Under fjolårets Stockholm Beer and Whisky Festival kunde de med nyfikenhet och sökande blick se att det stod en rätt så annorlunda flaska i Mohawks monter. En 375 milliliter stor flaska, med orange etikett och gyllene folieklänning på dess topp. Den togs inte fram och innehållet i den spännande flaskan annonserades inte öppet. Men var man just nyfiken och hade sökande blick så kunde man om man hade tur och Stefan Gustavsson råkade stå där också få smaka på ölet som flaskan innehöll. Ölet var 17.2% starkt och etiketten avslöjade att ölet var bryggt i belgien, hos De Proef och att dess namn var Double Rocket. När vi bad Stefan berätta något om ölet så var det delar av allt från öl, vin och sprit som nämndes, ölet skulle med andra ord vara något nyskapande och annorlunda – hört den förr? Så med viss skepticism över hur väl vi små futtiga svenskar faktiskt kan vara inovativa ölkreatörer så provade vi ölet – och blev kära, han hade ju banne mig lyckats!

Nu kommer äntligen ölet på Systembolaget nästa fredag (T7 11079 Mohawk Double Rocket Sverige 375 ml 99,10 kr 720 flaskor) och med ett par månaders tid på lagring så kommer ölet ha stillat sig, växt ihop och utvecklats. Tar du en Russian Imperial Stout och adderar allt som du annars har i en Imperial IPA, matar den med så mycket sockerarter att den håller på att få diabetes för att slutligen dela upp den på två helt olika bourbonfat. Då är du inte bryggare, du är galen och har skapat en “Belgo-American Barel Aged Barley Wine Style Ale”.

Ja, ölet är rätt starkt, ja ölet har en framhållen sötma, ja ölet är mäktigt och inget du ska hälla i ett pintglas (kom igåg den Bengt, det är en sippöl!). Men allt det här är det som jag i höstas tyckte gjorde ölet så makalöst bra, komplexiteten, variationen, att det hölls ihop. Men var den lika bra nu?

Mohawk Double Rocket

Utseende: I det lilla provglaset kommer en dassigt disig mörkbrun vätska som trots disigheten är rätt klar. Ett ljusbrunt litet skum kröner toppen och om någon skulle säga kolsyrat sirapsvatten med massa socker och kolasås så är det rätt nära.
Doft: Alkoholhettan slår hål på den framträdande sötman med nätta teskedar av honung och blir därför inte så aggressiv att du ryggar tillbaks. Kletig sötma som man känner kommer att växa med tiden, men också en kar bourbonarom med vanilj, råsocker och kletig och fruktig beska från humlen.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Den kletiga sötman slår sig fast på smaklökarna med små hullingar som vägrar släppa med resultatet att en skön sötma rundar upp tonerna av massa röda bär, värmande äpplesprit och päron. Inslag av belgisk jäst och gräsig, riviga humleaningar som bygger på med hettan från alkoholen.

Betyg? – Bättre/(+). Det här är en öl i min smak, som dock lär skilja sig lite mot vad andra lär tycka som säkert kan finna ölet för starkt, obalanserat, sött eller hitta någon avtrubbad smak eller doft här och var. Jag däremot tycker att det här är en perfekt öl att hälla upp en 5-6 cl av i din lilla cognacskupa och sedan smutta på medan ölet för öppna sig och värmas upp en aning. Häll det inte i ett stort glas eller försök att dricka för stora klunkar, då blir det en annan öl. Tror dessutom att det är en öl som kan få mer komplexitet av vidare lagring.

Nu var det ett litet tag sen jag lyckades skriva en krönika. Januari och februari är verkligen tråkiga månader. Räddningen har varit några stora tunga stouts för egen del. Men så slog det mig, humleberoendet var större än någonsin och jag stack till närmsta bolag och plockade på mig några Modus Hoperandi. Jag som inte riktigt haft tid att sätta i mig den senaste tiden då jag nästan bara fått i mig julöl och hembryggt var väldigt taggad på denna hypade öl.

Jag kommer ihåg den sen 2010 som en helt okey IPA, men överallt har det kommit in lovord om hur bra den är och ja man blir ändå lite påverkad av vad andra skriver.

Men när jag slog upp lite i glaset så blev jag nästan stött. Hur fasen kan denna vinna omröstningen som bästa internationella öl på BeerSwedenForum? Det är väl den finaste utmärkelsen man kan få i Sverige? Men detta? Vad i hela helvetet? Ja jag blir direkt förbannad och om ni tyckte att Manker lackade runt nyår så är det inget mot vad jag gjorde/gör nu. Detta är inte en öl i absoluta toppklass i min bok, inte ens nära.

