Häromdagen satt jag och funderade på de bästa ölstäderna i världen och det är nästan bara huvudstäder som dyker upp i mitt huvud, Stockholm, Köpenhamn, London, Bryssel osv. Sen kom jag att tänka större, mer västerut och på att Washington DC trots allt är huvudstaden i USA. Landet som vi på MankerBeer glorifierar som det förlovade landet. Deras huvudstad måste ju vara ölets absoluta mecka tänkte jag först, men faktum är att det snarare är ett ordentligt lågvattenmärke på den amerikanska ölkartan.

I centrala Washington bor det ca 670.000 personer, inklusive storstadsområdet med förorter landar vi på runt 6 miljoner. Ölmässigt då? Vad finns då i Washington DC? DC Brau och…och…och….nej det stannar nog där. Ok jag ger dem att de har en spritbutik som heter Chevy Chase, som ju är lite roligt kan man tycka, men det är nästan helt dött ölmässigt.

Washington DC är kanske litet, men angränsande Virginia och Maryland är precis lika tråkigt som WCD, fast utan något riktigt bryggeriess i fickan. Ja ni kan skälla på mig och säga Duclaw eller Flying Dog. Men att Duclaw har en öl, som har ett fräsigt namn och som smakar ganska bra (Sweet baby Jesus) gör det inte till ett bra bryggeri, eller Flying Dog med några coola etiketter och med ett par välsmakande öl gör det inte heller till ett toppbryggeri i mina ögon. Dessutom har jag lite svårt att kalla Flying Dog för ett Marylandbryggeri, i mina ögon är de ett Coloradobryggeri även om de har flyttat bryggeriverksamheten.

Tillbaka till huvudspåret och huvudstaden, så är detta bevis nog om att WDC är ett lågvattenmärke. 1956 slog bryggeriet Heurich igen och efter det hade ingen bryggt öl, kommersiellt, i DC tills Brandon Skall och Jeff Hancock startade upp DC Brau 2011. De startade faktiskt år 2009 men det tog 2 hela år innan man fick ut sina första öl på marknaden. Tänk att en stad på runt en halv miljon människor i craft beer-tokiga USA inte haft ett bryggeri på närmare 60 år. Det är i mina öron helt otroligt. Hur kan en huvudstad inte ha ett bryggeri?

DC Brau då. Vilka är det för några tänker nog ett par av er, medan ett par av oss kommer ihåg dem från deras  första gästspel på Stockholm Beer år 2014, de var ju även med i Brewers Associationmontern i år. Få trodde väl då att bryggeriet var så pass ungt som 3 år  och de charmade nog de flesta av oss få med sina väldigt smakfulla öl och med snygga burkar. Vem hade inte Wings of Armageddon som favorit på mässan? DC Brau är faktiskt ett av bryggerierna som revolutionerade med att erbjuda sina öl på burk. Det var inte så vanligt år 2011, och dessutom var burkarna som sagt snyggt utformade.

Vi kan tycka att de är sällsynta i Sverige men inte är väl det konstigt. I det öltokiga USA där man verkligen tänker på det lokala mer än någon annanstans så stannar 80-85% av DC Braus produkter i WDC och då har de svårt att mätta den otroliga efterfrågan efter bryggeriets öl på hemmaplan. Faktum är att DC Brau faktiskt är ett av USAs snabbast växande bryggerier.

Det finns med andra ord hopp för Washington DC, men undra om vi någonsin kommer att få ett svar på vår fråga. Hur kan det egentligen komma sig att huvudstaden i landet som vi glorifierar är så dålig ölmässigt? I mina ögon är det ett lågvattenmärke.

Vi känner till lite av utvecklingen av svenska bryggerier, om inte annat så har vi skrivit om utvecklingen av svenska ölmarknaden i förhållande till den amerikanska. Vi vet hur de svenska pionjärerna stakade ut ett grundläggande intresse för öl runtom i landet och hur många reste framförallt till England och förälskade sig i brittiska Bitters och en pint hederlig Ale. Vi har också sett hur en modernisering av ölindustrin har skett där man inte längre behöver vad som traditionellt har krävts för att vara ett bryggeri eller en bryggare. Idag finns det kontraktsbryggare och fantombryggare och till och med någon form av hybridbryggare som reser runt och är mer aktiva än den traditionella fantombryggaren.

