Imorgon är det dags för årets sista släpp på Systembolaget och ja, det är fullmatat! Vi har redan kikat igenom ölen som kommer i det så kallade T5-sortimentet, det vill säga till lite fler butiker och ska nu kolla på de mer exklusiva ölen. Julen är en tid för mörka, lagrade och kraftiga öl – men också en tid för fest och då vill man också ha lite lättare öl. I morgondagens släpp finns allt det, och så lite extra knasigheter såklart.

T6-släppet är det fokus på bra öl från Belgien. Du får bland annat chansen att köpa Corsendonks Christmas Ale på både 750 och 250 centilitersflaskor, båda väldigt prisvärda. Ölet har fina inslag av russin, kryddor och mörk sötma, det är inte den bästa belgare i fredagens släpp men en av de enklaste och på storflaska prisvärda. En lika prisvärd och god öl är St. Bernardus Christmas Ale, 15 kronor billigare och minst lika god. Bryggeriet som annars mest är kända för sina fina starka belgiska ales har sedan något år börjat göra julöl och det är vi glada för då de alltid håller högsta klass på sina öl. En riklig smak av toffee med elegant kryddighet från jästen och en bra dos torkad frukt. Väldigt bra sipparöl att dela på. För ungefär samma peng får du annars Rulles Meilleurs Voeux, med sina 7,3% alkoholstyrka något svagare än St. Bernardus Christmas Ale. Inte lika komplex och snäppet ljusare i allt från kryddor till frukt av banan och torkade plommon och karamellsötma. Sist ut bland belgarna har vi två utmärkta julklappar – Chimay Grand Réserve 2007 och Dupont Avel Les Bons Voeux. Varje år släpper Chimay en storflaska av lagrad version av sin Grand Réserve och i år är ölen från 2007. Tyvärr har det varierat lite i deras kvalitet och ölet bör antingen drickas väldigt gammal eller inom ett par år, däremellan brukar den dippa rätt kraftigt. Ölet smakar aningen matt med papprig karamell, lite som att den just börjat peaka, samtidigt finns mycket av de fina tonerna av karamell och komplex sirap kvar. Jag skulle dricka den omgående. Bons Voeux är en belgisk Tripel när den är som bäst med traditionella smakerna av jäst, karamell och väldigt välbalanserad örtighet. Ljusa frukter som hårda päron, äpplen och lite honung.

Skippar du belgarna har du Port Brewing Santa’s Little Helper för en rimlig slant eller Haandbryggeriet Bestefar att välja på. Den senare föll mig tyvärr inte i smaken utan jag fann en mix av tranbär, enbär och havtorn som jag fann gav viss syra där även kaffe och rökta granbarr dök upp. Väldigt julig om man gillar grova “skogiga” smaker. Då är Santa’s otroligt mycket trevligare med fin mörk sötma som inte blir kladdig utan det är rostat, mörkt och fenomentalt balanserat. Detta har alltid varit en favoritöl och mitt tycke så många Imperial Stouts bör smaka. Den är inte den mest komplexa ölen där ute, men liksom Sierra Nevada Narwhal är det en ren Imperial Stout utan konstigheter och som verkligen smakar därefter. Aning aska, mörka frukter och mycket choklad med måttliga inslan av lakrits.

Årets sista T7-släpp är slutligen en resa i 60-talets psykoser, åtminstone om man ser till mixen. Riktigt blandat med väldigt mycket gott. Både Stallhagen Historic Beer 1843 och La Trappes Presentförpackning är utmärkta prsenter. Den första för sin historia, Stallhagen gör om gamla recept från en tid då humlehetsen inte fanns och man gjorde öl på ett lite annat sätt. Smarkar gräsigt och torrt  med pepprig kryddighet, halm, stå och ljus malt. Överlag rena ljusa toner som drar åt fransk bondale med vissa inslag av marsipan och nötpasta på slutet. Intressant? Ja. Bra? Helt okey. La Trappe å sin sida ger för en lagom peng dig chansen att prova fyra olika öl med olika alkoholstyrkor, perfekt för den som vill lära sig mer om belgisk öl även om många av släppets andra belgare håller högre kvalitet. Men är du nybörjare och bara vill lära dig mer om vad som finns så är ibland bredd roligare än hur ölen “anses vara väldigt bra

