Senaste veckan har alla med ett sinne för konspirationer och en kärlek till bra öl kunnat få vatten på sina kvarnar om att det pågår en invasion – av danskar och dansk öl. Sakteligen började fler och fler krogar, från söder till norr, byta ut ölen på sina kranar till öl från Mikkeller och To Øl.

Som om det inte vore nog med att de tar våra ölkranar så ser vi också hur ett gäng femtekolonnare med härkomst söderifrån, seglande under Brill & Co’s flagg tar med sig två danska bryggare – Mikkel Borg Bjergsø (Mikkeller) och Tore Gynter (To Øl) – på en resa genom vårt avlånga land. Tydligen har de provningar där nyfikna öldrickare får prova deras öl. Öl som både smakar och doftar förrädiskt gott vilket gör att deltagarna går därifrån och vill ha mer av dessa danskars öl. Tydligen är våra nya danska vänner kända för att göra bra öl?

Lika farliga verkar de middagar Mikkeller har, där öl och mat paras ihop. De är riktigt populära och de få som är kvar börjar få tomt på lediga platser. Vad händer egentligen härnäst? Ska vi äta pölse och dricka Tuborg på midsommar? Är det det vi vill?

Skämt (?) åsido så har gänget nått Göteborg där man även ikväll kommer att ta över Ölrepubliken (igår hade man en middag med Mikkel). Klockan 17 idag är det en provning med To Øl och 20:30 är det provning med Mikkel. Sedan fortsätter resan uppåt  Stockholm och Bishops Arms Folkungagatan med ett torsdagsstopp hos De Klomp i Linköping. Platserna på eventen börjar ta slut så kolla med de olika ställena om ni är sugna på att deltaga.

Vill ni bara dricka grym öl så kommer man att servera smakprover på en rad olika öl. Jag har sett hela listan på ölen som är med och det är en imponerande blandning av allt mellan ljus, rött, blått, mörkt och surt med vissa öl som inte tidigare har serverats utanför någon enstaka krog. Så krogarna kommer att ha rejält med bra saker på fat och flaska och på lördag är det MankerBeers tur att sätta sig ned ett par timmar för öl och mat med Mikkel på Bishops Arms Folkungagatan, hoppas vi ses där.

En av de julöl som aldrig riktigt har satt ett avtramp på mig eller min julölsradar är St Peters Winter Ale. För många har St Peters varit ett bryggeri som har funnits i hemmet och på Systembolaget men som kanske aldrig gjorde ett djupare intryck. Ibland har det varit berättigat och ibland har det enbart varit orättvist då de faktiskt har haft ett par rena öl utan direkta felsmaker eller anledningar till att välja bort ölet. Snarare har det varit på grund utav att det har funnits så mycket annat att välja på varpå det är lätt att man glömmer de lite enklare och inte lika häftiga ölen.

Winter Alen är en balanserad strong old ale på 6.3% med balanserad sötma och humlebeska och med målet att vara en välkommen “winter warmer” då regn och slask drar in över land och rike. Alla ni som var uppmärksamma igår ser att precis som Samuel Adams Winter Lager kallas den winter warmer trots att den ena är en mörk lager/vetbock medan den andra är en starkare old ale. Så vill ni enkelt se vad jag menade med att denna betäckning av öl kan ge lite olika stilar så kan ni prova dessa två mot varandra och jämföra intrycken.

St Peters Winter Ale

Utseende: En klar blåaktigt svart vätska med ett litet brunt skum som dör ut och lämnar kvar en skinande yta.
Doft: Mörk sockrad limpa med rostad malt och brittiska pistiller. Lätta toner av torkad frukt och bränt socker samt aningen krydda. Doftar milt av jul.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. En viss humlebeska utan några tydliga smaker från humlen skär in i de söta brända karamellerna som tomtenissen har ringlat över jullimpan. Vissa drag får mig att tänka på brittiska lakritsgodisar – framförallt i eftersmaken. Trots den söta känslan är den behagligt torr, med viss syra och en spilld mormorskopp (de där små charmiga kopparna) kaffe.

Betyg? – Bra-. En enkel öl, bittertorr på ena sidan och söt med smak av chokladkola och limpa å den andra. Med andra ord en rätt vanlig julöl men med en mustigare och rundare ton än t.ex. vad S:t Eriks God Jul Porter hade. Den (St Eriks) var renare medan den här är lite rivigare och med mer syra mot slutet. Till julen skulle jag nog ha den som sällskapsdryck då den är rätt enkel i smakerna vilket kan tas bort lite mycket av den ofta kraftiga julmaten, men till skinkmackan dagen efter kan den nog vara rätt passande.