Under de senaste åren har bryggerier som Brekeriet, All In Brewing, Stockholm Brewing Company och Malmö Brygghus tagit vid det arv som Jämtlands, Oppigårds, Nils Oscar och Nynäshamns Ångbryggeri har varit med och skapat. Kanske har det också bidragit till den ibland lite missvisande skillnaden som kan göras mellan “gamla och nya” gardet av bryggerier. De som har varit med ett par år får ibland stå åt sidan när man pratar om “det senaste” och det som får mest uppmärksamhet. Kanske är det både på gott och ont. Man ska inte behöva släppa nya, fräcka eller uppmärksammade öl för att anses vara ett bra bryggeri och det är nog få som drar den slutsatsen. Däremot dras det nog en vanligare parallell mellan spännande och moderna bryggerier. Det är först när de bägge blandas ihop och man dömer ut bryggerier baserat på hype som det går åt helsike.

 

Samtidigt är det en liten marknad och syns man inte så finn man inte. Genom att släppa nya öl och/eller vara med på events, festivaler och annat så får man mer uppmärksamhet och ölen lär också sälja lättare, vilket underlättar expansioner och möjligheten att växa. Om det nu är en av drivkrafterna, långt ifrån alla svenska bryggerier har den drivkraften, vilket ibland tyvärr glöms bort.Min poäng är att vi har olika typer av bryggerier, att man inte ska basera sitt omdöme på dem eller deras öl baserat på hur hippa de är för stunden och att alla har sina mål, drömmar och sätt att arbeta. Klart är i alla fall att vi de senaste fem åren har sett en ny våg av bryggerier som poppade upp i samma era som konsumenterna fick mer “makt” genom exempelvis bloggar, Untappt, RateBeer och annat. Jag har redan tidigare sagt vad jag tycker om det och försökt att problematisera konsumentens makt över bryggerierna, kanske är jag också helt fel ute. Men jag tror ändå att många bryggerier som startar nu har örat mot marken mer än äldre som vågar lite på erfarenhet och sin utstakade bana.

Vad jag däremot undrar är vilka som blir nästa våg av bryggerier? Nu har vi sett Beerbliotek, Mohawk och redan nämnda All In Brewing, Brekeriet, Brewski med flera gör sin grej. Vi har också sett Poppels växa från ett litet bryggeri utanför Göteborg till att plötsligt ha sina öl på allt fler Systembolag, de får nog hållas som de senaste som verkligen lyckats etablera sig över hela landet. Men vilka blir då nästa gäng bryggerier att slå igenom? Antingen sådana som har varit med ett tag men först senare börjar leverera grym öl, som Stockholm Brewing Company som efter ett par år med svajjiga öl nu tillhör landets toppskikt, eller sådana som vi inte ens har hört talas om?

Vad krävs idag för att slå igenom? Att få ett rykte, få inbjudan till ölfestivaler och få sina öl representerade på de bättre och mer välsorterade ölkrogarna i framförallt storstäderna? Är det ens målet för de som dyker upp nu? Eller börjar man gå tillbaka till någon form av lokalpatriotism där man hellre verkar och växer på hemmaplan än att sälja mest möjligt på de hetaste krogarna, fast långtifrån där man ens verkar?

Är det kanske så att det blossat upp kring Göteborg och Malmö därför att det bildats en skön community med bryggerier, krogar och ölentusiaster som stöttar nya, lovande bryggeriero ch hjälper till att bära fram dem? Hade exempelvis det riktigt underskattade Gamla Enskede Bryggeri som satsar på smakrika öl med lägre alkoholstyrka blivit mer omtalat om det låg i Malmö, eller hade Fjäderholmarnas Bryggeri ute i Stockholms skärgård mått bättre av att ligga i Göteborg? Hur viktigt är det för Åre Bryggcompagni att synas i Stockholm mot att bygga en starkare kundkrets i sin lokala krets och vart vill Beer Studio uppe i Umeå? Alla dessa är väldigt bra bryggerier, men vad saknas för att de ska ta nästa steg?

På ett sätt är det här retoriska frågor. Jag vill inte riktigt klura fram svar, det kanske inte ens finns några, eller är ens intressant med dem. Vad jag däremot vill visa på är att vi ser hur olika typer av bryggerier ibland poppar upp ungefär samtidigt, hur de formas, var de tenderar att dyka upp och lite vilka som lyckas. Åtminstone de som faktiskt lyckas med den största bedriften – att göra god öl. För som ni har läst här på MankerBeer så har alltför många små svenska bryggerier behövt släppa ifrån sig ofärdiga eller ibland usla öl bara för att få sin verksamhet att gå runt. Därför har jag nu inte uppmärksammat många mindr bryggerier runtom i landet, de har helt enkelt inte hållit måttet. De kanske gör OKEY öl, men idag räcker det tyvärr inte längre än grannkrogen eller de närmast sörjande.

