Det händer som vanligt väldigt mycket i det ölsverige som inte består av Stockholm och den här veckan stoltserar Ölrepubliken i Göteborg med en Small and Crafty-vecka med extra fokus på mindre svenska bryggerier som South Plains, Brekeriet, Pang Pang m.fl. Från Göteborg hämtar vi också dagens öl. Hemmabryggeriet ODD Brewing består av ett fyramannateam där Johann Hoffman och Fredrik Johansson står vid fronten för själva ölbryggningen och är grundarna bakom deras vision om en hybrid av belgisk öl med en moderniserad approach. De har sammanfattat sin syn i den enkla frasen Odd Traditional, lite annorlunda men utan att gå alltför långt ifrån det traditionella.

Vi mötte dem för ett tag sedan i Göteborg för att ta en öl och snacka lite om deras bakgrund och framtid och både vad gäller ölen och deras tankar om den och vad de själva vill uppnå så fick jag associationer med Brian Strumke från amerikanska Stillwater som även han försökt att modernisera traditionell belgisk öl. Att addera olika kryddor eller smaksättare till ölen ska vara lika ofrämmande som att ha traditionellt sätt otippade humlesorter och även om fler har gjort det så är det få som försökt att skapa en hybrid av det moderna, amerikanska och belgiska. Det som är desto vanligare är snarare att hålla kvar till antingen belgiskt eller amerikanskt och inom det området sedan smaksätta öletl. För det handlar inte om att sätta ett märke på ölet eller att ha ett visst ursprung, det finns redan så mycket IPA, stout och pale ale att det viktiga istället ska vara att göra den typen av öl man känner för och själva gillar. Här i ligger också den nyktra självinsikten som jag tror kan vara framgången bakom att få fram hybrider och som grabbarna verkar besitta. Håll koll på dem på Facebook för senaste nytt.

Kikar vi på ölet och tar deras ODD Wit så är basen en witbier som fått kryddning av rabarber, lime och koriander för att sedan humlas med Citra och Styrian Goldings. Genom att låta den jäsa ut ordentligt så blir den torra karaktären och de 5,3% alkohol en perfekt kombo till fräscha maträtter och som törstsläckare på sommaren, något vi märkte fungerar även i ett kyligt Stockholm i mars.

ODD Brewing ODD Wit

Utseende: Ner i glaset sköljs en disigare halmgul öl, lagom ofiltrerat och torrt till utseended. Toppen pryds av ett vitt, kompakt skum, ser bra törstsläckande ut.
Doft: Fräshören är det första som står ut vid första sniffarna; de torra kryddiga inslagen från ljus malt och jästen ger också antydan till en bra syra som skär igenom toner av peppar, lime och apelsin. Rabarbern är mer framträdande än vad jag förväntade mig och med sin speciella arom gifter den sig fint med limen. Det är friskt och intresseväckande, för doften är inte pang på utan milt blommig med frukterna vilket får näsan att jobba.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Syran i limen och rabarbern kommer även utmärkt till rätta i smaken där fruktigheten av söt lime, apelsin och rabarber står artigt i en rak linje för dig att skaka hand med en i taget. Jag får associationer med barndomens förvirrade stunder under blommande körsbärsträd och också vissa inslag av vinbär.

Betyg? – Bättre/(+). Ett högt betyg till en öl som inte har något tydigt fel utan som båda gångerna vi provat det imponerar med sin fräshör och smaker som är enkla men välkomponerade. Det är läskande, det är bra och jag tycker att man lycas få till en hybrid och något eget snarare än en amerikansk belgisk wit eller en modern belgisk wit. Det är mycket lovande för framtiden.

Humlade mörka ales har fått ett rejält uppsving de senaste åren och med etableringen och fjolårets explosion av mörka IPAs så får de väl anses vara här för att stanna. Något jag har svårt med i mörka IPAs är att de ibland kan bli för rostade och få en humleprofil som drar för mycket åt bränt gräs, olja och en kryddig finish som tar över allt vad balans heter – kort och gott är det som om alla övriga smaker dränks i ett obalanserat regn av diesel och humlekottar. Vissa öl har dock stått ut och till exempel Mohawks Whiteout Stout hade en fin variation av humle för att vara en imperial stout; aska, humle, choklad och bränt gräs föll ihop riktigt bra. Långt ifrån alla öl lyckas med det och när det väl sker så börjar hjärnan arbeta frenetiskt med att hantera lyckoruset av att äntligen få se hur den här typen av öl med rätt odefinierbar härkomst kan vara så pass bra. Nu har det skett igen och det lagom till påsken.

