Jahapp, dryga sju sekunder senare och så var Westvleteren 12 slutsåld, borta och ett kärt minne man inte fick uppleva på annat sätt än såhär, typ. Eller så passar man på att dricka den på krogen eller köpa när man är utomlands, både i Belgien och Holland kan man finna den lite var som. Nu tar vi nya tag och vänder oss istället till den gröna humlen och påskens land.

Humle är kärlek och kärlek är humle; någonstans däremellan finner man bland annat den svenska bryggdrottningen Jessica Heidrich och hennes senaste skapelse – S:t Eriks Easter Double IPA. Mycket riktigt – en dubbel IPA på självaste påsken, vem hade kunnat tro det för 30 år sedan? Jessica har aldrig hymlat med att hon gärna låter humlen ha en framträdande roll i sina öl men det är sällan det har blivit obalanserat eller att humlen har fått allt utrymme, något som gjort att de humliga ölen i jämförelse med många amerikanska motsvarigheter framstått som lite veka. Å andra sidan är det också där jag tycker att S:t Eriks har hittat en bra mellanväg där man riktar sig till alla – nyblivna öldrickare liksom de som varit med ett tag och som gärna får ännu mer humletryck i sina öl. Men som framgår av etiketten; “En lyckad DIPA är lömsk och alldeles för god för vad som egentligen är nyttigt med så hög alkoholhalt.” Ölet har endast humlats med Centennialhumle medan balansen skapas av en maltbas bestående av Pilsnermalt, två olika sorters karamellmalt och Carapils.

Ölet släpps tillsammans med övriga påsköl nu på måndag och kommer att kosta 20,90 för 33 cl (artikelnummer 1331).

S:t Eriks Easter Double IPA

Utseende: En härtligt disig varm, något mörkare orangefärgad vätska med vitt kompakt skum med krämig topp och minimala till mellanstora bubblor.
Doft: Ren humlearom med centennialhumlens herbala inslag av rågkryddigt riv, granstruntar och humlekåda. Det är en välklädd rå buse med friska citrus- och grapetoner som fladdrar omkring med våriga frukttoner. Första gången jag doftade på ölet tyckte jag att det var lite annonymt, men nu i ett bättre glas doftar det som en DIPA från nordvästra USA, med andra ord mer åt det jordiga och kryddiga hållet.
Smak: Mellanstor munkänsla med bra kolsyra. Oväntat mycket karaktär från jästen och det är bra med jästfällning vilket för med sig skumbanan och lite extra fyllighet. Till bords bjuds också fruktigheten av persikohalvor, aprikoskräm och grapejuice. Grönhumle och tall för tillbaka bråkpellen till eftersmaken som ebbar ut med en tydlig efterbeska som inte är grapeartat torr och hård, men som ändå sätter spår. Var inte förvånad om du känner rester av jästen och skumbanan.

Betyg? – Bra+/Bättre. Det här ölet växte otroligt för mig sedan jag först provade en liten provsmak på Systembolaget. Här ser vi vad möjligheten att ta stora klunkar och att kunna svälja ölet istället för att förpassa det till en spottkopp gör för helheten. Fylligheten, den större kroppen och sköna eftersmaken från jästen var som borta innan, men är det som verkligen gör att ölet sticker ut nu. Förvänta dig bara inte en hel och ren DIPA för här får du lite extra på köpet.

Jaha, är du en av dem som ska lyckas knipa ett par, tre Westvleteren i dagens unika websläpp eller blev du utan? Det har varit mycket snack i ölsfären om dessa magiska öl, men inte ska man gråta över spilld mjölk ej heller över missad trappist…

Nu är det blott andra tredje gången öl föräras att vara med i en weblansering och sist det begav sig missade jag det helt (red. som Div noterat är det faktiskt tredje weblanseringen). Dock brukar jag försöka hålla mig uppdaterad på när saker och ting släpps, framför allt belgarna.

