Då och då får vi otroligt trevliga små krogrecensioner tillsända oss från ölbarskonnässören Bertil. Det är inte alltid vi själva har hunnit med att prova alla ställen som öppnar upp, eller ens vet om att de finns. Nu är Bertil tillbaka med ännu ett vattenhål för öl, och därtill ett som fler och fler ölfantaster i Stockholm har funnit. 
/Manker

I julhandelns stress sprang jag in på NK och plötsligt dök i huvudet upp någons knyst att här har ju öppnat ännu ett nytt ölställe. I NKs undre plan, intill NK Saluhall, ligger “Kök & Bar“, som trots att det har funnits i snart 2 år helt har gått mig förbi! Möjligen har det imponerande ölutbudet inte funnits lika länge, här finns över 100 sorters öl på flaska samt flertalet nyheter som inte hunnit få plats på öllistan utan har placerats nederst på mittenhyllan. Julshoppandet avstannade helt. Trots antalet öl så ser det inte riktigt ut som en vanlig pub, men det behöver det ju faktiskt inte göra heller. Bland nyheterna som fanns upprade vid mitt besök fanns 4 olika Alesmith, BrewDog Hello My Name is Ingrid, Nögne Ö Imperial Stout, Pang Pang Petterson Porter och Caldera Ginger Beer.

För den som vill hitta något annorlunda finns till exempel ett bryggeri som för mig var helt nytt, från Dalarna. Linneaus American IPA är från Dalarado Brewery i Malung, alltså inte Colorado där bryggaren kommer ifrån utan från Malung. Ölet är som ni nog gissat uppkallat efter han som officiellt namngav den ojämförligt viktigaste växten i sammanhanget – ‘Humulus Lupulus’ . oftast kallad humle. Kul att det var ett svenskt bryggeri som kom på namnet. Ölet är riktigt bra med härlig smak, slagkraftig doft och väl kryddad med Magnum, Centennial och Chinookhumle. Finns det liv finns det hopp!

Förutom all öl så finns det väldigt trevlig och framförallt kunnig personal, det finns framförallt något genuint i attityden som kanske fattas på några andra ställen. Här gillar de öl och gillar att prata om det. Avslutar nu med en Porter, Mikkeler – Cu’t Ca Phe Bia Ba, ja ibland är systembolagets beställningsnummer enklare att uttala. Den hungrige kan också avnjuta mat här för mellan 100-140 kronor. Köket stänger en timme innan så jag måste gå hit för att äta lite tidigare en annan dag. NKs klass på mat i kombination med priset inger stora förhoppningar!
Repeterar: Finns det liv finns det hopp.

För mer information, nyheter och för att hitta dit så kan ni kika in deras Facebooksida.

Bertil

Ja då var det dags att lämna julen bakom sig och återkomma till den verkliga världen. Dags att berätta vad för dumheter jag har haft för mig i jul. Jag har ätit en massa julmat och då har man ju naturligtvis käkat en massa gröt.
 
Jag drack en Ris a la male från Mikkeller och blev inspirerad. Ha, jag ska skapa min egen risgrynsgröt. Det jag har gjort är att jag lagt upp en skål med gröt och blandat den med öl, inga konstigheter.

Dagens lineup av öl är:
Allagash Black, en belgiskt stout.
St Louis Framboise, en sötad hallonlambic.
Deschutes The Abyss från 2011, en maffig amerikansk imperial stout.
Jester King Le petit Prince, en farmhouse ale från Texas, en av de bästa mellanölen som exiterar.
Sierra Nevada Torpedo, kort och gott en IPA.
 

Kriterierna blir utseende, doft, smak, magkänsla (ett snällare ord för spykänsla och är det  kriteriet som kan ge minuspoäng).
 