Förutom de mer traditionella julölen som har en mer mustig karaktär med choklad, karamell och ibland kryddor så har vi ett par andra för oss “bolagsvana” svenskar återkommande julöl. Det kan röra sig om allt från olika typer av lite mörkare ales till likt nedan öl en lite maltigare lager. För er som läser MankeBeer är Samuel Adams troligen ett rätt så välkänt bryggeri; utan de är bland de största och mer välkända amerikanska bryggerierna. Såhär i vintertid får vi åter ta del av deras deras första säsongöl (den har funnits sedan 1989) – julölen Winter Lager. Ölet är Boston Brewing Company’s (Samuel Adams) version av en “winter warmer”; en rätt bred benämning på lite mörkare och alkoholstarkare (i det här fallet ligger alkoholstyrkan på 5.6%) öl. Sedan brukar det skilja sig på fler punkter än bara ökad alkoholstyrka och en mörkare, kraftigare kropp mellan olika winter warmers.

Just Samuel Adams Winter Lager ska vara inspirerad av en weizenbock vilket jag väl inte riktigt kan få det att gå ihop då det i mina ögon bara är en snäppet starkare och mörkare lageröl (trots att man ska ha använt rostad vetemalt). I denna, enligt bryggeriet, mörka vetebock har man också tillsatt ingerfära, kanel (en särskilt utvald och blendad sort från sydöstra Asien med både Indonesisk och Viatnemesisk kanel) och apelsinskal.  Precis som övriga julöl så kommer denna till Systembolage den 15 november där den kommer att gå för 17,90 kronor per flaska.

Samuel Adams Winter Lager

Utseende: Vacker lite mörkare kopparfärgad vätska med ett lätt och poröst skum med kladdigare topp.
Doft: Mineralisk lager får smaka på rostad malt och en arom av kola som blir till mer toffee om glaset får sig en svängom. Några dova och återhållna dofter av krydda och torkade fruktskal men det är nog också allt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Något rundare än förväntat med en påföljande maltsötma och ett första intryck av kola som ebbar ut i en mild beska och eftersmak med en hint av knäck och lite syra. Vill man leta efter inslag av jul så anas lite kanelhetta och om man är snäll ingefära – men då ska man också aktivt leta efter julsmakerna för de kommer inte som en klapp under granen.

Betyg? – Bra(-). Jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur smakrik den trots allt var nu när jag bedömde den helt ensam. Ofta när man dricker den här typen av öl har man druckit annat föra eller efter vilka påverkar ens sinnen och framförallt de förväntningar man har. Det är inte en öl med stor aromatisk komplexitet eller fantastiska dofter, inte heller är smakerna något du kommer att att bli beroende av – men visst attan är den trevlig och i brist på direkta fel och med en rundare och fylligare maltkropp än vad man kunde tro så är det en trevlig “seasonal”. Kanske inte en öl som gifter sig med maträtter men helt klart en festlig öl att nu i jultid välja istället för mången annan av de öl man av vana plockar på sig framåt helgen.

Som ett led i att bredda MankerBeer till att bli mer än bara våra egna påhitt så har vi bett ett par av Sveriges trevligaste och bästa ölbloggare att bli gästskribenter hos oss. Vi har också bett Balder på Ölrådet.se att bli vår fasta gästkrönikör vilket han gladeligen accepterade vilket vi hoppas kommer bidraga till en mer levande sida.

Först ut som gästkrönikör är dock en annan skåning – Kristopher från den i mitt tycke rysligt bra ölbloggen Kornmalt & Humlekottar. En blogg med allt från hur du odlar chili till ölnörderier men också med intressanta betraktelser. Förutom att det är oerhört välskrivet så är det på en lagom nivå som alla kan ta till sig – så missa inte den sidan.

För ett tag sen kontaktade Manker mig och tyckte att det skulle vara kul om jag skrev ett inlägg om mitt förhållande till amerikansk öl- och matkultur som sen skulle publiceras här på MankerBeer. Naturligtvis ville jag det, en möjlighet att få ett inlägg publicerat på en av Sveriges tveklöst bästa ölbloggar är inte något jag tackar nej till. Speciellt inte eftersom jag läst MankerBeer sedan flera år tillbaka och vet vilken hög standard han och M2 håller.

Dock är det inte helt lätt att beskriva sitt förhållande till en öl- och matkultur, men jag ska iallafall ge det ett försök. För det första, så är det ett kärleksförhållande. Vi kommer väl alla ihåg den där första gången vi fick i oss en rejäl dos humle och tänkte ‘Vad fan hände? Vad är detta för något?’. Eller när man för första gången tog en sipp av en rejäl, amerikansk, helvetiskt mörk imperial stout? På samma sätt som när man för första gången får en helt perfekt tillagad burgare på talriken? Det är äkta kärlek det.

