Den 19:e september är det äntligen dags igen för Cantillons Zwanze day. Detta årliga evenemang som Cantillon har världen över är en av årets höjdpunkter för oss själva, men framförallt för alla lambic och Cantillonfans över världen.

Sedan 2008 gör Cantillon varje år en experimentell specialbryggd vilket man släpper på en dag man döpt till Zwanze Day. “Zwanze” betyder “skämt” vilket förklarar bryggeriets experimentella och ofta otraditionella tillvägagångssätt när de gör just Zwanzeölen. Man bryter ny mark genom att utmana hur man kan göra lambic, en ölstil som annars är otroligt traditionsbunden. Den första Zwanzen som kom 2008 hade smak av rabarber och under åren har vi sett allt från fläderlambic till lambic på vinfat och öl som inte alls är att anse som traditionell lambic. Resultaten har kort och gott varit blandade vilket det självklart kan bli när man gör galna experiment.

För att förstå de olika ölen måste man ibland förstå skämtet, även om årets öl mest är ett experiment även om skämtet i år ligger lite i att det måste klia i ögonen på de traditionalister som finns världen över. Detta då årets öl blir en “lambicstout” eller en “Wild Brussels Stout” som Jean Van Roy skämtsamt valt att kalla öltypen som per definition inte kan kallas för lambic. Många lambicfantaster har redan valt att såga påhittet då det inte är en lambic, men det är viktigt att komma ihåg att Jeans själv aldrig hävdat annat. Han har jobbat på ölet i flera år och den har ryktats vara på G länge.

Med lite tur och av ren slump så butteljerades den samma dag som ena halvan av Surisarna, Ludvig var på bryggeriet ihop med Manker. Då hade den en chokladig mörk ton som kom ut ur glaset och sprängde in i näsan. Vi förväntade oss betydligt mer av påtaglig “stoutsmak” i dess smak, men den hade förtom kraftigt av choklad och lite lakrits mycket av Cantillons hussmaker.  I aromen så fanns där ett djup av kaffe och annan doft som erinrade mig om stout och inte så mycket av det som jag normalt sammanlänkar med lambic. Det kändes som om stouttonerna la sig som ett täcke över de klassiskt stalliga äppelaromerna. Spänningen över vad som senare skulle hända i gommen var påtaglig när jag inmundigade min första sipp. Döm av min förvåning när det nästintill bara smakade som en klassik gueuze. Den är så fenomenalt annorlunda och kanske min favorit bland alla Zwanzes bara för att den har en högre grad av “skämt” och vilja att utforska vad som är möjligt än vad många av de andra har. När man tar sig ann en Zwanze kan man inte alltid tänka på hur bra ölet i sig är utan man måste också förstå bakgrunden, det är ett skämt. Så ha med er det om och när ni provar ölet i september!

Någon månad efter att vi först fick prova ölet var det åter dags för en provsmak då andra Suris-halvan, Fredrik var på besök ihop med Manker. På bara någon månad hade ölet utvecklats något enormt. Borta var de tydliga chokladsmakerna och den lite lättare munkänslan. Nu var det lite klibbigare med mer chokladsås. Jean själv var nästan förvånad över hur den utvecklats och det är svårt att förutspå hur den kommer att smaka om ytterligare några månader, men där i ligger också spänningen. Du kommer aldrig veta hur en Zwanze blir, något Jean hade med sig när han beskrev den ultimata Zwanzen – en lambic med brysselkål. Enligt honom hade det varit det perfekta skämtet och kanske är det en dag hans brysselkålslambic som en vacker septemberdag kommer att få knyta ihop säcken? Eller inte, då han är mer än medveten om att det mer vore en galen grej än något som faktiskt hade smakat gott. Testbatchen han har gjort är i väldigt liten kvantitet och få förunnade att få prova, så lite vet man om hur det faktiskt blev.

Zwanze 2015 släpps i 17 länder över hela världen på av Cantillon utvalda samarbetspartners.