Visst har det hänt att vissa släpp har gått mig förbi eller att inkompetent Systempersonal har gjort så jag missat en del rariteter men jag har också dansat över axlar på folk och knipet den sista flaskan, jag har hittat öl som inte borde finnas (på Systemet) och jag har bett folk i Karlstad handla öl som tog slut för fort i Stockholm.

När det sistnämnda hände blev jag en aning sur vill jag minnas, men som tur var lyckades jag som sagt håva in ett par flaskor från Värmlnand.

Jag tror också att händelsen i fråga har bidragit till att det finns maxantal på vissa öl när det är exklusiva släpp. Hur som helst så släpptes det nio år gamla Chimay Bleue på Systembolaget i februari 2008. Kön ringlade som vanligt ganska lång utanför portarna på Regeringsgatan. Klockan blev 10 och förste man tog förutom allt annat han skulle ha tre flaskor av den lagrade Chimayen, näste man tog sex flaskor och den tredje personen i kön tog resten! Resterande kunder, som vid det här laget såg ut som stirrande fågelholkar, blev alltså utan…

Veckans belgare är således Chimay Bleue, dock inte 1999:an tyvärr, utan den vanliga. Men till skillnad från Westvleteren finns den nästan alltid och den är representerad på väldigt många ställen och den kostar endast en 1/4 av priset. Passar man på nu och någon månad framåt så kan man fortfarande köpa 2012:orna vilket är en bra sak eftersom jag tycker den färska Chimayen kan vara en aning söt. Chimay är också en munköl bryggd av samma orden (trappister) som Westvleteren men i mycket större upplaga. Den fungerar utmärkt att lagra och Chimay Bleue är en prisvärd, smakrik, mörk och kraftig doning. God till såväl choklad och ost som kötträtter och korv.

Vänligen/
Jens Skrubbe

Imorgon är det så dagen W, dagen då Westvleteren 12 slutligen anländer till Systembolaget och deras weblansering. Efter rejält med arbete från Galatea så ska flaskorna avsedda för krogarna nu skickats runt i landet varpå ni om ni har tur kan finna dem på just ert ölhak. Vi har i dagarna lottat ut över närmare trettio stycken Westvleteren 12-glas där den senaste tävlingen fortfarande pågår (vem vet, det kanske kommer en sista imorgon). 1.500 flaskor, för 125 kronor styck och med maxantal om 4 stycken per kund släpps klockan 10 imorgon, så var ute i tid och registrera ert konto på Systembolagets hemsida så lär det gå smidigare för alla och öka chansen att du får fatt på ett par flaskor.

Ölen, som vanligen enbart säljs på klostret och där potentiella köpare ska registrera allt från vilket registreringsnummer deras bil har till när de anländer är vanligen etikettlösa men i samband med en större renovering togs beslutet att 558.000 (93.000 paket) öl skulle säljas genom grossist och inte direkt på klostret. Flaskorna ändrades och fick en serigraferad etikett, de plockades ned i “gift packs” om 6 stycken öl med två speciellt framtagna glas och vipps, så var ölet plötsligt tillgängligt även för amerikaner då importören Shelton Brothers fick fatt på 7.760 av dessa paket.

Westvleteren 12 har under en lång tid tampats med vår svenska stolthet Närke Kaggen! om utmärkelsen som världens bästa öl och just nu får man väl säga att W12 har ett övertag på flera sätt med ett snittbetyg om 4.46 (av 5) med 2508 omdömen medan Kaggen! som visserligen har ett högre snittbetyg (4.48 av 5) förutom att ligga i dvala bara har en 502 registrerade omdömen. Men hypens makt är större än störst och framförallt så i ölvärlden, så förvänta er chansen att bli besviken om ni tror att ni ska svepas bort i en eufori av lycka när ni provar ölet – det är ett hemskt bra öl, vilket ni kommer se nedan, men prova ölet utan förväntningar så kommer upplevelsen att bli desto bättre.