Jag började med Allagash Black för det är nog den som jag förväntade mig skulle bli konstigast.
Utseende: Gröten blev lite grådassig och tråkig att titta på, men det är trevligare än den vanliga vita sörjan. Utseende 2
Doft: Doften var mystisk, den gräddiga risgrynsgröten mot den vinösa och fortfarande aningen rostade doften och minimalt med kaffe. Ja det blir faktiskt inte helt tosigt. Men ändå inte helt perfekt. Doft 4
Smak: Smaken är sämre, det var en väldigt vinös smak med den utblandade gröten. Nej det är inte alls gott. men vad förväntade jag mig? Smak 2
Magkänsla: Magkänslan är egentligen inte mycket att tala om. Detta är riktigt jävla äckligt, men det är inte så att jag vill kräka av det. Magskänsla 2
Totalpoäng: 10
 
St Louis Framboise
Detta är ju egentligen en så kallad no-brainer, söt hallonlambic till gröten. Som barn hade man ju saftsås, så detta måste ju bli kanon!
Utseende: Utseendet är elegant, den rosaröda lambicen mot det vita ger en härlig julkänsla och att det dessutom bildas ett litet kolsyrehoppande skum gör det bara mer effektfullt. Utseende 5
Doft: Doften är även den väldigt fin, det är en del hallon som man redan i doften känner kommer att vara riktigt söta och fina mot den gräddiga gröten. Inte helt prefekt, men det är bra. Doft 4
Smak: Smaken är som en änglasmekning, eller inte. Det är fortfarande gröt och hallonlambic…efter förutsättningarna är det ändå ganska så gott. Faktiskt, jag kan tänka mig att göra detta igen faktiskt. Smak 3.
Magkänsla: Magkänslan är bra, det är ju det söta fina hallonet som ger gröten en fin touch. Magskänsla 3
Totalpoäng: 15
 
Jester King Le Petit Prince
Kan bli precis hur som helst, men jag valde den mest ljusa ölen jag hade att tillgå, bara för att se hur det blev.
Utseende: Utseendet blev nästan som att se urin i en Gustavsbergs urinoarkopp. Det var riktigt vidrigt att titta på. Utseende 1
Doft: När det kommer till doften blir det lite bättre, men det är fortfarande inte bra. Det som är trevligt med en framhouse ale är istället det som fäller den. Jästdoften är så malplacerad att det bara blir fel. Doft 2
Smak: Men värst av allt är nog smaken, “#¤%&/ vad räligt detta är. Det finns inga ord i mitt stora skånska ordförråd för hur detta smakar. Smak 1
Magkänsla: Magskänlan, det är ju en av de mest vidirga saker existerat, sen det där hamburgerhaket utanför M2. Vem fan serverar räksallad (den dåliga typen) på en hamburgare, ja PÅ EN HAMBURGARE! Magkänsla -3
Totalbetyg: 1
 
Jag var tvungen att slå på trumman lite, Sierra Nevada Torpedo borde ju vara något från detta vansinna experiment. den fruktiga härliga IPAn mot gröten.
Utseende: Utseendet, ja då var vi tillbaka till Gustavsbergs urinoaren. Kort och gott, ljus öl passar inte till vit gröt. Det var nästan värre än Le Petit Prince. Utseende 1
Doft: Doften blir inte heller så bra som jag hade tänkt det. Den relativt humlestinna Torpedon blev nu ett litet antiklimax. Det var inte alls så trevligt. Doft 1
Smak: Smaken blir dock trevligare än sin föregångare, det beska och blommiga som man får ut av en Torpedo är nu ändå lite trevlig. Men sen kommer blandningen av öl och gröt. Behöver jag säga mer? Torpedo är inte lika räligt som Le petit Prince, men det är verkligen riktigt riktigt äckligt. Smak 1
Magkänsla: Magkänslan ger även här ett minus, jag är spyfärdig, men inte riktigt lika illa som Le petit Prince. Men magkänslan blir -1
Totalbetyg: 2
 
Sist ut är ölen som jag ändå trodde minst på. En The Abyss från 2011 av Sverigeaktuella Deschutes. En fantastiks öl, som jag sippar på i glas här och efter. Man måste ju få sig en fin liten belöning efter denna hemska upplevelse.
Utseende: Utseendet är läckert, ölet är mörk mörkt brun, nästan svart och kompakt som motorolja. Att det blir ett brunt skum som lägger sig ovanpå gröten ger en härlig känsla. Det blir inte grådassigt som Allagashen, det blir mer som ett konstverk. Utseende 4
Doft: Doften av kaffe, choklad och grädde tillsammans ger faktiskt en bättre doft än vad St louisen gjorde. Jag sitter och småskrattar för detta doftar riktigt gott. Doft 5
Smak: Men smaken är inte något lika uppfriskande som doft och utseendet. Det smakar ändå ganska vedervärdigt. Men det har det mesta andra redan gjort. Smaken är något mer intensivare än Allagash Black men det gör att smaken av gröten dör helt och hållet. Ja egentligen borde det vara ett stort plus, men det förstör lite av det jag skulle göra här. Gröten framhäver en smak av hasselnötter som jag aldrig känt i en The Abyss. PLus i kanten, men denna kanten är brant. Smak: 2
Magkänsla: Magkänslan är inte så trevlig. Jag känner verkligen för att jag vill gå och kräkas lite för att det var så hemskt i jämförelse med ölet. Magkänsla 2
Totalbetyg: 14
 