Tyvärr har jag nog svårt att se ett gäng nya, unga bryggerier som redan nu etablerat sig nationellt. Vi har ett par som tack vare sin geografiska placering nått vissa framgångar. Flera som är riktigt lovande och inom några år kanske kan ta steget att växa ytterligare. Men när ska de ta steget att bli “etablerade”, vad det ens kan betyda? Eller ser vi att bryggerier satsar mer lokalt och hela uttrycket “drink local” verkligen stämmer för att beskriva hur vi dricker öl i landet idag?

Ni kanske har hört och minns historien? Danska Mikkeller och skandinaviska flygbolaget SAS avslöjade lite hipp som happ att de minsann skulle samarbeta och att man skulle kunna finna Mikkellers öl på SAS flyg. Till en början var det enbart business class-resenärer som kunde prova på de första två ölen, en  belgisk witbier och en red/vienna lager men de verkar nu ha släppt lite på det och ölen kan gå att köpa i flera klasser. Det är lite härligt typiskt Mikkeller att göra ett par öl som enbart går att finna på ett flyg, vilket framförallt utmanar alla tickers som prompt ska prova på varenda öl han släpper. Sky High Wit och Sky High Red bryggs inte hos belgiska De Proef som många av hans andra öl utan hos Sly Fox i i Pennsylvania, USA och efter de här två ölen har han vidare släppt en American Pale Ale och nu också en mer exklusiv suröl.

Tack vare en god vän och lite smussel och knussel på en flygning från New York landade en burk av vardera öl i mitt hem i Stockholm. Varför då inte låta er läsa om hur ölen faktiskt är och om de är värda  en resa med SAS? Oavsett det så är det härligt att man även i Europa börjar se craft beer på flygplanen, något som åtminstone dykt upp snäppet mer i USA där vissa flygbolag och bryggerier försöker finna samarbeten.

 

Först ut är Mikkeller Sky High Wit. En öl som påminner mer om en härligt persikodisig Pale Ale med sitt vita skum och dimmiga utseende. Ölet är lite mörkare än vad jag väntade mig av en wit men så är det också en witbier med belgisk jäst och en helt annan karaktär än i din vanliga tyska witbier. Sly Fox har funnits i Köpenhamn rätt länge och även dykt upp då och då i Sverige och har ni provat deras belgoöl så känner ni igen doften. Det här är deras belgojäst rakt av. Torkade blommor, bananmos och honungsglaserade fruktpastiller. Doftar lite som amerikanska Saisons gjorde för några år sedan. Smaken då? Mer funk och syra från jästen än i en wit. Smakar fruktkarameller med nedtonat av torkad humle, gammal korriander och barriga humlekottar.

Betyget? – Ja, lite över ett Okey+. Det är ju drickbart och läskande en varm sommardag. Det kan nog också liva upp rätt tråkig flygmat, men jag tror man kan skippa just den här belgojästen utan problem, den känns lite daterad.

Om vi går vidare till Mikkeller Sky High Red då? Gyllene kastanjebrun med rött skimmer till vätska och ett lätt nougat färgat skum på toppen. Doftar nötter, torkade plommon och krämig karamell, just toffee och aningen söta mörka bär ger verkligen sin prägel. Smakar likt många i sin stil, lite tråkigt och enkelt med chokladkaramell, bär och söt malt. Fördelen är att Mikkeller är en bättre receptmakare än många som gör liknande öl fast för makrobryggerier, så du får mer smak och karaktär här. Det är väldigt lättdrucket och ölet känns mer levande än liknande öl på krogen.

Betyg? – Lite som med Wit’en är det ett bra steg uppåt från Heineken och andra mögöl som man ofta får på flyget. Samtidigt är det en rätt enkel öl som jag kanske inte skulle säga är en av Mikkellers bättre, eller något jag vill dricka på krogen – men på flyget, lätt.

 

 

Amerikanska organisationen Brewers Association släpper löpande siffror på hur den amerikanska ölindustrin mår och utvecklas. De senaste åren har siffrorna varit idel gröna med ständig tillväxt och uppgång både vad gäller antalet bryggerier, mängden öl som produceras och framförallt hur stor andel craft beer beräknas stå för.

Vad man ibland glömmer i de här siffrorna är att vi ofta matas med siffror på marknadsandelar och hur man ser en ökning. Det som oftast går förbi oss är att det är baserat per produktion och konsumtion – alltså inte antalet konsumenter. Jag vill minnas att vi trots en ökning av konsumtionen av craft beer i USA ser antalet och spridningen av konsumenterna vara ungefär den samma. Det är framförallt vissa områden inom USA som craft beer har sina största centrum och inom dessa står man för en stor del av den totala konsumtionen. Inget ont om det, men det ger till viss del en annan bild av hur bred ökningen av marknaden faktiskt är.