AUSTRALIA
– The Dutch Trading Company — Perth

AUSTRIA
– Tribaun — Innsbruck

BELGIUM
– Moeder Lambic Fontainas — Brussels
– Moeder Lambic Saint-Gilles — Brussels
– Mi-Orge Mi-Houblon – Arlon
– Rose Red — Brugge

CANADA
– Dieu du Ciel — Montréal, Québec
– barVolo — Toronto, Ontario
– Biercraft – Vancouver, British Columbia

DENMARK
– Olbutikken — Copenhagen

FRANCE
– La Fine Mousse — Paris
– La Capsule — Lille

FINLAND
– Stadin Panimo Baari — Helsinki

GERMANY
– Café Herman — Berlin

GREAT BRITAIN
– Kings Arms — London
– Kernel Brewery — Bermondsey
– Six° North — Aberdeen

ITALIE
– Ma Che Siete Venuti A Fà — Rome
– The Dome — Nembro
– LambicZoon — Milano
– The Drunken Duck — Quinto Vicentino
– Ristopub Margherita — Quartu Sant’Elena
– Ottavonano — Atripalda

JAPAN
– Brussels Otemachi — Tokyo
– Dolphin’s Higobashi — Osaka

NEDERLAND
– De Bierkoning — Amsterdam

NORWAY
– Nogne O — Grimstad

SPAIN
– Masia Agullons — Sant Joan de Mediona

SWEDEN
– Akkurat — Stockholm

SWITZERLAND
– Erzbierschof — Zurich

USA
– Anchorage Brewing Co. — Anchorage, Alaska
– Apex — Portland, Oregon
– Armsby Abbey — Worcester, Massachusetts
– Avenue Pub — New Orleans, Louisiana
– Bagby Beer — Oceanside, California
– Beachwood BBQ — Seal Beach, California
– Blue Monk — Buffalo, New York
– Brouwer’s Café — Seattle, Washington
– ChurchKey — Washington, D.C.
– Crooked Stave Barrel Cellar — Denver, Colorado
– Fool’s Gold — Manhattan, New York
– Hill Farmstead Brewery — Greensboro, Vermont
– Holy Grale — Louisville, Kentucky
– Jester King Brewery — Austin, Texas
– Lord Hobo — Cambridge, Massachusetts
– Monk’s Café — Philadelphia, Pennsylvania
– Novare Res Bier Café — Portland, Maine
– REAL a Gastropub — Honolulu, Hawai’i
– Redlight Redlight — Orlando, Florida
– Russian River Brewing — Santa Rosa, California
– Schera’s — Elkader, Iowa
– Side Project Cellar — Maplewood, Missouri
– Spuyten Duyvil — Brooklyn, New York
– The Birch – Norfolk, Virginia
– The Trappist — Oakland, California
– West Lakeview Liquors — Chicago, Illinois

Happy Zwanze!

För ett tag sedan provade jag två stycken lågalkoholhaltiga öl som Nils Oscars bryggeri hade fått i uppdrag av matkedjan ICA att ta fram. En Stout och en lätt humlad Ale som båda klarade sig med ett godkänt omdöme. Som kommentar till det inlägget fick jag att det fanns två till öl i ICA Selection, en veteöl och en IPA som istället för Nils Oscar hade bryggts hos Grythyttans Brygghus. Även dem skulle ligga på 3.5% och finnas i de flesta ICA-butikerna, vilket de nu också verkar göra.

Grythyttans Brygghus har jag bara mött och provat som snabbast, då på Göteborgs ölmässa för två år sedan då de ställde ut i “Göteborgshörnan” med Stigberget, All in Brewing, O/O Brewing m.fl. Tyvärr var det rätt mycket snack och liten verkstad och ölen var inte alltför imponerande, tyvärr. Något förvånande då man har några av landets mer dryckeskunniga på plats och trots allt har ett bra dugligt bryggverk på plats. Men man kan alltid hoppas på bättring! Nu över till 3.5’orna.

