En av världens bästa öl säger vissa, en överreklamerad russian imperial stout säger andra. Oavsett vilket så ligger Three Floyds Dark Lord Russian Imperial Stout med på Topp-5-listan över världens bästa imperial stouts på Rate Beer. En ohygglig “Demonic Imperial Russian Stout” där man använt kaffe, vanilj och melass för att göra den än mer mörk och arom- och smakrik.

Det här är ett öl som bara släpps en gång om året hos bryggeriet varpå det är ett rätt omtalat heldagsevent (Dark Lord Day) där sedan hälften av flaskorna ändå hamnar på E.bay och diverse ölbytarforum. Det här är verkligen en öl som upprör, skapar diskussion och jämförs till höger och vänster med vilken som faktiskt är bäst – Alesmith Speedway Stout, Närke Kaggen, denna eller någon annan? Bra öl är alltid bra öl och vi tyckte det var riktigt roligt att få prova en flaska från 2009 för att se om ölet förtjänade all uppståndelse – vilket den gjorde.

Vilken är den bästa stouten tycker ni? Ska de vara bombastiska med extra allt eller ska de vara mer balanserade? Russian Imperial Stouts är trots allt en ölkategori som är “lite extra”.

Three Floyds Dark Lord 2009

Utseende: Kolsvart vätska, ond som döden. Liten brun ring längmed glaskanten.
Doft: Mild mörk mocha och whiskeyaromer som börjar lätt men sedan växer in som ett vilse godståg som sprängs i glaset. Det är bränd salmiak, asfalt och kryddig, rökig sälta. Intryck från bourbon utan att vara lagrad tack vare tillsatsen av vanilj och kaffe. Det är otroligt välbalanserat och kraftigt på en och samma gång. Grynig havre och mörkaste chokad. Komplexitet är bara förnamnet, skitgott är efternamnet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även smaken är som en känga i munnen – mörk asfalt, bränt socker och grynigt havre. Ändå mild och chokladlen och långt ifrån så tung som man kan luras till att tro. En fruktighet som känns passande men otippad går väl mot vaniljsötman och kaffets rostade smaker.

Betyg? – Bäst+. Explosioner av intryck men ändå så mild och förförisk. Medan Kaggen är renare och känns mer naturlig på något odefinierbart sätt så är Dark Lord vildare och har alla de underbara smaker och dofter som imperial stouts kan ha. I en och samma öl samsas dem bra och är ihopbundna på ett grymt sätt. Fungerade otippad bra med diverse tilltugg och provar man den utan förhoppningarna av att bli helt blown away så överträffar den nästan ens förväntningar. Också rätt lättdrucken för att vara så kraftig.

I förra veckan blev vi inbjudna på en mini beer makers dinner med skotska Black Isle Brewery som var i landet med bland annat det enda fatet av den speciellt för Sverige framtagna Bruichladdishlagrade Black Islay. Med andra ord, det ölet som nyss kom på bolaget. Bishops Arms Folkungagatan stod som värd, en restaurang som verkligen lyckats profilera sig med flera trevliga middagar senaste året. Inte blev det värre av att “Folkis” kock åter bevisade sin storhet med perfekta parningar som fungerade fint till ölen.

Efter en kort introduktion av grundaren David Gladwin där han glatt förkunnade att det helekologiska bryggeriet snart också får sin egen in house-humle – den enda biten de fortfarande inte har att ta fram från den egna marken så var det dags att prova ölet. 6 stycken spännande öl med 4 spännande matiga tillbehör stod uppdukade och upplägget var simpelt – “prova och njut av våra öl så går vi runt och pratar med er” – öppet och väldigt trevligt.