Mer historia då; Första gången ölet såg världens ljus var 1940 och de som är vana vid belgiska trappistöl kanske märker av avsaknden av den typiska trappislogon som garanterar  en”Authentic Trappist Product“, något Westvleteren har varit ensamma om att inte ha med. Den återfinns istället på de trälådor som ölet säljs ifrån på klostret. Mellan 1946 och 1992 bryggdes ölet i närbelägna Watou hos St. Bernardus som kort därpå släppte sin egen serie öl med liknande karaktär. Nog om sånt, nu dricker vi öl men vill ni ha ett riktigt lång resereportage från klostret så rekommenderar jag den här artikeln.

Westvleteren 12 (XII)

Utseende: Dovt gyllene vackert brun och rödskimmrande vätska med fizzigt nougatfärgat skum som faller ner till en tunn mögelfläckig hinna, tyvärr men så ser det ut.
Doft: En söt arom där alkoholstyrkan direkt markeras med en typisk vuxen touch av likördränkta röda bär, mörk sirap och syltade russin. Det är svårt att inte känna av hur komplex öl det här kommer att utvecklas till, men såhär relativt ung så är det syrligare karamell och bären som är klarare och de samvävda aromerna som kommer med något mer år i källaren får vänta på sig.
Smak: Lätt till nästan medelstor munkänsla med mild, aningen fizzig kolsyra. Små bubblor som sprudlar runt i munnen och den växande smaken som börjar i mörkt socker och sirap blommar snabbt upp i choklad, toffee och stiltypiskt elegant kryddighet. Syran och den lätta kroppen ger bitvis vinösa inslag likt ett mörkare dessertvin med bränt socker där en hetta och krydda som blir tydligare mot finishen kommer att ta sig mer och mer med lite lagring.

Betyg? – Bäst. Okey, vi börjar med hype’en. Är det här världens bästa öl? Nej det är det inte. Första smuttarna och första sekunderna är det besvikelse och missnöje, men när jag nu börjar gå igenom smakreferenserna mot andra liknande öl så har W12 allt en bra belgisk har, och lite därtill. Alla smaker du finner och som du gillar, kanske till och med älskar i en mörk belgisk öl finns här och den slinker ner kanske lite för lätt. Dessutom saknas den komplexitet nästan alla dessa ölen får med lite tid på nacken och färsk trodde jag att det skulle vara en knastrigare sötma, mer karamell och än mindre antydningar på komplexitet. Så ja, det är en förbaskat bra öl – om man bara tar sig an den på rätt sätt.

Jag är ingen belgofil och jag har druckit ölet några gånger förut, men just därför är detta gången då jag verkligen provat ölet utan några som helst förväntningar – vilket jag tror att man gynnas av. Alla komponenter finns där och för varje år kommer de sys ihop mer och mer, men redan nu får jag påpeka att 125 kronor för en flaska är prisvärt sett till vad det är. För liknande öl kostar en flaska runt 50 kronor (Rochefort 10 och literpriset för St. Bernardus ABT 12) och då är de betydligt mer lättillgängliga öl. Så försök få fatt på några flaskor, det är värt det.

Varning: Nedan inlägg behandlar polsk öl med honung och är skrivet av en Manker som ser ölet för vad det är; vi har inte fått pengar för inlägget eller var fulla när det skrevs. Jag tycker faktiskt om det här ölet (kan vara värt att betona då man ibland får skit för att gilla “ocreddig öl”).

Vad säger ni om jag påstår att en av mina bästa ölupplevelser i år har varit med en smaksatt polsk öl? Sellout? Fake? Poser? Polen är kanske inte känt som ett av de bättre europeiska ölländerna men faktum är att många av de icke-polska massproducerade lagerölen jag har provat inte kan jämföras ens lite med deras polska motsvarigheter. Nu ska jag inte dra alla polska öl i samma hyllning, för många av deras mörkare öl är överdrivet söta och ofta rätt smaklösa, men ljus lager får man ändå erkänna att de gör rätt bra. Att på tysk manéer dra lite grenadine eller fruktsyrup i sin lager, som såklart serveras med sugrör är inte heller något som får en att rynka på ögonbrynen, likaså att hälla honung i ölet.

