Två stora debatter kring humlad öl har rört huruvida en mörk IPA ska kallas mörk IPA eller någonting annat (P’et i IPA står ju för pale vilket en mörk öl knappast är) samt att de måste drickas purfärska, gärna direkt från lagringstanken. Jag har själv länge varit av åsikten att humlad öl bör drickas färska, men med skillnaden att färsk för mig inte begränsas till blott en vecka utan åtminstone ett par månader – helt beroende på den humleprofil bryggaren önskat. Det jag ser som viktigt för at få en hållbar öl är ett bra recept med bra råvaror i en bra och genomtänkt balans. Många humlestarka öl vittrar sönder efter enbart någon vecka, helt enkelt för att bryggarna har haft såpass mycket fokus på humle, IBU (mått på beska) och kraft så att de glömt hur ölet skulle smaka utan humlen. Ta exempelvis BrewDogs IPA is Dead som jag tycker alla har varit rätt mediokra, inte för att humlen är trist utan för att ölen i sig har helt fel balans.  I andra ringhörnan har vi ljusa, torrare humlade öl som istället för att gå över i en dimma av kola och karamell istället erbjuder en kryddigare, pepprig ton vilket jag kan tycka håller sig längre. Som exempel kan vi ta Port Brewing Mongo, Alesmith IPA och Omnipollo/Evil Twin Russian Roulette (ljusa), alla tycker jag klarar ett par månader extra i flaskan utan att de faller ihop helt. Sedan har vi de lite kladdigare, ofta mer “imperial” humlade ölen med extra allt och här kan det snarare bli finare barley wine-liknande toner om ölet får stå lite. Ta Great Divide Titan IPA, Oskar Blues Gubna eller för den delen Mohawk Extra IPA så får vi en öl som ändå smakar gott, trots att humlen gett efter. Som ett sidospår kan jag påpeka att färsk Gubna smakar helt annorlunda än mot de vi dricker i Sverige, färsk är den tropisk och lätt med markerad men inte kraftig beska – här är den ofta lite tyngre, har en mer fokuserad beska och släpper mer fram malten. Är det en säme öl för det, inte alls. För lite andra myter om IPA så läs detta (ang. myter om IPA) och detta (ang. ljusets påverkan på öl). Vill du bara lära dig mer om humlearom och hur det fungerar så läs detta.

Utan att gå in för mycket på den diskussionen, vilket är en intressant en så vill jag istället göra ett experiment. Faktorerna vi ska leka med är tid och smak och objektet som står i centrum är Mikkellers K:rlek Vår/Sommar 2012 – med andra ord en american pale ale som kom i maj förra året. Ölet är på 5.5% alkoholstyrka och har humlats med Columbus, Centennial, Nelson Sauvin, Citra och Simcoe medan maltbasen består av havregryn, vete och tre olika sorters malt. Ni som kan era öl vet att Mikkel gjorde detta ölet till Brill & Co för deras årstidsöl “K:rlek”.

Sådant som brukar spela in på hur öl har lagrats är oxidation vilket förutom att påverka faktorer som påverkar smaken också leder till ett sämre skum, som i sin tur ger en flyktigare doft (varpå mycket av humlefräschören snabbt tonar bort) och hur den lagrats (varmt, ljust etc). Flaskan är ju bara ett år så oxidation behöver vi inte oroa oss för som om den hade varit 5-10 år gammal. Likaså har den stått under lagerförhållanden så ljus och värme bör inte ha påverkat ölet nämnvärt. Så har ni en IPA eller humlad öl ni värnar om så se till så att den står under bra och stabila förhållanden.

