2010 fick Sigtuna Brygghus besök av Stefan Gustavsson som skulle brygga sin vinteröl Blizzard Imperial Porter hos Arlandastadbryggeriet. Då bryggdes den med tio maltstorter, mörkt rörsocker, honung och rimliga 8 typer av humle. Nu i år är den tillbaka, fast bryggd hos belgiska De Proef – dock fortfarande med lika många malt- och humlesorter, mörkt rörsocker och honung. Även alkoholstyrkan på 9.7% är den samma.

Vad skiljer då ölen åt? Inte så värst mycket utan mestadels banala saker som att det är 1% mer av Caramunichmalten som dessutom är av typ 2 istället för 3, en ljusare och lättare basmalt, en avsaknad av den lite kraftigare brunmalten samt en mer återhållsam mängs sötsacker (honung och muskovadosocker). Stefan själv är väldigt nöjd med ölet som nu är mer likt den bild han en gång såg framför sig när han började snickra ihop ölet.

Ölet släpptes på Systembolaget nu idag och kostar 29,70 kronor för 33 cl starkporter (artikelnummer 11346). Missa inte heller Mohawks Whiteout Stout som även den är en riktigt högkvalitativ julöl! De båda, liksom Stefan, kommer att finnas på Örebro Beer & Whisky Festival som startar nu imorgon – så passa på att morsa och snacka julöl med honom.

Mohawk Blizzard Imperial Porter

Utseende: En aningen rödskimmrande svartbrun vätska med ljusbrunt skum vars porösa kropp löses ut till kletiga skumgardiner längs sidorna på glaset.
Doft: En rejäl humlekick i näsan med brända, gräsiga mörka humletoner, en vuxen kraft där de 9,7%’en ger den en balanserad men kaxig smäll av bränd sötma, honung och mörkt rostat korn, choklad och tungt rött vin.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Humlekicken är något mildare, kan man tro, men så är det inte – den är bara noggrant dold av honung, nykokat kaffe och mörk choklad som dör ut i mörk sirap och vinavkok. Alkoholen, beskan och sötman fungerar i mitt tycke bra ihop, framförallt om man jämför med den tidigare Blizzard’en som var något rivigare. Humlen kommer att stilla sig, likaså den allra mest vrålande alkoholen – men jag gillar hur en river omkring men ändå har en stabil söt och stabil grund i mörka malten och kaffet.

Betyg? – Bra+. Förrädisk imperial porter. Det är en öl på nästan 10%, det är en kraftig och mörk, bitvis tidskrävande öl och ingenting du bara ska hälla i dig medan faster tar om sill för femte gången. Sitt istället och njut, låt beskan ta din mun, låt den ebba ut och låt sedan värmen från alkoholen föra med sig alla julens starka, mörka smaker. Jag testade den med ett par chocolate brownies (kakvarianten och inte de mjuka) och det var som ett riktigt bra vuxengodis.

Kommer ni ihåg min förra krönika? Den handlade om en dag i december då mitt tycke för riktigt bra öl skulle konsumeras.

Jag hade sen tidigare varit gladare för de lite mörkare ölen och när danskarna släppte sina julöl var jag alltid över och handlade lite. Detta är som ni kanske förstår i unga år då jag fortfarande inte nått den respektabla åldern av 30 än. Sedan dess har det bara gått utför och min besatthet av julöl har nu lett till att jag och Ölrådet.se troligen kommer att slå ett rätt osunt rekord i år vad gäller julöl. Så låt detta bli en försmak av vad julölet bringar med sig.

Men den där dagen i december fick mig att upptäcka att det fanns en nivå till av julöl. Vi började hänga på Bishops Arms i Malmö. På den tiden fanns det bara ett, det som vi numera kallar Savoy och troligen är det mest gemytliga BA i Sverige (min mening). Det började som en afterwork och slutade i att vi ofta var där två gånger per vecka.