Nersjunken i en rymlig soffa på den hemtrevliga polska restaurangen Krasnopolski i Stockholm, lagom (rätt så…) bakfull och med ett sug efter allt annat än öl kändes ändå en “Perla Miodowa” som något som tillfredsställde två behov; det var en ny bekantskap och det kändes sött, läskande och lättdrucket – med andra ord allt en bakfull Manker suktade efter som sällskap till sin förrätt bestående av dels en portion rejält tilltagen fågellever och en portion gourmetister. Bör tilläggas att maten var ruskigt god, mer än prisvärd och rustikt polskt, så gå dit och drick och ät polskt! Mjöden är super!

Men ölen var det. Browary Lubelskie (Van Pur) är väl inte något som känns igen, inte heller har deras svenska distributör Alcohol Import for Scandinavia (AIS) HB tidigare gjort så stort väsen av sig. Där satt vi dock och redan i glaset var det en synligt fräsch öl som hälldes upp. Skeptisk och med “ölnörds”-ögonen på så tog jag mig en klunk och direkt kom en glädjande känsla i kroppen – det här var fasiken bra. Genuin smak av honung och inte massa sötningsmedel eller annat skräp, 6% stark och vipps, där var glaset tomt. Ölet, liksom den icke smaksatta vesionen Perla Export, finns genom Systembolagets beställningssortiment och jag och en vän har redan tänkt att lägga ne order om 2-3 lådor till våren. För det  här är inte en fantastisk öl, det är en läskande och perfekt öl att umgås med eller att bara sitta och mumsa på i vårsolen. Fram till månadsskiftet kostar de också helt ruskigt lite, 17,90 för 50 cl Perla Miodowa och 16,50 för 50 cl Perla Export. Vill ni prova den på krogen kan ni kika in deras hemsida eller kolla med dem via Facebook för att se vart de har levererat den just nu.

Perla Miodowa

Utseende: Matt gul vätska som för tanken åt lättare veteöl, vitt poröst skum med gräddigare topp.
Doft: Rätt typisk lagerölsbas med något syrlig citrus, aningen gräsig krydda och en härlig honungssötma av det mer genuina slaget.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rund len sötma med råhonung som livar upp smakerna av citrus och metallburk. Eftersmaken räddas verkligen upp av den härliga honungssmaken som botar en annars rätt typisk metallisk lageröl med inslag av örter, gräs och halm.

Betyg? – Bra-. Självfallet är inte detta en av världens bästa lageröl men anledningen till att jag första gången jag drack den föll för dess fina honungskaraktär var att den kändes genuin och fungerande underbart läskande när vi satt där, bakfulla på en restaurang och åt rätt så fet mat. Det här är en törstsläckare med “något mer”. Därav betyget, det är prisvärt och saknar direkta fel eller bismaker. En ren lageröl som vägs upp av en väldigt bra honungssötma.

Perla Export

Utseende: Klar högyllene vätska med vitt kompakt skum med små bubblor och gräddigare topp.
Doft: En rätt plain doft; lite flingor, citrus och en liten nypa örter. Doftar europeisk standardlager.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken, eller det som smakar i munnen är av ljus malt och vissa nordeuropeiska humletyper som ger måttlig krydda till smaken. Dock är det liksom med en stor del polska lageröl väldigt rent och inte samma “burksmak” man ofta kan känna i massproducerad lageröl. Slutar med lite citrus, ljus kaka och corn flakes.

Betyg? – OK+. Inga fel, inga konstigheter men inte heller något som gör att den sticker ut. Ett bra val för de som tycker att många masslagers får skumma bismaker efter en stund.