Mikkeller K:rlek Vår/Sommar 2012

Utseende: Varm orangefärgad, disig vätska med fluffligt vitt skum med gräddig topp. Skummet kanske faller ihop lite snabbare men i övrigt är det inget med utseendet som hade avslöjat dess ålder.
Doft: Här börjar kampen med att plocka fram dofter rätt trögt, helt i linje med vad jag förväntade mig. De fräscha, krispiga citratonerna med citronskal och lite torr kryddighet finns inte att finna som för ett år sedan. Däremot tycker jag att det fortfarande finns viss fruktighet, framförallt med grape men också med vissa kortare besök av citroninnandöme. Slår jag till vätskan ett par varv i glaset blir aromerna tydligare. och sett till alkoholstyrka och att det är en APA och inte IPA så får jag ändå säga att den doftar förvånansvärt bra för att vara såpass gammal.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Kroppen är lite tunnare och kolsyran har inte samma genomträngande och uppfriskande kraft på ölet som när den var färsk. Smaken har betydligt mer sötma från malten nu och lite mer karamell anas. Fruktigheten och den torra beskan ger också vika för en mer all round IPA-lik smak som är lite fadd men inte helt hemsk. Det finns inga direkta fel i smaken utan det är snarare avsaknaden av bett eller något “extra” som känns av.  Ju mer jag dricker av glaset ju lättare kan smakerna tas fram – men de flyter lätt ihop i citronskal, fadd persika och en minimalt kryddig karamellighet.

Betyg? – Bra(-)/-. Ett lite skumt betyg då det är svårt att betygssätta en sån här öl. Minuset kommer egentligen bara på grund utav kolsyran och kroppen då jag annars brukar ge lite tråkiga APA och IPA ett “bra” om de faktiskt är helt okey och saknar några större fel. Den var lite fadd men hade jag aldrig druckit den färsk hade jag haft svårt att se hur den en gång hade varit, snarare är det här ett tecken på vad jag tidigare har skrivit om hur en öl kan utveckla sig med ålder. Hade det inte varit för kolsyran som hade fräschat upp smaken vet jag flera av mina mer normalt ölintresserade vänner som hade druckit den utan problem men efteråt kanske hade tyckt att den var lite “vek”.

Slutsats: Doften hade mattats av och likaså smaken. Smaken saknade den för mig otroligt störande karamell-och-kartong-smaken som många öl med en för stor grund av karamellmalt eller andra liknande maltsorter kan få. Ni vet de där amerikanska iporna som kommer då och då men som visar sig vara allt annat än fräna västkustinspirerade humlebomber – det är ju de som enbart efter 1-2 månader och en tripp från USA till Sverige inte alls smakar särskilt angenämnt.

På vår Facebook-sida kunde ni igår se oss prova ölet, idag kommer recensionen inslaget med lite information om ölet – Omnipollo Agamemnon. Som vi skrev om redan i början av året så blev Omnipollos Omniteam Henok Fentie och Karl Grandin inbjudna till DOG Brewing i Maryland för att brygga öl. Det kanske låter improviserat men redan för 2 år sedan lades grunden då Omnipollos amerikanska importör Brian Ewing på 12 Percent Imports föreslog att de skulle brygga en öl i USA. Henok berättar att känslan då var att det skulle vara omöjligt, istället skulle tiden, platsen och ölet få växa fram för att ge det resultat vi nu har framför oss.

Henok berättar själv om projektet;

Jag och Kalle landade i New York en lördag i mitten av februari och åkte först till vad som senare skulle bli den mest ambitiösa ölbaren i världen – TØRST. Kalle hade blivit tillfrågad om han ville göra ett par väggmålningar. Efter två dagars febrilt målande med Heady Topper ur burk som målarbira så begav vi oss mot Maryland och DOG. Ett bryggeri ute på vischan där bland annat Stillwater brygger sina öl.

Vi kom fram på natten efter några felkörningar och möttes av den alltid leende ägaren/bryggaren George Humbert kl 04.30 morgonen därpå. Med specialbeställda maltsorter från Tyskland, England och USA mäskade vi 8 ggr, tillsatte 400 kg lönnsirap och den färskaste humle som går att få tag på.

Redan sedan det stod klart att ölet skulle bli av så har man gjort vad man kunnat för att ölet på något sätt skulle finnas tillgängligt i Sverige så när Systembolaget nappade på det så var det perfekt. 5.000 flaskor av 65 cl Agamemnon kommer att släppas den 1/6, 99 kronor per flaska går de loss på vilket man får anse är ett väldigt bra pris på en 12.5% stark imperial stout hitfraktad från USA.