Grythyttan ICA Selection Veteöl

Utseende: Gråguldisig vätska med litet ljus, snabbt döende skum.
Doft: Milda, nästan vattniga toner av plastig banan, metall och lite halm. Lite tydligare karamell än vad jag brukar finna i den här ölstilen. För vag doft så det är tyvärr inte mycket att hurra för.
Smak: Lätt munkänsla med svag kolsyra. Inte den chunkiga, fylliga veteölen jag önskade utan rätt mild. Vissa estrar som ger fruktkarameller och en vattnig banangodis med dess inte helt naturliga banansmak. Lätt kryddighet, aningen mineralig och i stort rätt menlös smak.

Betyg? – OK (-). Även fast det inte är större fel på ölet så är det lite för intetsägande. Vissa antydningar till bra smaker finns där men i stort är det tyvärr inte särskilt livat.

Grythyttan ICA Selection IPA

Utseende: Dov, disig persikofärgad vätska med litet ljus skum.
Doft: Sötfruktig godisdoft med fruktkaramell och rätt tydlig fruktkola. Doftar mer billig godisbutik än IPA.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Smakmässigt något bättre med markerande beska som slås mot gräsig humle, brödig smutsig malt och ett hopkok av metalliska fruktsmaker

Betyg? – Sådär (+). Nä, det här är inte en god IPA. Då väljer jag bra mycket hellre någon av de andra humliga alternativen som finns. Tyvärr smakar det inte nog för att den ska duga som vanlig sällskapsöl utan då duger andra öl i samma segment av alkoholstyrka och tillgång bättre. Eller varför inte ta typ BrewDog Dead Pony Club eller liknande som ligger lite högre i % men som också kostar snarlikt.

Om någon dag kan du äntligen få ännu en chans att beställa öl från landets alla hörn och kanter då Systembolaget lanserar de lokala tillskotten i deras sortiment. Jag vill återigen slå ett slag för min lackning som handlar om hur ölen hanteras innan de når de provningar där vi får prova igenom nyheterna. Alla ölen är troligen inte färdiga produkter utan tankprover som skickas in innan det att ölen flaskas och når slutkonsumenterna.

Samtidigt så har erfarenheten lärt oss att trots att vi har så pass många bryggerier i landet så är det väldigt få som faktiskt levererar. I augustisläppet är det väl 3-4 stycken av 20+ som faktiskt var rätt okey, till och med goda. Samtidigt ser vi några nitlotter och någon enstaka öl som inte alls höll den höga kvalitet som den brukar hålla. Mitt största problem är nog inte längre enbart kvaliteten hos många öl, som blivit bättre utan snarare priserna. Inte en chans att jag beställer hem 3 halvdana pilsners bara för att de är svenska när jag betalar 40 kronor styck för dem, tyvärr.

För att beställa ölen så går ni in på Systembolagets hemsida, sök på namnet, lägg till i er korg och beställ hem till den butik ni vill hämta ut dem på.

Nytt för nu är att vi sammanställt vår betygskala längst ned så att ni får en hint om vad “OK” eller “Sådär” m.m betyder. Kort och gott går skalan från 1 till 7 där 7 innebär Världsklass och 1 är Odrickbart.

Byaregårdens Fröjd (33 cl 23,50 kr)
Torr, rätt bra humlad lager. Doftar och smakar som jag kan tycka att en bra svensk lager bör göra. Lite tunn kanske men överlag bra.
Betyg? – OK+.

Båstad Öl 520 Lager (33 cl 19,90 kr)
Doftar lite mjölkigt, fis och kofjärt. Smakar citrus och ofärdig öl. Inte godkänt!
Betyg? – Sådär.

Waxholms Premium Lager (50 cl 27,50 kr)
Ren lager utan direkt något extra. Helt okey läskande.
Betyg? – OK.

Hönöbryggeriet Lager (33 cl 24,90 kr)
Inte mycket till lager. Spritisig och porös med fel humlestuk. Går inte hem i min bok.
Betyg? – Sådär.

