Förutom de mer traditionella julölen som har en mer mustig karaktär med choklad, karamell och ibland kryddor så har vi ett par andra för oss “bolagsvana” svenskar återkommande julöl. Det kan röra sig om allt från olika typer av lite mörkare ales till likt nedan öl en lite maltigare lager. För er som läser MankeBeer är Samuel Adams troligen ett rätt så välkänt bryggeri; utan de är bland de största och mer välkända amerikanska bryggerierna. Såhär i vintertid får vi åter ta del av deras deras första säsongöl (den har funnits sedan 1989) – julölen Winter Lager. Ölet är Boston Brewing Company’s (Samuel Adams) version av en “winter warmer”; en rätt bred benämning på lite mörkare och alkoholstarkare (i det här fallet ligger alkoholstyrkan på 5.6%) öl. Sedan brukar det skilja sig på fler punkter än bara ökad alkoholstyrka och en mörkare, kraftigare kropp mellan olika winter warmers.

Just Samuel Adams Winter Lager ska vara inspirerad av en weizenbock vilket jag väl inte riktigt kan få det att gå ihop då det i mina ögon bara är en snäppet starkare och mörkare lageröl (trots att man ska ha använt rostad vetemalt). I denna, enligt bryggeriet, mörka vetebock har man också tillsatt ingerfära, kanel (en särskilt utvald och blendad sort från sydöstra Asien med både Indonesisk och Viatnemesisk kanel) och apelsinskal.  Precis som övriga julöl så kommer denna till Systembolage den 15 november där den kommer att gå för 17,90 kronor per flaska.

Samuel Adams Winter Lager

Utseende: Vacker lite mörkare kopparfärgad vätska med ett lätt och poröst skum med kladdigare topp.
Doft: Mineralisk lager får smaka på rostad malt och en arom av kola som blir till mer toffee om glaset får sig en svängom. Några dova och återhållna dofter av krydda och torkade fruktskal men det är nog också allt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Något rundare än förväntat med en påföljande maltsötma och ett första intryck av kola som ebbar ut i en mild beska och eftersmak med en hint av knäck och lite syra. Vill man leta efter inslag av jul så anas lite kanelhetta och om man är snäll ingefära – men då ska man också aktivt leta efter julsmakerna för de kommer inte som en klapp under granen.

Betyg? – Bra(-). Jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur smakrik den trots allt var nu när jag bedömde den helt ensam. Ofta när man dricker den här typen av öl har man druckit annat föra eller efter vilka påverkar ens sinnen och framförallt de förväntningar man har. Det är inte en öl med stor aromatisk komplexitet eller fantastiska dofter, inte heller är smakerna något du kommer att att bli beroende av – men visst attan är den trevlig och i brist på direkta fel och med en rundare och fylligare maltkropp än vad man kunde tro så är det en trevlig “seasonal”. Kanske inte en öl som gifter sig med maträtter men helt klart en festlig öl att nu i jultid välja istället för mången annan av de öl man av vana plockar på sig framåt helgen.

Förra årets “julafton-öl” var för min del den på förhand oheliga korsningen mellan glühwein/glögg och öl – Liefmans Glühkriek. I år siktar jag på att dricka något annat på julafton, vad vet jag inte riktigt än, varpå jag väljer att dricka och skriva om denna goda skapelse redan nu. Denna hedning är framtagen genom en ritual där det flera hundra år gamla bryggeriet (som idag ägs av Moortgat) tar sin kriek och blandat med örter, låter dem åter stillas tillsammans för att lära känna varandra och ge sin karaktär på sin nye bekantskap innan faten de ligger på hettas upp till 80 grader i ett par dagars tid för att på så sätt puttra ihop dem alltmer.

I år tyckte jag och många av de jag lät prova ölet att det var lite väl kryddigt med en för markant glöggkrydda som tillsammans med sötman och en lite fadd kropp inte räckte hela vägen fram. Tur då att man kan göra som rekommenderat och hetta upp ölet för att servra det istället för vanlig glögg. Nu när ölet släpps på Systembolaget den 15 november så kommer en flaska om 75 cl att kosta er 57 kronor. Nu återstår då frågan – ska ölet göra bättre intryck i år?