I år släpps två stycken påsköl från Sigtuna Brygghus; en modern ljus veteöl, Påskweizen, brygd av Emil Lindén och så den kaxigare mörka ale’en Dark Easter Ale från Matthias Hammenlind.  Sigtuna Dark Easter Ale är en mörk ale med en givmild mängd humle från USA och Nya Zeeland, engelsk svartmalt, rostad malt och rostat korn och redan på Systembolagets provning utav påskölen så var det en öl som både jag och M2 gav höga betyg och placerade som vinnare bland påskölen. För en 33 cl flaska får du betala 22,90 (artikelnummer 1381) och ölet släpps nu på måndag den 11e.

Sigtuna Dark Easter Ale

Utseende: Mörkbrun vätska som inte är lätt att få ljus igenom, något ljus chokladbrunfärgat skum med chokladpuddingsgräddig topp.
Doft: Att en öl kan ha så bra balans mellan just mjuk, fruktig chokladpudding, med bittrare inslag med saltlakrits och en aning skånerost är svårslaget. Det är fylligt, mjukt som attan och spelar in på register av komplexare kombos av bittert och sötfruktigt som få lyckas få till. Här har man hittat perfekt och framförallt är det djupet mellan riv och restsötma som skiljer den mot liknande öl som ofta fastnar i en för bittertorr och kryddig beska.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Direkt slår alla ljuvliga smaker på rätt tangenter på tungan, chokladmousse med en eller två espressoshots och lite mörk sirap, örtig humle som inte blir gräsig eller torr utan som bara ger samma kontrast till sötman som rågmalt ibland kan ge. Saltlakrits och tallbar för tankarna åt mörka IPAs medan restsötman och inslagen av choklad ger en lång och välsmakande finish. Väldigt bra variation mellan kryddigheten och de lena, fylliga smakerna som klingar av med sötman.

Betyg? - Bäst. Det här är helt i min smak. Allt från de mjuka, runda smakerna inspirerade av en stout till de mer rostade, kryddiga inslagen. Kan verkligen se hur den passar till det rekommenderade örtkryddade lammet med sitt fina kött och krydda som kommer att få sällskap av motsvarande karaktär från ölet, eller som Matthias själv rekommenderar det; “försök inte att dricka Dark Easter Ale till påskmaten utan vänta tills släkten stuckit hem. Dra då på hårdrocksbandet Darkthrone och njut“

Varning: Nedan inlägg behandlar polsk öl med honung och är skrivet av en Manker som ser ölet för vad det är; vi har inte fått pengar för inlägget eller var fulla när det skrevs. Jag tycker faktiskt om det här ölet (kan vara värt att betona då man ibland får skit för att gilla “ocreddig öl”).

Vad säger ni om jag påstår att en av mina bästa ölupplevelser i år har varit med en smaksatt polsk öl? Sellout? Fake? Poser? Polen är kanske inte känt som ett av de bättre europeiska ölländerna men faktum är att många av de icke-polska massproducerade lagerölen jag har provat inte kan jämföras ens lite med deras polska motsvarigheter. Nu ska jag inte dra alla polska öl i samma hyllning, för många av deras mörkare öl är överdrivet söta och ofta rätt smaklösa, men ljus lager får man ändå erkänna att de gör rätt bra. Att på tysk manéer dra lite grenadine eller fruktsyrup i sin lager, som såklart serveras med sugrör är inte heller något som får en att rynka på ögonbrynen, likaså att hälla honung i ölet.

Nersjunken i en rymlig soffa på den hemtrevliga polska restaurangen Krasnopolski i Stockholm, lagom (rätt så…) bakfull och med ett sug efter allt annat än öl kändes ändå en “Perla Miodowa” som något som tillfredsställde två behov; det var en ny bekantskap och det kändes sött, läskande och lättdrucket – med andra ord allt en bakfull Manker suktade efter som sällskap till sin förrätt bestående av dels en portion rejält tilltagen fågellever och en portion gourmetister. Bör tilläggas att maten var ruskigt god, mer än prisvärd och rustikt polskt, så gå dit och drick och ät polskt! Mjöden är super!