Den ölen som verkligen fick oss på bättre humör var återigen ett julöl. En öl för 90 kr, som var på 9% ABV. Perfekt efter jobbet tyckte vi. Man behövde ju bara betala 90 kr och fick ett öl som var mycket starkare än den vanliga lagern för 60 kr utan att minsta lilla smaka alkohol. Det var ju dessutom så mycket godare än vad alla andra ölen var. Det var en liten kär flaska som finns på nästan varje systembolags ölhyllor. Det var så klart en helt vanligt blå Chimay.
Nu kanske ni reagerar och tänker. Ha din sopa, den blåa Chimayen är ju en öl man brygger över hela säsongen. Det må vara sant men sanningen är den att munkarna i Notre Dame de Scourmont bryggde detta som ett julöl från första början. Men då den blev så populär valde man att utöka och göra det till en av sina ordinarie öl. TACK julen!

Men så kan man fråga sig vad är det som gör att det är ett julöl? Det är en fråga man kan ställa sig i all oändlighet. Det finns nämligen inte någon riktig definition på det. Precis som att det finns inga rätt eller fel i smakerna DU känner. Det är individuellt och så är även alla julöl. Det hela kulminerar i vad bryggare sätter på etiketten. Säger dom att det är julöl så är det ett julöl för dem, punkt. Det är därför jag har bestämt mig för att ge dem alla en chans och även se om de är så juliga utifrån ett par aspekter.
Är de värmande i vinterkylan? Passar de till maten? Passar de efter maten när man bara ska sitta och umgås med familj och vänner. Eller för den som firar julen själv, att unna sig en liten lyxig njutning.

Allt sedan jag började ställa mig själv dessa frågor och hittat njutning i julölen har jag nördat ner mig fullständigt. Jag bedriver själv en ölblogg. Inte den mest lästa eller mest intressanta (för alla), det är jag väl medveten om. Det är en blogg där det mest skrivs om roliga upplevelser, väldigt gamla öl eller om öl som man inte ser så ofta i Sverige. Men när novembermörkret lägger sig och all grönska dör då blomstrar det i gamla goa Skåne. Mitt hem fylls med ljus och värme (tacka min sambo för det) men framförallt med julöl. Men under julen går min trygga läsarskara och inte bara fördubblas, den fullkomligen exploderar. Anledningen? Jo jag provar precis alla julölen som kommer till Systembolaget! Förutom dem är det några resor till Danmark och lite webshoppande, så det blir en del.

I år är målet 200 olika öl och recensioner, men målet är satt högt och kravet jag satt på mig själv är 150 stycken. En djupdykning som får de flesta att flämta till ordentligt. Det är rekord av något slag, men jag har inte riktigt känt mig manad att undersöka saken. Men ett svenskt rekord i ölrecensioner på en blogg lär jag nå. Men jag dricker inte bara öl, jag försöker varje år att forska lite i det. Det finns så många teorier och så mycket kul information att lära sig om de här mytiska ölen. Visste ni att det bara var kvinnorna som bryggde julölen förr, visste ni att det var lag på att alla skulle dricka minst två glas var och visste ni att alla gårdar i Sverige var tvungna att ha ett julöl. Tanken är att om några år kunna presentera en riktig, riktigt forskning på julölet.

Jag ska inte bli långdragen, men i kort så härstammar det redan till innan vi blev kristna i Sverige och vikingarna hade sina midvinterblot och egentligen är rena offerfester till asagudarna, det blev med Kristendomens infall inte borttaget utan istället fräst i Jesusnamn. Traditioner som är svåra att rucka på och om de är så fast förankrade är de här för att stanna.
Det vi kan säga om den svenska julölen är att en hybid mellan St Eriks som är brygd av en kvinna, Jessica Heidrich, och Sigtunas Midvinterblot är den ultimata julölen. Nu börjar tankelampan åter lysa…

Så det jag egentligen ville säga till er är att låt julen komma med lycka! Låt den komma med julöl, men tänk på att inte dricka för mycket på julafton, det kommer ju ett nyår också!

Jag var inte helt tydlig igår.