Det känns som om det var igår jag letade upp bilden här bredvid och la in den, för inte ska man flyga kvast och dricka öl, men så är det också tecknet för att årets påsköl är här.

Nu på torsdag släpps två belgiska trappister, förra fredagen släpptes marsölen och redan på kommande måndag är det dags för årets påsköl. Självfallet har vi provat igenom alla årets påskägg och valt ut lite favoriter. Sett till det stora hela så har variationen i ölstilar gått från mer traditionella påsköl, ni vet de maltigare men lätta ales som brukade vara synonymt med alla från påsk till midsommar och jul. I år är det istället veteöl, mörka IPAs, mörka ales och välhumlade DIPAs.

Ska vi utse tre snabba vinnare och två som vi inte föll lika mycket för så ser den kortare listan ut enligt nedan.

+
Dugges Påsklager – 5 av 7 av både Manker och M2
Sigtuna Dark Easter – 5,5 av 7 av både Manker och M2 (kanske det högsta betyget för en påsköl någonsin)
Mohawk Easter Rocket Red IPA 2013 – 5 av 7 av både Manker och M2

–
Mariestads Påskbrygd – Otippat svag i jämförelse med allt annat, smakar inte mycket
Three Hearts Påskebrygd – Otippat svag i jämförelse med allt annat, smakar magsyra och köttfond

Om det var toppen och dalarna så får vi inte glömma de stabila öl som finns däremellan och där väldigt många placerade sig väldigt högt upp, så förvänta er en inte alltför billig påsk.

Sigtuna Påskweizen
Manker: Lätt vetesyrlig fruktig arom, aningen pepprig. Rätt lätt i munnen med i mitt tycke skön syra, syrliga skumgodisar, gammal hall. Lite snäll, lättdrucken, men hade velat ha mer mullighet. (Bra).
M2: En mjuk trevlig weizentypisk arom med lite avslutande bitterhet. Smaken har med sig löv och halmiga skumbananer (OK).

Three Hearts Påskebrygd
Manker: Köttbuljong, lite småartificiellt karamellsötma, soja och mörk limpa i näsan. Smaken är av svampstuvning, oxfond och sira. (OK).
M2: Doftar helt okey, djupt maltigt med smaken av en gnutta magsyra, knäckebröd och sirapslimpsliknande sötma. (Ok(+)).

Mariestads Påskbrygd
Manker: Matt oxiderad arom, enkel doft. Smaken är av halvmörk malt, mild beska och eftersmak av nötter, rostad bitivs småbitter malt. För platt för att vara annat än för att fylla mage och knopp. (OK).
M2: Doftar knappt någonting medan smaken är intetsägande och metallisk, viss sötma. (Sådär).

Nils Oscar Kalaspåsköl
Manker: Nötter, nötskal och lite bitter tobak. Dold fruktighet som kämpar sig fram. Smaken är lätt, lagom mörk med sötma, fruktighet och viss tendens av rökighet. Lättdrucken och ren som alltid. (Bra).
M2: Något vinös doft som drar åt sauternes, smaken är av höstlöv och knäckebröd. (OK).

Dugges Påsklager
Manker: Härligt rostad och fyllig doft. Pumpernickel, råglimpa och korn med lite citrus och rostade nötter i doften. Balanserad och len smak med bra rostade toner av mörka brödsorter och lite bränt. Toppen, prisvärd och matbra! (Bättre).
M2: Doftar fullt av kaffe och mörk malt, stout! Smaken är oerhört fin med trevliga mörka toner av choklad, malt och lite hö. (Bäst).

Nynäshamns Pumpviken Påsköl 2013
Manker: Kola, karamellsötma och lite citrus. Halvmörk kolasmak, aningen godisfruktigare bas. Lite för platt, inte samma höga kvalitet som annars, tyvärr. (OK+).
M2: Doftar sirapslimpa, är väl det. Smaken är lätt med fin beska, eftersmak av omogna plommon. (OK+).

