Brutal brewing började inte så starkt på sin bana för att ta sig in på craft marknaden i Sverige, men på senare tid får man ändå ge dem lite cred för att de har börjat göra lite öl med förhoppningar av att bli bra stabila öl. Personligen sticker jag inte under stolen med att min sommarsemesteröl nummer ett av Pistonhead Flat tire. En riktigt bra välhumlad lager för typ en tia burken. Helt perfekt. När man nu lanserade 2 nya öl under flaggan ”The raw law” blev jag genast sugen att se var de hamnat.

Efter att ha läst deras produktblad som de skickat ut blev jag inte ett dugg imponerad. Nu ska som stå för bryggarkonst utanför reinhetsgebot…zzzz… som i början på 2000 talet. Kan tänka mig att Mankers favorit Lasse Råde hade hurrat i högan sky att äntligen gör någon något fräscht och nytt som att St Eriks hittat på APA. Ja ni förstår.
Men en ingefära stout, ja det låter ta mig fan kul och en lager med cocos. Det är ju faktiskt bra mycket mer nutida än deras produktbeskrivning.

Brutal brewing – Ginger stout

Utseende: Svart öl, men genomskådlig på något vis. Inte mycket till skum och den ser lite platt ut.
Doft: Doftar massvis med ingefära, viss doft av kaffe och soja.
Smak: Det första som slår mig är att det smakar lite som soja med wasabi. Ingefäran är verkligen framträdande, men bakom det finns det en mjuk kafferost smak och en del soja. Något vinöst

Betyg? – Bra. Ja detta är faktiskt bra, ett stort steg framåt får man säga. Ingefäran är verkligen framträdande och kan nog passa en väldigt bred publik. Dock är det väl som med koriander, anitingen så älskar du det, eller så avskyr du det. Wasabi med soja alltså. Borde passa perfekt till sushi.
Kan köpas via Beställningssortimentet på Systembolaget för 27 kr

Brutal brewing – Chococolate

Utseende: Mörkbrun, genomskådlig. Inte mycket till skum. Ser även den lite platt ut.
Doft: Inte så mycket, ganska maltig i doften. Inget direkt framträdande.
Smak: Väldigt vinös, ingen direkt sötma, ingen direkt beska. Ganska flat och bara en vinös smak.

Betyg? – Sådär (-). När jag läste namnet var jag säker på att det skulle vara choklad i ölet, men det är ju inte det. Letade febrilt efter chokladsmakerna och skulle klaga på det. Men Brutal brewing har ingen choklad i ölen utan det ska bara finnas cocos i den. Nu ska jag vara ärlig, jag tycker inte om cocos i öl, men ändå saknar jag den här. Nej jag kommer inte att köpa en igen, men jag tror att den kommer att uppskattas av andra.
Kan köpas via Beställningssortimentet på Systembolaget för 28 kr

Ni vet den där känslan man har nu när hösten börjar närma sig och det är ett otroligt solsken ute och man vill bara klamra sig fast vid den härliga sommaren samtidigt som man måste välkomna tiden då löven börjar förändra sig där vissa förblir gröna och andra förändras och bli röda, orangea och bruna. En av de absolut vackraste tiderna på året som man verkligen kan uppskatta då till och med luften känns friskare att andas in. Detta skulle kunna vara en liknelse till ett alldeles fantastiskt öl. Amerikanska Tröegs Brewing Company har nämligen lyckats med detta.

Vilken ölstil det tillhör är egentligen lite svårt att säga, jag har alltid kallat den för en amber ale som egentligen är en ölstil som mer eller mindre saknar definition. I regel så är det en karamellkraftig öl med klar bärnstensfärg. Väldigt snarlik pale alen, men med mindre humle och mer mörkare malt. Administratörerna på ratebeer kallar ölen för en IPA, BeerAdvocate  kallar den för en Amber ale/Red ale och Tröegs själva kallar den för en imperial amber ale.
Återigen är man förvirrad innan man ska dricka ölen, men kalla den vad den vill för faktum är att den har basen för en amber, men är humlad likt en IPA.

