MankerBeer.com

Efter att USA de senaste åren har tagit allt större plats på den internationella ölmarknaden så var det uppfriskande när vi för ett par år sedan fick se en modernisering av den brittiska bryggeriscenen. Plötsligt dök bryggerier som Thornbridge, Siren, Redchurch, Summer Wine med flera upp i Sverige och utomlands och brittisk öl var inte längre förknippat med pintglas av bitter. Sedan hände någonting och av de bryggerier som dök upp är det inte alltför många som fortfarande har ett starkt fäste i Sverige. Lyckligtvis ser vi fortfarande mycket av Thornbridge, Siren, Summer Wine och Buxton i landet men i övrigt känns det som en liten svacka.

Därför är det kul att se att det nu på Stockholm Beer and Whisky Festival dyker upp lite nya bryggerier från det anrika öllandet. Lite otippat är det Spendrups som gjort en satsning de har valt att kalla London Craft där man har bjudit in fem stycken för mig nya bryggerier. By The Horns Brewing Co, CRATE, Fourpure Brewing Co, Redemption Brewing Co och The London Beerfactory. Spendrups har länge satsat mycket på brittiska bryggerier och det ska bli spännande att se vad man nu har funnit.

Fourpure ligger på samma gata som de lite mer kända sverigebekantningarna The Kernel och Partizan medan Crate har sin hemvistelse lite österut där de brygger öl och säljer trendig pizza i en gammal industrilokal.

För att ge en försmak av vad just Crate och Fourpure har att erbjuda annordnar man redan imorgon 18.30 en Beer Makers Dinner på den grymma restaurangen Nytorget 6 i Stockholm. Restaurangen har riktigt god mat och ett ölutbud som har överraskat mig de gånger jag tidigare har varit där. Sju rätter med lika många öl från de båda bryggerierna kommer att provas och det finns även bryggare på plats som kommer att prata om sina öl.

Restaurangen är inte stor så det är inte alltför många platser, men de som finns bokas direkt via Nytorget 6 (info@nytorget6.com) och sju rätter + lika många öl till maten går loss på det förvånansvärt låga priset av 495 SEK.

Snart en ny månad och med det kommer två nya släpp med speciella, exklusiva ölnyheter. På grund utav semester så kommer mina inför-analyser redan idag. Men det är bara att spara listan, sidan eller återkomma när det närmar sig för att komma ihåg vilka öl ni vart sugna på. Förutom de nedan så är det 3 öl som släpps som ej har varit med på Systembolagets skribentprovning. Av dem så är alla tre riktigt spännande och öl ni inte bör missa, de två första släpps vid den första releasen den 4’e september och den sista vid den senare, den 18e september.

Boulevard Imperial Stout (USA 75 cl 159 kr 11%)
Rodenbach Caracter Rouge (Belgien 75 cl 119,90 kr 7%)
Great Divide 21th Anniversary Sour (USA 75 cl 177,40 kr 6,2%)

Förutom dessa så ser vi en kamp mellan Brewski och Dugges (med hjälp från amerikanska Stillwater) om vems sura fruktöl som har mest thunder, Tropical Sneeze eller Tropic Thunder. Det har ju blommat upp en rolig liten beef mellan de två sedan de senare namngav sitt samarbete snarlikt mot vad Brewski hade gjort – varpå Brewski å sin tur skämtsamt döpte om en av sina öl till This is Thunder där loggan, återigen skämtsamt bestod i en Brewski-gubbe som sparkade på en Duggeslogga. Allt är på skoj och de gillar varandra och jag tycker det är bra kul med lite sånt här i en annars ibland lite krystad ölsväng.

Exklusiva nyheter 4/9

Brewski Tropic Sneeze (Sverige 33 cl 35,90 kr 4%) 4
Doften präglas av tropisk fruktyoghurt med lakto, ananas, passionsfrukt och mango, inte för kraftigt utan sådär så att du får upp intresset. Sedan kommer smaken där frukterna spelar omkring i munnen innan de slutar i citrus och en skön, nätt syra sprider sig i munnen. Inte lika överväldigad som tidigare gånger jag har druckit den men det är fortfarande oerhört bra.
Betyg? – Bättre-

Tuatara APA (Nya Zeeland 33 cl 29,90 kr 5,8%)
Ett för mig nytt bryggeri som tyvärr ger lite skräck med flaskan som ska se ut som en ödla, lite eget och säkert en bra gimick men det är alltid en varning när man verkar ha lagt så mycket pengar bara på flaskan. Ölet är ingen jättehit det heller tyvärr utan smakar som humlade amerikanska öl innan importörerna lyckades få hit den i bättre skick. I doften är det trött humle och för söt maltighet, men smakmässigt har den lite bett och humlen känns inte lika fadd, istället påminner den lite som en snällare IPA eller till och med DIPA vilket gör att den klarar sig till ett bättre betyg.
Betyg? – OK+

Marble Earl Grey IPA (Storbritannien 50 cl 47,90 kr 6,8%)
Herbal doft med svart te, torkade blommor och citronzest, väldigt lagom och rätt tillgängligt. Smaken livar upp och bjuder på rätt markerade smaker av framförallt torkade blommor och svart te samt kanske den där smaken vi ibland kan mena är “grön frukt” (hur många såna det nu finns). Väldigt balanserad beska och en trevlig eftersmak, i alla fall ifall du som jag gillar en god kopp te.
Betyg? – Bra+