Som en starter fick vi prova ett av ölen som jag innan besöket hade läst in mig på och blivit väldigt nyfiken på – Geoffrey the Tortoise. En öl som först togs fram för att samla in pengar till bryggeriets sköldpadda men som sedan blev så omtyckt att de fortsatte att brygga den. Bryggaren Colin beskriver ölet som en friskt humlade golden ale som han är glad att alla gillat så mycket att den nu börjar göras oftare. Målet med ölet är att få fram en frisk ale med tydlig humlekaraktär men som ska ha en ren smak och bra lättdruckenhet – vilket de verkligen lyckas med. Citrusfräsch smak med ljus kryddning och inslag av “husjäst” och lite apelsin.

Första rätten var sedan en cevice på kolja som serverades till svenskbekantingen Goldeneye Pale Ale. Återigen slås vi över hur crisp och ren smak ölet har, precis som Geoffrey hade men här är det mer grape och apelsinskal. Kanske inte helt superbt till maten som hade tydlig syra och krydda. Samtidigt passade det väl ihop med det milda och rena hos fisken och känns som en mix som passar till sommaren. För att vara ett öl som ligger runt 16-17 kronor på Systembolaget så är det bra valuta för pengarna.

Något mörkare öl stod på tur i form av Red Kite som serverades med en kalvcarpaccio med olivolja och parmesan. Ölet, en bitter humlad med Challanger- och Styrian Goldinghumle samt med en bas av Maris Otter-malt växte på oss båda och igen är det svårt att inte slås av renheten i ölet med fräscha aromer och smaker på det måttliga och lättdruckna sättet. Funkade väldigt bra ihop med kalvcarpaccion där köttets smak lyfts fram med sötman från ölet som ändra långsamt släpper ifrån beskan vilket fungerar fint som motpol. M2 uppmärksammar också hur väl ölet fungerar med cevicen och ger en en mer maltrik touch på kombon som inte Goldeneye hade – vi skulle sedan märka att Red Kite nog fungerade lika bra till alla rätter.

Export Scotch Ale, en skotsk scotch ale och en öltyp jag brukar finna ha en för tydlig närvaro av alkohol och avsaknad av balans serverades med anklever- och fläskterrin med fikonmarmelad. Tillsammans smalt det i munnen och fruktigheten från ölet sveper in över fettet i terrinen och för också med sig en dos rökighet som gick oerhört bra med den milda smaken. Troligen en av de bättre scotch ale jag druckit på väldigt länge, om inte annat klart den jag hade kunnat dricka mest av. En väldigt spännande kombo som vi nog kommer att prova igen, varför inte en bra paté eller leverpastej till en fin scotch ale som förrätt?

Sist ut bland mat-och-ölkombosarna var Hibernator Oatmeal Stout som inte helt otippat serverades med en sagolik chokladmousse med vispad grädde och apelsinsås. Inte bara var desserten helt underbar utan kolsyran i ölet lyfte rätten och bidrog med choklad, bär och lagom med rökighet för att bygga upp desserten än mer. Det börjar bli tjatigt, men återigen är det enkelheten i ölet som gör det så bra. Varför krångla till det när ölet kan tala för sig själv och följer den brittiska vägen av att du ska kunna dricka mer än en öl och ändå ha en trevlig kväll. Detta är också något vi diskuterar med David som påpekar hur vi svenskar delar deras ölintresse – men att vi ibland dricker på lite olika sätt. Colin som är mer nyfiken och kommer med egna idéer från sin tid som bryggare i Manchester har fått rätt fria tyglar på att modifiera recepten för att de ska bli “lite mer”, men samtidigt är det viktigt att de håller kvar sin filosofi om vad det är bryggeriet ska göra och stå för. En väldigt sund inställning.

Så till sist, ölet som nu kom – Black Islay. Tyvärr serverad något för kall varpå Bruichladdishlagringen kom fram lite råare och det blev lite tyngre kaffe, choklad och vanilj som satte sig i munnen. Serverad något varmare så kom istället en behaglig vaniljsmak fram som faller in väl tillsammans med  trä, rostad malt och kaffe. Här är hela vår recension av Black Islay.