Ridgeway har inte bara två serier med julöl, de har även ett par strööl med julinspirerade och gladsinta öl som ska passa in väl under vinterns kyla och julens gemenskap. Till exempel har man Warm Welcome, en milt ljusbrun brown ale och den vinterinspirerade portern Santa’s Butt. Det kan vara värt att notera att “butt” syftar på ett mått på en trätunna som inhyser öl – en “butt” låg på runt en halv tunna i storlek och rymde runt 480 liter vätska. Det har alltså ingenting att göra med tomtens nedre baksida.

Dessvärre verkar det bara vara Santa’s Butt som för närvarande finns i beställningssortimentet (artikelnummer 89503) och kostar 31,40 kronor per flaska, som kommer om kollin om 12 per beställning (totalt 376,8 kronor).  Men nu är det snart jul och imorgon släpps så äntligen julölen, varpå vi kör iväg de sista julölsrecensionerna på en dag innan vår egen favorittomte Balder gör entre med sitt rekordförsök. För vem bättre än julölstomten själv bör berätta lite om hur en passion för julöl startar, hur det blir en del av ens liv och hur julen en gång i tiden blev även ölets högtid?

Ridgeway Warm Welcome

Utseende: Klar något mörkare koppargyllene vätska med ett lagom poröst skum som falnar ihop och blir till en lätt hinna.
Doft: En söt karamellton med typisk doft av en något nötigare brittisk ale modell någon grad mörkare. Förutom karamell så är det inte så himla mycket mer som känns av.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Ölet är på 6% och man anar nog att det ska vara en rätt rund och stabil kropp, men välkomnandet visar sig vara lättare och ha en större restsötma än vad gästen förväntat sig. Rostade nötter, urvattnad chokladmousse, kola och åter den tydliga sötma vilket för tankarna till en inte lika artificiell Newcastle Brown ale eller Samuel Smiths Brown ale. Lämnar en lite beskare och torrare finish som sakteligen suddar ut sötman bit för bit.

Betyg? – Ok+/Bra-. Inte på något sätt några direkta fel, men för min smak så är det lite för mycket restsötma och betoning på urvattnad karamell. Det jag tror är positivt med den är att alkoholstyrkan ger en mer bastant helhet som gör att den kan möta maten bättre än just Newcastles dito. Dessutom har den en riktigt bra drinkabilitet som jag tror att mer traditionellt lagda öldrickare kommer att föredra. Är den något för ölnörden – nej. Är den något för ens något mindre ölintresserade bror, syster, mamma, pappa, kusin, hund som man vill ska få upp ögonen för lite annan öl – ja.

Ridgeway Santa’s Butt

Utseende: Mörkare klargyllene rödskimmrande kopparfärgad vätska med nötfärgat litet lätt skum som faller ned genom skorstenen med en fizzig skumring längsmed kanten som kvarleva.
Doft: Toffee och blöt malt med lätta rörelser av chokladnötkola. Några skymtar av rostad malt och enligt ryktet skådades och kändes det även av lite sötma.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Som många av de här ölen är den rätt lätt i munnen och kroppen är bra anpassad för att ge bra drinkabilitet. Nötighet med bra torrhet och lämplig eftersötma med rostad karamell och sprayad med choklad.

Betyg? – Bra. Kommer du förbi att den är såpass lätt till kroppen, småvattnig och att du kanske vill ha en robust stor porter så får du istället en väldigt bra sällskapsöl. Likt St Eriks God Jul Porter och Samuel Adams Winter Lager är den här kategorin av öl inte lämpad för ölnördar utan för de som vill ha en moderat smakrik och lättdrucken julöl. Det är denna. Både torr, söt och aningen bitter med bara små, små pålägg av smaker.

Nyligen släpptes en “skum” vetenskaplig artikel om skumbildning och hur man i jäst funnit en viss gen som kan vara källan till ett stabilt och hållbart ölskum. Det är spanska och australiensiska vetenskapsmän som beskriver sina fynd i en artikel i Journal of Agricultural and Food Chemistry och vi hoppas kunna återge den i något lättare termer.

