Vill börja med att tacka Marc från Brill & Co samt Johan och alla på Bishops Arms Folkungagatan för en fantastisk trevlig gårdagkväll med oss på BeerSwedenForum. Det kommer hända mycket där framöver så gå med och ta del av Europas största ölcommunity.

Säga vad man vill om att Anheuser-Busch InBev köpte upp Goose Island varpå vissa ändringar har skett, men grymma imperial stouts kan de fortfarande göra. En av de imperial stouts många framhåller som en av sina favoriter är Bourbon Country Stout – en i mitt tycke underbar bourbonlagrad imperial stout. Night Stalker, som finns på Monks restauranger i Sverige och på en och annan krog är baserad på BCS men istället för att lägga ölet på bourbonfat så har man torrhumlat ölet rejält (Mt. Hood och Simcoe). Trots flera besök på Monks så har jag aldrig provat den, förens nu och då passade jag även på att välja en flaska från början av 2010. Förhoppningsvis är den lite extra rund efter de dryga 2.5 åren.

Goose Island Night Stalker 

Utseende: Brunsvart vätska med ett brunt skum som dör ned rätt snabbt.
Doft: En trevlig kompott av kaffe, mörkt trä och ek med inslag av likör, bär och mocha. Tankarna går till likörchoklad med espressotouch. Doftar elegant av mjuk chokladdröm.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Söt- och saltlakrits ger en variation på sälta och sötma som passar bra in med både choklad- och kaffesmaken liksom en måttlig beska. Tycker mig finna inslag av glöggkryddor (mest nejlika) som gör sig väl med kakaosmaken.

Betyg? – Bäst. Det här är underbart, en bomber per person utan problem. Bra sälta, massa kaffe, espresso, glöggkryddorna, lakritsen av både söt och salt. Komplex och underbar balans. Har verkligen vunnit på att stå något år då den slutar i en ljuvlig mochachokladdrink. När man dricker den här förstår man varför BCS är så omtyckt för det är riktigt bra, så är ni i Stockholm – besök Monks och prova dig en flaska eller två innan de tar slut!

Om några timmar packar vi ihop och beger oss till Bishops Arms Folkungagatan där vi ikväll har ett Beer Sweden Forum meeting med glada ölintresserade stockholmare. Det ska bli riktigt kul att möta alla nya och gamla vänner och så har Brill & Co lovat att dyka upp och hålla i en spännande provning. Oavsett kunskap eller grad av intresse, gillar du öl så gå med på forumet som är en riktigt bra samlingsplats för svenska öldrickare.

Många av oss har säkert halvskamsna minnen av hur vi på St Patrick Day för en kväll låtsats vara irländare och sveper Guiness och Newcastles med grön karamellfärg i medan vi på brytande engelska skrålar med i Pogues Fairytale of New York. Åtminstone är det de associationer jag får till “grön öl”, vilket nu har kommit att ändras.

Belgiska Brasserie Fantôme är mest kända för sina stora bredd av saisons med allehanda smaker (äpple, choklad, mörk stoutvariant etc) och deras Magic Ghost är inget undantag. En Belgisk strong ale/saison som har bryggts med grönt te vilket har gett den en helt neongrön färg. Innehåller det te så måste det ju vara nyttigt? Men är det gott då?

Fantôme Magic Ghost

Utseende: Neongrön färg på vätskan som skulle kunna fungera som lysrör om man inte visste bättre, vitt poröst och äggvitefluffigt skum.
Doft: Om utseendet väcker nyfikenhet och spänning så är doften partiet där du undrar vad det är du har i ditt glas. Mild farmhouse ale-toner (citrus, lite funk och jäst), alger och en gnutta lime. Inte alltför tydliga dofter om man inte verkligen letar.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt lätt i munnen vilket känns passande. Saisonen smakar stiltypiskt av kryddor, citrus och jäst men det är en återhållsamhet som gör den väldigt drickbar och något mer elegant. Finner smaker av lime, grape och en gömd sötma som tampas med att den samtidigt är porös till kroppen och rätt torr. Slutar med en viss fruktighet och en torr finish.

Betyg? – Bra+. Rätt speciell öl, men ändå inte så speciell om den hade provats utan att kunna se ölet. Har viss komplexitet och variation mellan smakerna men i längden är den inte mer än en halvrolig saison och med 8% borde alkoholen kunna lyfta smakerna lite väl kan jag tycka.

När Lost Abbey med sina ondsinta tolkningar av Belgiska öltyper åker över till galningarna på BrewDog för att göra en gemensam öl så är det ju inte konstigt att alla med en gnutta ölintresse höjer ett ögonbryn. BrewDogs tidigare amerikanska samarbete, då med lika galna Three Floyds, utmynnade i Bitch Please som fick ett varierat mottagande men som nog också har krävt sin lagring. Förväntningarna var med andra ord ärtt höga och när det blev klart vad det skulle bli för öl – en imperial porter på 10% som skulle lagras på romfat i 12 månader. Visst måste vi hålla med om att namnet Lost Dog är både roligare och bättre än Glen Diego vilket var det andra förslaget. Det var ett tag sedan Lost Dog släpptes och har man följt lite av vad som har skrivits om den så ser man ett liknande mönster mot BrewDogs AB:08 som verkligen har delat upp BrewDog-fantasterna, är bryggeriet i en svacka eller är det bara vi som blivit mer kräsna?