Vinnaren av detta test blir med andra ord en sötad lambic. Hurra äntligen har jag hittat en användning för den!
 
Nästa gång blir det Mamouche, Mamouche och Mamouche. Men tills dess, skål bönner, imogon lassar vi skit!

Photo: Dale Swanson

En av världens bättre magasin för öl, Draft Magazine gav idag sina läsare en featureartikel baserade på Dale “Brewtographer” Swansons tips om hur de blir bättre på att “beerstagramma”. Det lite lustiga uttrycket används kanske främst av de som normalt sett tar bilder på öl och postar på den populära fotoappen Instagram. Det har senaste åren blivit allt vanligare att ölfantaster vänder sig till appar likt Instagram, Untapd och liknande för att där dela med sig av vad de dricker, få reda på mer om öl och eller bara för att få en chans att snacka öl med likasinnade. På samma sätt som internet kom och tog en plats i var persons hem så har dessa appar fått mångas intresse, på gott och ont. På samma sätt som jag själv en gång i tiden hade rätt vagt intresse över att porträttera ölen jag drack på ett tilltalande sätt är det idag lätt att ens intresse går före ens “fotoskills”. Nu är det på tok för elitistiskt att påstå att alla ska ta bra ölbilder och jag har svårt att se hur jag eller många andra t.ex. skulle bli lika bra som Tobbe på 99 Bottles som jag tycker alltid lyckas variera temat på bilderna och inte bara kör olika fokus, men det gör heller ingenting – alla delar samma passion för öl och det är vad som räknas.

Vilka fem tips ger då Dave till Draft Magazine? Jo följande fem.

1. “You get a lot of shots of pint glasses when you shoot in bars, so be mindful of the background to put the beer into context. I’m notorious for taking time to move napkins and straws out of the way to get the tap handles in view for a better composition.”

2. “Instead of cropping photos square, I shoot directly with Instagram. Be sure to check the Instagram option that saves photos to your image file as soon as it snaps.”

3. “The only two filters I use are Lo-fi and black and white.”

4. “I don’t ever use a flash. I use the SnapSeed editing app, which gives you a lot of control over brightness, color and saturation. Also, use the HDR feature on your camera; it gives you an average of the lighting that evens your photos out. Instagram’s sun button is the Instagram HDR, which also works OK.”

5. “Tag the location! I actually ask servers if the bar has an Instagram account to tag, and they don’t mind because it’s free publicity for them.”

Petaluma. Hur sexigt låter egentligen Petaluma? Mindre som en liten stad i norra Kalifornien och mer som en Ompa Lompa du petat på, men där går man också bet. I Petaluma, Sonoma County bor det cirka 58-59.000 invånare och ett bryggeri – Lagunitas Brewing Company. Efter bryggeriets intåg på den svenska marknaden i och med att Galatea började ta in deras öl har det gått rätt fort för dem och idag kan man hitta både bryggeriets Pale Ale, New Dogtown och IPA på var och varannan krog, inte bara mer uttalada ölpubar. Min egen relation till bryggeriet började väl runt 2009-2010 när jag provade min första öl, en Red Ale från dem i New York. Dagen senare provade jag deras Barley Wine. Gnarlywine och beslöt mig för att bedöma Lagunitas som ett bra men inte så spännande bryggeri. När jag slutligen provade Hop Stoopid, en riktigt maffig Dubbel IPA vart det dock andra toner, en av mina första favoritöl var funnen. Vi delade på en flaska på Hop Devil i sydöstra New York och jag drack den till en blue cheese burger, ni ser jag minns var, när och hur jag drack den – den satte sitt spår.