CAP Bohemian Rhapsody (33 cl 26 kr)
Inte lika bra som den brukar vara. Obalanserad, plastig och fel på doft och smak. Troligen flaskavvikelse från en ofärdig sampel då det här annars är en smakrik god pilsner.
Betyg? – Sådär.

Jädraöl Solkatt (33 cl 24,90 kr)
Smått fruktig Pale Ale som ändå känns lite oklar rent stiltypiskt. Lite för tunn och något för lätt i smaken.
Betyg? – OK.

Äppelbo Bryggery Svenne Rubins Öl (33 cl 27,90 kr)
Nu vill jag inte vara elak. Men det här ser ut som det smakar – som ett skämt.
Betyg? – Underkänt.

Walhöll Brygghus Valkyria (33 cl 25 kr)
Smutsig och inte så mycket av en California Common, lite underlig maltprofil för stilen. Men lite lovande.
Betyg? – Sådär+/OK-.

Bryggeri Fängelset Double India Pale Lager (33 cl 28,50 kr)
Lite för mycket humle och lite obalanserad. Men drickbar och skönt humletugg. Finns potential i ölet.
Betyg? – OK.

Lundabryggeriet Migranten Pale Ale (33 cl 30,10 kr)
Vattnig, obalanserad och kan inte se att den är särskilt inspirerad av amerikansk öl vilket den enligt etiketten skall vara.
Betyg? – Sådär+.

Rocket Brewing Club Tropicana Pale Ale (33 cl 47,50 kr)
Fruktighet och smak som en average American Pale Ale, men för det här priset finns det bra många andra alternativ.
Betyg? – OK+/Bra-.

Walhöll Brygghus Embla Pale Ale (33 cl 29,90 kr)
Lite trött Pale Ale, men inte dålig på något sätt. Aningen maltig.
Betyg? – OK (-).

Walhöll Brygghus Ask Pale Ale (33 cl 29,90 kr)
Det här var underligt. Toksöt, guschar och känns överlag lite konstig. Verkar inte vara helt klar.
Betyg? – Sådär.

Falu Brygghus Guld Ale (33 cl 33,70 kr)
Smaklös öl som är på tok för dyr.
Betyg? – Sådär.

Bryggeriet Stenhammaren Attaque Ale (33 cl 22,70 kr)
Lite citrus men inte alltför mycket mer. Torrt slut och hyffsat okey om än lite trist.
Betyg? – Sådär+/OK-.

Ängö Ängöl 5 (30 cl 45 kr)
Småkryddig och lite ljus fruktighet mot belgisk jäst. Drickbar och ja, som Ängö brukar ha många av sina öl.
Betyg? – OK.

Närke Örebro Bitter (50 cl 32,90 kr)
Klassisk Bitter i brittisk stil med aningen karamelliserad malt. Smakar som Närke och ditt intryck om ölet lär bli lite efter hur du gillar deras brygder.
Betyg? – OK+.

PKLK Bryggeri Public Service (33 cl 29,30 kr)
En helt okey och rätt basic American Pale Ale. Kanske något enkel.
Betyg? – OK+.

Nya Carnegiebryggeriet J.A.C.K Session India Pale Ale (33 cl 18,90 kr)
Bra pris på en väldigt trevlig vardagsöl. Kul att man nu kan få tag på den även utanför Stockholm.
Betyg? – Bra.

Heavy MetAle Dead Man’s Hop India Pale Ale  (33 cl 28,40 kr)
Guschar. Känns felhumlad och lite mindre defekter finns där. Känns inte helt klar.
Betyg? – Sådär.

Villovägens Falu Röd (33 cl 37,40 kr)
Smaksatt eller oklart då ölet är rött. Otydlig och på tok för dyrt.
Betyg? – Sådär (+).

Hantverksbryggeriet Indianen IPA (33 cl 34,90 kr)
Ännu en på tok för dyr öl som inte levererar. Västeråsarna har ett par bra öl, tyvärr är den här inte helt där. Smakar bittermandel, humle och på slutet har den lite skum eftersmak.
Betyg? – Sådär+.