Omnipollo Agamemnon

Utseende: Det är mörk brunsvart sirap som strilar ner i det lilla glaset och bara utav sättet den flaskan töms kan man ana att det är en kletig, mörk skapelse som sakteligen ges en chokladbrun skumkrona.
Doft: Näsan snappar, snippar och sniffar upp svart kåda med mörk torkad frukt, kolsvart kaffe och förkolnader som får extra sting av lite alkoholhetta.  Det är tydligt att det går åt Hades hemtrakter med allt bränt, smutsig betong och en sötma så mörk att det är svårt att kalla den söt.
Smak: Medel till stor munkänsla med en kolsyra som döljs av det till en början runda, nästans sirapstjocka ölet. Det börjar med mörkt bröd men i takt med att du stavar bröd så sköljer smakerna av bränd gammal tjärad skuta, melass och starkaste kaffesumpen in. Det är kraftig, det har ett lätt markerat alkoholsting och mot slutet dyker aningen robust betongfundament (?) in samt mer kakaobittra toner. Efter en stund är allt du har kvar i munnen mörk sirap och kaffe, kanske också en flyktig mörk frukt och bärighet.

Betyg? – Bättre(+). Ett högt betyg, men så är det här en amerikansk dubbel stout helt i min smak, är det inte din kakbit så kan du se bort för plusset – oavsett vilket så är det skitbra. Något det inte är är snällt utan det är en öl som är tjock som olja med kraftiga smaker – men just när de bitit till och man blir rädd att den ska börja tappa balansen så dyker en rund sötma in och sveper bort det stygga, om än med en bitter eftersmak. Det påminner mer om tydliga amerikanska dubbel stouts som har mindre av choklad och kaffe-toner och istället mer av bränt, mörkt och med en släpande sötma.

Lite försenat kommer här genomgången av de smaskigheter som gömt sig i Systembolagets T6 och T7-modul inför morgondagens ölsläpp, lagom tills bakfyllan efter alla likörchokladkarameller har försvunnit och de sista påskölen förpassats till återvinningsstationen.

T5-ölen har redan bockats av så nu kan vi glatt se efter vilka exklusiva T6- och T7-öl vi kommer att lägga våra slantar på.

Bland T6-ölen finner vi två stycken från japanska staden Shizuoka och bryggeriet Baird, ett nytt fast tillskott på den svenska ölscenen. Förutom Rising Sun Pale Ale och Shimaguni Stout så släpps Suruga Bay Imperial IPA i T-7 modulen. Rising Sun har tagit efter de typiskt amerikanska västkust ölen med en mer markerad humle i doften och en fräsch smak, 5.3% stark gör den också lämplig som en afternoon-in-the-sun-beer vilket är en kategori som idag saknas lite bland alla starkare öl. Shimahuni Stout, en dry stout på 4.6% fortsätter i samma anda men det som de båda faller på är inte smaken eller ölets kvalitet utan på priset. Närmare 60 kronor per 36 cl året-runt-öl, med en så pass låg alkoholstyrka kan tyvärr inte klassas som prisvärt. Vilket är synd då både Rising Sun och Shimaguni annars hade blivit klara val för mig och min ölkorg. Suruga Bay Imperial IPA har dykt upp lite här och var, en IIPA på 90 IBU, 7.8% alkoholstyrka som känns fräsch, bra och en öl där priset på åter 60 kronor inte drar ned helhetsintrycket lika mycket. Dock bör ni prova alla tre, för det är spännande att mäta av var japansk ölkultur står idag, så styr upp en ölprovning. Baird kommer också till Copenhagen Beer Celebration, så är ett bra tillfälle för er som ska dit och inte har provat dem innan att få intryck av deras öl.

De två andra T6-ölen är två finfina öl. Först ut Drie Fonteinens Oude Geuze Golden Blend, en dyr öl där priset förklaras av vad det är du kommer att köpa. Istället för att blanda, “blenda” 1, 2 och 3-årig lambic så har master blender Armand Debelder på Drie Fonteinen här också adderat 25% 4-årig lambic. Att lagra lambic så lång tid på faten tar inte bara tid utan det resulterar också i en mindre volym vilket trissar upp priset på ölet. I utbyte får man en ljuvlig lambic som skänker mer komplexitet och elegans till ölet. Ett måste för alla som gillar suröl!

Om Golden Blend verkade speciell så är det ingenting mot Lost Abbeys Mayan Apocalypse. Baserat på deras quadrupel Judgment Day har man försökt att få fram en öl som skulle hålla oss sällskap på vår väg mot undergången den 21 december 2012 – något som vi vid det har laget har märkt inte skedde. Genom att addera torkad chili, kanel och tamarind har man gett ölet mer hetta och variation, vilket går utmärkt med den redan småkryddiga och smakfulla ölet. Judgement Day lagras väldigt bra och jag ser inte varför Mayan Apocalypse skulle skilja sig på den punkten.