Innan vi lämnar killarna och Folkungagatan för att snabbt åka iväg på ännu en Beer Makers Dinner så hinner vi med lite mer snack om deras framtida planer. Förutom att de vill satsa mer och längre på sitt ekologiska koncept så är det ett par spännande bryggder och tweakningar på recepten att vänta. De strävar hela tiden efter att justera sina öl för att göra de än bättre, men utan att tappa kärnan i dem. Trots att det finns ett par skotska bryggerier, där väl främ BrewDog står ut, så menar dem att det är en vänskaplig relation mellan dem – trots att det mellan raderna kan anas en viss bitterhet. Det är inte alltför knepigt att besöka bryggeriet och de välkomnar

M2 som nyss är hemkommen från Aberdeen och BrewDog är oerhört glad att meddela följande nyhet som troligen glädjer mången svensk öldrickare:

Ok, där var jag kanske lite taskiga med rubriken eftersom det tyvärr inte kommer att ske under 2012, utan under (förhoppningsvis tidiga) 2013 – och om man tänker efter så är det inte så lång tid dit. Idag är det ju som alla vet bara drygt 32 veckor till julafton..

Idag skiner solen och era öl från Systembolagets släpp igår ligger förhoppningsvis i kylen i väntan på att ni ska stämpla ut och åka hem för att avnjuta en hantverksbrygd på altanen/balkongen/vid grillen – och vi tänkte berätta kort om Brewdogs planer för 2012 och 2013.

Vi kan väl börja med 2011’s försäljningsstatistik och att skicka ut en applåd till oss svenskar eftersom vi dricker mest Brewdog öl i hela världen, vi på Manker Beer applåderar våra vänner på Cask Sweden som lyckats så väl med distributionen av Brewdog öl i Sverige.

Bara kolla här – vi sörplar Brygghundsbärs för nästan lika mycket som Sainsburys och Tescos kunder tillsammans gör! Hurra för oss!

Som jag skrev ovan så planeras det för en öppning av BrewDog Bar i Stockholm under 2013, samt även etableringar i Paris och Rom.  De kommer även att satsa ännu längre från hemlandet Skottland så långt bort som i Sao Paolo i Brasilien redan under 2012. Av någon anledning väntar dom till 2014 för öppningen av en BrewDog Bar i Berlin.

Brewdog skall även flytta hela sin produktion till sitt nya bryggeri i Ellon strax utanför Aberdeen och det kommer att bli kanonbra tror va, bara kolla på detta – man kan riktigt smaka balansen på batcherna som brygs här, inte sant?

Hmm, ok då för er som inte kan utläsa ovan så kanske det krävs en lite mer inspirerande bild av det nya bryggeriet mot det gamla (jag varnar för Amerikanskt övertydligt infomercial reklamtrick här):

Nuvarande bryggeriet ser inte ut som en semesterort direkt men jämför med det nya nedan, som visserligen ser ut som en time sharereklam, men visst är det tjusigt?

När M2 var i Aberdeen för att deltaga i Brewdogs aktieägarstämma så var det inte bara för att höra den karismatiske duon som driver Brewdog, James Watts och Martin Dickie, att prata siffror och tillväxt och få choklad, humle och lakrits kastad på mig*  utan såklart även att dricka ett par öl.

Besöket på Brewdog Bar i Aberdeen, som var deras första bar, överträffade alla mina förväntningar. Utbudet av Brewdog öl är såklart på topp, men jag väntade mig inte att även gästölen inte bara höll extremt hög klass utan det fanns även mängder med svårfunna brygder till ofattbart låga priser som jag glatt hällde i mig och koketterade med personalen – som i sann Brewdoganda var otroligt sympatiska och skojfriska.

Alla Brewdog barer ser i princip likadana ut, med tegelbar och gammalt gymnastikhallsgolv på väggar och bord – det väckte en enorm nostalgi när man insåg att de små färgade strecken här och var på väggarna faktiskt var 3 poängslinjen för basket och målgården för handboll – därför ser jag inte varför det vinnande konceptet skulle misslyckas i Sverige och hoppas att baren ser likadan ut här när dom öppnar om ett drygt år.