Så när jag nu ett par år senare landade i San Fransisco dagen efter att Great American Beer Festival slutade var det inte så svårt att bestämma vart kosan skulle. Efter första dagens tur till Russian River var målet nu inställt på att åka norrut till Petaluma för en kväll på bryggeriet följt av en tour dagen efter och sedan middag hos Barry, bryggeriets exportansvarige och en person ni som besökte Copenhagen Beer Celebration i fjol kunde fått en öl upphälld av.

Bryggeriet grundades 1993 i det lilla samhället Lagunitas, Kalifornien. Året därpå valde grundaren Tony Magee att flytta den snabbt ökande produktionen österut till närliggande Petaluma. Det skulle inte dröja länge innan produktionen ökade igen och under början av 2000-talet såg man nästan en femfördubbling av produktionen, något som idag gör bryggeriet till det sjätte mest köpta craft beer-bryggeriet i USA. 2012 tillkännagav man att man skulle satsa ännu 9.5 miljoner dollar på ännu en utbyggnad vilket just hade blivit klart när vi anlände. Barry som tog oss runt berättade då också mer om den expansion man påbörjat till Chicago där man ska sätta upp ett lika stort bryggeri. Tillsammans ska de två ha en kapacitet på 1.2 miljoner barrels per år. För svensk del innebär det nya bryggeriet att leveranstiderna blir mindre än 30 dagar varpå vi kan få IPA som bryggts för att landa på krogarna i landet bara veckor senare. I dagsläget är transporttiderna drygt 45 dagar från Petaluma. Vi frågar Barry om de transporterar kylt inom USA men han erkänner att ölen transporteras “varm” vilket tyvärr beror mycket på att man i USA inte själva säljer ölen utan måste gå igenom olika distributörer, vilka alla har olika rutiner och sätt att hantera ölen. Har ni svårt att relatera till siffrorna ovan? I fjol var Lagunitas ungefär lika stora som Åbro, med nya expansionen är man dubbelt så stora och med bryggriet i Chicago blir man fyra gånger så stora som Åbro – och då är man ändå inte störst av “micro-jättarna”.

På bilden här intill ser ni själva brygghuset, en “liten nätt” anläggning i en lokal som tidigare hade bra mycket lägre takhöjd, i takt med att bryggeriet växte bytte man ut tankarna till ännu större tankar varpå hela taket på den stora lokalen fick höjas rejält. Tar man sedan en kik utomhus så ser vi inte bara de gamla jästankarna vilka motsvarar ett normalstort svenskt bryggeri, utan vi ser hela längan med nyinstallerade tankar som står fyllda med gottigheter. Det häftiga med det nya bryggeriet är att nästintill allting är helt automatiserat, från själva bryggverket till tappningslinan som sköter allting, från tappning och lådpackning automatiskt. Det här får ibland vissa att fnysa lite missnöjt men som Menno (Olivier) från De Molen sa i Göteborg i fjol då jag frågade om deras nya bryggverk – det är ibland ett nödvändigt ont. Ölen blir lite annorlunda men framförallt blir de av en konsekvent kvalitet. Det går vare sig att brygga de mängderna helt manuellt och dessutom skulle varje batch riskera att bli något annorlunda, vilket kan vara charmen med ett mindre bryggeri – men svårhanteerligt för större bryggerier.

Lagunitas levererar idag till nästa hela USA och när vi går in i den enorma lagerbyggnaden så börjar vi förstå hur stora de faktiskt är. Travar och åter travar av välmatade pallar med framförallt IPA, Pale Ale och Lucky 16 står vart ögat än når och vi lyckas också lokalisera pallarna med IPA, mindre än några dagar gammal som är prydda med “Sweden”-lappar. Det är skytteltrafik både i lagerbyggnaden och kring hela bryggeriet och det är inget snack om att det är snabba puckar med att leverera ölen till törstande konsumenter. Vi tar upp problemet vi länge hade med att Lagunitas när man fann ölen i Köpenhamn tidigare ofta var lite trötta och hade rest dåligt. Barry är ärlig och säger att de själva inte heller var nöjd med hur ölen under en period behandlades till just Danmark och att man idag har ändrat lite i hur man arbetar med andra marknader.