BrewDog/Lost Abbey Lost Dog

Utseende: Ur flaskan kommer en mörk, mörkt brun vätska med lite mörk mörk brun lite kladdbrunfärgat skum som snabbt stiger till himlen och försvinner. Ser lite tunn ut i glaset.
Doft: De första aromerna drar åt syrlig sirap och sura äpplen med viss sälta som lyckligtvis övergår till choklad, kaffesump och karamell. Tyvärr är jag inte helt övertygad och balansen mellan grundölet och den långa lagringen som den utsatts för är inte helt på topp i mitt tycke. För att vara romlagrad ät den lite spritigare och saknar de rätt söta och angenäma romtonerna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt i munnen och smaken är lite därefter med vattniga svsiskon, plommon och äpplen. På plussidan är det en god smak av päron och mörkt bränt socker och mörk rom. Övergången till sirap och torkade frukter med viss klibbighet är uppskattad men räddar tyvärr inte helhetsintrycket.

Betyg? – Bra. Det är en helt okey och rätt bra öl, men jag blev besviken och mina förväntningar kom inte i närheten att införlivas. Samtidigt kanske en 12 månader lång romlagring av en imperial porter ger en öl som just denna och därför vill jag inte heller vara alltför negativ. Tyvärr var den för spritig för mig och saknade balans så sista dropparna åkte i vasken. Jag har två flaskor kvar och precis som med Bitch Please hoppas jag att de ska vinna på att “stilla” sig något och få ihop smakerna.

Alla bryggerier borde verkligen ha en riktigt bra folköl, punkt. Tyvärr är det allt som oftast mest kostsamtatt för mindre bryggerier att brygga öl med folkölsstyrka sett till hur mycket av kapaciteten som krävs. Om man dessutom hade gjort en folköl och släppt den på 75 cl-flaskor, och gjort ölet av en något mindre vanlig öltyp – hur skulle det gå? I Belgien har det varit rätt vanligt med så kallade “Table Beers”, öl med en alkohol som ofta ligger runt 1.5% och som inte sällan serveras i större flaskor (och inte sällan i skolor…). Med flaskvatten och läsk så har dessa öl blivit något mer sällsynta men det verkar som om en liten uppsving kan vara på väg. Under Copenhagen Beer Celebration hade Brian Strumke från Stillwater med sig en Table Beer och nedan är Jester Kings Table Beer Le Petit Prince, en av världens bästa lågalkoholsöl enligt ratebeerianerna.

Den senare är en mildare variant av gårdagens Noble King, med andra ord en välhumlad farmhouse ale med tjeckisk Saazhumle samt East Kent Golding. Med 2,9% alkohol så är det en öl som man gladligen kan ta en flaska själv av utan att behöva oroa sig för att se syner eller plocka upp grannens pelargoner för att sedan gömma dem i sin cykelkorg. Vi kanske inte behöver hoppas på öl i skolorna, men åtminstone mer högkvalitativ folköl ute i butikerna.

Jester King Le Petit Prince

Utseende: Det är en matt guldisig vätska som placerar sig i glaset, skummet är smutsigt och lägger sig som moln ovanpå vätskan.
Doft: Doften då, om man nu vill påstå att en sådan finns? För det är inte lätt att uppfatta den och det är inga direkta aromatiska underverk som bubblar upp och försvinner in i våra förväntansfulla näsor. Men papper, “ljust”, pepparkorn av blandade slag, citron- och apelsinskal samt det vita innandömet från dessa är väl lite associationer man kan få fram.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. En fräsch och lagom fyllig känsla i munnen sprider sig tillsammans med smak av citrus, ljusa kakor och en mild touch av farmhousejäst. Det är precis rätt dos torr pepparkrydda för att fungera som en törstsläckare och det blir inte pannkaka av kroppen i ölet som annars är en risk med lågalkoholöl. Torr halmbeströdd jord med slumpvis utspridda humlekottar och apelsinskal.

Betyg – Bra+/Bättre-. Imponerande läskande och lättdrucket. Just rätt nivå på kryddigheten i ölet och en passande torr finish. Kanske dör smakerna lite snabbt, men vad kan man förvänta sig? Någon smakexplosion blir det heller aldrig men det förväntas eller behövs inte heller, det är är läskande och gott.