Anhorage Mosaic Saison (USA 75 cl 159,20 kr 6,5%)
Gabe på Anchorage älskar att bretta sina öl och i den här har han som ni kan utläsa från namnet bryggt en Saison med Moscaihumle som sedan fått smaka på lite vildjäst. Resultatet beror mycket på hur du förhåller dig till brettanomyces, men oavsett svaret på den frågan är det riktigt välgjort med fina inslag från Moscaihumlen och en lite fruktigare Saison som kikar fram från brettens kryddighet. Gabe kan det här med att leka loss med vildjäst.
Betyg? – Bra+.

Eskilstuna Södvik Säsong 2015 (Sverige 33 cl 33,30 kr 7,5%)
Skönt med några som vågar lägga till den här typen av Saison med de “bonniga” inslagen som stilen trots allt historiskt sett har haft. Du får lite mer sötma, mer halm och torkad mandelmassa – det blir liksom mer belgiskt. Likaså har smaken en mild kryddighet och spår av vitpeppar, korriander och limeskal. Jag gillar att man har gått över till 33 cl flaska för nu kan och bör ni köpa hem ett par för att dricka lite redig belgisk bondöl, fast från Sverige.
Betyg? – Bra (+).

Hornbeer Hophorn Black IPA (Danmark 50 cl 57,90 kr 9,3)
Oj, det här var en nästan lite söt mörk IPA som jag inte riktigt blir klok på. Är det gott och lättillgängligt eller inte? Lite sirap, chokladsås och bränt i doft och smak men mycket grön humle och mycket humlekottar med örter och oljig sötma. Det smakar danskt och det är väl drickbart, till och med lite syndigt då det går så lätt att dricka men jag saknar elegans och kraven för min del är högre nu för tiden.
Betyg? – Bra.

Coppersmith Intermezzo Imperial Oatmeal Coffe Stout 2014 (Sverige 33 cl 39,50 kr 8,2%)
Fina inslag av kaffebönorna som lagt sig till med en hinna av choklad och rostad malt runt sig. Trots det smakar det rätt så svenskt, lite försiktigt och lagringen har nog gjort att smakerna visserligen har gift sig mer men också att de tonats ned något.
Betyg? – Bra.

Partizan FES Stout (Storbritannien 33 cl 37,90 kr 8,4%)
Smakerna i brittiska Partizans Foreign Export Stout är behållningen för även om de inte sticker ut eller är magnifika så smakar de Partizan. Liksom vissa ölfantaster rådiggar Beavertown för “deras smak” tycker jag att Partizan har något som går igenom i deras mörka öl, de är lite nedstämda och enkla, men ruskigt trevliga att dricka. Det är torr kakao, lite metall och inslag av trä.
Betyg? – Bra (+).

Austman Sjokolade & Kirsebaerporter (Norge 33 cl 34,90 kr 7,5%)
Du behöver inte kunna norska för att förstå vad för typ av porter det här är. Körsbären kommer in på ett fint sätt, just på gränsen till att kännas artificiella och fel utan istället är det mörka körsbär som drar åt körsbär- och chokladpraliner. Det blir aldrig riktigt sött utan även chokladtonerna går bra in i själva portern. Prova!
Betyg? – Bra (+).

Traquair 50 (Storbritannien 33 cl 49 kr 9%)
Brittiskt, traditionellt och enkelt – på ett bra sätt. Bryggeriets 50-årsöl är en Old Ale med toner av kanel, muskot, brittisk fruktkaka och mörkt socker. Det blir inte sött eller för sockrigt utan mest angenämt. Så fram med en bra bok, sätt dig i läderfåtöljen och ha en god stund.
Betyg? – Bättre.

Brooklyn Quinticeratops (USA 75 cl 148,70 kr 10,9%)
En komplex öl där man har låtit en Quadrupel först ligga ett par månader på romfat från Trinidad för att sedan runda av sin lagring på amerikanska bourbonfat. En härlig doft med mörkt socker, romdränkta russin, kaffe, tobak och vanilj. Det smakar lika mycket karibiska öar som amerikansk bourbontunna. Mörk rom, mint, choklad och alkohol. Kunde kanske ha varit lite kraftigare i kroppen men jag tycker att det här är komplext och elegant, om än vågat och för vissa kanske lite för konstigt. En öl för den vane eller vågade öldrickaren.
Betyg? – Bättre.