Dugges Golgata Bitter
Manker: Trött citrus och humletyper som ger vissa inslag av stenfrukter, kärnor, halvmogen persika, melon och kiwi. Likaså är smaken rätt simpel, bra drickbarhet och med mer karaktär än liknande öl. Kanske kunde den ha haft lite mer traditionell kolasmakande bitterbeska om den skulle gått mer mot brittisk bitter. (Bra(-)).
M2: Aah, doftar som din nyinköpta och oanvända disktrasa medan smaken är friskt lagercentrerade med fin beska. (OK).

Electric Nurse Easter Ale
Manker: Syrliga och salta godisar, de där med ljusblått och rosa på. Härlig arom av färsk humle utan att trycka på. Grape, limeskal och vattnig melon med lite gräs med vissa sötare citrusfrukter. Smaken är rakt på sak, balanserad och bevis på att en APA kan ha en frisk humlekaraktär utan att ge vika för en mer markant beska. Dör tyvärr ut lite för blaskigt på slutet i det lilla provglaset. (Bra(+)).
M2: Humlig arom med limeskal, citrongräs och humleblom. Smakar fint av citrus och beskan är enkel och ren. (Bra).

Oppigårds Easter Ale
Manker: Halm och gräs med lätt kryddiga örter. Kryddigt och bitvis torr träkista. Lämnar torr ljus träplanka i eftersmaken med en bittrare finish. (OK+/Bra-).
M2: Dov doft med malt och inslag av nötter. Smaken har även här vissa inslag av magsyra, jordnötter, händer inte så mycket. (OK-).

S:t Eriks & Mathias Dahlgren Påsköl
Manker: Ren, oerhört ren. Doft av allt från nötkaka till lätt blommigt. Kanske är den lite för enkel såhär i ett mindre provglas för smakerna får inte riktigt frigöras, men stabil och lär fungera fint mot påskmaten. (Ok+/Bra)
M2: Smakar blöta höstlöv med en otippat intetsägande, men ren och fin, smak som hör hemma som måltidsdryck. (Bra+).

Mohawk Black Coffee Indian Pale Ale Easter ed.
Manker: Bittert rostat kaffe med uppfriskande riv av fläder och chili. Smaken har blommig och fräsch fruktighet av både färska kaffebönor samt bönor av olika rostningsgrad. Väldigt lyckad användning av kaffe. (Bättre).
M2: Doft av fläderblad, nässlor och gröna äpplen medan smaken har mer friska blad, gräs och mindre utmärkande kaffe än förväntat. (Bra+).

Stronzo Påskebrygd
Manker: Spretig humlecocktail med allehanda tropik och ananasjuice som stått för länge i kylen, urvattnad persiko- och bananpuree och viss citrusbeska. Påminner om många amerikanska IPAs med härliga tropikmixer, smaken har också mycket pureer och barnmatsinslag. Påskig, nej. Fruktig, ja. (Bra+).
M2: Syrlig doft, punkt. Citronsåpa och alldeles för strävt i munnen. (OK-).

Mohawk Easter Rocket Red IPA 2013
Manker: Härlig Red Ale-kletigt med tydlig grape, torrhumlad brännande kletig humlekåda och bra maltbas. Typisk red ale i smaken, modell modern men ändå fin balans och inte så himla tung och DIPA/american strong ale-liknande som de ibland kan bli. Något för den som gillar något mer beska till påsken men inte vill gå mot vanliga ljusa IPA fullt ut. (Bra+/Bättre-).
M2: Härlig, härlig humle i en varm famn av malt som spritter i munnen. Doftar friskt med beska inslag och mogna äpplen. (Bättre).