Humle och vildjäst öl är en kombination som brukar kunna fungera rätt bra. Tar vi t.ex. Mikkeller/Stillwater Our Side eller Flying Dog In der Wildeman Farmhouse IPA (som nu finns på flaska, vilket vi gillar!) så är det två bra exemplen på öl som lykas blanda det bästa hos två lika spännande ölstilar. Farmhouse IPA’s har inte riktigt slagit lika mycket i Sverige och troligen för att “farmhouseöl” i sig inte är alltför vanligt. “Farmhouse” skulle man nog kunna definiera som användandet av vildjäst, ofta i ackompanjemang med så kallad “noblehumle” och kan röra sig mellan IPA, vanlig ale, saison eller andra oftast (men inte alltid) ljusa öltyper.

Texasbryggeriet Jester King (de som gjorde den för oss svenskar mer välkända Black Metal) gör sin twist på en farmghouse ale med en stiltypiskh humle i form av tjeckisk Saaz och East Kent Goldings. Ölet är ett av fem “year-round”-öl och finns tyvärr inte i Sverige för närvarande (Ölbutikken i Köpenhamn däremot..).

Jester King Noble King Hoppy Farmhouse Ale

Utseende: En mjuk dov aprikosfärgad vätska med stor vitt skum med små till medelstora bubblor och en fin topp. Skummet lägger sig längs med väggarna och det ser “tvålluddrigt” ut.
Doft: Blomster, mycket koriander och en släng lime. Under de kryddiga tonerna gömmer sig en bra fruktighet och en hållbar maltbas. Lite extra peppar, apelsinskal och citron ger en torr finish. Inte alltför markant karaktär från jästen vilket öppnar upp för övriga aromer – vilket jag tycker gör den väl.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Trots farmhousejästen så är den inte för lätt och porös i munnen utan har en mjuk, bra och passande kropp. Smaken är rätt stiltypisk med lime, koriander, torr peppar och en torr eftersmak. Fruktigheten finns där men slår inte igenom utan stannar vid att bara ge lite djup.

Betyg? – Bättre. Fina smaker med framförallt en bra maltgrund som bygger upp hela ölet som, ger det en bättre kropp och motstånd mot det porösa. Fina blommiga kryddor, peppar, lime, citrus och fin torr eftersmak. Tycker att ölet fungerar väl med det rosagrillade lammet som fått en lagom het habaneroglace.

Mer Jester King:

Äntligen fick jag prova den. Ölen som Dale pratade varmt om och som hela Oskar Blues såg fram emot under vårt besök hos dem i höstas – Deviant Dale’s. De har sin Dales Pale Ale, Gubna och de har sin G’Knight men de ville ha något mer, något IPA-mässigt. Genom att brygga ihop en 8%’igt stark, rejält humlad liksom torrhumlad IPA så har de nu sin Deviant Dale’s. Detta är från ColoRADo och för de som förstår den så förstår ni också hur stolta de är över ölet. Så utan att göra annat än att hälla upp denna Columbushumlade IPA i mitt glas så gör jag helt enkelt som det står på burken – sippin’ on a tall boy.

I dagsläget finns det inga direkta planer från Great Brands att ta in den här till Sverige och med tanke på hur stor efterfrågan är i USA och att det enbart är första omgången av den som har kommit så är det rätt förståeligt att vi inte får hit den. Men vi hoppas att Oskar Blues kommer göra bra mycket mer av den här och att vi kanske får hit ett gäng till Sverige framöver, för som ni kommer se nedan så är det en öl att hålla utkik efter.

Oskar Blues Deviant Dale’s

Utseende: En lätt dov orangefärgad vätska med fint rätt kompakt skum med minimala bubblor och gräddigare topp. Ser ut precis som jag vill att en halvklibbig IPA ska göra.
Doft: Redan under upphällningen så nästan osar det stickig humlekåda, grape och barr. När ölet väl har stillat sig och jag traditionsenligt för ned näsan mot glaset så är allt det tunga där (tänk Gubna) men det finns också en snällare fruktighet. Rund, kraftig men balanserad  med kottar och en nästan kryddig, blommig arom.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Först drar den åt med en söt klibbig humlekåda med smällar av kåda, granbarr och grape – men så händer någonting, någonting som i mitt tycke är ovanligt för den här typen av öl – smaken mildras av helt. Kolsyran tränger igenom och gör det mer lättdrucket samtidigt som det fortfarande är lite kletigt på insidan av munnen med en karaktär som drar åt blöt halm. Ölet är ju 8% så det är ingen alltför snäll IPA. En blommig fruktsmak sprattlar omkring och passar in riktigt bra med det tyngre och ja, man får väl säga att det finns en smakvariation som livar upp på ett trevligt sätt.

Betyg? – Bättre+. Potent och kraftig IPA som sätter små horn i dig men som också ömt masserar dina smaklökar med allt det goda från en kladdigare dubbel-IPA. Skulle nästan vilja kalla den något av en mix av det bästa Gubna och G’Knight. En rund mjuk tjock halm- och vetesmakande bas med grapestänkt krydd- och blomsterbukett med torkade frukter. Hoppas, hoppas att den här kan komma till Sverige för det här är riktigt bra.