 

När BA nu släpper halvårsrapporten för 2015 så ser vi att man under årets 6 första månader har sålt 12.2 miljoner barrels, alltså närmare 1.5 miljarder liter (eller närmare 1,454,728,000 liter). En ökning från fjolårets siffror vilket landade på 10.6 miljoner barrels, ungefär 300 miljoner mindre. Ungeär en ökning på 16%, av antalet sålda litrar.

Bart Watson på BA förklarar det delvis med att industrin växer i alla regioner och från en mix av till exempel vissa bryggeriers affärsmodeller och ändringar inom återförsäljningen. Det är lätt att glömma att till exempel Florida länge var en rätt torr delstat med svåra lagar och regler för bryggerier. Nu när man har lättat på dem får vi plötsligt en helt ny delstat som är med och producerar och säljer öl, vilket då påverkar siffrorna.

En möjlig anledning till den mer liberala synen på ölindustrin kan vara att den trots allt sysslosätter 115,469 personer (vid 30e juni), en inte alltför oviktig siffra för den amerikanska industrin. Visst att USA ständigt för nya bryggerier och vid halvåret var uppe på närmare 4000 stycken, men då glömmer man att ytterligare närmare 2000 bryggerier har ansökt om att få starta upp och är i planeringsstadiet.

Det vore onekligen intressant att fortsätta jämföra den amerikanska utvecklingen mot den vi ser här på hemmaplan. Både vad gäller utvecklingen av bryggerier men också angående konsumtionsmönstrena. Vi får se vad framtiden för med sig.

En av överraskningarna på årets Stockholm Beer kom från en lika otippad kandidat. Efter flera år med problem som i slutändan verkade bero på ett stopp i en av ledningarna har Södra Maltfabriken ute i stockholmsförorten Haninge äntligen kommit på banan igen. Södra Passion var en trevlig bekantskap med de nya sydafrikanska humlesorterna men det är ändå bryggeriets Imperial Stout, Stout som gladde mig. Ölet som är en Imperial Stout på 10% heter bara Stout vilket kanske är lite vilseledande då den är mycket starkare än din vanliga tisdagsstout, men men.

Ölet släpptes i början av månaden i Systembolagets lokala sortiment och går därigenom att beställa till hela landet. En flaska på 33 cl kostar 30.90 svenska kronor. Serveras lämpligen i ett hippt stoutglas.

 

Södra Maltfabriken Stout

Utseende: Svartbrun vätska med espressobrunt fint skum.
Doft: Rikligt med både salt och söt lakrits liksom toner av torkade russin samt riktigt mörkt kaffe. Enkelt men med begynnande komplexitet och elegans. Lite gräddigt slut.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lagom stor till kroppen men med mjuk och rund framtoning som på ett bra sätt bryts av med lite eldig alkohol och behövlig kolsyra. Värmande och rejäl smak av kakao och starkaste kaffe med sluttoner av russin, spritlagrade körsbär och blåbär.

Betyg? – Bra+. Det här är väldigt bra. Framförallt då man gör en så opretantiös öl som ändå har mer komplexitet, variation och smak än många mer hypade öl i stilen. Trots namnet så gör den mer skäl för att vara Imperial, på riktigt. Spännande att se hur den smakar med lite tid på nacken. Bra gjort Södra!

Vi börjar bli rätt vana att amerikanska bryggerier expanderar långt bortom sina forna jaktmarker. Sett till USA’s geografi, kostnader och tidsåtgång för transport av öl och annat så är det inte heller så konstigt att man försöker fördela ut sin produktion och närvaro över hela landet. Ett av de senare bryggerierna att ta sig vidare är sverigebekanta Oskar Blues.

Det har snart gått två årtionden sedan Dale Katechis öppnade upp Oskar Blues Grill & Brew vilket senare ledde till ett fullbordat bryggeri och häromåret ett syskon i North Carolina. Just North Carolina har på sistone blivit ett allt vanligare mål för många bryggerier som vill hitta en bra plats på USAs östkust. Men nu, bara 3 år senare har planen blivit att svänga tillbaka in i landet och ta turen ned till Austin, Texas. Man räknar med att slå upp portarna bör bryggeriet, med tillhörande bryggpub redan i april nästa år.

“North Carolina and Colorado are filled with amazing communities and experiences mingled with live music and Fuh-CAN great craft beer scenes.  The passion and rebellious nature of Austin locals, along with the food, craft beer and live music scenes create a vibe that already feels like home” says soul-founder Dale Katechis.

Oskar Blues som annars är lite härligt vintersportigt och cykelfanatiskt ser därmed ut att få svida om till dunebuggys och hästridning nästa år! Spännande tycker vi!