Sen har vi en trio amerikanskt med en öl från Smuttynose, en från Stone och en från dem båda. Från Smuttynose finner vi Smuttonator, en traditionell Dubbelbock med värmande alkohol och mörk malt. Lite svårdrucken för en person så dela gärna en flaska med någon eller några vänner. Stone å sin sida släpper Quadrotriticale, en tolkning av en Quadriupel fast med korntypen triticale som drar åt vete fast med inslag av råg. Speciell arom av nötter, bark och billig ljus nougat medan jag tycker att smaken är lite knepig och drar åt lite olika håll. Inte en öl för alla men åter ett bevis på vad för tokiga saker Stone ändå brukar lyckas med, bra för den som provat lite olika öl från Stone och/eller gillar det annorlunda. Tillsammans har de sedan gjort Clusters Last Stand, en IPA baserad på recepten från innan förbudstiden. Så en bra liten historielektion, som dessutom smakar gott. Årets sista amerikanska öl är annars en favorit för många, Great Divide Oatmeal Yeti. Denna lena Imperial Stout har stora smaker av choklad, mörk frukt och gryn. Något sötare och mjukare än vanliga Yetin som kan ha lite mer aska i sig men också otroligt lättdrucken för storleken och alkoholstyrkan på 9,5%.

Svenska Poppels släpper lagom till jul sin senaste Projektserieöl, Projekt 004 Mackmyra Ekfat och som ni räknat ut så har ölet lagrats på fat från Mackmyra. Men det är ingen Imperial Stout som gömmer sig bakom namnet utan en Dubbel IPA på 9%. Annorlunda och kul. Bra present till den som gillar Mackmyra eller som vill prova något annat än vanliga, humlade öl. Dessutom överkomligt pris. På tal om lagrade öl så har La Trappe också med sin Quadrupel Oak Aged Batch 17 i T7. För varje ny batch provar man en ny fatblandning och den här gången har ölen blandats enligt följande recept: Moscatel 67%, Brandy 8%, Oloroso 8%, Nieuw Eiken Medium Toasted 8%, Nieuw Eiken High Toasted 8%. Med andra ord får man en komplex öl med tydliga fattoner och vanilj, tjocka torkade frukter och mycket malt. Ölet är väldigt dyrt så det här är en bra present till ölfantasten eller om du verkligen gillar den här typen av öl. Samma gäller Bøgedal No 424 Mørk Juleøl som jag kan tycka är dyrare mer än bra.

Årets sista trio består så av De Rankes humlade Hop Harvest, en bra resa in i humlig belgisk ale och smak av godis, ljus kryddig malt och balanserad beska. De Ranke Père Noël å sin sida har en fin torr bitterhet blandat med balanserade kryddor och får väl ses som den galna belgaren det här släppet. Härlig mix av kryddigt och bittertorrt och på många sätt rätt läskande, bra till julbordet. Sist ut har vi Van Eeckes årliga Fresh Harvest som även i år är trevlig som present eller för att få prova något fräscht humlat belgiskt om man tröttnat på alla humlestinna jänkare.

Tre julklappstips från T6/T7:
Chimay Grand Réserve 2007 – Elegant och intressant flaska och öl som bör drickas inom kort.
La Trappes Presentförpackning – En bra introduktion till smakerna och ölstilarna inom belgisk ölkultur.
Great Divide Oatmeal Yeti – Ge bort en skön, avslappnande stund och en öl som alla måste älska.

2014-12-05 Exklusiv Lansering

(modul, artikelnummer, namn, land, volym, pris, antal)

På fredag släpper Systembolaget årets bästa julklappar, både till dig själv eller till andra ölfantaster. Släppet den 5e december är mer än fullmatat och det finner mer än nog av både ljus, humligt, mörkt, starkt men allt lika gott. Vi har valt ut ett gäng av våra favoriter från släppet att gå in lite närmre på medan andra omnämns något kvickare. T5-modulen är den starkaste det här släppet och du finner både djup och bredd bland ölstilar, priser och alkoholstyrkor. Det finns både favorit såsom Samichlaus av 2014 års årgång, Sierra Nevada Narwhal Imperial Stout och Mikkellers modifierade Nelson Sauvignon, bättre än någonsin.