Exklusiva nyheter 18/9

Beavertown Quelle Saison (Storbritannien 33 cl 31,90 kr 4,1%) 18
Doftar riktigt trevligt av rätt så rikligt med kryddig saisonjäst men framförallt av torkade skal från diverse citrusfrukter, en aningen torr pepprighet och som nästan hör till stilen, utspädd fruktjuice. Smakmässigt är den något renare, nästan lite lätt i kroppen med jordig torrhumling. En bra torrhumlad Saison som kanske är något för dyr sett till smakspektrumet du får, men å andra sidan så är det väldigt gott ju.
Betyg? – Bra+

Dugges/Stillwater Tropic Thunder (Sverige 33 cl 32,70 4,5%)
Det här är fusk för det doftar inte riktigt som man förväntar sig av den här typen av öl. Första gången jag drack ölet tänkte jag mest på fruktjuice som någon hällt citronsyra i men nu går tankarna stakt åt C-vitaminbrus. Det är nästan unikt hur de har fått fram fruktsmakerna mot syran, åtminstone har jag aldrig varit med om att fruktigheten är så utrycksfull och syran så inbäddad under den. Det är billig citrusblanddryck från Tyskland blandat med mango, persikojuice och passionsfrukt – galet!
Betyg? – Bättre+

Oppigårds Lavish IPA (Sverige 33 cl 26,90 kr 6,8%)
Doftmässigt en lite tilltryckt historia, kanske för att ölet är tänkt att vara lite extra givmilt med allt – såväl smaker som ingredienser och det märkt. Doften är kompakt med humle med intryck från gräs och örter medan ölet rent smakmässigt går vidare i Oppigårds spår med rena och allt som oftast välgjorda öl. En givmild beska utan att bli obalanserad eller som slår ut din smakpalett och sett till priset är det här väldigt mycket smak för en lagom slant. Påminner mycket om Amagers humlade öl, vilket är ett gott betyg.
Betyg? – Bra+

Garage Project Sauvin Nouveau Grape (Nya Zeeland 65 cl 87,90 kr 8,5%)
Stilfull doft med tydliga spår av den juice från Sauvignon Blancdruvor som man har tillsatt vid fermenteringen. Själva grundölet är byggt på en pilsnervört vilket ger druvjuicen mer spelrum, men det blir aldrig för vinöst eller börjar dra åt överdriven juice’ighet utan mer som om du kryddat en ren pilsner med något speciellt. Jag tycker att man har lyckats göra det väldigt bra och med respekt åt både druvorna och ölet.
Betyg? – Bra.

Midtfyns Double IPA (Danmark 33 cl 35,90 kr 9,2%)
För några år sedan diggade jag den här ölen. Då för några år sedan innan vi svenskar fick tag på bra humlad öl från USA och England var en humlefix allt vi brydde oss om men idag är kraven högre. Du får en okey humlekyss med lagom mycket beska och smaker av grön frukt. Men idag smakar det här lite ofärdigt för min smak. Det blir bitvis för mycket malt och nä, jag väljer nog någon av de andra humlade ölen det här släppet. Det är bra, men står sig inte i konkurrensen.
Betyg? – OK+/Bra (-).

De La Senne Stouterik (Belgien 33 cl 29 kr 4,5)
En stout på 4,5% är alltid något trevligt, mest för att du kan få öltypens alla fördelaktiga smaker men slipper för mycket alkohol. Här är det lite rundare och fylligare med lite tydligare jästtoner vilka följer med in i smaken där du får bränd choklad, lite espresso och jäst. Det är inte en stout och du bör kanske mer förvänta dig en belgisk mörk öl som inspirerats av en stout. Annars är risken att du blir besviken. Men jag tycker att det är en trevlig öl, mer kanske så än god och också en öl du kan ta fram till kräftorna!
Betyg? – Bra (+).

Buxton Battle Horse (Storbritannien 33 cl 39,90 kr)
Lite mer rostat och bitterhet i doften som inte riktigt släpper fram några egentliga aromer mer än de sedvanliga du får i en mörk IPA. För att vara Buxton är en väldigt balanserad och lagom, på gränsen till lite för enkelspårig. Bränd sötma (tänk marshmallows eller brända gelehallon), svedd chokladmousse och aningen citrus under det.
Betyg? – Bra (+).

Amager/Malmö Brygghus The Amazing Gotland Campfire Beer (Sverige 50 cl 59,90 kr 7%)
Som väntat domineras doft och smak av rökmalt. Rökmalt kan lätt ta över och antingen sluka ett öl med smak av torv, rökta charkuterier eller bara eld men här får du lite utav allt – några rökta korvar, lite eldade granar och rökta s’mores (marshmallow på choklad och kex). Smaken har lite mer av gran och både toner av espresso och choklad, inte alls lika rökig eller med samma sälta som i doften – utan mer som när du dan efter luktar på dina kläder som osar efter gårdagens lägereld.
Betyg? – Bättre.

Avery Hog Heaven (USA 65 cl 99,90 kr 9,2%)
En av världens bästa Barley Wines och en stående favorit hos oss på MankerBeer! Kletig humle och sötma med riviga humlekottar, torkad frukt och viss underliggande karamellsötma. Det här är så gott det kan bli! Köp eller få M2 att ifrågasätta din passion för öl!
Betyg? – Bäst.

Omnipollo Agamemnon Bourbon B.A (Sverige 37,5 cl 97 kr 13,2%)
Lite bränd sötma med toner av mörk choklad och fyllig chokladmousse. Om vanliga Agamemnon var en resa in i mörkaste Imperial Stouten så är det här den lite mer beresta kusinen från amerikanska bygden. Det kommer in lagom mycket bourbon med trä, vaniljstång och choklad. En riktigt bra öl men inte Omnipollos bästa.
Betyg? – Bättre.