Brewing Költur No Name Evölution IPA (33 cl 28,90 kr)
Lite dyr för en öl som mest känns som att den butterljerats för tidigt.
Betyg? – Sådär.

Sundbyberg Köksbryggeri Lasse i Gatan 2015 (37,5 cl 79 kr)
Russian Imperial Stout som börjar med en okey doft av mörk, bränd malt och aska men som smakar lite svajjigt.
Betyg? – Sådär+/OK-.

Betygskala:
Världsklass
Bäst
Bättre
Bra
OK
Sådär
Underkänd/Odrickbar

Andreas Skytt Larsen jobbar inte bara på Mikkeller & Friends i Köpenhamn utan har sedan en tid tillbaka också startat upp ett litet bryggeri. Ute i Brønshøj har han möjlighet att göra mindre batcher av det han känner för och vissa av er som var i stan just före Copenhagen Beer Celebration kunde prova hans American Pale Ale, Favorite Pastime på Fermentoren och på Mikkeller & Friends.

Ett av hans senare alster är en Saison han bryggt med två sorters saisonjäst, torrhumlat den med Citrahumle och sedan adderat Brettanomyces för att ge den mer funk. Funk Orchard har än så länge bara serverats på Kødbyens Madmarked men det ska bli spännande att se hur Andreas fortsätter med AleFarm och när och hur vi får se mer av ölen.

AleFarm Funk Orchard

Utseende: Något mörkare, disig smutsgul öl med litet ljust skum som faller ihop yill ett litet lock.
Doft: Doften präglas till en början av brettens säregna funkighet och kryddighet men i takt med att ölet luftas och värms lite får du toner av frän ananas, mandarin och tydligt av citrus.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med bra kolsyra. Rätt kraftig i munnen, lite tjock. Som i doften är funktigheten och bretten lite kvävande vilket är synd. För under det första lagret med brett är det en skön syrlighet likt många amerikanska wild ales och smak av jordgubbar, ananas, mandarin, citrus och blommor. Drar lätt åt en amerikansk wild ale/saison som brettats lite hårt och sedan fått ligga på vitvinsfat.

Betyg? – Bra. En lovande öl som kan bli intressant att jobba vidare på om man får ordning på den lite tjocka kolsyran och för närvarande bretten. När jag tog lite mörk, mjuk pepparkaka i munnen så mattades bretten bort vilket gjorde ölet väl.

Under de senaste åren har jag varit förvånansvärt mycket i vårat södra “grannland” Polen. En kompis har länge studerat i Gdansk och Wroclaw och jag har under mina många besök dit försökt att prova på polsk craft beer. Mitt första besök får väl sägas vara runt 7 år sedan, alltså före det att jag startade MankerBeer och innan mitt ölintresse är detsamma som det är idag. Däremot minns jag att det var rätt svårt att ens hitta annat än de polska massproducerade märkena såsom Okocim (Carlsberg), Tyskie (SAB Miller) och Zywiec (Heineken).

Med åren kom det däremot lite nya märken, tyvärr med öl som rätt ofta var snäppet sötare än vad jag var van vid hemma. Min subjektiva uppfattning har också varit att man i Polen inte var särskilt ölintresserade, i stort vill säga, utan det var oftare man drack sin ljusa lager och gärna i så stora glas som möjligt, och så många som möjligt i rad. Här vill jag ändå passa på att hylla den ljusa polska lagern som jag tycker är bra mycket bättre än exempelvis Smålands, Kung, Arboga, Carlsberg eller andra massproducerade fulöl vi ser på hemmaplan. Den polska lagern har varit rätt crisp, smått örtig och påminner lätt om den tjeckiska eller tyska lagern.

När jag nu senast var i landet för en bilfärd från norr till söder så hade jag målet att hålla utkik efter den polska hantverksölet. För det är idag svårt att åka utomlands utan att hitta åtminstone ett hyffsat hantverksbryggeri, eller åtminstone lite passionerade ölsjälar som tar in utländsk craft beer.