St Eriks Easter DIPA
Manker: Bitvis lite för smörig kola mot den i början klena citrusen i doften. Smaken är som alltid ren med hänsyn till humleprofilen, men kanske lyser det “ljusa” igenom för mycket och tropiken blir lite lätt. Fruktigheten som påminner om fruktsockerkaka är bra och det är inslag av fruktblomster och apelsinsorbet/glass. (Bra+).
M2: Doftar som en trevlig badrumstvål, på ett positivt sätt. Smaken har toner av lavendel, lite banan och en frisk humlekaraktär, fräscht. (Bättre(+)).

Sigtuna Dark Easter Ale
Manker: Mörk IPA med tydlig ren chokladdoft, espresso och mörk mocha. Har en torr, len och bitter karaktär med gräddig mörk chokladpudding. Varierar sig i smakerna och har verkligen allt som krävs för att vara en välomtyckt året om-öl. Sigtuna börjar få till den här typen av öl riktigt bra, framförallt är den imponerande ren i smakerna. (Bättre (+)).
M2: Mörk, mäktig, maltig med mörk sirap i doften. Smaken är len med en bra maltkropp med mycket kaffe och en markerad beska. (Bättre+).

2013-03-11, Tillfälligt sortiment, påsk

T9 1302 S:t Eriks & Mathias Dahlgren Påsköl Sverige 330 16,90
T9 1309 Dugges Påsklager Sverige 500 25,20
T9 1320 Dugges Golgata Bitter Sverige 500 24,10
T9 1325 Sigtuna Påskweizen Sverige 500 24,90
T9 1330 Pumpviken Påsköl 2013 Sverige 500 29,80
T9 1331 S:t Eriks Easter DIPA Sverige 330 20,90
T9 1345 Oppigårds Easter Ale Sverige 500 26,50
T9 1361 Electric Nurse Easter Ale Sverige 500 27,50
T9 1372 Mohawk Easter Rocket Red IPA 2013 Sverige 330 25,90
T9 1375 Three Hearts Påskebrygd Sverige 500 16,50
T9 1381 Sigtuna Dark Easter Ale Sverige 330 22,90
T9 1382 Stronzo Påskebrygd Danmark 500 41,90
T9 1385 Mariestads Påskbrygd Sverige 500 16,90*
T9 1393 Nils Oscar Kalaspåsköl Sverige 330 19,50
T9 1397 Mohawk Black Coffe IPA Easter Edition Belgien 330 27,90

Widmer Brothers har som sagt blivit ett nytt inslag på den svenska ölmarknaden och liksom Redhook och Kona Brewing så tillhör de bolaget Craft Brew Allicance vilket vi skrev mer om i samband med att vi provade Redhooks öl. I vintras kunde vi prova deras Brrr Winter Seasonal och förutom nedan två IPAs så kan man idag hitta den väldigt stabila mörka IPA’n Pitch Black. Den svenska distributören Brewery International menar att man börjar såhär och känner av varandra så får vi se framöver vad mer för spännande som kan dyka upp, bland annat har Widmer Brothers ett par väldigt bra dubbel IPA’s samt en omtyckt Russian Imperial Stout – med eller utan hallon.

Ölen vi provar här nedan är i tur och ordning Falconer’s IPA som ingår i deras Rotator IPA Series där man på olika sätt kryddar till en IPA genom en ovanlig humlesort eller rakt på med vanliga kryddor. Falconer’s IPA är inspirerad av och en honör till bryggaren Glen Falconer som olyckligt gick bort 2002. Hopunion LLC har även dem hyllat Glen på sitt sätt, genom en egen “humleblend” – Falconer’s Flight (med bland annat Citra, Sorachi Ace och Simcoehumle) vilken använts som aromhumle i den här IPAn på 7% alkoholstyrka och 65 IBU. Mixen har en tropiskt fruktig, citrosvass och blommig karaktär vilket passar bra ensam i en IPA. För bitterhumle använd Alchemy-humle.