I förra veckan var Chris Pilkington från estniska bryggeriet Põhjala över i Sverige för att tillsammans med bryggeriets svenska importör Original Brands ha en Tap Takeover och Meet the Brewer-provning på Bishops Arms Gamla Stan i Stockholm. Vi har tidigare berättat om bryggeriet som för oss och många inom ölsvängen har seglat upp som ett av norra Europas mer spännande bryggerier. Det kanske låter lite tjatigt och som om vi försöker skapa hype för något men man bör ha i minnet att Chris tidigare har jobbat på välkända BrewDog och många av deras före detta bryggare har gått vidare till att skapa riktigt bra saker på annat håll.

Tidigare i våras släpptes Uus Maailm på Systembolaget och sålde slut fortare än vad någon väntat sig och nu i fredags släpptes en specialbrygd ihop med amerikanska Boneyard, en version av Boneyards mäktiga “trippel-IPA” Notorious. Det häftiga med det här är inte själva ölet utan att det är andra gången samarbetet bryggs och denna gång enkom på efterfrågan från den svenska marknaden och en release på Systembolaget. Så ja, vi i Sverige börjar få rätt mycket att säga till om. På gott och ont får man säga då Chris berättar att mängdne humle som används är en rätt stor del av deras årsranson.

Samtidigt så växer bryggeriet fortare än väntat och redan efter ett år och några månader låg man där man planerat vara på istt 5e år. Så det går fort och mycket tack vare uppmärksamheten de fått internationellt, många samarbeten med internationella bryggerier men framförallt också för att de estländska, men framförallt finska öldrickarna gillar deras öl. Liksom många andra bryggerier i de baltiska länderna så använder man mycket Mosaic, men framförallt Galaxyhumle i sin öl. Galaxy, Mosaic och Magnumhumle var tre sorter vi ofta stötte på under vår resa från Estland ner till Litauen tidigare i år och det har både med utbudet att göra men också vad efterfrågan önskar. Förutom det så använder bryggeriet i stort sett samma jäst till de flesta av sina öl och egentligen är det på ytan inte så komplicerat, mest gott.

Till exempel har deras India Pale Ale, Virmalised varit väldigt lyckosam och dagen till ära fanns en speciell version med zestad grapefrukt och grapejuice att tillgå på kran. Läskande och väldigt väl avvägd grapefruktkaraktär. Detsamma gäller för nämnda Uus Maailm som är tänkt som en San Diego Session IPA, men med vete och havre för extra karaktär. De har också sänkt alkoholstyrkan på den något så nu klockar den in på 4.7% vilket känns rätt lagom om man jämför den med ett öl från Chris tidigare bryggeri som jag tycker har rätt stora likheter med den här – en viss Punk IPA.

Bland de mer spännande ölen på fat fanns Cellar Series Mutant Disco TQ, deras Mutant Disco IPA fast som lagrats ett par månader på tequilafat. Vågat. Personligen har jag svårt med tequilafatlagrade öl, jag tycker att det blir för kryddigt, spritigt och för myket “ibiza-party-med-benke” av det hela. Men här var smakerna fruktiga och hade mer karaktär av lätt ekighet, agavefrukt, citron och tonic, en släng gin och lite söt kaktus. Inte alls så bittert och rivigt men lagom beskt och intressant. De har nyligen börjat lagra lite öl på fat och det ska bli kul att följa deras arbete. Bland annat har de lagt deras samarbete med Magne (före detta bryggare på  norska Lervig) från nystartade Norway Brewing Co. i USA, Amber Ale’en Batch Zero på Pedro Ximenezfat. Första gången jag drack den olagrade ölen på flaska var den rätt enkel, lite tråkig men nu med någon månad på sig att växa ihop och på fat var den som en maffig Barley Wine. Smak av russin, svart thé och en mixtur av sötma och bitterhet.

Så om ni någon gång hamnar på andra sidan Östersjön, vare sig det är i Finland eller i något av länderna söderut. Se efter om de har något från Põhjala eller hör efter vad för annat de har som är lokalt och lovande. Framförallt i Estland håller mycket av den hantverksmässiga ölen rätt bra standard med bryggerier som just Põhjala och Tanker som också är up-and-coming. Men det finns fler och närheten just Estland har till den finska marknaden samt till väst gör att de, kanske mer än övriga länder i Baltikum utvecklats och förfinat sin “craft beer-scen”. De är några år bakom Sverige, Norge, Danmark och Finland men kommer också från en väldigt traditionsbunden ölkultur, något även Chris vittnar om. Han vill, om möjligt, brygga öl med respekt till de bryggtraditioner som finns. Kanske inte all out då den typen av traditionella öl inte är lika gångbara som deras öl, men gärna på något sätt. Som till exempel deras rågöl, något som tidigare var vad som bryggdes hos alla bryggerier i landet. Bara att Põhjalas rågöl är mer upphumlad, renare och mer smakrik.

Första gången jag och M2 tillsammans var på en resa i ölets tecken i USA hamnade vi i den lilla Coloradostaden Fort Collins. Studentstaden får likt Portland, Oregon och San Diego, Kalifornien anses vara en “av de där städerna där du har öl överallt”. I staden finns också ett av USA’s största craft beer-bryggerier, New Belgium och redan 2013 skrev jag om vårat första och då andra möte med bryggeriet.