Förutom ett bryggeri som trots storleken inte känns överdrivet stort, mer välfyllt, så har man sin otroligt populära brewpub där det spelas livemusik, röks jazztobak som om det vore festival och det serveras öl på löpande band. Det var verkligen som att komma hem till en god vän och kan nog vara den coolaste brewpuben vi var på i USA sett till dess helhet. Att de hade öl som deras 4,65% starka American Pale Ale DayTime som självrunnen var läskigt trevligt, massa fin citrus, blommighet och bra maltkropp – perfekt sommaröl. På fat var ölet minst lika trevligt, om än att jag föredrog den på cask, len och mumsig. På fat hade de också surölet Sonoma Farmhouse Gueuze, en nedsurad blend av olika fatlagrade saisons – funkig, lite vinös och med skön syra. Bryggeriets High West Rye-lagrade Cappucino Stout bjöd på något extra till en öl som redan är oerhört trevlig i sig själv, värmande med stora nävar kaffe och choklad med fina ryeinslag. En annan favorit var Barley Winet Brown Shugga 2012, Barry hade en av dessa väldigt åtråvärda flaskorna hemma och ville såklart låta oss prova, vilket vi tackar för. Knastrigt och härligt maltsött med mer komplexitet än vad den verkar ha haft olagrad. De kan sina kraftigare och mörka saker får vi konstatera.

Ser vi till de lite lättare ölen så provade vi en fint wet hop’ade American Pale Ale, Sebotol Wet Hop – frisk, crisp och sjukt läskande men kanske något man kan leka vidare med. Wet hop’ade öl (man tillsätter helt nyplockad humle) måste drickas purfärskt om man ska få ut max av smak och doft. Lagunitas gör också en stabil Kölsch, Day Kolsch som motsvarar förväntningarna och är läskande och somrig, kanske mer än spännande och tillfredsställande för ölnördstarmen. Då är Fusion XVII bra mycket bättre, en “brown amber ale” som snarare är en hybridöl där man blandat W.T.F, Daytime och slängar av Lagunitas Sucks. Väldigt speciell men lättdrucken och rätt skön på sitt sätt, lite för snäll och svårgreppad på andra.

Häromdagen fick vi lite kvalitetsbartime med Henok Fentie och Karl Grandin på Omnipollo på BrewDog Bar Stockholm med M2. Tanken var att vi, då vi inte kan närvara på helgens Meet the Brewer-event i Köpenhamn, skulle snacka skit och dricka lite god öl. Som en liten bonus råkade vi också få prova den kommande bourbonlagrade varianten av Omnipollos Hypnopompa som bryggdes nere med och hos Menno Olivier på De Molen. Hypnopompa Bourbon har premiär nere i Köpenhamn och det vart ett gäng fat och flaskor som lär cirkulera land och rike runt, men inte i en alltför stor mängd. Henok berättar att man trixade lite med kolsyran då den Hypnopompa som släpptes på Systembolaget var nästintill kolsyrelös, nu är man närmre den kolsyrenivå man vill åt och ölet har fått lite mer kropp och restsötman har minskats något. De har också ökat mängden vanilj med ett par extra doser för att boosta på vaniljsötman lite extra. Förutom den fick vi prova “nya” Hypnopompa, batch #2 som även den moddats lite och har nu mer kolsyra samt att de tillsatt kallextraherat etiopiskt kaffe, “Hafursa” från ett av Henoks favoritrosterier. 

Förutom dessa öl så är de aktuella med sin bryggning med amerikanska hypebryggeriet Prairie, Potlatch där Omnipollos version nu rullas ut i Sverige – även den en öl vi fick chans att prova. I mitt tycke kan det vara bland deras bästa öl, en mild, len och härligt fruktig farmhouse ale som inte blir estrig, kryddig eller jästbetonad utan tillåts vara mjuk och fruktig. Ni som följer dem på Facebook har också sett att deras samarbetsbrygd med Stillwater är på gång. De båda bryggerierna har “remixat” varandras öl och för Omnipollo innebär det att man tagit Stillwaters ‘post prohibition style ale’ Premium som de nu ska twista till, samtidigt som Brian på Stillwater har valt att göra sin tolkning av Nebuchadnezzar. Egentligen slutar det inte där utan det vankas årsjubileumsöl, Fatamorgana och allehanda spännande projekt inför Copenhagen Beer Celebration, så stay tuned!