Men när det kommer till amerikansk öl så ligger min fokus ändå inte på imperial stout och barley wine som för många andra. Nog för att det kan vara fantastiskt med en välgjord, vällagrad, mjuk och monstruös bourbonlagrad imperial stout, men det är inte det jag är ute efter. Det är när amerikanerna gör tolkningar på klassiska europeiska ölstilar, det är det som är min grej. Suröl, fruktöl, quadrupel, saison, doppelbock, rököl, gose, berliner weisse och så vidare. Gärna lagrat på något schysst vinfat med en massa udda frukt, kryddor och vad som än kommer i deras väg.

Det är dessutom något som jag gärna hade sett våra svenska bryggerier experimentera mer med. Okej, vi har ridit på pale ale och IPA-vågen tillräckligt länge nu för att kunna konstatera att det i de flesta fallen inte håller. Delvis så står ölen alldeles för länge på vårt kära Systembolag så att humlen hinner svalna och dö, och delvis så används det oftast inte ens i närheten av samma mängder humle som i de amerikanska humlebomberna, eller så används fel humle, fel humleschema, dålig maltbas eller gud vet vad.

Det funkar inte iallafall. Därför hoppas jag innerligt att den här ‘farmhouse-trenden’ som pågår för fullt i USA just nu sprider sig till Sverige fort som attan så vi äntligen kan få någon öl att vara stolta över och kunna visa upp för våra amerikanska vänner (som går att få tag på dessutom, Kaggen finns ju tyvärr inte i ordinarie sortimentet direkt). Brekeriet är vad jag vet dom enda som vågat sig på detta kommersiellt i Sverige, så låt oss hoppas att gemene man uppskattar deras öl så som jag gör så att fler hakar på.

Men nu är det inte svensk öl jag ska svamla om, även om det är ett intressant ämne i sig. Jag har varit i USA två gånger och jag vet inte om det är överväldigandet och hypen som talar, men det är något visst med amerikansk öl, precis som är det är med maten och kulturen i helhet. Första gången jag var där så besökte jag Boston och New York och detta var innan det stora intresset för öl växt fram, men det var något av en gnista som satte igång det hela. När vi satt på Roisin Dubh i Boston och drack Sam Adams, eller kanske när jag provade min första suröl på BXL intill Times Square. Det starkaste minnet/intrycket jag har av min första USA-resa är dock att allt verkligen var precis så som jag tänkt mig. Inte på ett negativt sätt, tvärtom. Men USA var verkligen förutsägbart, stort, skrämmande och.. Alldeles, alldeles underbart.

Andra gången jag var där så besökte vi norra Kalifornien nu i somras och då hade intresset för öl ökat avsevärt. Vi besökte flera fantastiska bryggerier, legendariska pubar och ölbutiker. Nu flödade ölen på riktigt. Då gick det verkligen upp för mig hur stor skillnad det är mellan den amerikanska och den svenska ölkulturen. Att kunna gå in på en random pub och kunna köpa en pint purfärsk amerikansk västkust IPA för $4 är ofattbart för en svenne som mig själv. Eller det var iallafall det innan jag gjorde det.

Och även om detta är ganska långt ifrån att gå in på någon av våra svenska pubar och ta ett glas av den där halvårsgamla Mikkeller IPAn så ska vi i Sverige vara nöjda och stolta över hur mycket hantverksöl vi egentligen får hit. Våra importörer gör ett fantastiskt jobb med att ta hit all spännande öl och hade det inte varit för den där förbannade byråkratin så hade vi kanske tillochmed kunnat få det ännu snabbare, ännu färskare, ännu godare, ännu mer. Och hade det inte varit för ovissheten hos herr och fru industrilager så kanske ölen hade haft större ruljans och sluppit stå på hyllan alldeles för länge. Då hade vi kanske tillochmed kunnat dricka svensk öl innan den nästan passerat bäst före-datum. Men då gäller det att svenska folket börjar dricka mer hantverksöl.

Och jag tror att vi är på god väg.

De senaste åren, liksom bara det sista året, har det skrivits mycket om Sigtuna Brygghus och deras olika öl där både ris och ros har svallat och bryggeriet har ständigt varit omtalat bland öldrickare. Om vi struntar i deras övriga öl utan fokuserar på Emil Lindéns Imperial Porter Midvinterblot som nu åter släpps lagom till jul så är det en öl som jag sist när den kom tyckte vad lite sådär – något borde ändras. När Emil nu för andra året i rad brygger ölet så har man sänkt alkoholhalten något men fortfarande en stor dos havre, choklad- och mörk karamellmalt samt Muscovadosocker, något som Sigtuna hoppas ska göra ölet mer lättdrucket men fortfarande lika lagringsbart. Även detta öl släpps den 15 november och med tanke på vad jag nedan tycker om ölet så är priset på 22,90 nissepengar för 33 cl ett pris vi alla kan hålla med om är bra.