Samichlaus lagras likt ett magnifikt dessertvin och har en tydlig sötma och framträdande kolatoner som övergår till mer komplexa inslag av nötter, torkad frukt och rå choklad. Ölet har redan lagrats i närmare 10 månader sedan det varje år bryggs den 6e december, med andra ord dagen efter släppet. Njut nu eller spar ett par flaskor för framtiden, ni kommer inte att ångra er. En öl som visserligen kan lagras men som jag verkligen föreslår att ni dricker lagom till julens fester eller nyår är Mikeller Nelson Sauvignon. Perfektionisten Mikkel har arbetat vidare med receptet sedan han sist gjorde ölet och är nu såpass nöjd att han själv anser att ölet kan vara det bästa han har gjort. Jag kan bara hålla med. Ölet som lagrats på vinfat från Österike är vinöst, torrt och har en mild kryddighet med mjuk frukt från Nelson Sauvinkottarna. Flaskan är inte den billigaste men jämför den med en okey prissatt flaska skumpa eller för den delen ett okey vin så ser ni att den trots allt är rätt billig. Dessutom är Keith Shores flaskdesign snyggare än någonsin. Vill du ha mer Farmhousetoner av brettanomyces, vild kryddighet, gräs, citrusskal och spännande frukter med ananas och persika är norska Lervig och brittiska Magic Rocks samarbete Farmhouse IPA ett bra köp, inte alltför dyrt heller. Om Mikkeller står för elegansen av de två så är den senare all in.

Bland mängden Imperial Stouts är det några som sticker ut, främst då Sierra Nevadas Narwhal som av många, mig inräknad, anses som en av de bästa Imperial Stouts som finns i något större upplaga. Detta är urtypen av en helt vanlig Imperial Stout utan fatlagringar, frukter eller andra tokigheter. Bränd aska, kraftig choklad och fin längd i smaken. Dessutom ett rätt bra pris sett till upplevelsen. Victory Storm King är inte heller någon dålig öl utan anses även den tillhöra de bättre i klassen vanlig Imperial Stout. Bränd kola, humlekotte och fin bitterhet. Prova den sida vid sida med Narwhal och se vilken just du föredrar. Vill du ha extra rökighet kan du gå på en annan öl med Victory, U-Boat som är ett samarbete med BrewDog. Balanserat brända smaker med bränt socker och inslag av mörka bär och frukter. Vill du istället ha svenskt rekommenderar jag dig att prova Nynäshamns Sotholmen Extra Stout Svensk Ek som är Sotholmen som fått ligga på fat från Mackmyra. Tyvärr tycker jag att faten känns lite unga, men det är fina smaker av vanilj, nötkakor och lakrits. Kul att prova mot den olagrade för er som har kvar några. Slutligen är inte Nils Oscar Winter Edition, per se en Imperial Stout men jag vill ändå ta upp dess smak av lättrökt mörk malt, stugkällare och mörkt trä. Långsamt framträdande chokladkaraktär, lättdrucken och en öl som lär vara fin till mat och desserter.

Mellan det humliga och mörka har vi på fredag ännu en toppenöl från Founders, Dark Penance Imperial Black IPA. Välbalanserade maltgivor ger både sötma och mörker där du finner dofter av matt kakao och träbänk med inslag av kaffepulver. Rejäl och fyllig smak där beskan dyker upp och river till i munnen. Smaker av brända humlekottar, utan den ibland förekommande brända oljigheten som jag kan finna i rejäla mörka IPAs. Väldigt god öl jag varmt rekommenderar.

Slutligen vill jag rekommendera två väldigt spännande italienska öl och ett julkap. Birra del Borgo tillhör toppen av italienska bryggerier och deras 25 Dodici är en Belgisk Strong Ale med bittra apelsinskal och russin, 9.5% stark. Smakerna är luriga då man anar en uppfriskande fruktighet som övergår i komplexa kolatoner, lätt kryddighet och mörk frukt. Det är inte ett öl för alla och vissa lär inte tycka om det alls, men det finns något där som är väldigt intressant. Då är annars Baladin Noël Café en desto lättare öl att ta till sig, desutom för ett bra pris. Här är det koladränkta kaffebönor, rakt av. Nyrostade kaffebönor och ljus choklad, lite som kallt chokladkolakaffe där vissa anser att sötman är för mycket och andra att den är mysig. Jag är lite mittemellan men gillar du choklad och kaffe älskar du den här ölen. Sist ut är så Gouden Carolus Christmas, 75 cl för 89 kronor är ett kap. Lakrits, milda kryddor och mörk sirap för hela slanten!