Sedan dess har bryggeriet fått en svensk importör och vi har även hunnit med ett tredje möte med bryggeriet och framförallt staden. Fort Collins är en stad jag lätt hade kunnat flytta till vilken sekund som helst. En härlig charm, fina sommardagar och skön snowboardåkning på vintern. Däremellan är det ett trevligt gung och folk känns mer down-to-earth än på något annat ställe jag har varit i USA.

Den här veckan reser en trio bryggerirepresentanter, Matt Meadows (field quality), Casey Kjolhede (export manager) och Matt ‘Matty’ Gilliland (bryggare) runt i Sverige och hänger och snackar och dricker öl i Stockholm, Linköping och Göteborg. Ikväll kan ni träffa dem på Ölrepubliken i Göteborg och på fredag är det Linköping som gäller innan turnen avslutas på Bishops Arms Folkungagatan i Stockholm på lördag.

Igår på ett litet förevent fick jag chansen att prata lite mer med dem och ville då fokusera mer på problematiken med att vara så stora men ändå vara så små. För även fast bryggeriet idag är större än vad till exempel Åbro är i Sverige och har en daglig produktion som motsvarar vad Sigtuna Brygghus har på ett år är det svårt att se dem som något stort och ondskefullt.

Ser vi tillbaka på hur och när bryggeriet grundades så valde man redan från dag ett att låta de anställda stå för 50% av ägandet. På så sätt ägde alla anställda hälften av rösterna och det före detta ägarparet Kim Jordan och Jeff Lebesch ägde resten. Nu i oktober kommer Kim också att formellt avgå från sin position som CEO efter 25 år på posten och ett år av överlämning till Christine Perich. Under årens gång har man först kunnat rösta på små saker som huruvida man skulle övergå till energi från vindkraftverk till vilka öl som faktiskt passar marknaden. Framförallt frågan om energi är vad som gör det här bryggeriet så unikt. Omröstningen, där de anställda hade 50% talan var helt för att övergå till vindkraftverk, som några år senare fick ge vika åt solcellsdriven energi (med uppbackning från vindkraftverken). Med andra ord förlitat man sig idag helt på naturens egen energi och återvinningen från vatten och koldioxiden vid bryggningen pumpas tillbaka in i bryggerier för att hjälpa till att driva det. Kom nu ihåg att det här är ett bryggeri som kan brygga närmare 2-3 miljoner liter om dagen.

Med årens gång har Kim och Jeff också släppt sina ägarandelar och idag har man tack vare en otroligt förankrad värdegrund och “vi-känsla” kunnat överg till 100% ägandeskap hos de anställda. När du anställs får du din egen cykel (Fort Collins är lite som Köpenhamn, alla cyklar…), efter ditt första år på bryggeriet får du en röstpost och en del i bryggeriet och efter år 5 får du följa med Rodenbach före detta bryggmästare som nu arbetar på New Belgium, Peter Bouckaert på en resa till Belgien. Så igen, de brygger mer liter öl än vad vi kan räkna till men de anställda kan när som helst ta del av en kollegas arbete och ifrågasätta eller se om det går att effektivisera eller förändra.

Ett exempel är när de släppte ölet Ranger, en klassisk amerikansk IPA. Bryggeriet som annars har sin grund i Jeff och Peters kärlek till Belgien (thus namnet, New Belgium, det nya Belgiens öl) har inte riktigt haft en humlad öl från en stil du inte hittar så ofta hos belgiska bryggerier. Däremot var det tydligt att marknaden ville se en sådan öl. Bryggeriets alla säljrepresentanter, så kallade Beer Rangers lyfte upp frågan och bad bryggarteamet att ta fram en rejäl American IPA. Frågan togs upp och det beslutades vara en god ide, så bryggarteamet tog fram ett öl som man provade på marknaden, tyvärr tyckte man inte att den var riktigt vad man hade efterfrågat och istället för att försvara sig med titlar eller vem som gör vad så tog bryggarteamet och förändrade receptet. Inte för att sälja in ölet till marknaden och låta marknaden vara ledande som många andra bryggerier kan se det, utan för att de anställda alla höll med om att ölet kunde modifieras något.

Detsamma gällde för den nu Sverigeaktuella Slow Ride, en Session IPA som på kort tid blivit en favorit hos bryggeriet. Understilen Session IPA har på kort tid seglat upp som en av de snabbast ökande ölstilarna och står för 18% av den amerikanska marknaden för IPA, rätt imponerande och ett bra bevis på att folk vill kunna dricka mer och under en längre tid.