Hypnopompa Bourbon B.A

Utseende: Tjock mörkt brunsvart vätska med litet chokladfärgat skum. Redan här märker man att det är en helt ny öl, äntligen pryds ölet av en fin skumkrona.
Doft: Onekligen är det stor karaktär av bourbonfatlagringen och det är verkligen tydligare vaniljtouch på aromen vilket jag uppskattar. Rostad malt, kladdig rinnig choklad och den värsta brända lägereldskänslan från tidigare är borta, något jag tycker gynnar doften. Otroligt chokladvaniljkrämig doft och jag sitter glatt och sniffar på ölet en stund extra.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Mouthfeelen gör stor skillnad mot innan då den var tunn och kletig. Den fylligare kroppen för tankarna åt chokladmousse med rikligt av vanilj och ekfat. Träfaten kommer fram mer i smaken än i doften och den nedtonade marshmallowklibbigheten ger utrymme för en tydligare chokladsmak. Sötman och klibbigheten är dock inte helt borta utan det är fortfarande en öl som lämnar dig med klibbiga läppar.

Betyg? – Bättre/+. Nu talar vi. Vanilj och choklad für alle, trots en kraftigare kropp kunde man kanske önskat ännu lite mer tyngd. Samtidigt gillar jag att man inte ändrar ölet helt utan jämfört med den olagrade versionen så är det samma öl, men ändå inte. Kanske att jag hade velat se lite mer bourbonkaraktär, men mer för att jag personligen gillar bourbonlagrade öl än att det saknas.

Hypnopompa Batch #2 

Utseende: Lättare lite klar svartbrun vätska. Skummet dör rätt snabbt och lämnar inte mycket rester. Rent utseendemässigt ser den något mindre kletig ut än de båda andra versionerna.
Doft: Färska kaffebönor (ni som provat droppkaffe kan nog relatera) som saknar den rostade bitterheten, snarare är det fruktigt och uppfriskande kaffetoner som paras med chokladmousse och lite lakrits. Kanske har den bitvis lite kryddighet.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Marshmallowsötman är tillbaka (jämfört med Bourbon B.A) men kaffebönorna ger klibbigheten en bra kamp och lyckas nog vinna smakkampen. Mycket lenare i munnen och chokladen är lite lättare då bönorna är vad som är mest framträdande.

Betyg? – Bättre. Här tycker jag att kaffebönor äntligen får visa vad det kan göra för en öl, likt vissa amerikanska bryggare som förstått att kaffe inte är “snutkaffe” utan är en brygd baserat på sköra kaffebönor används bönornas fruktighet och milda syra snarare än för att ge mer rostad bitterhet. Egentligen tror jag att jag gillar den här bäst av de tre “varianterna” och hade det inte varit för att den är lite enklare i smakregistret och marshmallowsötman är tillbaka och stör lite så hade den nog fått det lilla +’et istället för Bourbon B.A

Knappt att 2013 har hunnit passera innan det är dags att förutse trenderna för 2014. Fjolåret trodde jag skulle innebära en liten minskning av IPA-trenden, att nystartade bryggerier skulle gallras ut något och att de som inte håller måttet skulle märka av det, samt att jag trodde att vi skulle få se fler öl med lägre alkoholstyrka. Jag kan inte riktigt säga att allt detta slog in till 100% dock tycker jag att vi såg en viss ökning av andra ölstilar än D/IPA och till viss del kom det också fler öl med lägre alkoholstyrka (säg under 6-7%) som blev uppmärksammade och omtyckta. Detta är nog både ett resultat av humletorka i branschen och att en viss mättnad för humle hos öldrickarna växt fram.

Om man annars kort summerar 2013 var det året då nya aktörer steg in på marknaden, vi såg bryggerier som Malmö Brygghus, All in Brewing och Beerbliotek ta för sig och växa fram som de starkaste svenska varumärkena. Vi såg nya bryggerier som Klackabacken gå från okända till väldigt omtyckta och hur redan nämnda bryggerier från Göteborg tillsammans med Poppels sätta Göteborg som landets ölcentrum. Nya ölkrogar öppnade runtom i hela landet och ett projekt såsom Belgoklubben rönte direkt succé. Kanske att landets ölfestivaler fick lite mindre uppmärksamhet än tidigare men jag tror att det kan bero på att fler ölfantaster för första gången fick börja välja bland alla de festivaler som startat och med festivaler såsom Copenhagen Beer Celebration i Köpenhamn och årets All in Beer Fest så krävs det lite mer för att locka de allra mest inbitna ölnördarna.