Nackdelen med deras upptäckt är att den inte direkt lämpar sig för hembryggare eller mindre bryggerier utan de verktyg för jästodling och modifikation som behövs för att skapa dessa jäststammar från grunden. Samtidigt kan det vara av vinning för både småbryggerier och stora masslagerproducerande företag då det trots allt handlar om kvalitet, något alla åtminstone borde försöka eftersträva. Att de jästtyper som också har visat sig vara källan till den aktuella genen finns att köpa från de flesta hembryggarbutiker gör också att alla till en viss grad kan få användning av fyndet.

Skummet i ett ölglas kan visserligen bero på en rad faktorer såsom hur rent glaset är, hur det hälls upp och liknande men med den kunskapen man har nu så kan man åtminstone försöka göra ett så stabilt och hållbart skum som möjligt – resten får ses som något som ligger på de som sedab har hand om och häller upp ölet.

Nu kanske ni undrar vad jag menar med att skummet påverkas av faktorer såsom glaset och upphällning? Kanske passar det därför med en liten genomgång av vad skum ens är. Kortfattat så är skum ett ytterst tunt lager vätska som hålls ihop av olika molekyler. En av dessa kommer från humlen (prova ett lägga i en näve torra humlekottar i en öl och se vad som händer om ni skakar omkring det). Humlen har som vi vet olika oljor och syror som bland annat ger beskan till ölen, men också så kallade glykoproteiner. Det är sockergrupper (glyko-) som tillhör dessa proteiner (proteiner) vilka sedan kan se ut på lite olika sätt och kommer från en rad källor där humle och malt bara är två av dem. Den för oss just nu mest intressanta gruppen är mannoproteiner, en polypetid protein med en med en tillsatt mannosemolekyl.

I glykoprotein så är proteindelen hydrofobisk, vilket på lekmannaspråk kan översättas till vattenavstötande (tänk vattendropparna som formar små klot och rinner av löv). Mannoproteinen däremot har en sida med flertalet hydroxidjoner vilka är hydrofiliska, vilket på samma lekmannaspråk innebär att de är vattenälskande och har två stycken oladdade sidor vilket kan binda sig med vatten. Just den här egenskapen – att ha både en vattenavstötande och en vattenbindande sida är det som bidrar till att kunna stabilisera ölskummet. Avstötande egenskapen för att den separerar sig från vätskan (ölet) medan de bindande sockerarterna håller kvar i en del av vätskan samtidigt som den håller skummet stärkt på andra sidan (se bild). På så sätt så interagerar den med båda sidorna samtidigt – både gasbubblan (skummet) och vätskan (ölet).

Vad är det då som skiljer den här upptäckten mot tidigare? Jo, innan trodde man att glykoproteinerna härstammade från mältat korn och de processer som försöker rensa ut så mycket som möjligt av de proteiner som utvunnit under ölbryggandet. Dels genom uppvärmning där proteiner precis som i ett ägg stelnar varpå man kan rensa ur det som slagg men också genom nedkylning varpå proteinerna till viss del kondenserar. Precis som med det mesta här i livet så tar tid ut sin rätt. När ölet åldras så dör jästens cellväggar bit för bit. Till stor del kan mycket av dessa proteiner filtreras bort men de rester som finns kvar i ölet i form av gluten och mannoproteiner är orsaken till de skumrester  som kan lägga sig runtom i ölglaset. Den här synen på hur det fungerar har dock kommit att ändras i takt med att man fann andra källor till mannoproteinerna – däribland jästen.

Den nya kunskapen då, vad har vi lärt oss? Utan att gå in på exakt vad för jästtyper och genkoder det rör sig om så kan vi sammanfatta det såhär: tidigare utfördes studierna på alejäst men en liknande gen och protein kunde senare påvisas även i lagerjäst, vilket stärkte påståendet att jästproteiner och skumbildning hör ihop. Efter vidare studier fann man genen CFG1 – en gen som bidrog till ett starkt elegant skum i de öl där man hade genen medan dess avsaknad gjorde skumkronan rätt beige.