Liefmans Glühkriek

Utseende: En mörk rödgyllene färg på ölet med fint rosabrunt skum.
Doft: Det doftar som en härlig körsbärsdrink med syltade cocktailkörsbär,socker och söta mörka körsbär som – likt det faktiskt har – getts sällskap av apelsiner, nejlika och pommeransskal. I år doftar det inte lika mycket glöggkrydda utan doften är bra mycket härligare och balanserad med tydligare fokus på den söta kriekkaraktären vi finner i sverigebekanten Cuvée Brut från samma bryggeri.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tomten har inte snålat på vare sig bär, sötma eller smak utan här florerar körsbär och även lite hallontoner med pommeransskal, bränd apelsinsaft och apelsinskal som just torkat. Glöggkryddan framträer lätt bakom bären vilket nog gör att de som tidigare år uppfattade ölet som lite för speciellt nu lättare kan ta till sig det (i värsta fall kan man ju alltid “torrglögga” den själv med lite mer kryddor). Eftersmaken har lagom syra som motar ned sötman.

Betyg? – Bättre. Glögg. Kriek. Glögg och kriek. Glöggkriek. Det är riktigt bra för den som tål en lite sötare kriek och inte förväntar sig de mer traditionella sursyrliga körsbärsoaserna. Ta en pepparkaka med lite grönmögelost, häll upp ölet och prova tillsammans för det var något som gjorde min dag. Sälta och sötman gifter sig lika bra som kryddan och kryddan.

När man möter gamla goda öl så är det likt en gammal flamma från ungdomens vårar om man vill uttrycka sig något mer poetiskt. Just så är det också med öl – öl man en dag åter får möta och som då kanske väcker än starkare känslor. Spontant var det den känslan jag fick när jag såg att Modus Hoperandi från Ska skulle komma in på fasta sortimentet. En toppen IPA från ett av alla högklassiga bryggerier från Colorado.

Denna “Old Man Bitter” är en IPA som spelar på en fiol som har strängats med Centennial-, Cascade- och Columbushumle där de två senare står för torrhumlingen. Enligt ena bryggaren, Bill, har man torrhumlat den “pretty heavily men med en måttlig IBU på 65.

Ölet kostar ynkliga 22,90 kronor per burk vilket är ett kap för en såpass bra öl, att de burkar man nu hittar på Systembolaget är från början av oktober – alltså inte alltför gamla, gör mig ingenting. Så fortsätt att köpa denna grymma ölen så kommer vi även fortsättningsvis ha en bra ruljans av den varpå vi äntligen kanske kan börja få in mer färska IPAs.

SKA Modus Hoperandi

Utseende: Lite mörkare kopparfärgad vätska med fint ljus skum som kladdar vilt kring glasväggarna innan det sipprar nedåt.
Doft: Lätt tvålig arom av humlekottar, en blandkort med grapefrukter och ljusa frukter men också med ljus malt som ger ölet både karaktär av kakmalt liksom mer karamellartade aromer. Den anade sötman stannar kvar innan humlens alla inslag likt ett styggt troll räcker ut sin bittra tunga.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. IPA som IPA ska vara och såhär mycket färskare så är det en betydligt fruktigare och ljuvare smak än vad jag minns den. En mild maltkropp ger lite karamelltoner till den grymt balanserade grape, citrus och barrsmaken där humlekotten kämpar friskt med att stanna kvar i din mun. Magiskt len – överraskande småsöt – och lättsam men full med kåda, blomster och citrus.

Betyg? – Bäst. Utsökt. En vardags-IPA modell “saknats på Systembolaget” där doft och smak hela tiden är på samma spår och till skillnad från till exempel Punk IPA så är den här mer fokuserad men annars lika publikfriande.

Mörka IPA’s har blivit mer en vana än något udda i Sverige och såväl som Sigtuna och S:t Eriks har på sistone släppt fram sina mörka IPAs vilket tar följe på den utveckling som skett i USA senaste två åren där mer eller mindre alla skulle ta fram en än värre öl än alla andra. Detta har lett till flertalet diskusioner under åren om det överhuvudtaget är att räkna som en öltyp, om det ens är bra öl och vad framtiden för ölsorten är. På sistone har jag personligen börjat dela upp ölen i mer välhumlade imperial brown ales (t.ex. Otter Creek Alpine Black Ale, Prince of Darkness etc) medan rena black IPA’s (Stones samtliga ditos, Mohawks etc) har en tydligare bränd humleolja och bitter ton. Detta är bara min personliga uppdelning då det är lika varierat som det brukar vara med vanliga IPAs där vi har öst- och västkusts IPAs, brittiska, amerikanska och belgiska – alla med sin stil.