Tre julklappstips från T5:
Mikkeller Nelson Sauvignon – Lite annorlunda, snygg design och grym öl att ha till nyår. En öl som garanterat väcker mottagarens intresse.
En var av Sierra Nevada Narwhal och Victory Storm King – En av varje blir ett perfekt provkit för att upptäcka hur två öl av samma stil kan skilja sig. Båda är dessutom världsklass.
3 Samichlaus 2014 – Börja vanan att ge bort ett par av denna så kan mottagaren prova en nu, en om ett halvår och spara en för en framtida vertikalprovning.

2014-12-05 Exklusiv Lansering

(modul, artikelnummer, namn, land, volym, pris, antal)

När det stod klart att Brooklyn Brewery och Carlsberg skulle starta ett projekt ihop var förväntningarna väldigt höga och när bryggeriet väl öppnade och de första ölen kunde smakas så införlivades förväntningarna. Sedan dess har jag under sommaren besökt bryggeriet och njutit av deras öl i sommarsolen men något har saknats. Först nu kommer lösning, en flasklansering på Systembolaget. Sedan i fredags finns de båda ölen Kellerbier och Amber Ale på Systembolaget runtom bryggeriet samt i Systembolagets beställningssortiment på webben.

Bryggeriets 5,9% starka Kellerbier är brygd med golvmältad Böhmisk Hanka Pilsnermalt och humlen är traditionell med Perle, Tjeckisk Saaz och till aromhumle Tysk Mittelfrüh. Tack vare sina goda kontakter med tyska Weihenstephaner har man också lyckats få ut lite av deras lagerjäst, vilket man såklart gjort det bästa av. Ölet har varit en favorit sedan det började dyka upp på krogarna runt i Stockholm och jag är omåttligt glad att äntligen kunna köpa ölet på Systembolaget. 19,90 kr kostar en 33 cl stor flaska och Amber Alen är en krona billigare. Amber Alen på mildare 4,9% alkoholstyrka har den fina Maris Ottermalten i centrum vilket ger en karamellig ton vilket tillsammans med Perle och Fuggleshumle bjuder på en tydlig fruktighet utan markant beska.

Nya Carnegiebryggeriet Kellerbier

Utseende: Lätt disig, aningen matt persikofärgad vätska med litet vitt skum.
Doft: Stiltypiskt doftspektrum med torr, gräsig och brödig pilsnermalt som kompletteras av småblommig sommaräng och aningen dov frukt. Väldigt ren arom som “doftar öl” vilket många som just börjat intressera sig för öl men inte ännu vill gå in på humliga öl lär gilla, liksom de vana öldrickarna som uppskattar välgjord öl.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Uppfriskande blommig smak med en rätt direkt beska som på ett passande sätt sällskapar smaker av citrus, strå och lite honung. Eftersmaken präglas av beskan och smaker av ljus malt. Kanske är beskan lite för hög och jag som gillar torra öl hade inte blivit ledsen om den varit snäppet torrare.

Betyg? – Bra+/Bättre-. Det är alltid svårt att försöka ge omdömen på en personlig favorit men jag tycker att det här är ett öl som verkligen fungerar som en utmärkt brygga mellan stor stark-öldrickare och nyss ölintresserad. Ja, en väldigt van öldrickare kanske vill ha mindre av ditten och modifiering av datten, men när jag provade att ta fram ölet till en omelett med bacon och grönsaker så tyckte alla vid matbordet att ölet verkligen passade. Jag kan också tycka att öl likt Kellerbier ska avnjutas och drickas mer än att överanalyseras. För min del är detta en öl jag kommer att ha hemma framöver och gärna köper hem till vänner som vill dricka gott men inte svårt utan bara ha en “god lageröl”.

Från lågoddsaren (Ölburkar) till en öltrend med ett mellanodds. Detta tror jag på, men jag är inte alls säker.

Nyligen så var jag på en välgörenhetsmiddag anordnad av min gode vän Knut Knutsson.
Middagen var utformad på så vis att man fick lägga ett bud på om man ville delta i middagen och sedan skulle alla pengar gå till en fond för Barn med autism och Aspbergers. Tillsammans skrapade vi ihop ca 10.000 kr till stiftelsen i Sverige samt någon tusenlapp till en insamling i USA.