Men ölen var det. Browary Lubelskie (Van Pur) är väl inte något som känns igen, inte heller har deras svenska distributör Alcohol Import for Scandinavia (AIS) HB tidigare gjort så stort väsen av sig. Där satt vi dock och redan i glaset var det en synligt fräsch öl som hälldes upp. Skeptisk och med “ölnörds”-ögonen på så tog jag mig en klunk och direkt kom en glädjande känsla i kroppen – det här var fasiken bra. Genuin smak av honung och inte massa sötningsmedel eller annat skräp, 6% stark och vipps, där var glaset tomt. Ölet, liksom den icke smaksatta vesionen Perla Export, finns genom Systembolagets beställningssortiment och jag och en vän har redan tänkt att lägga ne order om 2-3 lådor till våren. För det  här är inte en fantastisk öl, det är en läskande och perfekt öl att umgås med eller att bara sitta och mumsa på i vårsolen. Fram till månadsskiftet kostar de också helt ruskigt lite, 17,90 för 50 cl Perla Miodowa och 16,50 för 50 cl Perla Export. Vill ni prova den på krogen kan ni kika in deras hemsida eller kolla med dem via Facebook för att se vart de har levererat den just nu.

Perla Miodowa

Utseende: Matt gul vätska som för tanken åt lättare veteöl, vitt poröst skum med gräddigare topp.
Doft: Rätt typisk lagerölsbas med något syrlig citrus, aningen gräsig krydda och en härlig honungssötma av det mer genuina slaget.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rund len sötma med råhonung som livar upp smakerna av citrus och metallburk. Eftersmaken räddas verkligen upp av den härliga honungssmaken som botar en annars rätt typisk metallisk lageröl med inslag av örter, gräs och halm.

Betyg? – Bra-. Självfallet är inte detta en av världens bästa lageröl men anledningen till att jag första gången jag drack den föll för dess fina honungskaraktär var att den kändes genuin och fungerande underbart läskande när vi satt där, bakfulla på en restaurang och åt rätt så fet mat. Det här är en törstsläckare med “något mer”. Därav betyget, det är prisvärt och saknar direkta fel eller bismaker. En ren lageröl som vägs upp av en väldigt bra honungssötma.

Perla Export

Utseende: Klar högyllene vätska med vitt kompakt skum med små bubblor och gräddigare topp.
Doft: En rätt plain doft; lite flingor, citrus och en liten nypa örter. Doftar europeisk standardlager.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken, eller det som smakar i munnen är av ljus malt och vissa nordeuropeiska humletyper som ger måttlig krydda till smaken. Dock är det liksom med en stor del polska lageröl väldigt rent och inte samma “burksmak” man ofta kan känna i massproducerad lageröl. Slutar med lite citrus, ljus kaka och corn flakes.

Betyg? – OK+. Inga fel, inga konstigheter men inte heller något som gör att den sticker ut. Ett bra val för de som tycker att många masslagers får skumma bismaker efter en stund.

Widmer Brothers har som sagt blivit ett nytt inslag på den svenska ölmarknaden och liksom Redhook och Kona Brewing så tillhör de bolaget Craft Brew Allicance vilket vi skrev mer om i samband med att vi provade Redhooks öl. I vintras kunde vi prova deras Brrr Winter Seasonal och förutom nedan två IPAs så kan man idag hitta den väldigt stabila mörka IPA’n Pitch Black. Den svenska distributören Brewery International menar att man börjar såhär och känner av varandra så får vi se framöver vad mer för spännande som kan dyka upp, bland annat har Widmer Brothers ett par väldigt bra dubbel IPA’s samt en omtyckt Russian Imperial Stout – med eller utan hallon.

Ölen vi provar här nedan är i tur och ordning Falconer’s IPA som ingår i deras Rotator IPA Series där man på olika sätt kryddar till en IPA genom en ovanlig humlesort eller rakt på med vanliga kryddor. Falconer’s IPA är inspirerad av och en honör till bryggaren Glen Falconer som olyckligt gick bort 2002. Hopunion LLC har även dem hyllat Glen på sitt sätt, genom en egen “humleblend” – Falconer’s Flight (med bland annat Citra, Sorachi Ace och Simcoehumle) vilken använts som aromhumle i den här IPAn på 7% alkoholstyrka och 65 IBU. Mixen har en tropiskt fruktig, citrosvass och blommig karaktär vilket passar bra ensam i en IPA. För bitterhumle använd Alchemy-humle.