Den senaste mörka IPAn på den svenska marknaden lanserades nu idag runtom i Uppsala samt i beställningssortimentet och är Slottskällans Eight. Jag tycker att Slottskällan verkligen har växt i år och deras Zero och Zeven var i mina ögon två lite vågade öl sett till hur konservativ den svenska ölscenen ändå har varit fram tills kanske för 2 år sedan. Eight är en mörk IPA med humle hämtad från USA och Nya Zeeland på 8% och vissa minns nog att det var denna som skulle ha kommit på Systembolaget tidigare i höst men diskades till förmån för Sigtuna Prince of Darkness.

Slottskällan Eight

Utseende: Mörk nästan svartbrun vätska med ljusbrunt skum och minimala till små bubblor.
Doft: En kraftigt bittert hårdrostad ton av grovmalet kaffe och bränd mörk choklad. Tydlig torrhumling med humleoljearomatiska inslag som får sällskap av lite grape och kanske om man letar en viss fruktighet. Eldad nykördad blomsteräng och lite pepprig krydda.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Utan tvekan en bittertorr rostad smak med små inslag av söt choklad, kaffe och lakrits. Drar mycket åt de oljigare och mer tydligt brända mörka IPAs med en lång härlig efterbeska som ändå, jämfört med många amerikanska ditos är rätt snäll – men långvarig.

Betyg? – Bättre. Kraftig men ändå rätt balanserad och gillar man mörkt, hårdare rostad mörk IPA så tycker jag att det här är riktigt bra, den går aldrig för långt utan är balanserad och åtminstone i min smak. Skulle jag placera den här på min skala över mörka IPA’s så drar den mer åt mörk och välhumlad brown ale än åt det mer stoutliknande och brända hållet. Prova att dela upp såhär för då sätter ni rätt förväntningar varpå det blir lättare att välja öl åt den inriktningen man gillar. För flera som har provat denna och som jag har snackat med föredrar mer brända mörka IPA’s varpå det inte är konstigt att de tycker att den här var lite snäll, vilket den i jämförelse är.

Igår kom så släppet med stort S, tillfälliga nyheter, oktoberfestöl och allt mellan T5 till T7 öl. Med andra ord en rejäl laddning öl som tog plats på hyllorna runtom i landet. Mycket verkar finnas kvar så att ni som inte har haft möjlighet att köpa vissa av T6-T7-ölen gå ned till ert lokala bolag imorgon och prova på att beställa dem.

Ett av ölen som släpptes igår i det tillfälliga höstsläppet var en av mina favoriter från bolagsprovningen i somras – Sigtuna Prince of Darkness. Ölet är en Black IPA/Cascadian Dark Ale på 8% och kostar 26.10 kr/flaskan vilket jag tycker är helt klart överkomligt – var den finns – här. I somras kan den inte ha varit mer än någon vecka gammal, sett till tappningsdatumet på flaskan, och smakade underbart av frukter, mörk malt och en bra sötma. Nu hoppades jag att den stillat sig något men att den fortfarande skulle ha den fina balansen och samma tyngd som den riktiga Prince of Darkness har. Nu har jag aldrig varit något värst stort Ozzyfan, men ett tips är att ni sätter på min favoritlåt med honom och sedan läser klart recensionen nedan, det är ju söndag så om ni inte redan har en PoD så måste ni ändå vänta tills imorgon för att köpa den.

Sigtuna Prince of Darkness

Utseende: Mörk brunsvart vätska med ljust chokladfärgat skum ovanpå som lägger sig som kletiga rester längs med glasväggarna och som kladdiga kvarlämnor ovanpå ölet.
Doft: Vid första doppet ned i glaset så uppfattas hårt rostad malt, karamell- och viss godissötma, hackade kaffebönor och viss fruktighet. Lite torrt gräs, choklad och gnutta grape finns där – alla rätt torra aromer. Vevar man runt glaset något för att frigöra alla aromerna så växer fruktigheten tillsammans med sockervadd. Hela tiden vilar en rostad, bränd ton med kaffechoklad över frukterna – som inte riktigt går att placera alltför tydligt. Nä, doftmässigt faller den in i en kategori jag gillar mer och mer – Dark Ale snarare än överjävligt sönderhumlad.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det börjar rätt måttligt med beskan som sedan kommer fram mer och mer i små stötar här och var men som till slut tar över den sötma som finns i ölet. Smak av karameller, eldkastade tropiska frukter, svett gräs och lite grape mot finishen. Bitter choklad och stark espresso och precis som i doften så balanseras det väldigt bra. Sakteligen dör den ut i lite aska, mörk malt och söt godisfrukt.