Jag tror att detta är något som kommer att öka lavinartat. För man möts av en öppen och välvillig subkultur, som ölvärlden ändå är står, som är väldigt öppen för att hjälpa andra. Det finns många fall av välgörande projekt som är anordnat av hantverksbryggerier, främst i USA, så det vanligt och jag tror att det kommer att spridas till även utanför bryggerierna.

Det är naturligtvis inte bara bryggerierna som engagerar sig hårt i dessa välgörande projekt. Två av våra goda vänner Bill och Bryan har bland annat lagt ner mycket tid på den första riktigt ordenliga insamlingen från vanliga människor till förmån för barn med leukemi. Detta på grund av att en väldigt god vän till dem drabbades av en så hemsk sak som att hans stackars barn fick leukemi. Massor med pengar har samlats in till detta och via deras insamling ”Lambics against Leukemia” har man till och med fått öl av Jean van Roy (Cantillon) och Armand Debelder (Drie Fonteinen) som man sen har lottat ut. Tror faktiskt att en del av ölen har stått i min ölkällare innan de kommit över till Bryan. Förutom att skapa ett roligt lotteri där man vunnit smått fantastiska öl, så har det gett en större medvetenhet om leukemi och hur hemskt det kan vara för en familj och för ett barn. Detta tror jag har blivit ett startskott för många som planerar detsamma.

Vem vet, kanske kommer MankerBeer att hålla en insamling på något vis under 2015?

Öltrend 2015, öl i välgörande ändamål. Ni vet var ni hörde det först!

Om jag ska vara helt ärlig kan jag ibland bli lite trött på ölfestivaler. Det är ofta lite för repetativt för att man ska dras med i någon form av eufori över upplägget, bredden på utställare och själva ölen. Visst är jag rätt krass, kräsen och knäpp nu men i takt med att Stockholm Beer and Whisky Festival har gått till att bli någon form av spritforum och branschmässa mer än att pusha svensk öls framtid har det saknas något som är drivande för svensk öl. Visst är mindre festivaler som t.ex. SMÖF fantastiskt med integritet och lagom storlek, men liksom Örebro och Linköpings ölmässor är det ofta lite same same. Överlag är det sällan vi sett något helt nyskapande och annorlunda. Detta är på inget sätt en kritik mot exempelvis Örebro och Linköpings ölmässor utan mot själva tanken på en ölmässa som de oftast är.

Blickar man västerut så är Great American Beer Festival fortfarande det bäst i ölfestivalväg jag har besökt. Visst är Copenhagen Beer Celebration magiskt med alla öl och hur stort det har blivit, men nu tänker jag mer på feelingen och upplägget. Här tror jag att En Öl och Whiskymässa i Göteborg kan gå om Stockholm Beer inom 1-2 år. Stanley Wong har drivet och öppenheten för nya lärdomar och erfaranheter som krävs för att få till något riktigt bra. Det är också mot den här bakgrunden som jag kom till All in Beer Fest under helgen och mot den jag tänker bedöma festivalen. Jag råkade missa förra årets mässa efter att ha missat morgontåget så i år var jag extra sugen på att se vad jag missade i fjol.

För andra året i rad har importören och bryggeriet All in Brewing en fest där man bjuder in de bryggerier man på olika sätt samarbetar med. Det upplägget tror jag är vad som bådar för hur bra det hela har kommit att bli. Till en början kan inte alla vara med utan man har sedan i fjol vuxit generiskt och på det goda rykte man har fått. Med internationella namn som Magic Rock, Siren, J.Wakefield, Mikkeller, Crooked Moon och självast Cigar City har man i år lagt grunden för att kunna knyta till sig fler stora namn till nästa år. Mixen av svenska bryggerier spänner mellan Göteborgs bästa bryggerier och de mest eftertraktade namnen i Sverige. Rådanäs, Beerbliotek, Brewski, Malmö Brygghus, Brekeriet, Dugges, Omnipollo, Mohawk – ja listan kan göras hur lång som helst. Gemensamt är den höga kvaliten och att alla bryggerier verkligen vill vara på plats. Samhörigheten som jag tycker är det vackra med ölvärlden ligger verkligen till grund för mässan mer än enorma reklammontrar eller att få plats med fler än vad man kanske klarar av.