Där lämnar vi också T6-modulen för att sätta full fart mot T7-ölen. Bland dem kan vi snabbt beta av Stiegl DIPA, en dubbel IPA från österrike som ni finner en full recension och mer information om här – samt Thornbridge och Mountain Goats Thorny Goat som ni finner mer information och en recension av här. När vi ändå är innte på Australien så kan vi passa på att nämna att Holgates IPA har flyttats fram till maj, varpå den ej släpps på tisdag.

Att T7-öl är dyr öl råder det sällan någon tvekan över och förutom de ovan så har vi Samuel Adams Utopias 2012 som går loss på 1150 Kronor för en flaska och Mikkeller The Forager som slänger sig för 139 kronor för 37,5 cl. Utopias 2012 skiljer sig från tidigare år då Sam Adams nu firar att man släppt ölet i 10 år. Så förutom att ölet, som innehåller både ale- och champagnejäst samt lönnsirap lagras på Buffalo Trace Bourbon-fat så har man i år också lagrat ölet på portvinsfat från Portugal samt romfat från Nicaragua. “Ölet” är egentligen en blend av öl som legat på olika fat, där en viss volym av ölet härstammar från 19 år gamla Tripel Bock‘en – ölet som sedermera blev Millenium år 2000 och därefter Utopias. Så visst, det är ett stycke ölhistoria i den i år svartfärgade dekantereraren, men dyrt är det.

Speciellt och dyr är också Mikkellers The Forager, en stout på 6.6% brygd med tryfflar och som tagits fram tillsammans med USAs bästa cocktailsbar, Chicagobaserade The Aviary. För att få lite distans till priset på ölet så kan jag lägga till att det inte är mycket dyrare än vad du skulle finna en flaska för i Köpenhamn. Förväntningarna hos den som dricker ölet lär också sätta grunden för omdömet, så döm den utifrån en stout på 6.6% med en twist snarare än att förvänta er en magnifik och helt storslagen upplevelse.

Sist ut bland de lite mer kostsamma nyheterna, men bara näst sist ut i T7-släppet är Amagers ständigt prisbelönta imperial stout Hr Frederiksen som lagrats på Buffalo Trace-fat från destilleriet i Frankfort. 11% stark och lagrad på en av de bättre bourbonfaten så är dessa 50 cl inte alltför orimliga i pris, så vet du med dig att du gillar bourbonfat så är det här rätt öl för dig. Jag tror att jag kanske låter ölet stå till förmån för annat, men jag vet också att jag kommer att ångra mig. Amager är lätt ett av Nordens bästa bryggerier och de har både erfarenheten och kunskapen inom fatlagring för att lyckas ännu en gång. Istället kanske jag plockar en extra Penombre från Dieu du Ciel. Mörka IPAs kanske anses ha haft sin storhetstid, men när vi nu i samma släpp kan finna både Raven och Penombre så får man ta och prova båda två. Dieu du Ciel gör få saker som inte håller en väldigt hög klass. Bränt gräs, humlekotteolja, grape och mörkt kaffe – allt man gillar i en mörk IPA. Dryga 38 kronor känns dessutom helt överkomligt.

Så glad dyr påsk på er, nu avslutar vi med ett par korta recensioner på T6-ölen (och en av T7’orna).

3 Fonteinen Oude Geuze Golden Blend Matt syrligt doftande gammal träbänk som fått sura grannar på besök. Vare sig direkt uttorkande likt en Hansens men inte heller för enkelt utan här kommer hellre spektrat. Elegant, välklätt men mer bra om man gillar komplett helhet än en udd åt något håll. (Bättre+).

Baird Shimaguni Stout Lite annan karaktär, mer åt buskgrenar och landställets snår på vårkanten. Mild rostad, aningen soja och thai mat. 4.5% är lagom och den påminner om rätt typiska brittiska dry stouts. Även här inte prisvärd. (Bra(+)).