Det skulle dock dröja tills jag kom till landets huvudstad Warzawa innan jag hittade ett bra litet ölcentra. Genom att följa ölsidan RateBeer’s locationssida kan man hitta bryggerier, ölbutiker och barer i stort sett vilket land som helst och jag hade mappat ut ställena med framförallt polsk öl.

Mitt i Stare Miasto, alltså Gamla Stan i Warzawa hittar vi Same Krafty Multitap. Tillsammans med bryggpuben Czeska Baszta, Kufle i Kapsle multitap bar och Jedna Trzecia – Craft Beer Bar är det de mer centralt belägna vattenhålen för bra öl i staden. Just Same Krafty som var det stället jag hann med under mitt tyvärr rätt korta besök i staden känns väldigt “icke-polskt” utan mer internationellt med pizza på menyn och en taplist på 10 utvalda hantverksöl och 2-3 kylar med polsk craft beer på flaska.

På hyllorna i baren stod allt från Omnipollo till Three Floyds, Alchemist, Hill Farmstead, Mikkeller och BrewDog och killarna bakom baren var rätt stolta över alla de bryggare som ibland hade kommit förbi. Polsk öl börjar sakteligen bli någoting förklarade dem, vilket syns i att bland annat To Öl, Nögne Ö, O’Hara, Pays Flamand med fler har gjort samarbeten med polska bryggerier.

Det bryggeri de själva hyste störst tilltro till för framtiden och som de menar är det bryggeri som faktiskt har en årlig produktion som är värt någonting är Browar Pinta ifrån den lilla staden Zarzecze längst ned i sydvästra hörnet av landet. Dels har de en rätt trevlig Grodziskie, en ljus syrlig veteöl med ljus rökmalt men också en japansk/USA-inspirerad IPA i Oto Mata IPA men framförallt samarbetet med irländska Carlow/O’Hara – Lublin to Dublin, en väldigt fin havrestout.

Andra bryggerier som imponerade var Olimp från Torún som även dem har en riktigt bra Grodziskie, Sophia. Tillsammans med AleBrowar från Lebork står man för det nya och lite mer internationella, utan att för den delen börja bli för experimentellt eller galet. AleBrowar har en trevlig English IPA i Hop Sasa och har även en belgofinluerad IPA i Golden Monk, men framförallt är det Rowin Jack som är ölet alla polska ölfantaster nämnde som nummer 1 i landet. Här pratar vi riktigt bra USA-influerad IPA som är både kristipig och skönt humlad utan att bli för mycket.

Ett kanske mer otippat bryggeri, vars flaskor mer påminner om traditionella vardagsöl är Browar Kormoran ifrån Olsztyn. Det är framförallt deras serie Podroze Kormorana som ni ska hålla utkik efter. En utmärkt American IPA, en smakrik om än snäppet plastigt söt Stout i Coffee Stout och en läskande Witbier. Ni kan däremot skippa deras fruktöl och andra påhitt. Slutligen har vi till exempel Browar Perun, Pracownia Piwa, Artezan och Browar Kingpin som ni ska leta upp.

Den här typen av öl är fortfarande rätt dyr i Polen, särskilt om man jämför med de stora märken som du kan hitta för en näve smågrus. En bra hantverksbrygd öl på 50 cl flaska (standard) går typ i snitt loss på en 8-10 Zloty (20-25 kronor), vilket får anses som rätt dyrt i ett annars rätt billigt land. Håll annars utkik efter den polska mjöden som ofta är otroligt bra! Vid nordvästra utgången vid ringmuren i Warzawa ligger ett litet pirogställe som har traditionella polska pierogis och mjöd för knappt några pengar alls.

Jag köpte på mig en 2-3 kartonger med craft beer på PIWOmaniaK som ligger typ en och en halv kilometer från ringmuren. En butik som ligger nästan gömd i ett större företagshus men som skyltar helt okey utanför. Väl inne i det lilla rummet som är butiken har du öl från golv till tak och du kan hitta öl från alla de bryggerier jag har nämnt samt lite från övriga Europa. Personalen är både engagerad och kunnig och hjälper dig att finna din väg fram mellan hyllorna som är föredömligt uppdelade efter ölstil.