Ett minne blott

Vi såg också fler importörer ta för sig och ta in nya bryggerier; GreatBrands kan stoltsera med Kernel, Galatea har storsatsat på USA och har nu en portfölj som är svårslagen med gottigheter, Wicked Wine satsar på Founders och Brill & Co har genom Omnipollo, Siren m.fl och samarbetet med spännande Brekeriet sett till att vi får mer nytt och spännande att gotta oss i. Vi såg Constant Companion börja ta in tidigare lite udda öltyper och bryggerier och redan nämnde Belgoklubben har verkligen gett en nytändning för belgisk öl. Visst kan det finnas åsikter om vad som sker i branschen men återigen vill jag betona att det är en naturlig utveckling i en ölvärld som är i ständig förändring. Se tillbaka 2-3 år och vi hade aldrig kunnat ana den här utvecklingen och på samma sätt tror jag att vi om 2-3 år kommer att se på årets utveckling med liknande tankar. Vi ska inte heller glömma Systembolaget som jag tycker har gjort enorma framsteg under året, vi har fått se otroligt mycket bra öl och bryggerier ta plats, vi har kunnat utnyttja ett beställningssystem som öppnat upp för fler bryggerier att ta plats runtom i hela landet och jag tycker att man har gjort bra val på öl i de fasta sortimenten.

Överlag skulle jag vilja påstå att i år var första gången den globala ölvärlden blev mer involverad i vår svenska tack vare de svenska öldrickarnas intresse. Jag tycker att fler började byta till sig öl, fler åkte utomlands och rapporterade om bra ölkrogar och butiker för öl, nya bryggerier och besök de gjorde på internationella festivaler. Ölscenen gick från den lokala forumvärlden till den mer internationella i form av Facebook och liknande. Vi såg ett minskat intresse och aktivitet på BeerSweden Forum samtidigt som det startades grupper på Faceebok; idag har vi ölgrupper från Dalarna, Gotland, Humligt & Grumligt och framförallt Untappdgruppen i Göteborg. Den senare tycker jag anammar allt som är bra och positivt med öl, åtminstone för min del – det sociala och trevliga. Istället för att dölja sig bakom smeknamn på ett forum så uppmuntas samköp från Systembolaget och ölträffar, de ses, det snackas dagligen om öl och man träffas mer än gärna över en öl. Detta hoppas och tror jag att vi får se mer av under 2014, jag tror att fler kommer att göra gemensam sak och kanske åka iväg på festivaler runtom i hela världen. Det håller nere kostnaderna och det är alltid trevligare att göra saker med andra än ensam. Det blir också lättare att utnyttja gemensamma internationella kontakter och nu när det är lättare att kontakta bryggare och bryggerier så är det lättare att styra upp intressanta upplevelser runtom i världen.

Det här har också gjort att fler vågar skriva ned sina tankar och åsikter och från att vi var en 5-6 ölbloggar häromåret så finns det idag uppemot siffror över hundra-hundrafemtio olika sidor om öl idag. På gott och ont kan jag väl personligen tycka. Precis som att vi idag ser hembryggning som en hipp trend i vissa kretsar är bryggning något som är lätt att göra men också svårt om man vill göra det bra, detsamma gäller lite med att skriva om öl. Dock är ölvärlden så öppen att alla är välkomna och alla kan göra sin sak, en positiv trend – om än med svårigheten att åsikter ibland kan tas som sanning. Men alla börjar någonstans och precis som när jag skrev mina försa betraktelser om öl 2009 så har jag mognat i mina tankar, åsikter och preferenser om öl. Det blir intressant att se hur detta blir under 2014 och jag tror att vi kan få se flera sammanslagningar även på skribentfronten.

Visst var det öl, bryggerier och annat som stod ut men istället för att lista upp allt sånt här tänkte jag ta det i ett separat inlägg om “2013 års bästa-lista”. Likaså ska vi ta och se vad vi kan förvänta oss under kommande år, men det blir senare. Nu kan vi istället se tillbaka på 2013 som ett riktigt bra ölår och minnas alla trevliga stunder.