Aldrig har jag varit på en svensk ölfestival där alla, bryggare såsom besökare har varit så otroligt glada. Den otroliga stämmningen som överlag finns framförallt i Skåne och Göteborg smittar av sig på en festival där alla är goda vänner och inte bara har sin öl gemensamt. Direkt efter inpasseringen på fredagen var det lite kaotiskt då man snabbt insåg att folk köpte upp fler av de specialdesignade spelmarkerna som agerade öltokens än vad folk spenderade dem. Istället för att tydligt stressa upp sig eller skapa missnöje så löste man det snabbt med ölkuponger man kunde lösa in, snabbt och bra roddat.

För kupongerna/spelmarkerna kunde man sedan få ut ett lagom stort smakprov och vad jag verkligen gillar var upplägget för ölproverna. Istället för olika valörer eller för stora glas så kostade alla öl en token, enda skillnaden var att du fick en kvart eller halvt provglas. Hellre ett system likt det än vad många andra har där man måste slösa fler “enheter” för en viss mängd öl, hellre då samma kostnad för all öl men olika mycket. En skillnad med All in Beer Fest som är lite unik i Sverige men som går igen i CBC är att arrangören (All in Brewing) på förhand köpt in all öl. Därmed har bryggerierna inte samma risk då de vet att all öl blir såld och att de inte står med halvfulla fat som de inte kan (får..) sälja. Kanske var det inte enbart därför utan för att man också bett om det, men jag tycker att nästan alla hade tagit med en rad specialbrygdes gjorda enbart för helgen. Nu måste inte nytt vara likställt med bra, men när nästan alla ölfestivaler bjuder på i stort sett samma öl så blir dem lätt mer till branschmässor än för att upptäcka nya saker.

Det enda att racka ned på var väl maten. Restaurangen på konferensanläggningen var trevlig och personalen var toppen, men maten var lite väl dyr och snål för att man skulle bli mätt eller känna att 106 kronor för en burgar utan tillbehör var värt det. Hellre att man till nästa år gör lite som CBC och satsar på “craft food” med små matstånd. Dock lär konferensägarna ha lite att säga till om där, men det vore en önskan.

Bland bryggerierna är det nästan lite “tråkigt” att prova öl från Malmö Brygghus, Brekeriet och Dugges, alla bland Sveriges absolut bästa bryggerier. Man vet att man får högsta kvalitet och i helgen var det ingen skillnad. Dugges hade en Berliner Weisse med jasmin som föll mig i smaken och är något jag gärna sett dyka upp framöver. Malmö Brygghus ljusa stout Flipsided rörde sig i området mellan en kraftig ljus ale och en smakrik strong ale och var nog en av ölen jag drack mest av under helgen. Även deras humliga Flip Flop imponerade och man visar åter att man är bäst i landet på humliga öl. Framgångssagan Brekeriet är väl onödigt att ens ta upp? En fenomenal Sour Amber och krusbärssurisen d’Agge (en homage till min..förlåt deras mamma Agneta) vart uppskattade vilken även deras röda vinbärssuris Rosso var.

Annars var det nog Mohawk som var det svenska bryggeri som jag blev mest till mig av. Deras Session IPA Mellow Down Easy fick ett av våra priser som bästa ölen på festivalen och gurkölet de gjorde med ölsidan FemAle, Go Fresh blommade med gurksmak, kanske lite mycket om man inte gillar gurka. I så fall var deras Gose Mandarina Bavaria desto bättre, särskilt med en gurkbit i. Kanske inte helt lika tydlig sälta som i många andra Goses men istället en lättdruckenhet som verkligen tilltalade mig. Stefan och Catrine börjar få ut riktigt bra saker sedan de började brygga öl ihop och det ska bli spännande att följa utvecklingen.