Sigtuna Midvinterblot

Utseende: En fin mörkare brunsvart vätska med ett stilrent ljusbrunt espressofärgat skum.
Doft: Även på julen dricker man espresso och så doftar även denna öl; espresso, mörkt socker och eleganta mörka karamellkolor som lägger sig emellan för att balansera det rostade och bittra med det söta mörka.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En tydlig och ren smak av mörk kola nedsänkt i torrt rostat kaffe. Havremalten lättar upp stämningen och ger en fyllighet vilket släpper fram torkade frukter, kola och mörk jullimpa. Den är ändå på 8% och trycket i smaken ger sig till känna, men alkoholen lyckas hela tiden hålla sig gömd och även i den här ölen tycker jag att det mjöliga från havren tonar ned de vassa kanterna utmärkt. En återkommande smak jag funnit i flera av bryggeriets öl är vad jag kommit att kalla för “Sigtunafruktighet”; en blandning av kolasötade frukter som saftiga päron, söta russin med inslag av choklad.

Betyg? – Bättre. Riktigt bra smak och riktigt lättdrucken med en fin karamellighet som agerar mur mellan det mörka och det ljusare smakerna i ölen. Man har lyckat bra med att få den mer balanserad och något lättare och en testpanel jag provade en flaska på var eniga om att det var en riktigt bra öl som de lätt kunde dricka mer av. På julbordet skulle jag avnjuta den med skinka, korv och min favorit – Jansons frestelse, eller varför inte framåt det att chokladaskarna åker fram? Eller så har man den till alla andra typer av mat, eller före eller efter middagen, för det här är en öl som passar närsom kylan smyger sig på.

Förra årets “julafton-öl” var för min del den på förhand oheliga korsningen mellan glühwein/glögg och öl – Liefmans Glühkriek. I år siktar jag på att dricka något annat på julafton, vad vet jag inte riktigt än, varpå jag väljer att dricka och skriva om denna goda skapelse redan nu. Denna hedning är framtagen genom en ritual där det flera hundra år gamla bryggeriet (som idag ägs av Moortgat) tar sin kriek och blandat med örter, låter dem åter stillas tillsammans för att lära känna varandra och ge sin karaktär på sin nye bekantskap innan faten de ligger på hettas upp till 80 grader i ett par dagars tid för att på så sätt puttra ihop dem alltmer.

I år tyckte jag och många av de jag lät prova ölet att det var lite väl kryddigt med en för markant glöggkrydda som tillsammans med sötman och en lite fadd kropp inte räckte hela vägen fram. Tur då att man kan göra som rekommenderat och hetta upp ölet för att servra det istället för vanlig glögg. Nu när ölet släpps på Systembolaget den 15 november så kommer en flaska om 75 cl att kosta er 57 kronor. Nu återstår då frågan – ska ölet göra bättre intryck i år?

Liefmans Glühkriek

Utseende: En mörk rödgyllene färg på ölet med fint rosabrunt skum.
Doft: Det doftar som en härlig körsbärsdrink med syltade cocktailkörsbär,socker och söta mörka körsbär som – likt det faktiskt har – getts sällskap av apelsiner, nejlika och pommeransskal. I år doftar det inte lika mycket glöggkrydda utan doften är bra mycket härligare och balanserad med tydligare fokus på den söta kriekkaraktären vi finner i sverigebekanten Cuvée Brut från samma bryggeri.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tomten har inte snålat på vare sig bär, sötma eller smak utan här florerar körsbär och även lite hallontoner med pommeransskal, bränd apelsinsaft och apelsinskal som just torkat. Glöggkryddan framträer lätt bakom bären vilket nog gör att de som tidigare år uppfattade ölet som lite för speciellt nu lättare kan ta till sig det (i värsta fall kan man ju alltid “torrglögga” den själv med lite mer kryddor). Eftersmaken har lagom syra som motar ned sötman.

Betyg? – Bättre. Glögg. Kriek. Glögg och kriek. Glöggkriek. Det är riktigt bra för den som tål en lite sötare kriek och inte förväntar sig de mer traditionella sursyrliga körsbärsoaserna. Ta en pepparkaka med lite grönmögelost, häll upp ölet och prova tillsammans för det var något som gjorde min dag. Sälta och sötman gifter sig lika bra som kryddan och kryddan.