på en ölfestival eller ett event de här året kunde man rätt snabbt scanna av lokalen och känna igen de flesta. Den klassiska frågan om hönan eller ägget kan appliceras här. Var det färre som brydde sig om öl eller fanns det fördomar eller rädslor som gjorde att vissa inte sökte sig till communityn utan kanske mest drack öl hemma. Det vill säga, kom det ökade intresset i allmänhet med att det blandades ut eller finns det ingen relation mellan dem? Var det unikt för Sverige eller såg vi liknande representation utomlands? Jag minns egentligen för lite för att känna att det vore rätt att påstå något här, men vad jag tycker mig ha sett är att det är först de senaste 4-6 åren som vi börjat få se en större representation här i Sverige. Något som i vissa fall har gått snabbare utomlands.

Jag tror dock att det har att göra lika mycket med att Sverige är en förgrundsmarknad som är tidiga att hoppa på nya saker. Det ihop med att internetanvändandet är större i Sverige än säg Spanien (tänk nu över senaste 20 åren tills idag) och att den svensk ekonomi sett rätt bra ut med en växande medelklass. Just det fenomenet är rätt vanligt i analysen av flera sektorer på marknaden, inte bara öl utan även restaurangbesök, intresset för vin, resor, sociala medier och andra områden som ofta betecknas som “lyxvaror”. I Kina ökade medelklassen något enormt och vipps vart man starkare som köpkraft. Andra länder som inte har en mognande (åldersmässigt) och ökande medelklass har inte sett samma utveckling i frågor som sexism, rasism och kring sektorer som de ovan.

Kort och gott kom det generationsbytet från generationen före mig till min generation och är nu på väg över till den yngre. Ölets naturliga del och intresset kring den skulle jag vilja påstå kom till under min generations glansdagar. Inte för att ölen var bättre eller vi på något sätt gjorde saker bättre utan för att möjligheterna att öppna bryggerier och krogar samt att dela med sig av information om sina produkter eller sitt intresse ökade något enormt under en väldigt kort period. Det har gjort att alla kunnat ta en plats och få sin röst hörd, åtminstone på ett teoretiskt plan. Den yngre generationen idag (säg de som är 18-28) har vuxit upp med att stilar som IPA och allehanda sur- och fruktöl funnits, att du kan få tag på häftiga amerikanska öl online osv. Medan jag behövde byta till mig öl som idag typ går att finna på även de sämre monopolbutikerna, mot öl som finare lambics från Cantillon. Förr behövde du resa till Los Angeles för att som svensk kunna dricka Monkish, idag kan du köpa det från närmsta webshop eller ibland finna på vissa barer.

Den verkligheten gör enormt mycket, kanske på gott och ont. Se, nu är det jag som ska bli gubbig. Det kommer jag dock att spara till en senare post. Däremot, för att avsluta för idag så sker ingenting i ett vakuum och det är det som vi ser nu. Nya omständigheter, spelplaner eller arenor om vi kallar det så dyker upp. Det kommer innovationer (säg hazy IPA), eller vad som för tiden anses vara det, det kommer en reaktion på det (supertrend) och sedan en motreaktion (“vi vill se lageröl”). Sådär vankas det av och an och den ständiga utvecklingen fortgår, bara att den idag går så mycket fortare än för 10, 20 och 30 år sedan. Ibland är det en bra sak som med arbetet mot rasism och sexism inom branschen. Ibland gör det allt svårare, som med eftersökandet av ny, spännande öl och ständigt kicksökande, men så fungerar nästan allt i världen just nu.

Näe, vi slutar där för idag. Gå nu och knäck en god öl och se till att följa mitt nya projekt Shapes & Objects Beer Co.

Edit. Sedan jag skrev ovan idag (7e mars) så har Stockholm Brewing Co. gått ut med att de riskerar/verkar behöva stänga ner sin verksamhet. Sjukt. Jävla. Tråkigt. Och jag kommer att försöka knyta an till det i kommande del. Under tiden, in och stötta dem på de sätt som går!

Brutal brewing började inte så starkt på sin bana för att ta sig in på craft marknaden i Sverige, men på senare tid får man ändå ge dem lite cred för att de har börjat göra lite öl med förhoppningar av att bli bra stabila öl. Personligen sticker jag inte under stolen med att min sommarsemesteröl nummer ett av Pistonhead Flat tire. En riktigt bra välhumlad lager för typ en tia burken. Helt perfekt. När man nu lanserade 2 nya öl under flaggan ”The raw law” blev jag genast sugen att se var de hamnat.

Efter att ha läst deras produktblad som de skickat ut blev jag inte ett dugg imponerad. Nu ska som stå för bryggarkonst utanför reinhetsgebot…zzzz… som i början på 2000 talet. Kan tänka mig att Mankers favorit Lasse Råde hade hurrat i högan sky att äntligen gör någon något fräscht och nytt som att St Eriks hittat på APA. Ja ni förstår.
Men en ingefära stout, ja det låter ta mig fan kul och en lager med cocos. Det är ju faktiskt bra mycket mer nutida än deras produktbeskrivning.

Brutal brewing – Ginger stout

Utseende: Svart öl, men genomskådlig på något vis. Inte mycket till skum och den ser lite platt ut.
Doft: Doftar massvis med ingefära, viss doft av kaffe och soja.
Smak: Det första som slår mig är att det smakar lite som soja med wasabi. Ingefäran är verkligen framträdande, men bakom det finns det en mjuk kafferost smak och en del soja. Något vinöst

Betyg? – Bra. Ja detta är faktiskt bra, ett stort steg framåt får man säga. Ingefäran är verkligen framträdande och kan nog passa en väldigt bred publik. Dock är det väl som med koriander, anitingen så älskar du det, eller så avskyr du det. Wasabi med soja alltså. Borde passa perfekt till sushi.
Kan köpas via Beställningssortimentet på Systembolaget för 27 kr

Brutal brewing – Chococolate

Utseende: Mörkbrun, genomskådlig. Inte mycket till skum. Ser även den lite platt ut.
Doft: Inte så mycket, ganska maltig i doften. Inget direkt framträdande.
Smak: Väldigt vinös, ingen direkt sötma, ingen direkt beska. Ganska flat och bara en vinös smak.

Betyg? – Sådär (-). När jag läste namnet var jag säker på att det skulle vara choklad i ölet, men det är ju inte det. Letade febrilt efter chokladsmakerna och skulle klaga på det. Men Brutal brewing har ingen choklad i ölen utan det ska bara finnas cocos i den. Nu ska jag vara ärlig, jag tycker inte om cocos i öl, men ändå saknar jag den här. Nej jag kommer inte att köpa en igen, men jag tror att den kommer att uppskattas av andra.
Kan köpas via Beställningssortimentet på Systembolaget för 28 kr