Beerblioteks Wheat Whine som fått ligga på både Chardonnay- och Bourbonfat var makalös men jag kan förstå att vissa tyckte att den var lite fruktig och hade behövt mogna något. Smatidigt visar grabbarna att de är kungar på att göra “sessionable” mörka öl på runt 10-12%. Både just nämnda öl men också deras Imperial Mocha och Imperial Stout som fått ligga till sig med allehanda gottesaker var på tok för lättdruckna för att man inte vill ha mer, och fick ta smällen för det. Lika sessionable var CAPs öl. Sedan Tomas Danko anslöt till Mattias Hammenlinds bryggeri har man tagit bryggandet till en nivå till och de båda verkar verkligen sporra varandra. Mattias berättar att han vill göra rätt vanliga öl vilket är vad han gillar och sett till hur deras Pilsners har blivit kan jag bara säga att man kommer att få folk att börja brygga Pilsners igen. Med sig hade de nu en Imperial Pilsner med tjeckisk humle som var lite kryddigare och tydligt humlad än de stiltypiska tjeckerna, men ack så god. Dankos lille skötebarn Vobiscium var en Belgian Strong Ale inspirerad av en av världens bästa öl, Struise Pannepot och den var banne mig inte långt efter. Får den bara växa till sig lite så kommer kroppen att rundas lite till och sötman justeras. Men eftersmaken satt kvar härligt länge och fruktkompotten mot det belgiskt mörka var enastående, bland det bästa belgiska jag sett från ett svensk bryggeri.

Bland de internationella utställarna då? Johnathan Wakefields öl, två rätt igenom perfekta Florida Weisses i form av Miami Madness och Dragonfruit Passionfruit Berliner Weisse visade många besökare vad som är en av de stora sakerna i år i USA. Brittiska Siren å sin sida kör vidare på sin Calypso som den här gången var humlad med Simcoe vilket jag tycker passar ölet betydligt mycket bättre än Amarillohumle. Gordon berättar att syran i ölet varierat lite de senaste batcherna men att man nu börjar finna en rätt bra balans vilket jag bara kan hålla med om. Magic Rock å sin sida visar att man förtjänar stämpeln som ett av de bästa bryggerierna i England just nu, det mesta de släpper är riktigt bra och ölen på All in var inget undantag.

Festivalens mest entusiastiska gäng måste ändå Japanska Oshare varit. Bryggare Yuto med entourage av bland annat gänget bakom ölstället Pigalle från Tokyo fotade allt och alla och älskade att prata om vad de gjorde och om öl i allmänhet. Själva ölen varierade lite från pass till pass men det finns potential i dem, det gör det. Sedan är jag kanske lite väl kräsen och när jag lyssnade på lite omdömen på deras öl från andra besökare så var folk nöjda med deras öl, väldigt kul! Det jag tar med mig från dem är dock deras passion och hur det visar att alla, oavsett om du är från USA, Sverige, Danmark eller Tokyo tycker att All in Beer Fest var lika kul.

Sist ut måste man få berömma värdbryggeriets egna öl. All in Brewing, Green Tower och Brewski huserar numera alla i det gemensamma bryggeriet i Helsingborg och även fast bryggarkonstellationerna överlappar rätt friskt har man alla sina egna spår. All in’s blåbärsboostade stout Blåbärs var en favorit och att den var körd genom en randall med blåbär och lite extra humle skadade inte. Mild men smarik, enkel men varierad och som Victor på All in beskrev den så skall det vara en öl man ska kunna dricka och inte behöva smutta på. Borta på Brewskis hörn så var Mango Feber DIPA en av festivalens utropstecken men till viss del kan jag förstå bryggaren Marcus Hjalmarsson som inte var helt nöjd utan fortfarande justerade recepten något. Oavsett vilket så är det ett lovande projekt som inte blev sämre av att man hade Wayne Wambles från Cigar City över för att brygga öl under måndagen.

Sammanfattar man det hela så var besökarna, bryggarna och helheten fantastiskt, dock med ett litet minus för möjligheterna till mat. Det var inga köer, inte särskilt trångt och bra med möjligheter till vatten, toalett och sittplatser. Man verkar ha hittat ett bra format och jag tror att alla förutsättningar finns för att man ska kunna växa ytterligare och bli något av ett Copenhagen Beer Celebration light, om man nu har de visionerna. Det var lugn och behaglig stämning vilket gjorde att de som ville “ticka” öl kunde göra det medan de som lugnt ville strosa runt och prata med bryggare både kunde och fick tid till det. Något många verkligen verkade ta tillfället i akt att göra och uppskatta, och också något jag ofta saknar. Grymt arbete av alla voluntärer som kämpade på och inte tvekade att hoppa runt bland montrarna för att avlasta bryggare som ville prata med besökare eller kollegor. Ni som var där får gärna dela med er av era intryck och ni som inte var där vet vad ni ska göra nästa år!