Har du bil och tid kan du annars åka till Rodzinka Bis som ligger ett par kilometer söderut. Mycket polsk öl men också mycket lokalt från bryggpubar och annat trevligt. Inom en kilometer har du ett par andra lite mindre välsorterade ölbutiker, kika på RateBeers lista så får du en bra uppfattning.

Väl hemkommen provade vi oss igenom lite blandat från mina lådor och även fast mycket inte höll en alltför hög standard så var det inte äckligt och sällan en dålig öl. De bryggerier jag har valt att ta upp ovan är också de som höll en bra Europeisk nivå på sin öl och som jag tror att man ska hålla i minnet för framtiden.

Det stora problemet för polsk hantverksbrygd öl är detsamma som för mycket öl i östeuropa – att ölen är lite för dyr vilket gör att få dricker den. Det i sin tur gör att ölen riskerar att få stå på hyllorna varpå det tar tid för bryggerierna att kunna expandera och satsa, vilket krävs för att de ska kunna bättra på sin produktionskvalitet och kvantitet. Framförallt måste ölen komma iväg när den är rätt färsk. Men i takt med att fler bryggerier får upp ögonen för vad som sker i Polen, Tjeckien, Litauen, Estland och så vidare så kommer det internationella ölcommunityt att hjälpa till. Så även fast landets craft beer-scen är rätt ung så har den kommit en bra bit på vägen.

Detta är en historia som jag inte tyckte att någon kunde gå miste om. Min vän Karl Flöhr och hans kamrater Christian Petersson och Sven Lindström åkte till Berlin och råkade på något märkligt vänster få till en privat guidad tur av självaste Greg Koch på Stones nya faciliteter i Berlin.

Här kommer deras berättelse:
Under vår resa till Berlin hade vi hyrt en lägenhet på en parallellgata till Schönhauser Allee. Efter att ha käkat en ganska ointressant middag var valet därför enkelt att dra sig ner till den belgiska baren Herman vid Senefelderplatz. Stället har ett bra utbud av belgiska öl främst på flaska och vi blir stående i baren. Vi står i baren och snackar medan flaskor från 3 Fonteinen, Boon med flera beställs in. En trevlig amerikan med rejäl skäggväxt börjar snacka med oss och när han hör att vi är svenskar börjar samtalet handla om en film med en spion som har ett datachip i nacken. Vi går alla fyra bet på vilken film det handlar om.

Inte helt oväntat går samtalet över på öl. Vi får frågan “Do you work in the beer industry?” och får erkänna oss som bara “beer geeks”.
Frågan bollas tillbaka och svaret att det är Greg Koch från Stone Brewing var inte helt vad jag väntat mig. När pinsamheten över att inte känt igenom honom lagt sig går samtalet självklart över på deras Berlinsatsning och en fråga om vi kan få komma ut på ett besök. Det ska nog inte vara några problem svarar Greg och efter några mail fram och tillbaka dagarna som följer har vi ett möte inbokat.

Efter lunch på måndagen sätter vi oss på tunnelbanans linje U7 och beger oss ut till Mariendorf. Vi promenerar de sista 15 minuterna enligt den vägbeskrivning vi fått från Greg och når ett hus som mest ser ut som ett flerfamiljshus från sekelskiftet. Vid den anonyma grinden sitter en ringklocka märkt Stone Brewing. Vi ringer på och grinden öppnas. På husets baksida vid en bakdörr blir vi mottagna och visade upp på ett tillfälligt kontor belamrat med ritningar, skisser och tidsplaner. Vi beger oss direkt ut för att titta på det oväntat stora område som ska bli bryggeri, restaurang och butik.