Baird Rising Sun Pale Ale Bra smak av humlekotte utan kåda eller tyngd, istället mer barr, örter och stjärnfrukt. Doften visar lite mer citrus och fruktjuice. Som en väldigt bra IPA man halverat men behållit en fräsch humling på. Priset är dock i övre laget. (Bättre-)

Lost Abbey Mayan Apocalypse Judgement Day Börjar snällt av likördränkta russin med lite hetta i sidan av munnen som sprider sig vidare, kanel kommer fram utan att bli för juligt då det går bra mot mörkare belgostilen i ”vanliga” judgment day. Lite bittert och kryddigt lattjar ner i halsen, men det är inte så tungt som de kan vara. Lär bli fin med allt från 6 till 24 månader i källaren, om inte längre. Inte så komplext, men inte så galet utan en lite ”upphottad” version bara. (Bättre/-).

Baird Suruga Bay Imperial IPA (T7) Lite ostig karaktär med inslag av lime, ångande milda mögelostar (på ett bra sätt, typ som jag kan tycka att Amarillo-humle kan ha) och vinbär med touch av inte så besk grape. Inga fel och det är en bra och inte för hård smällande beska, men återigen är priset en faktor som drar ner det hela. (Bra+).

2013-04-02, små partier

(modul, artikelnummer, namn, land, volym, pris, antal)

T5 11058 SKA Hibernal Vinifera Stout USA 355 29,90 7200
T5 11059 Ichtegems Grand Cru Cuvée 2010 Belgien 750 63,00 3000
T5 11743 Lagunitas Cappuccino Stout USA 650 89,50 5160
T5 11082 Thornbridge Raven Black IPA Storbritannien 500 39,90 10008
T5 11081 Amager The Sinner Series Gluttony Danmark 500 54,00 10080
T5 11078 Green Flash Le Freak Ale USA 355 44,90 6000
T5 11083 Schneider TAPX Meine Sommerweisse Tyskland 750 109,33 3072
T5 11198 Hantverksbryggeriet Kosacken Imperial Stout Sverige 330 35,90 5000
T5 11084 Dieu du Ciel Rosée d’hibiscus Kanada 341 35,00 4000

T6 11049 Baird Rising Sun Pale Ale Japan 360 59,90 1296
T6 11050 Baird Shimaguni Stout Japan 360 59,90
T6 Drie Fonteinen Oude Geuze Golden Blend Belgien 159,00 375 1.020
T6 11090 Lost Abbey Mayan Apocalypse Judgment Day USA 375 79,00 996

T7 11048 Baird Suruga Bay Imperial IPA Japan 360 59,90 1296
T7 11051 Holgate Emptress Australien 500 158,60 (ser ut att vara borttagen/flyttade på senaste listorna)
T7 11086 Thornbridge Thorny Goat Moccha Porter Storbritannien 500 49,50 1104
T7 11085  Stiegl DIPA Österrike 750 109 480
T7 11077 Samuel Adams Utopias 2012 USA 720 1150,00 120
T7 11091 Mikkeller The Forager Danmark 375 139,00 360
T7 11092 Amager 2012 Hr Fredriksen Buffalo Trace Edition Danmark 500 119,00 396
T7 11778 Dieu du Ciel Penombre Kanada 341 37,90 1368

Vad betyder T-indelningarna

B = Beställningssortiment BAS = Alla butiker
T1 = Tilläggsmodul (butiken hyllför BAS samt T1)
T2 = Tilläggsmodul (butiken hyllför BAS, T1 samt T2)
T3 = Tilläggsmodul (butiken hyllför BAS, T1, T2 samt T3)
T5 = 30-tal butiker (egentligen 40 butiker inklusive vinkällarbutikerna)
T6 = Mer eller mindre samma som T7, men med mer information på Systembolagets hemsida
T7 = Vinkällarbutiker (Göteborg, Malmö och Stockholm) T9 = Valfritt för butik att hyllföra. Kan av kund beställas styckvis i samtliga butiker

Två stycken Sverige- eller åtminstone Norden-aktuella bryggerier är även tillsammans Sverigeaktuella med sin gemensamma öl. Lät det krångligt? Brittiska Thornbridge, ett av de brittiska bryggerierna som importören Galatea lanserade i fjol blev snabbt populära bland svenska öldrickare med öl som Bracia, Jaipur och Raven (som även den släpps nu på tisdag). Om någon vecka kommer de också på Sverigebesök för att ha ölprovningar i Stockholm, Malmö och Göteborg. Mountain Goat från Australien dök upp lite kort i September 2012 med sin IPA, men alla de svenskar som besöker ölfestivalen Copenhagen Beer Celebration kommer där att få möjligheten att prova fler av deras öl.