Tröegs Brewing Co Nugget Nectar Ale

Utseende: Otroligt läcker öl att bara titta på. Ett tjockt vitgult skum likt vaniljglass. Detta skum klibbar fast på glaset och skapar ett par riktigt fina skumgardiner ovan den bärnstensfärgade ölen. Väldigt iögonfallande och inbjudande.
Doft: Det är en riktigt härlig talldoft som blandar in stenfukter som mango och tropiska inslag av ananas. Man känner även att under dessa dofter ligger det en fin och härlig söt maltbas och lurar.
Smak: Det är väldigt snartlikt från doften, men man får verkligen den där maltbasen att komma in i matchen på riktigt, den bidrar inte bara med en trevlig sötma utan även bidrar den tillsammans med en större kolsyresättning (utan att vara negativt) en munkänsla som gör att ölet känns kraftigare än den vanliga västkust IPAn. Detta är inte en öl från västkusten, men humlesmaken vill ge västkusten en match. Det är då en smak av kladdig kåda med tallbar och massvis med frukt. Ananas, grapefrukt, persikor, mango och passionsfrukt spelar alla in i ölet och beskan är helt perfekt avvägd och ger en otrolig helhetskänsla. Det finns negativa saker som att det kan komma en smak av örter som inte riktigt passar in och att beskan kanske är lite för grön och gräsig.

Betyg: – Bäst. Svårt att ge en IPA så högt betyg, men denna öl har i stort sett allt för att få vem som helst att njuta av denna tid. Själv så gick jag ut och satte mig och tittade ut över de skånska fälten och sög in alla intrycken över en mysig solnedgång. Naturligtvis spelar denna riktigt trevliga upplevelse in i min uppfattning och betyg. Men jag började innomhus med barnskrik, stress och diskning. Med andra ord, en öl jag hade kunnat dricka varje dag på hösten vintern och ändå kunnat njuta av den till fullo.

Macken Bryggeri är ett av mängden av många nya bryggerier.
Bryggare Andres Furukawa har sitt imponerande CV där han bland annat har doktorerat i ölbryggning har vi tidigare skrivit om men vi har faktiskt aldrig nämnt något om ölen som kommit ut och därför tar vi idag pennan ur munnen.

Mackens tre första öl består av en Belgisk dubbel (Alraune), en IPA (Twin IPA) och en Wee Heavy. Just Wee heavyn är det jag reagerar mest på, för IPA och belgisk dubbel har vi sett många av tidigare på den svenska marknaden.
En Wee heavy är en starkare variant av en Scotch ale som är en mörk maltfokuserad öl. Inte helt ovanligt att ölen har en viss rökprofil och det är precis det man har i Mistress of the Taboo. Andres har en hel del malt i ölen. Hela 8 olika maltsorter bland annat rökig whiskymalt, chokladmalt och karamellmalt. Han har även låtit ölet vila på ekfat som ska ge rökmalten större chans att mogna och balanseras med.
Eftersom Andres har ett bryggeri, men ännu ingen riktig adress i Stockholm så har han fått åka till Danmark och brygga ölet hos Munkebo Mikrobryg.

Etiketten är väldigt tuff och är skapad utan konstnären Jonathan Hultén som står för allt det visuella till i alla fall de tre första brygderna. Etiketten är inte bara tuff, det är även en hyllning till filmen Repo Man. En film från 1984 med Emilio Estevez. En riktig klassiker där Emilio har en riktigt dålig dag och stjäl en bil som sen för in honom på ett äventyr i sig. Se filmen istället, det är den faktiskt värd om jag inte missminner mig. Etiketten till Belgiska dubbeln Alraune bjuder vi också på här. Den är nämligen riktigt stilig.

Macken Bryggeri Mistress of the Taboo

Utseende: Djupt mörkbrun med vissa röd nyans med en mindre ljusbrun skumkrona.

Doft: Ett rökt köttstycke tillsammans med lite choklad till. Så reagerar min näsa och det är en söt härlig maltighet i doften och den där chokladtonen blir väldigt trevlig i den annars dominerande rökdoften.

Smak: Smaken är så att jag hoppar till direkt. Den är intensivt rökig i första smak, men den lättar snabbt och blir alltmer likt en typisk scotch ale i smaken. Det är en viss sötma från malten som balanserar upp röken fint, chokladen känns inte lika mycket i smaken, men den spelar ett fint spel i bakgrunden tillsammans med en träig eksmak som bidrar med en lätt ton av vanilj. Eftersmaken är utav en viss beska samt lite bröd utan råg. Annars är det inte mycket beska att tala om tyvärr är den lite lätt. Vilket är otroligt då den är på hela 8% ABV. Ett plus för att man döljer alkoholen så pass mycket.