Frågan är bara vart i Stockholm en Brewdog bar skulle passa in? Att öppna inne i smeten i Stockholm vore kanske inte det roligaste, det är så pass väntat, snarare skulle jag vilja se att baren öppnades i en halvsömning men ’på-väg-att-bli-hipp’ förort i nära anslutning till tullarna. Men i ärlighetens namn så kanske Hornstull passar bäst? Vad tror ni? Vart skulle ni vilja se att Brewdog Bar etablerar sig i Stockholm?

MankerBeer lovar att framföra de mest populära önskemålen till James & Martin personligen!

Jag kan egentligen bara tala för mig själv när det gäller vilka öl/-typer som vinner mark just nu eftersom jag inte har tillgång till någon som helst statistik. Men eftersom vi har så grymma läsare så tänkte jag ta mina tankar och observationer och kombinera med er input så att vi kanske kan försöka sia lite om vad som är i ropet under senare delen av 2012 i ölvärlden.

Öltrenderna

En tydlig trend som jag, och kanske många med mig, har märkt av är att även om det extremt experimentella finns kvar hos vissa bryggerier så förnimmer jag en mer elegant strategi som kikar fram under ölfilten.
Visst, BrewDog släpper sin dunderIPA Anarchist Alchemist, Hammerlind fnular säkert på en ny Ace of Spades (hoppas, HOPPAS att det blir en Barley Wine!), Three Floyds kommer med all sannolikhet att göra en Dark Lord även 2013. Men om man kikar på det stora hela så ebbar fenomenet  att bryggerierna spänner sina humletriceps och maltbiceps i jakten på det mest humlebeska som överhuvudtaget går att framställa för att synas eller för att dölja bismaker ut lite känner jag. Istället börjar fler och fler att ta fram en ljuvligt fruktig session I/APA på 4-5% ABV och såklart kommer de mer erfarna bryggarna att lansera vildjästa öl i allt större takt (vi har väl alla lärt oss att uttala Brettanomyces nu? Annars är det bara att kalla det rätt och slätt för ”Brett” alternativt ”Bretta” – det håller), samt ska ju alla såklart fatlagra till förbannelse.

Vad finns det mer för trender just nu? Nya humlesorter, återgång till klassiska öltyper eller kanske rentutav öldrinkar?

Entrepenörerna

Det går också en rejäl trend i att starta mikrobryggerier, inte bara i USA utan såklart även här hemma i Sverige. Vi får ett par samtal eller mail i månaden från trevliga prickar som vill att vi testar hembrygder, snackar uppstartsstrategier och bryggverk. Det är ju verkligen kanonroligt, men frågan är om det inte är på väg att bli mikrobryggerikommersialism istället? Många bryggerier som startar idag har rejäla inkörningsproblem och jag tror personligen att minst häften av dom kommer att ha svårt att stångas mot de ’stora’ mikrobryggeriernas kvalitet och redan etablerade distributionskanaler. Jag sitter över en Mikkeller Gren Gold och funderar på huruvida detta är en underlig allegori eller bara helt naturligt.. Samtidigt är det väl lite Darwinism i det – survival of the fittest, eller handlar det om helt andra faktorer?

Vi tror, och hoppas, att glappen mellan bryggare, drickare, distributörer och andra parter kommer fortsätta att minska för att istället ge plats åt nya spännande samarbeten och koncept – ta bara Darren Packmans Beer Studio som exempel.

Ölbloggarna

Är det någon som vet hur många ölbloggar det finns i Sverige just idag? Jag tror att vi närmar oss 100 stycken, men gråtalet är säkert enormt.
Intresset för öl är stort och vi är de första att skriva under på att det betyder mycket för alla de underbara människorna som verkligen önskar driva igenom sina projekt genom härliga ölrecept som  hembryggts i någon studentkorridor i Huddinge. Kanske kan de få en push för att lyckas brygga i mer kommersiell skala och således kunna sprida sina öl för vinden och för ’folket’ – vart är alla dessa på väg någonstans?