Vilken var då denna jästsort som användes och hur kan denna kunskap spridas vidare? Källan är ett snart tusenårigt bryggeri, kanske världens i dag äldsta bryggeri – Weihenstephan och deras 34/70-jäst. Jästen finns idag i ett par olika former och kommer troligen att knoppa av sig i än fler öljäster framöver.

Det som är lite roligt med Ridgeway Brewing Companys jul- och vinteröl är att de har åtminstone två olika teman med ett par öl i varje – dels de “stygga tomtenissarna” (Bad Elf) och sedan så har vi “rådjuren”. Det är två olika rådjursöl som släpps lagom till jul – deras uppror (Reindeers Revolt) och deras “lämningar” (Reindeers Droppings). Den senare åsyftar enligt etiketten på de små smakbomber som faller från skyn. Enligt ratebeer.com är det en amber ale, en svårdefinierad ölstil men som brukar vara snäppet mörkare och något mindre humlig än en American pale ale. Revolten är brygd för den amerikanska marknaden men har smugit sig iväg även till Sverige. Denna English strong ale ligger även den på 6% och de båda är liksom Lump of Coal från samma bryggeri något vi tyvärr inte ser på den vanliga julölshyllan nu den 15 november utan beställs från Wicked Wine genom Systembolagets beställningssortiment.

Där kostar Reindeer Droppings (artikelnummer 89708) 350,40 kronor för 12 styken 50 cl flaskor medan Reindeer Revolt (artikelnummer 89071) kostar 376,80 för samma antal och storlek.

Nu är det bara dagar kvar tills året julöl släpps och vi går därför all in med rekommendationer och recensioner över alla de julöl som kommer att florera på Systembolaget och genom beställningssortimentet. För i beställningssortimentet kan man finna nästan lika många julöl som på Systembolagets hyllor den 15 november.

En av de man smidigt kan beställa hem ett kolli om 12 flaskor av är Ridgeways Lump of Coal. En robust men balanserad stout på 8% som Peter Scholey, grundare och bryggare på Ridgeway Brewing Company har bryggt sedan 2004. Det här är en av de första julölen från Ridgeway som vi kommer att gå igenom; för är det något bryggeri som gillar det här med julöl så är det Ridgeway då de inte har mindre än nästan 10 stycken jul/vinteröl (av de runt tjugo olika öl de brygger).

Vill du beställa hem ett packe kol så är det artikelnummer 89160 och priset för säcken är 414 kronor för de 12 flaskorna (34,50/50 cl flaska).

Ridgeway Lump of Coal

Utseende: En klargyllen något brunare kopparfärgad vätska med litet nötfärgat skum som lämnar en rätt klar hinna på vätskan med små fritidsgårdar av skum vid sidorna.
Doft: En gemytlig och traditionell arom av stout – inga konstigheter utan mörk malt med nätta småbrända toner, torkad frukt och både söt och lite bittrare choklad.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En skön kropp med len karaktär och en klar och direkt smak av “stout” som sedan sakteligen dör ut mot mer av mörk brittisk ale. Jämfört med den rätt klara doften så är det svårare att känna av lika tydliga smaker som maskeras av en mörk sötma, vinös choklad, hårdrostad malt och en glömd träplanka. Något bitter eftersmak som då och då försvinner mot mörk fruktsötma.

Betyg? – Bra+. En utseende och doftmässigt riktigt fin stout. Smaken har mer känsla än tydlig smak vilket inte måste vara något negativt. Ridgeways styrka och svaghet är just att de är så lättdruckna och trevliga,  men ofta saknar välutvecklade smaker. Men i Lump of Coal tycker jag att man lyckas få till en fin “matstout” som nog kan vara riktigt bra till den mat på julbordet man inte vill ska tas över helt av en alltför smakrik öl.