Den andra ölen såg världens ljus 2008 i samband med Oregon Brewers Festival – Nelson Imperial IPA. Ölet som vigts åt alla världens humletokar är kryddad med humlesorterna Alchemy, Nelson Sauvin, Cascade, Willamette, en IBU på 70 och en alkoholstyrka på 8,6%. Med lite mer sötma från den rikliga mängden karamellmalter så ska detta tydligen vara en rätt så balanserad IIPA, om bryggeriet själv får uttrycka sig. Just Nelson Sauvinhumle är något jag ibland kan vara skeptisk mot då den lätt kan bryta igenom för mycket, men vi får väl se.

Ölen finner ni som sagt på välsorterade ölkrogar där vi får se vad vi kan finna från Widmer Brothers, Kona och Redhook framöver.

Widmer Brothers Rotator IPA Series – Falconer’s IPA

Utseende: Aningen mer rödskimmrande bärnstensfärgad vätska med rätt enkelt men fint vitt skum.
Doft: Röda bär, stenfrukter och rund karamell. Rätt så tydliga inslag från humlen som aldrig briserar och släpper loss allt det man ändå anar; vilket i längden ger en fokuserad och balanserad doft.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Snäll i munnen och likaså en snäll beska som stramar åt lite först efter några sekunder. Däremellan får du bekanta dig med en bred och direkt bas av malt som går in i det “något mindre färsk IPA”-stadiet där gräsigare, smått kådabetonad karamell- och kakmaltstonerna blir tydligare och fruktigheten som trots allt anas i form av mild grape, inlagda persikor och stenfrukter hamnar lite i skymundan. Även när ölet har fått stå i glaset i en timme har den en väldigt bra smak med rund maltighet men där den friska humlefruktigheten elegant kommer igenom.

Betyg? – Bra/(+). Jag gillar att vi får mer variation på IPAs i Sverige och att vi får bekanta oss med fler märken varpå vi i längden också kanske kan få prova dem färskare än vad de ibland är när de kommer hit. För tyvärr är många IPA’s rätt dammiga när de kommer hit. Falconer’s IPA är lite mittemellan och har en humleprofil som snarare bör tas som “ovanlig” snarare än “sämre” när det egentligen bara är en något annorlunda smak- och doftcocktail. Med allt detta sagt så tror jag att jag gillar vad den här ölen erbjuder, en snäll IPA att dricka på krogen – gärna till mat – när man vill ha lite beska, lite humleriv men inte låta ölet vara i centrum.

Widmer Brothers Nelson Imperial IPA

Utseende: Klar orangegyllene vätska med smutsigare vitt skum med minimala till mellanstora bubblor.
Doft: Söt karamell, citrus och fruktkorg – en dofttrio som ibland säger lika mycket som min förmåga att urskilja och sätta fingret på dofter, som begränsningen i de dofter som faktiskt finns. Sötare grape och kanske lätt vinösa inslag från söta vita viner, men en bit ifrån de då och då aggressiva Nelson Sauvinaromerna.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig, rund och mysig i munnen. Precis som Falconer’s är själva munkänslan det stora plusset och här är dessutom smakerna mer bekanta. Nelson Sauvinhumlens annars rätt karaktäristiska smaker är här utbalanserade mot den runda, dansanta maltigheten ,och fruktigheten tonas ned lite medan florala och sötakiga frukter och en liten skvätt mogen grapefrukt vaggas in i den sötare finishen. Sötman på båda de här ölen är utmärkt och balanserar humlen riktigt bra, de gör också att det känns som att den åldrats bättre och den ibland matta smaken IPAs med en undermålig maltkropp kan ha är långt bortjagad.

Betyg? – Bra+/Bättre-.  Igen är det en balanserad, kanske något blyg öl där sötman verkligen skapar helheten i ölet och hela grunden för att släppa fram fruktigheten. Det är ingen enastående öl men jag uppskattar verkligen den här typen av balans i en annars rätt alkoholpotent DIPA. Båda ölen är väldigt bra för de som just börjar finna sin väg in i humleträsket eller de som föredrar en rundare maltighet i sina IPAs.