Det de båda bryggerierna har tillsammans är slutligen deras andra gemensamma samarbetsbrygd Thorny Goat. Är man inte en som håller koll på just Thornbridge så kanske man har missat att de gör rätt häftiga samarbeten och på listan över samarbetspartners finner vi minst sagt kända bryggerier; Kernel, Sierra Nevada, Terrapin och Dark Star, bara för att nämna några. De båda bryggerierna har en viss australiensisk touch, Mountain Goat för att de är från Australien och Thornbridge i form av sin production manager australiensaren Caolan Vaughan. Deras första samarbetsbrygd blev en version av thornbridges Raven som man gav en australiensisk touch genom en rejäl humling med humle från Nya Zeeland och Australien.

Inte ville man nöja sig där utan tanken var att ta en av Moutan Goats öl och ge den en touch av Thornbridge – vilket resulterade i Thorny Goat, som nu släpps här i Sverige på tisdag. Ölet är en 6% stark mocha porter med kaffe, vaniljbönor och choklad och släpps i T7-modulen, säljs i 500 ml flaskor som kostar 49,50 styck. 1104 flaskor kommer att säljas och samlar du på artikelnummer så är det 11086 som gäller.

Thornbridge/Mountain Goat Thorny Goat

Utseende:  Mörkt brun vätska som skimrar i rubinrött, krämigt cappucinoskum med en gräddig topp.
Doft: Aromen är mild och ger tankar åt snällt rostat kaffe med tydliga toner från kaffebönorna som smälter in i de bittrare områdena där jag känner mer utav choklad och lite vanilj. Ölet är ju bara på 6% men jag tycker ändå att de finns en värmande ånga i doften. Om ölet börjar som en balanserad och brittisk kaffe mocha så slutar den med en liten klick vaniljsyrup.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mild är ledordet genom hela ölet och även smakerna är av mild mochakaraktärer med lena chokladsmekningar och inte alltför stark espresso. Aningen bitter choklad, just sådär lagom torr där det vildaste som sker är en antydan till komplexitet från de värmande inslagen från alkoholen.

Betyg? – Bra+. Jag har nu druckit ölet två gånger och kan bara sammanfatta det som att ölet har växt på mig, mycket för att jag skaffade rätt referens. Tänker du Southern Tier Mocha så är det mer “imperial” med högre alkohol, extra smak, extra kraft och pang på. Förväntar du dig kraftigt så är det en risk att du blir besviken. Thorny Goat drar mer åt de rena och lättdruckna brittiska porterölen – fast med en twist genom tillskottet av vanilj, kaffe och chokladen. För 50 kronor per flaska är den helt klart prisvärd!

En av de öl som åtminstone i Sverige satte igång den nya britt-vågen som kommit att förändra mången öldrickares syn på den brittiska ölrevolutionen får nog sägas vara Jaipur från Thornbridge Brewery. Det är en IPA utan höga nivåer av någon bokstavskombination eller komplexa humlearrangemang, istället får du en rättfram  citrusfräsch IPA som levererar det du vill ha i form av en daglig humlefix. 5,9 % alkoholstyrka är i det övre segmentet för öl du kan dricka någon flaska av och ändå känna att du kan styra Warrio på Martio Kart utan att misslyckas helt med rymdbanorna. Att Galatea också pressat ned priset på en 50 cl stor flaska till 27,90 kr (artikelnummer 1626 för alla artikelnummerfantaster) är inget jag känner kommer att orsaka uppståndelse eller rabalder utan tvärtom är det något som kan stilla humleabstinensen utan att kosta mer än en bättre häftapparat.