Som om inte detta var nog så släpper man året runt ett par specialöl som de anställda fått ta fram. Det hela går ut på en liten tävling där den föregående vinnaren tar och blandar tre stycken av bryggeriet öl, tar med sig till bryggpuben där de som vill tävla dels ska gissa vilka tre öl som använts, samt deras alkoholstyrka. Vinnaren får sedan ta fram sitt eget koncept på nästa öl som han eller hon sedan lämnar över till bryggteamet som försöker brygga ölet. Flera av de öl som kommit fram på det här sättet har varit bland mina favoriter bland bryggeriets öl. Ofta för att de är lite nyskapande och tokiga, men oftast för att de gjorts med glädje och faktiskt smakar jäkligt gott, man märker att alla bryr sig om produkten. Som exempel har vi Lindsey som ville ha en öl som skulle smaka S’mores (Lindsey’s S’mores Porter) och mycket riktigt är det just det du tänker på när du dricker ölet.

Oavsett vad just du tycker om bryggeriets öl, vare sig det är storsäljande Amber Ale’en Fat Tire eller någon av de mer experimentella ölen i serien Lips of Faith, eller för den delen hur du ser på debatten kring “craft vs crafty” så kan du åtminstone känna hopp om framtiden. Alla bryggerier som växer vill inte gå över till mer centraliserat styre, mer marknadsfokus eller att sälja så mycket öl som möjligt för sakens skull. Utan trots att man nu snart öppnar upp ett andra bryggeri på östkusten så kommer man att fortsätta drivas av de över 600 anställda, du kommer att fortsätta få en cykel när du börjar hos dem och de kommer att fortsätta ta till vara på energin som finns att tillgå utan att smutsa ner miljön. Det och den typiska Fort Collins-känslan alla vi genom åren har fått träffa på bryggeriet gör att åtminstone jag blankt struntar i antalet liter man brygger utan hellre fokuserar på sättet de gör det.

Vi tjatar och tjatar, men är inte det en del av passionen? Det är lite som att vara nykär. Man slutar tänka på det en sekund sedan ser man en spik, tankarna snurrar runt i huvudet, och sedan pang är man där igen. Vart hamnar vi då? Jo Cantillon, Cantillon och Cantillon.

För att beskriva kärleken till drycken och till just det här bryggeriet så kommer vi att berätta mer om en av de sakerna som tar Cantillon till det allra heligaste rummet – Det är experimentlustan. Jean Van Roy har genom åren gjort många olika lambics med druvor. En del har gått ut till marknaden medan andra aldrig når längre än att bli experimentbatcher. Vi tänkte börja med de mest välkända samt ett par specialvarianter för att i del 2 köra vidare på ytterligare speciallambicer med druvor.

De två mest självklara lambicsen att nämna i sammanhanget är  St Lamvinus och Vigneronne. St Lamvinus är en druvlambic, lambicen har tillsammans med merlotdruvor lagrats på merlotfat, en fantastisk öl att lagra men även att dricka färsk! Otroligt komplex i glaset, ofta lite lila-skimmrande till färgen när den är färsk, men nästan “gueuze-gul” när den har legat några år. St Lamvinus har också gjorts i ett par olika varianter. 2003 gjordes den på portvinsfat vilket ger ölen en annan karaktär, samtidigt som mycket av den tydliga fatkaraktären försvunnit med åren. Numera nästan legendariska svenska ölkrogen Akkurat har även de haft en special med Cabernet Sauvignon-druvor istället för de klassiska Merlotdruvorna. Tyvärr tror vi att de numera är slutsålda.

Vidare till Vigneronne som man kan kalla vitvinsvariationen av St Lamvinus. Som ni förstår är den gjord med vitvinsdruvor, närmare bestämt Muscatdruvan, vilket också står för fatlagringen. Även här finns det en specialvariant som är gjord till Akkurat 2004 och där Muscatdruvorna byttes ut mot Chasselasdruvor. Även denna är lagringsbar men inte i samma utsträckning som St Lamvinus. Personligen uppskattar vi det här ölet mer färskt än de lagrad, den brukar enligt oss peaka efter en 2-3 år. Där någonstans har du kvar tydliga inslag av druvan men känner också mer av den mustiga smaken av lagrad lambic. Cantillon

Då är det dags att kika vidare bland de lite mer okända och kanske enligt vissa mer intressanta ölen som tillverkas nere i Bryssel. Först ut som en liten blänkare kommer vi direkt att tänka på det väldigt okända ölet Cantillon Chardonnay. Det är en lambic som har legat med druvmusten från Chardonnaydruvor (till skillnad från själva druvorna) från en belgisk vingård nära den franska gränsen i väst. Ett första experiment som Jean har gjort som han lät oss Surisar och Manker prova när vi varit på plats. En lite tjärv gräsaktig smak som dekanterades av Jean för att den skulle öppna upp sig. En ovanlig sak att göra i ölvärlden, även om många öl faktiskt tjänar på att luftas, framförallt lagrad öl och kanske i synnerhet lambic. Väl luftad har den ändå kvar lite bittra, kryddiga toner som först är något obalanserade men som sedan börjar ta sig, men då jämför vi också med andra druvlambics. Detta är inte den första lambicen Jean har gjort med druvmust utan redan 2011 gjorde han en experimentell batch med must från Gewürztraminer som tillsattes en gueuze – Gueuzetraminer. Det finns bilder på flaskorna men vare sig vi eller någon vi känner har sett, eller för den delen provat en.