Vi börjar promenera genom området som numera tillhör Stone vars tidigare ägare var Berlins gasbolag. Den första byggnaden vi kommer till är ännu inte i helt perfekt skick men Greg berättar att de jobbar förfullt med att fixa till främst taket som hade uppenbara brister.
Den 2 000 kvadremeter stora byggnaden ska sen innehålla jästankar och
tapp- och packlina. Jag frågar Greg hur mottagandet varit i det ganska ölkonservativa Tyskland och hans svar blir att de som gillar det de gillar det och de som inte gillar det bryr sig inte. Stone har även välkomnats av de lokala myndigheterna i området då det gamla industriområdet stått övergivet en tid och började förfalla.

Vi går vidare ner mot vad som är områdets huvudbyggnad. Byggnaden är på 4 000 kvadratmeter. När dörrarna öppnas till den just nu helt tomma lokalen slås man av dess enorma storlek. Vi kommer in från vad som kommer bli bakdörren där själva bryggverket sen kommer placeras.
Kapaciteten i Berlin kommer vara på minst 83 hektoliter vilket är ungefär en tredjedel av kapaciteten på deras huvudbryggeri i Escondido. Hela lokalen kommer sen skärmas av ungefär på mitten med en glasvägg där den andra halvan blir restaurang. Tanken med restaurangen är att basera den på lokalproducerad, ekologisk mat.

När det kommer till ölen är tanken att börja med att brygga storsäljarna så som Stone IPA, Go to IPA och Ruination. Greg ser inga större risker med att starta upp en ny site. De har redan gjort det i USA och efter vissa mindre inkörsproblem har de fått ölen att vara densamma oavsett var den bryggs något som också är målet för Berlinbryggeriet. Han medger trots detta att vissa mindre skillnader mellan de amerikanska versionerna och det europeiska kan uppkomma men att det kommer vara i stort sett samma öl bara betydligt mycket färskare. Att leverera färsk öl till Europa är så klart en viktig del av etableringen i Berlin men ju mer vi visas runt och Greg förklarar om planerna för området desto mer förstår man att tanken på att bli en del av Berlins öletablisemang och lokalsamhället också är väldigt viktigt för honom.

Vi går ut genom det som kommer bli lokalens framsida, Greg beskriver entusiastiskt att utomhusområdet framför byggnaden ska byggas upp som en spännande trädgård med mycket träd och olika platser att sitta på under varma dagar. Det märks att han har en tydlig bild i huvudet om hur han vill ha det.

Vi rundar huset där gatan som ska leda in till baren och restaurangen ligger. Planen är att göra den bilfri och även här plantera träd. Greg uttrycker det som att här kommer man ha beställt en öl och sen gå ut för att ringa sina polare med frågan “var fan är ni?” vilket säger lite om storleken på det planerade området.

När vi börjar förstå projektet storlek går det heller inte att undvika frågan om de inte är oroliga för att saker ska gå fel. Några sömnlösa nätter erkänner Greg att det blivit men att saker och ting har funkat för Stone hittills så varför skulle inte det här? När de startade upp i Escondido trodde de att de var alldeles för sent ute för att kunna slås sig in på craft beer-marknanden och samma känsla hade de nu kring Europa. Jag kommenterar med att om det varit mitt projekt hade jag varit livrädd varpå Sven påtalar att det är därför det är Gregs projekt och inte mitt. Han skrattar och pratar lite om sin bakgrund inom rockvärlden i Los Angeles. En värld som lärt honom att köra på med vad man tror på. Det har funkat bra så här långt.

Vi kan inte låta bli att undra hur allt det här kommer hinna bli klart i tid, målet är att öppna slutet på mars 2016. Oron kring förseningar verkar inte delas av den som planerar alltihop. Vi hoppas på att kunna åka tillbaka nästa sommar och dricka en purfärsk Go To IPA i den spektakulära miljö Greg målat upp för oss.

Vi tackar Greg för vänligheten och att han tog sig tid när vi skiljs åt vid grinden till det tillfälliga kontoret. Det är inte utan vi är väldig imponerade av området och de storslagna planerna och vi hoppas verkligen att det blir lika häftigt som upphovsmännen är övertygade om.

Under helgen kom vi även på filmen. Den heter Headhunters och är norsk.

Vi på MankerBeer tackar vänligast för att ni valde att dela med er av detta!