Thornbridge Jaipur

Utseende: Ölet är klart gyllengult, kanske lite mattare med ett kladdigt skum med härligt gräddig topp.
Doft: Gräddigt var det. Doften slår på direkt med inslag av fruktcocktail av banan, mango och apelsiner som serveras med en klick grädde. Humlekryddningen ger öriga inslag och legobitar av grape som fäster sig med det övriga doftspektrat och tonar ned det fruktigt söta.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fruktkalaset är mer strukturerat och i kontorslandskapet finns allt från grapehörnan och det lilla honungsbordet till humlekådesupporten och jordiga, mer kryddade inslag. Sveps snabb ned tack vare väldigt bra lättdruckenhet och en passande maltighet som ger ölet en elegantare finish.

Betyg? – Bättre-. Lättdrucken, smakrik, ren. Inte direkt något som kan tappa på en vecka eller två och med ett bra pris och bra tillgång så lär det hela tiden vara färska flaskor på hyllorna. Prisvärd vardags-IPA.

Det händer som vanligt väldigt mycket i det ölsverige som inte består av Stockholm och den här veckan stoltserar Ölrepubliken i Göteborg med en Small and Crafty-vecka med extra fokus på mindre svenska bryggerier som South Plains, Brekeriet, Pang Pang m.fl. Från Göteborg hämtar vi också dagens öl. Hemmabryggeriet ODD Brewing består av ett fyramannateam där Johann Hoffman och Fredrik Johansson står vid fronten för själva ölbryggningen och är grundarna bakom deras vision om en hybrid av belgisk öl med en moderniserad approach. De har sammanfattat sin syn i den enkla frasen Odd Traditional, lite annorlunda men utan att gå alltför långt ifrån det traditionella.

Vi mötte dem för ett tag sedan i Göteborg för att ta en öl och snacka lite om deras bakgrund och framtid och både vad gäller ölen och deras tankar om den och vad de själva vill uppnå så fick jag associationer med Brian Strumke från amerikanska Stillwater som även han försökt att modernisera traditionell belgisk öl. Att addera olika kryddor eller smaksättare till ölen ska vara lika ofrämmande som att ha traditionellt sätt otippade humlesorter och även om fler har gjort det så är det få som försökt att skapa en hybrid av det moderna, amerikanska och belgiska. Det som är desto vanligare är snarare att hålla kvar till antingen belgiskt eller amerikanskt och inom det området sedan smaksätta öletl. För det handlar inte om att sätta ett märke på ölet eller att ha ett visst ursprung, det finns redan så mycket IPA, stout och pale ale att det viktiga istället ska vara att göra den typen av öl man känner för och själva gillar. Här i ligger också den nyktra självinsikten som jag tror kan vara framgången bakom att få fram hybrider och som grabbarna verkar besitta. Håll koll på dem på Facebook för senaste nytt.

Kikar vi på ölet och tar deras ODD Wit så är basen en witbier som fått kryddning av rabarber, lime och koriander för att sedan humlas med Citra och Styrian Goldings. Genom att låta den jäsa ut ordentligt så blir den torra karaktären och de 5,3% alkohol en perfekt kombo till fräscha maträtter och som törstsläckare på sommaren, något vi märkte fungerar även i ett kyligt Stockholm i mars.

ODD Brewing ODD Wit

Utseende: Ner i glaset sköljs en disigare halmgul öl, lagom ofiltrerat och torrt till utseended. Toppen pryds av ett vitt, kompakt skum, ser bra törstsläckande ut.
Doft: Fräshören är det första som står ut vid första sniffarna; de torra kryddiga inslagen från ljus malt och jästen ger också antydan till en bra syra som skär igenom toner av peppar, lime och apelsin. Rabarbern är mer framträdande än vad jag förväntade mig och med sin speciella arom gifter den sig fint med limen. Det är friskt och intresseväckande, för doften är inte pang på utan milt blommig med frukterna vilket får näsan att jobba.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Syran i limen och rabarbern kommer även utmärkt till rätta i smaken där fruktigheten av söt lime, apelsin och rabarber står artigt i en rak linje för dig att skaka hand med en i taget. Jag får associationer med barndomens förvirrade stunder under blommande körsbärsträd och också vissa inslag av vinbär.

Betyg? – Bättre/(+). Ett högt betyg till en öl som inte har något tydigt fel utan som båda gångerna vi provat det imponerar med sin fräshör och smaker som är enkla men välkomponerade. Det är läskande, det är bra och jag tycker att man lycas få till en hybrid och något eget snarare än en amerikansk belgisk wit eller en modern belgisk wit. Det är mycket lovande för framtiden.