Vidare finns det en fantastisk öl som heter Cantillon Vin Jaune som vi fick äran att prova. För en ära är det. då ölet egentligen bara har serverats på en särskild mat- och dryckesfestival samt på en speciell provning i USA. Vin Jaune är ett vittvin från östra frankrike i distriktet Jura, eller snarare ett gult vin som namnet på franska betyder. Om du gör en lambic med ett vin som är så bra och komplex, då kommer resultatet att bli helt fantastisk komplext! Jean själv verkligen älskar den här typen av vin och berättade passionerat om hur, när och var han brukar besöka Frankrike för att kunna prova på vinerna. Just förståelsen för den här typen av vin är vad han önskar att fler ska ha och särskilt de som föräras att få prova på lambicen. Hur är den då? Var ska man börja? Oerhört komplex i både arom och smak. Det var som att gå runt i en labyrint och varje gång du hittat en ny korridor kommer nya smaker och/eller dofter.  När vi först fick varsitt glas i handen från Jean så började Ludvig analysera och först senare försöka förstå alla dofter. Det var rå selleri och fänkål, stjärnanis, svartpeppar, mandel, högalkoholer, spiskummin, muskot, sötlakrits. Smaken innehöll de flesta av komponenterna ovan nämnda men med tonvikt på selleri och fänkål. För doften skulle jag säga att en vanlig “curry” är den bästa förklaringen. Visst låter det som en kryddblandning på något Indiskt hak på hörnet, men vi enades om att detta är en av de smak- och doftmässigt komplexa öl vi någonsin fått prova.

Som ytterligare exempel på druvlambics så tycker jag att man ska nämna Drie Fonteinen Druiven Geuze, delvis för att det inte är Cantillon och delvis för att den är makalöst häftig som öl. De har haft denna öl på Akkurat och den har inmundigats både en, två och tre gånger av oss. Ölen är föregångaren till Drie Fonteinen Malvassia Rosso, men ska enligt vad jag förstått vara annorlunda, men detta är inte bekräftat och det finns olika källor till vad som är sant. Hursomhelst smaken och doften var mycket subtil och detta troligtvis på grund av att den var så pass gammal när den förtärdes. Vilket gjorde att det smakade mer åt en vanlig geuze än en druvlambic som den faktiskt är. Det fanns nästan lite sötma kvar i smaken, även om detta nog mest var inbillning då det nästan är omöjligt att det fanns någon sötma kvar. En godissmak som blandades med lambicen, det var en del russin i doft och smak som troligtvis kom ifrån druvorna. Ett lysande exempel på hur annorlunda lambic kan vara.

Vi tackar för oss för nu och återkommer med del 2 som går igenom öl som Cantillon Bourgogne, Goldackerl, Riesling, Don Quijote med fler.

Nyligen skrev våra bägge Surisar ett uppskattat och av många hyllat inlägg om det ibland överdrivna fokuset på humle, humle som inte håller kvalitet. Att det råder humlebrist är inte så konstigt om vi tänker på hur snabbt framförallt den amerikanska bryggeriscenen ökar. Inte blir det bättre av att bryggerier i England, Sverige, Danmark, Australien och så vidare också vill ta del av en inte allt för stor mängd producerad humle. Har ni inte redan läst Surisarnas inlägg, så gör gärna det. Det är en bra grund för vad som kommer här nedan.

Mina första öl som ölnörd var inte alltför humliga. För 5-6 år sedan fanns det inte samma utbud av D/I/B/S/IPA på Systembolaget eller på krogarna utan då var Twisted Thistle vad jag uppskattade som “humlig öl”. Sedan dess har det hänt väldigt mycket och självklart är det bra. Vem föredrar inte dagens utbud på Systembolaget över vad vi hade förr? Med det inte sagt att det i sig är bättre. Jag står ofta och smygkikar på andra på Systembolaget och hur de väljer öl, tänker på vad som kan få dem att välja just den ölen de väljer.

En sak som jag märkt är att när det gäller “klassiker”, alltså öl som man märker att personen brukar köpa och gillar så åker de fort i korgen. Ofta vet de också var på hyllorna de står. Sedan är det mörka öl, antingen för att man har en viss favorit eller för att utbudet av Brown Ales, Stouts och annat är något smalare. Produktgruppen de oftast tar mest tid på sig för att gallra igenom, gärna med en telefon i handen för att snabbt söka information om de olika ölen är humlad, ljus öl – och nyheter i övrigt.

Den humleboom som kom för något år sedan och som ser ut att fortsätta i år framöver är självklart inte av ondo. Tvärtom har den resulterat i fler öl som egentligen inte har stått emot i konkurensen har fallit bort, ibland har hela märken tappat. Darwin’s evolutionsteori gäller ju även här – är inte ölen tillräckligt starka så kommer andra att passera dem. Ibland reagerar man med ny etikettering, PR-kampanjer och events, ibland låter man ölet falla i glömska.

För att återgå till Systembolagshyllan så står många idag och ser på fler humlade ales på nyhetshyllan eller bland Ales-kategorin än vad de har fingrar. Många, jag bland dem orkar inte alltid med den typen av utbud. Det blir overload och man faller in i att plocka på sig lite av sånt man vet att det levererar. Man vill åt humlekicken, smakerna humlen trots allt ger ett öl – men utan hela hetsen av att välja det beskaste, alkoholstarkare eller det som bara är “extra allt”.