Betyg? – Bättre. Visserligen är den tydliga humlefruktigheten borta, men nu har den en bättre helhet och jag blev lika glatt överraskad nu liksom sist över att man inte har gått all in på det bittertorra sönderbrända. Den har potentialen att bli en favorit för många nu under hösten och jag ska lätt prova den till en marinerad köttbit i veckan för att se hur den gör sig med lite olika typer av mat.

Först snart exakt ett år sedan bekantade jag mig för första gången med Åre BryggCompagni, som av en slump också råkade befinna sig i samma område av fjolårets Stockholm Beer and Whisky Festival. Då var de i uppstarten av att ta fram provbrygder, snickra på sin företagsidé och planera hur de ville sätta upp sitt framtida bryggeri. Nu, endast ett år senare har man kommit en stor bit på vägen; man ska inom kort ha ett möte med kommun och skatteverk och därefter förhoppningsvis påbörja renoveringen av lokalen som en dag ska stoltsera med ett nytt fint bryggverk. Man tittade på lite olika alternativ vad gäller bryggverket och de ständiga faktorerna pris kontra kvalitet och säkerhet är som alltid med i tankarna. Ska man bygga ihop ett eget med begagnade delar, köpa ett från Kina eller se över andra möjligheter? Nu verkar man ha hittat en bra lösning med en lokal tillverkad i Östersund som både skulle ge dem lokal, snabb support och som både är prisvärd och av hög kvalitet. Redan till årsskiftet hoppas man vara igång med produktionen för att sedan lansera första ölen framåt nästa års sportlov, alternativt påsklovet då det är bra kör runtom i Åre.

Längre ned kan ni finna mina omdömen om de tidigare ölen jag har provat vilka har varit väldigt bra humlebetonade öl. Vilket gjorde det än mer intressant att prova nedan två öl som har fått en försiktigare humling.

Det första ölet, med guldfärgad kapsyl, ligger närmare en belgisk blond i stilen men har fått en mild humlegiva med amerikansk och tysk humle samt en skvätt råg. 36 IBU och den dubbla alkoholstyrkan, 7.4¤%. Därefter kommer vi prova den med vit kapsyl vilket är en vidareutveckling på Olyckan som har samma bas som tidigare men en annan humling som består av amerikansk, tysk och framförallt engelsk humle i form av Bramling Cross. Ölstilen skulle kunna liknas vid en IPA/ESB med 48 IBU och 5.3% alkoholstyrka.

Åre BryggCompagni Gyllene kapsyl (Belgisk Pale Ale)

Utseende: Disigt något mörkare gyllene persikofärgad vätska med vitt tvåligt skum, poröst och ståtligt.
Doft: En tydlig lättsam ton av koriander, såklart lite rivet citrusskal och citrussaft med vissa märkbara influenser från humlen – om än lite blyga i sitt sätt att uttrycka sig.
Smak:  Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt lätt och något porös till kroppen. Citrus och apelsinskal mixas väl med torr krydda som långsamt smyger in i en utmärkt beska som slutar strävt och torrt. Annar både lite brittisk och Noblehumle utan att direkt kunna sätta fingret på varför eller vad det smakar. Mycket bra balanserad sett till belgoinfluenserna och den syrliga beskan.

Betyg? – Bra. Riktigt fin och kan bara bli bättre om den får snäppet vassare humleprofil, inte mer humle bara för att men åtminstone nog så att smakerna och aromen blir tydligare och vävs in i de Belgiska tonerna.

Åre BryggCompagni Vit Kapsyl (Brittisk IPA/ESB)

Utseende: Precis som ovan öl är det varm persikofärgad vätska (kanske gnuttan ljusare), fint smutsvitt skum.
Doft: Mild men charmig arom av stjärnfrukt, papaya, karamellkola och det där lätt otydliga “blandade frukter”.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Traditionell brittisk IPA till en början med karamell, gröna frukter och en bitter beska som håller sig kvar. Efter ett tag öppnar den sig och ger mer grape och tropiska inslag av persika, vinbär och melon. Dov beska som inte blir för tung, ungefär så som jag antar att de önskat?

Betyg? – Bra+. Kunde liksom den andra ha varit snäppet tydligare i humlekaraktären å andra sidan är balansen fortfarande på topp och jag tycker man har lyckats bra med att få till karaktären av det brittiska fast med en twist som gör den fruktigare och med något mindre tydlig karamell.

Mer Åre BryggCompagni:
Nya svenska ölaktörer- Om Åre BryggCompagni
Så är de igång, test av två öl från Åre BryggCompagni
Singel- och C-humlade öl från Åre BryggCompagni

ÅreBryggCompagni på Facebook