Men är det Modus hoperandis fel? Nej det är det absolut inte. Modus hoperandi är och förblir en bra öl. Men det är en klassiskt standard IPA med en fräsig burk. Jag kan namedroppa 10, 20 ja 30+ IPAs som jag anser vara bättre än Modus.

Nej det är verkligen inte det som är fel, det är inte heller fel på dig som dricker den och tycker att den är så fantastisk. Det visar bara att vi har på tok för lite bra IPA i Sverige.

Den stora humletrenden må vara över, men herre min je… det måste ju kunna finnas mer än en bra standard IPA i Sverige som säljs på Systembolaget? Är det så svårt att se till att vi kan få tag på IPA över vintermånaderna? Kan inte något svenskt bryggeri verkligen satsa på att få till någon riktigt bra standard IPA?

Jag har provat några av Mohawks och de har varit bra, väldigt bra dessutom. De borde väl kunna komma ut på våra hyllor?

Great Brands och Galatea har förstått galoppen. GB har förutom Modus Hoperandi även lyckats få in Dales Pale Ale på vårens tillfälliga sortiment, som är i min bok en klart bättre öl än Modus. Ja när våren närmar sig vill man ju ha lite humlefräshör som får, i alla fall mig, att vakna ur vintervilan. Galatea släpper Thornbridge Jaipus och Epic Armageddon som är väldigt bra i klassen. Lägg därtill en ny batch med New dogtown från Lagunitas.

Världens mest överskattade öl? Nja kanske inte, men jag hoppas ni förstår var det kommer ifrån. Nu ska jag sätta i mig en uppspritad Innis & Gunn som är lagrad på random fat i HELA 60 dagar och vanka fram och dela ut solar. Den får fyrrRRRrrA solar av mig!

Ikväll startar andra rundan av danska To Øl och svenska Omnipollos tour de Suede, idag genom ett besök på Bishops Arms Folkungagatan och imorgon med en beer makers dinner på Linje 10 i Stockholm, därefter blir det mer danskt på Östersunds Maltfestival. Henok som tidigare har bryggt öl med bland annat Evil Twin fortsätter göra collaborations med danskar och tillsammans med Tobias och Tore på To Øl är det nu snart dags för release av Brewmance Imperial Bourbon Barrel Aged Wild Honey Stout – kort och koncist namn. Ölet som släpps på Systembolaget nästa torsdag kommer också att finnas på provningarna ovan och Henok presenterar det som;

en bourbonfatslagrad imperial stout på mysiga 11,2% med honunf från T-Centralen i Stockholm. Nu kanske ni blir oroliga men det är inte så att Henok och grabbarna har gått runt och skrapat honung från den ökända “Plattan” utan honungen kommer från Kulturhusets tak där producenten Bee Urban skördar den väldigt speciella honungen som har en utpräglad unik karaktär. Honungen är bland den dyraste i världen och de två hängivna biologerna bakom Bee Urban brinner verkligen för vad de gör, vilket lovar gott för ölet och de minst lika hängivna bryggarna.

Det som är intressant och som jag tror att få kanske noterat är att ölrt är bryggt hos De Proef, något som inte är alltför vanligt när det kommer till imperial stouts och flygande bryggare som brygger ölen hos dem. 3 månader på fat fick ölet sedan ligga och för den som gillar siffror så ligger alkoholstyrkan ligger på 11.2%.

To Øl/Omnipollo Brewmance

Utseede: En mörkt brunsvart vätska med brunt chokladfärgat skum.
Doft: En mild sötma i doften där bourbonfatslagringen precis som sig bör ger ifrån sig vanilj och lite hetta. Det är inte så kraftigt som det brukar kunna vara utan det följer bryggarnas övriga öl med att hellre vara elegantare och lite tillbakadraget än all in med extremiteter. Inslag av kaffe och väldigt mörk choklad, med viss bitterhet slår dig på näsan innan den rundas av med dofter av blommig honung.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rejälare sting än i doften när alkoholhettan drar till. Snabbt fasas det brännande bort av vaniljsocker och rå honung där eftersmaken har spår av bitter choklad, nymalda starka kaffebönor och mörka trätunnor ifrån piprökande farfars lada. En viss efterbeska och en torr lång känsla sitter kvar i munnen, däremot utan spritig finish.