Till sist vill jag bara dela den här filmen som William från Mikkeller har gjort vilket sammanfattar festivalen, men som också ger en glimt av Omnipollo Pop-Up Bar. Som vi haft som nyhet tidigare så planerar Omnipollo på att öppna en egen liten bar och ja, detta kanske inte riktigt är den stilen de tänkt sig. Men en  bra middag signerad Henok Fentie. Den riktiga baren hoppas man få klar innan nästa sommar.

Det är få saker som passar så bra på julen som en riktigt bra pepparkaka och en god bit ost. Ost för den delen passar till det mesta och för alla oss som verkligen uppskattar en god öl kan en fin bit ost vara ett perfekt komplement. Såhär när julen närmar sig brukar jag plocka fram lite porters och mörka belgiska ales som jag samlat på mig under årets ölsläpp och då passar det perfekt med en bit ost. Till grön/blåmögelostar passar det ofta med lite starkare drycker, gärna söta viner – eller öl. Jag gillar att försöka byta ut vin mot öl till mat och på något sätt känns öl så mycket mer juligt än vin, öl 1 – vin 0.

Då jag igår tog fram en helt underbar mörk belgisk ale i form av Struise Pannepot som årligen brukar göra ett besök på Systembolaget kom jag på mig med att vara lite ostsugen, det är ju trots allt en månad och 20 dagar till julafton. Till ölet tog jag därför fram tre olika grön/blåmögelostar. Den här gången skippade jag en favorit som nästan alltid får följa med in på ostbordet, Rochefort. Så om ni vill göra ett eget litet test med olika ostar så rekommenderar jag verkligen att ha med den, underbar tillsammans med en bra öl.

De övriga ostarna blev Queso de Hoja (mer vanligt förekommande som Queso Azul de Hoja), en spansk grönmögelost som lagras täckt med lönnlöv i ett par månader, Saint Agur, likt Rochefort en av de mer välkända och omtyckta grönmögelostarna. Osten får en tillsats av grädde vilket gör den riktigt krämig. Sist ut vart en nykomling för min del, Aura. Osten som faktiskt är en finsk blåmögelost ligger på 29% fetthalt är låglakto och är lagrad i 6 veckor.

Till ostarna föll valet på pepparkakor av märket Kung Oscar, pepparkakor som tillsammans med Annas Pepparkakor brukar hamna högst i mina egna tester och faller mig i smaken. Smaken är individuell men jag skulle vilja påstå att till mögelostar bör ni ta en pepparkaka med lite karaktär och fin kryddning då det ger mer komplexitet ihop med ostarna, något sötare och mjukare pepparkakor kan missa. Just Kung Oscar tycker jag har en vuxen kryddighet och riktigt bra krispighet.

Saint Agur – Härlig syra till den mjukt lena munkänslan. Just lagom funky med en för oss som gillar den här typen av ost, härlig, eftersmak med bra av både sälta och syra. Just balansen mellan sälta och syra gör att det sker mycket i munnen och med pepparkakan får den en till dimension med kryddorna och kexets crunch. Bra kombo för finsmakaren.

Aura – Något kraftigare kropp än ovan och känns också betydligt fetare. Lite snällare funkighet och jag kan se den som ett bra substitut för de som tycker att Gorgonzola kan ge för mycket smak som pastasås. Mättande! Med pepparkakan får den något den saknar, variation och kryddorna i kexet ger det som dess avsaknad av funkighet behövde. Ändå är det på tok för mastigt för att man ska vilja ha mer än ett kex.

Queso de Hoja  – En rätt pikant funkighet som jag tycker drar åt berusade ostar vilket ger den karaktär. Lagom krämig och placerar sig nog mellan de båda tidigare vad gäller tjockhet. Av någon anledning tycker jag att hela pepparkakan smakar betydligt mer mot den här osten, på gott och ont. Just för att den inte är lika krämig så får du mer chunks av osten än en jämn “spread”. Osten falnar bort något men kan nog fungera rätt bra för de som annars inte är alltför förtjusta i den här typen av ostar.

Vinnaren? – Saint Agur vinner på balansen mellan ost och kex, med fina vuxna smaker som gick bra ihop med ölet. Tvåa kom Queso de Hoja som kanske var lite snäll men klart mer funktionell än Aura som nog hade mått bäst av att ha fått stå framme än längre för att mjuka lite till.