Jag är otroligt glad att “session beer”-trenden nått hit, att ölen inte behöver vara starkare än 5%, smakerna ska inte behöva slå ut din mun efter en halv flaska. Kanske också att priserna tack vare svensk alkohollagsstitning inte behöver bli lika höga tack vare en rimlig flask/burkstorlek och lägre alkoholstyrka. Enda abret med Session IPA är att det har snott andelar från humlade ljusa öl som inte är ales. Plötsligt är vi inte lika intresserade av humlad ljus lager, en kategori som jag annars verkligen gillar och som gör sig perfekta vid flera olika tillfällen.

I flera år efterfrågade många en lagerrevolution. En schysst lager måste in på Systembolaget, måste ut på krogen och ersätta Falcon, Carlsberg eller Mariestads. De kom också. Inte nog med det, de slog igenom och fler och fler “fulölsdrickare” hittade en bra väg in till craft beer genom öl som Mikkeller American Dream, Mohawk Unfiltered Lager eller S:t Eriks Pilsner. Tyvärr är de två sistnämnda inte längre fasta öl i Systembolagets sortiment längre och då var de ändå givna favoriter i min egen korg på Systembolaget.

Tyvärr kan något liknande hända framöver, vi får in för mycket humlad öl. Öl som ändå ska drickas färskt men som på grund utav det växande urvalet på hyllorna ibland får stå lite för länge, i solljus, i värme och då inte smakar lika gott när vi väl köper dem. Det i sin tur gör att vi kanske står över dem nästa gång, vilket gör att de får stå kvar än längre – varpå Systembolaget kanske tappar tron till produkten. Igen märker vi av någon form av evolutionsteori – cyklerna där den starkaste står kvar men där det hela tiden kommer nya, anpassade produkter som kan omkullkasta status quo.

Men under tiden så glömmer vi fort otroligt många riktigt goda öl, många som inte är fullt lika känsliga som en purfärsk Imperial IPA med tropisk humling som kanske inte riktigt är lika rolig någon månad senare och som trots allt redan har rest över halv jorden i några månader. Tänk då på vad vi har som är närmre till hands och öl som ger dig allt det goda från humlekotten men som inte är en X/IPA. Under tiden kommer jag att fortsätta att njuta av goda IPA som vi i Sverige ska vara lyckligt lottade att få hit. Likaså kommer jag att fortsätta smaska i mig ölen här under som även dem ger en bra humlefix, medan jag står kvar bland Systembolagets hyllor och ser hur folk inte vet vad de ska välja.

Så för att hylla de humlade, i humlehysterin något bortglömda ölen så listar jag mina 5 bästa humlade icke-IPA’s.

1. Mikkeller American Dream (20.90 kr 33 cl)
Finns än så länge på de flesta Systembolagen. En given klassiker och ett öl som var med och startade vågen av humlade öl som inte var IPA. En Premium Lager på 4.6% med härliga toner av grapefrukt och citrus men med lite spår av sötma från aprikos och persika. Inte din vanliga torra lager, men inte din smakrika IPA – utan mitt mellan de båda. Funkar till allt.

2. Nynsähamns Ångrbyggeri Tjockhult Tjinook (30.30 kr 50 cl)
Finns lokalt på en rad Systembolaget i Stockholmsområdet. Finns annars att beställa i kolli om 20 flaskor. Vilket är värt det, för det här är en livlig 5.1% stark lager med riklig humling utan att det blir för mycket. En bra “drickarbärs” med karaktär och grym till festen, middagen eller bara att ha hemma att själv nalla på.

3. Monks Cafe Hoppy Lager (24.90 kr 33 cl)
Går att beställa genom Systembolaget men finns lokalt i ett par butiker i Stockholm och finns också att beställa i en större 75 cl-flaska för den som vill ha färre flaskor men lika mycket öl. Trevlig humlenärvaro och bra smäll med humlekottar, örter och lite citrusskal. En väldigt bra humlad lager och kanske en av de rivigare på listan. Passar bra i parken eller i sensommarsolen.

4. Brooklyn Lager (17.90 kr 35,5 cl)
Finns på i stort sett alla Systembolag. En klassiker som varit med så länge jag kan minnas. Men också en lite bortglömd öl som många nog förknippar mer med “maltig humlad ale” än vad det är, en lager. Sedan 1988 har den varit ett bra alternativ för den som gillar en lager men vill ha mer. I Brooklyn Lager får du sötstickig apelsinmarmelad på mörkt rostat bröd, men också lite ananas och mer blomster än i en vanlig lager. Säga vad man vill, men vill du ha något med humlekaraktär men som inte är direkt beskt – ja, då har du ett typexempel här!

5. Beer Studio Remix Unfiltered Lager (26.50 kr 33 cl)
Finns lokalt i Umeå men går att beställa till övriga landet genom Systembolaget. En modern och lite mer nyanserad tagning på en tjeckisk pilsner, men med ett tydligare humlesting. Fortfarande något mer typiskt brödig med toner av gräs och blomster men jämfört med din vanliga stora stark får du här en annan smakvariation som är betydligt roligare än i average fullager.