Betyg? – Bättre(-). Rejäl men balanserad där jag har sett vissa både anse att den är för mild medan andra tycker att den är för kraftig. Det är inte en imperial stout med magnifik komplexitet men elegansen och drickbarheten är imponerande med tanke på hur snabbt alkoholen och bourbonlagringen mattas av. Det lilla minuset kommer av att den aldrig riktigt exploderar eller slår till, men så är det inte heller något man ska behöva  erfara i en öl för att den ska bli bra. Skulle vilja prova den med lite krämiga ostar eller andra typer av inte fullt så kraftigt smakande desserter.

Förra året annonserade Sierra Nevada att man skulle släppa en återkommande imperial stout vilket därmed skulle bli bryggeriets första. I oktober släpptes så också Narwhal som fick göra Bigfoot och Hoptimum sällskap i Sierra Nevadas så kallade High Altitude Series, en trio öl som är lite större, lite kraftigare och lite mer samt släpps om 4-pack, något åtminstone Bigfoot inte gjort tidigare. Magnum och Challangerhumle fick stå för humlegivorna för att ge en beska som kunde ge komplexitet till ölet utan att bidra med alltför mycket smak medan en rejäl maltbas med bland annat Choklad-, Carafa- och Two Row Palemalt. 10.2% alkoholstyrka och ja, ölet släpptes på fat liksom på flaska men det är bara flaskor vi finner här på hemmaplan.

Sierra Nevadas svenska distributör Wicked Wine har fått in en första sändning som ska finnas ute på krogarna nu men vi får se hur distributionen blir framöver och hur tillgången kommer att se ut. Jag hoppas verkligen, verkligen att vi ska få se mer av den här ölen för det är befriande att se ett bryggeri satsa på imperial stouts utan tillsatser såsom chili, ekflarn eller liknande och som inte heller känner att man direkt måste lägga den på någon typ av fat.

Utseende: Redan i glaset är det en elegant skapelse med härligt stouttjock mörksvart vätska som krönts med ett espressofärgat skum.
Doft: Som att dofta på en påse med chokladdoppade kaffebönor där mörkt rostad malt slingrar ihop sig med sötare, lena inslag och små hintar om humlekottar, lakritspuffar och väldigt torkade plommon. Det är en rejäl doft som jag ändå tycker att man håller på en bra nivå och jag glömmer snabbt att ölet är på 10.2%.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fint tryck i smaken och nu börjar alkoholstyrkan ge sig till känna och även fast jag personligen inte tycker att det är för mycket så kan vissa nog uppfatta den som lite “stark”.  Ta en shot starkt kaffe och tugga snabbt i dig både en söt och en saltlakritsstång så får du nästan alla smaker ölet på samma gång ger dig. Rund och lagom söt med en alkoholhetta som maskerar sötman något.

Betyg? – Bättre(+). Glatt förvånad över hur fint smakerna går ihop och hur förförisk den är. Snäll munkänsla och både lite rivig alkohol och kraft i smaken som len mörk choklad och mild sötma. En öl att värma sig med lika mycket som en som kommer att gå utmärkt med ostar, desserter och sena bröllopskvällar.

Ni kanske känner igen Bryghuset Braunstein? Ja, nej? I Køge i Danmark öppnade familjen Braunstein Poulsen 2005 både bryggeri och destilleri, 7 år senare var det också här som Mikkeller började destillera sin sprit. Men det skulle inte heta “Bryghuset” om man inte också gjorde öl. Runt 50 olika öl har man släppts sedan starten och varje år har de släppt en årgångsöl kallad Heritage. Öltypen har varierat även om det främst har rört sig om olika typer av doppelbock’ar och imperial stouts. 2005 och 2006 släpptes den första Heritage, där 4300 flaskor fördelades över ett par år och där 2000 flaskor hölls kvar till 2006, 1000 till 2007 och resten till 2008. Tanken var att man skulle brygga något annorlunda varpå valet föll på ett extra starkt mörkt lageröl. 2006’an vart 10.5% stark och nu lagrat över 6 år så var det en komplex öl vi förväntades få prova. Kikar man på gamla omdömen från 2006 så är det smaker som komplex sötma, fyllig och rejäl smak samt torkade frukter och alkohol som är återkommande, alla karaktärer på ett öl som brukar förändras lite varje år och därför borde vara väldigt annorlunda nu 6-7 år senare. Senaste vi hade det här ölet på Systembolaget så var det 2009’an som var på besök (stor svart cylinder med grön etikett på) men efter att ha provat 2006’an och sett hur ölet lagrats så vore det kul om det skulle komma lite strörester från den här serien eller eventuellt framtida släpp till Systembolaget.