Betyg: Bättre. En spännande öl som Andres själv beskriver som sitt Wild card. Men detta wild card kommer nog inte att gå hem hos alla. För mig som gillar en rökig öl, eller en rökig whisky går det förträfligt. I jämförelse med de andra två som är rena, fina och välpolerade i sina smaker så är detta mer ett vilddjur. Inte bara den som tycker om rököl eller rökig whisky ska prova ölen, även den som tycker mer om det lite mer extrema som letar efter en kick ska absolut prova.

A repo man is always intense… but only a fool gets killed for a car.

Sahtipaja har vi tidigare presenterat här på MankerBeer då Timo Krujkoff berättade för världen att hans bryggeri existerade. Det kan ni läsa om här.

Men nu är det inte en presentation av bryggeriet, utan nu släpper Sahtipaja sin första öl till försäljning på riktigt, och som han gör det! Den 30 augusti kommer Brewers Beer bar i Göteborg, Beer Ditch i Malmö och Brewdog Bar i Stockholm att ha tre riktigt häftiga öl till försäljning. Det handlar om sveriges första lambic.
Svensk lambic, finns det tänker ni? Nej naturligtvis är det inte en lambic, utan en “lambic style” som Sahtipaja kallar dem. För att det ska få kallas lambic så ska det egentligen bryggas i Pajottenland och fylla en del regler?
Surisarna förklarar gärna detta mer ingående för det är ett ganska komplext och känsligt ämne. Kortfattat så får det kallas lambic eller flamländskans lambiek men man kan inte få stämpeln TSG som står för Traditional Speciality Guaranteed även om de flesta hävdar att en lambic/lambiek måste komma från Pajottenland. Jag kan inte det helt och hållet så Surisarna får ta över härifrån.

Sahtipaja Lambic style Hallon

Utseende: En läcker djup röd färg, men när man låter ljuset skära igenom blir det en mjukare ljusröd färg. Med ett riktigt trevligt ljusrosa skum blir det väldigt trevligt att titta på. 

Doft: Doften är otroligt trevlig. Jag var aningen skeptisk innan, men doften är stor av hallon. Det är en mindre ton av vinäger som sen utvecklas ut i en funkig doft av ett gammalt stall. Det saknas något för att komma upp i storheten Rosé De Gambrinus, men det är ganska nära. Jag tror att det ända jag saknar är den träiga ekdoften man kan få av en Gambrinus.

Smak: Väldigt snarlik doften. Det är en stor smak av syrliga hallon. Trots den syrliga framtonen så ligger det en viss sötma från hallonen i bakgrunden som spelar väl ihop med den lilla vinägertonen som finns i ölet. Vinäger som många gånger kan ta över, inte minst i amerikankernas försök till syrliga öl. Men Sahtipaja har verkligen lyckats att hålla den tillbaka även om den finns där. Funk och lite mögel finns med i spelet och ger ölet en väldigt fin avrundning. Åter så finns det bara det där träiga jag saknar i smaken för att nå upp i högsta klass.

Betyg? – Bättre (+) Med tanke på att det bara saknas en liten smak för att nå upp till Rosé de Gambrinus och att den är relativt obalanserad ger en rätt bra vink över hur bra det faktiskt är. Att balansen inte finns där är dock inte helt ovanligt i en så färsk hallon lambic. Jag satt och funderade länge innan jag skulle sätta betyget. Det ända som ekar i mitt huvud är att detta är den bästa premiäröl jag har provat från ett svenskt bryggeri, och eftersom det har blivit ett par genom åren så är det ett väldigt bra betyg.

Mig lär man hitta på Beer Ditch den 30 augusti, för jag vill verkligen prova Sahtipajas Lambic style Hjortron och Lambic style Röda vinbär/Rabarber som då är öl nummer två och tre.

Om 10 dagar är det dags för årets skörd av julöl att sätta sina flaskbottnar på Systembolagets hyllor, alla julölen finner du här. Vi kommer som vanligt att gå igenom och prova ett par av de enligt oss mer intressanta julölen och trots min lilla lackning om utbudet av julöl så är det ändå lite trevliga nyheter i år. Innan jag går in på årets första julöl så tänkte jag bara beskriva vad julöl är för mig. För är det en kryddad stark mörk öl eller kan det vara en ljus, besk sak? Är det en mild öl som fungerar bra till mat eller något som hör till julaftonskvällens mysigheter?