Den andra ölen såg världens ljus 2008 i samband med Oregon Brewers Festival – Nelson Imperial IPA. Ölet som vigts åt alla världens humletokar är kryddad med humlesorterna Alchemy, Nelson Sauvin, Cascade, Willamette, en IBU på 70 och en alkoholstyrka på 8,6%. Med lite mer sötma från den rikliga mängden karamellmalter så ska detta tydligen vara en rätt så balanserad IIPA, om bryggeriet själv får uttrycka sig. Just Nelson Sauvinhumle är något jag ibland kan vara skeptisk mot då den lätt kan bryta igenom för mycket, men vi får väl se.

Ölen finner ni som sagt på välsorterade ölkrogar där vi får se vad vi kan finna från Widmer Brothers, Kona och Redhook framöver.

Widmer Brothers Rotator IPA Series – Falconer’s IPA

Utseende: Aningen mer rödskimmrande bärnstensfärgad vätska med rätt enkelt men fint vitt skum.
Doft: Röda bär, stenfrukter och rund karamell. Rätt så tydliga inslag från humlen som aldrig briserar och släpper loss allt det man ändå anar; vilket i längden ger en fokuserad och balanserad doft.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Snäll i munnen och likaså en snäll beska som stramar åt lite först efter några sekunder. Däremellan får du bekanta dig med en bred och direkt bas av malt som går in i det “något mindre färsk IPA”-stadiet där gräsigare, smått kådabetonad karamell- och kakmaltstonerna blir tydligare och fruktigheten som trots allt anas i form av mild grape, inlagda persikor och stenfrukter hamnar lite i skymundan. Även när ölet har fått stå i glaset i en timme har den en väldigt bra smak med rund maltighet men där den friska humlefruktigheten elegant kommer igenom.

Betyg? – Bra/(+). Jag gillar att vi får mer variation på IPAs i Sverige och att vi får bekanta oss med fler märken varpå vi i längden också kanske kan få prova dem färskare än vad de ibland är när de kommer hit. För tyvärr är många IPA’s rätt dammiga när de kommer hit. Falconer’s IPA är lite mittemellan och har en humleprofil som snarare bör tas som “ovanlig” snarare än “sämre” när det egentligen bara är en något annorlunda smak- och doftcocktail. Med allt detta sagt så tror jag att jag gillar vad den här ölen erbjuder, en snäll IPA att dricka på krogen – gärna till mat – när man vill ha lite beska, lite humleriv men inte låta ölet vara i centrum.

Widmer Brothers Nelson Imperial IPA

Utseende: Klar orangegyllene vätska med smutsigare vitt skum med minimala till mellanstora bubblor.
Doft: Söt karamell, citrus och fruktkorg – en dofttrio som ibland säger lika mycket som min förmåga att urskilja och sätta fingret på dofter, som begränsningen i de dofter som faktiskt finns. Sötare grape och kanske lätt vinösa inslag från söta vita viner, men en bit ifrån de då och då aggressiva Nelson Sauvinaromerna.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig, rund och mysig i munnen. Precis som Falconer’s är själva munkänslan det stora plusset och här är dessutom smakerna mer bekanta. Nelson Sauvinhumlens annars rätt karaktäristiska smaker är här utbalanserade mot den runda, dansanta maltigheten ,och fruktigheten tonas ned lite medan florala och sötakiga frukter och en liten skvätt mogen grapefrukt vaggas in i den sötare finishen. Sötman på båda de här ölen är utmärkt och balanserar humlen riktigt bra, de gör också att det känns som att den åldrats bättre och den ibland matta smaken IPAs med en undermålig maltkropp kan ha är långt bortjagad.

Betyg? – Bra+/Bättre-.  Igen är det en balanserad, kanske något blyg öl där sötman verkligen skapar helheten i ölet och hela grunden för att släppa fram fruktigheten. Det är ingen enastående öl men jag uppskattar verkligen den här typen av balans i en annars rätt alkoholpotent DIPA. Båda ölen är väldigt bra för de som just börjar finna sin väg in i humleträsket eller de som föredrar en rundare maltighet i sina IPAs.