Braunstein Heritage 2006

Utseende: Färgen på ölet går mort mörkare chokladkolanbrunt med ett lättare nougatfärgat skum. Tätt och fint.
Doft: Jästa mogna frukter nedrört i en fyllig karamellsås med rönnbär och sådär härligt torra och syrliga röda bär. Redan i näsan märks en viss komplexitet och ölet verkar i alla fall doftmässigt ha lagrats väldigt väl.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Utvecklad frukighet med jästa röda äpplen och vissa antydningar till mogen stark belgisk ale med nedtonad och efter mer än 6 års lagring rätt mättaad sötma. Varje klunk är lika balanserad mellan sötma och torr syrlighet och det är svårt att gissa att ölet börjar närma sig lågstadieålder.

Betyg? – Bättre(+). Läser man om andra som har öppnat ölet efter bara 3-4 år så har det varit en mer markant sötma och kolakaraktär på ölet som nu försvunnit vilket jag tror har gjort det väl. Personligen gillar jag torra, sursyrliga bär, och i och med att ölet inte är matt eller har antydan om oxidering så är det bara att konstatera att man har haft tur som provar flaskan nu. Det här är också ett till exempel på att öl ofta lagras i kurvor där de ibland kan tappa lite i något år innan andra delar av ölet har hunnit ikapp och börjat växa till sig. Generellt brukar humlen naturligt mattas av, likaså sötma och karaktär från exempelvis frukt, bär och fatlagring där det sista blir mer komplext och balanserat jämför med när många fatlagrade öl är “färska”.

Två veckor efter det magiska släppte börjar man undra om det inte var lite onödigt att stå och köa i 50 minuter för öl som fortfarande finns kvar.

Eller? Det är finns förvisso en liten tjusning med att stå där bland alla de andra förväntansfulla nördarna men ändå…

Jag minns tydligt ett annat stort släppför några år sedan där jag varit något kyligare och avvaktat en aning. Hur som helst gled jag förbi Systembolaget på Regeringsgatan i Stockholm strax före mitt kvällspass på jobbet. Som jag förutsett var det relativt tomt i butiken och hyllorna fyllda med allsköns godsaker. Glad i hågen plockade jag korgen full med belgiska ölfrukter!

Väl framme i kassan så rullade mina flaskor på i takt med att slutsumman tappade räkningen. Minnet sviktar en del, men säg att det var mellan tolv och femton 75 cl-flaskor belgisk öl där ingen kostade mindre än en hundring. Hur som helst så pep personen i kassan mina flaskor och när jag var på väg att betala kom en ensam burk ‘Stockholms Festival 10,5’ singlande längs bandet…

-Är den här också din? Frågan kommer från personen i kassan. Jag har sällan blivit så ställd av en fråga men så här i efterhand borde jag bemött frågan med en fråga. Hur tänkte du nu?

Jag har precis köpt ett gäng prestigeöl för 1500:- men jag var sugen på en ‘gångare’, eller?

Det hade kanske varit läge att titta på ‘tjommen’ som stod efter mig i kön, eller?

Oftast tycker jag att Systempersonalen sköter sitt jobb och sina åtagande med bravur och ackuratess men det finns sprickor i fasaden. Min händelse var harmlös och rolig men jag har hört om värre incidenter. Jag är också i servicebranschen och alla kunder har inte humor. Tro mig!

Åter till verkligheten. Som sagt har jag noterat att mycket av det jag köade finns kvar. En av dem är Binchoise XO. Jag förstår om folk är skeptiska att placera 179:- i något som de aldrig har hört talas om!

Hur som helst har vi en mäktig belgisk barley wine som har legat på Armagnacfat presenterad i en skön spumantiflaska med serigraferad etikett. Svårt att motstå. Ölen tänder med sina tolv procent och smaktangenterna nuddar den värmande alkoholen men slår aldrig över.

Roligt att Binchoise ger sig in i prestigeölsleken. Från att ha varit ett ganska anspråkslöst bryggeri till att plötsligt vilja vara med och synas bland eliten. Med tanke på att ovanstående öl fått en egen hemsida kan vi hoppas på mer, eller?

[Red. ölet finns att köpa här]