Julöl för mig kan vara allt det ovan. Till maten föredrar jag lättare julöl på lägre alkoholstyrkor, viss sötma gör inte så mycket då deras primära syfta är att fungera bra till maten, här är t.ex. Nils Oscars en favorit. Senare på kvällen vill jag kanske ha en fylligare porter att mumsa på innan kvällens mörker och kyla inbjuder till lite kraftigare och mer vågade saker. Visst kan man köra all in och bara ta häftiga julöl, men prova en 10% imperial stout till silltallriken och inte bara kommer du känna dig lite salongsberusad på tok för tidigt på dagen men du kommer troligen inte ha en så trevlig kombination.

Därför har valet på årets första julöl också fallit på en lättare julöl. Electric Nurse premiär bland julölet kommer om två stycken öl, en mild porter och en lite smakrikare amber ale. Först av dessa blev deras Underbar Jul Vinterporter. En 4,2% stark porter som fått en liten julgåva med Centennialhumle för att balansera grunden av pilsner-, karamell- och chokladmalt. 2013 har varit året då Electric Nurse direkt satte avtramp bland svenska öldrickare med öl i nästan samtliga säsongssläpp och genomgående finner jag ölen välbalanserade, smakrika och passande “den bredare massan öldrickare”, vilket är ett gott betyg.

Electric Nurse Underbar Jul Vinterporter

Utseende: Ölet är mörkbrunt till färgen och sällskapet på skummet har även det en brun, dock ljusare sådan ton. Falnar rätt fort med lätta bubblor.
Doft: Här doftar det banne mig hederlig julporter! Just aningen bränd malt, tydliga nötskal och rostad malt med mer choklad som träder fram ju djupare du doppar ner näsan. För att vara på 4.2% alkohol så tycker jag att doften levererar över förväntan.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt lätt till kroppen med en direkt smak av söt mörk karamell, nötter och torr choklad. Bitvis slår sötman igenom lite mycket men jag har lätt att se över det då det här kommer fungera oerhört bra till julbordet.

Betyg? – Bra(+). Ibland blir den lite tunn och söt vilket drar ner betyget, men som julporter på runt 4 procent så är det en väldigt behaglig öl som jag tror många vanliga öldrickare lär uppskatta. Kommer fungera bra till fet mat och när jag provade den tillsammans med lite krämig, aningen blommig ost, jag hade en från Boxholms Ost, så blir ölet ett bra komplement där inget får ta över utan det vävs ihop på ett lättsamt sätt – något att komma ihåg till julbordsmackorna. Se den som ett alternativ till Nils Oscar Kalasjulöl eller en lite mörkare ale.

Restaurangkedjan Monks Café har sedan starten satsat på att hålla bryggkurser ledda av bryggmästare Charles Cassino, en bryggare med stort kontaktnät och kunskaper som borde placera honom hos större bryggerier än Monks, men men. Ett projekt de startade häromåret var deras “Blend”-serie där Charles och olika samarbetspartners blandar, blendar, olika öl för att på så sätt skapa unika och experimentalla skapelser. Då bryggeriet ligger i samband med Monks Café på Wallingatan i Stockholm så kan man sälja ölen lokalt vilket gör att du kan finna ölen på tre centrala Systembolag i Stockholm samt beställa dem genom webbeställning.

Dagens öl är den fjärde i ordningen, kallas för Vigorous och har dämed döpts till Blend No.4 Vigorous. Tidigare jämförde jag Blend No.2 Superior Sour Stout med Omnipollos Hypnopompa och framöver kommer vi även att kika närmre på ett par andra “blends” men nu är det Vigorous som gäller. Ölen är på 10%, kostar 68,90 kronor för en flaska och finns här. Till denna unika blandning har Charles valt att blanda De Molen Hel & Verdoemenis med sin Monks Imperial Cherry Stout.

Monks Café Blend No.4 Vigorous

Utseende: Mörkt brun vätska, skummet dör fort.
Doft: Syrliga bär, bittert kaffe och mörk choklad med toner av träfat och whiskey. Tyvärr vissa doser av rengöringsmedel som visserligen försvinner in med kaffe och bären om man tänker förbi dem.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bättre kropp än vissa av de andra ölen i Blend-serien. Körsbärskärnor och mörka, något syrliga bär går på date med mörkt kaffe och mörk, rostad malt i god De Molenanda.

Betyg? – Bra+. Tyvärr drar en syra och inslagen av rengöringsmedel ner betyget och lika trist är det att det känns igen från vissa av de andra mörkare ölen, medan de är som bortblåsta i de ljusa. Vigorous är trots det ett lyckat försök att ge en av mina mörka favoritöl, Hel & Verdoemenis något extra genom tillskottet av körsbärsstout.