Eller är ölbloggarna kvasiduktiga ölbedömare (likt undertecknad) som bara tycker att det är förbannat gött att man slipper dricka industriellt blask som vill nå ut till en större publik, eller bara de som vill samla sina alster på ett bra ställe? Vad tror ni ambitionerna är med ölbloggarna och vad vill egentligen alla de som är för bekväma, snygga, eller upptagna (läs uselt prioriteringssinne) för att lägga ner halva sin själ i ölens drömska värld? Jag hoppas såklart att med denna etablering så kan vi se fler och fler personer puttas över på The good side istället för att hylla Spendrups Old Gold som ”En ganska schysst bärs, eftersom du gillar öl”.

Oavsett vad man tycker om dem så är ölbloggarna på samma sätt som andra dryckers- och matjournalister en viktig skara aktörer som kan kanalisera och ge effekt åt ett växande (inter-)nationelt intresse för denna ljuvliga dryck. Kunskap är makt och intresse ger dig kunskap – är det svårare än så?

Finkrogarna

Jag har som vana att vid varje restaurangbesök av rang fråga efter öllistan när servitören presenterar dryckeslistan. Få är de tillfällen där jag blivit positivt överraskad. Det är alltid samma: Carlsberg Hof, Stella Artois, Grolsch, kanske – KANSKE en Newcastle om man har så kallad ’tur’ – och således beställer jag en vatten istället. Sådär, markering klar. På ett svenskt vis.

Sen skedde det något för ett par månader sedan, det fullkomligt exploderade lyxkrogarnas utbud av öl. Riche’s korvfestival visade att deras tidigare urusla ölutbud på 2 öl (Guiness och Carlsberg Hof) hade helt plötsligt utökats till nära 20 olika, dock spretigt sammansatt, öl. Till det hade sommelieren parat öl till korvarna som i sig var en upplevelse i sig. Strålande tider!

19 Glas i Gamla Stan som vi frekventerar hade Sverigepremiär på Mikkellers 19 (De ligger för övrigt på Stora Nygatan 19 och har 19 platser..) och har trots deras gedigna vinprofil ett finfint utbud av riktigt smarriga brygder främst från USA.När jag sen vittjade lädret för att imponera på kvinnan i mitt liv på restaurang Lux så var det ju svårt att hålla tillbaka glädjetjuten när Lux, tillsammans med Skebo, har utvecklat öl som ska passa till matkreatörens påhitt. Nej de har ingen kock på Lux, de har matkreatörer. Bajsnödigt? Väldigt, men maten är det bästa jag någonsin har smakat, det är därför jag återkommer. Jag bryr mig inte om vad kockarna kallar sig..

Dussinkrogarna får väl i vanlig ordning sina fatanläggningar betalda av de stora drakarna och kommer väl tyvärr aldrig att ta in något spännande, men håll i tanken att Carlsberg är Brooklyn Brewery’s distributör i norden och det verkar som att planen är att deras East India Pale Ale skall ut på fat på samtliga krogar som kör Carlsberg – jag hör ingen som gnäller på det hoppas jag?

Och bland dussinkrogarna återfinns såklart Matias Dahlgrens simpla kebabhak som gör öl tillsammans med Jessica Heidrich – det om något är väl kanske att ses som ett riktmärke?

Det var inte mer än så men jag hoppas att vi får se en lika härlig utveckling i ölets anda under resterande halvåret av 2012, jag tror att vi alla kommer att följa det på nära håll – vill ni ha tips och tricks på något som har med öl att göra så är det bara att fråga oss, vår Facebookvägg är er att ställa frågor på och ladda upp feta kort på någon öl ni är stolt över – vi har alltid något skoj ölrelaterat i bakfickan att tacka er med!

Nu ska jag beställa in en… ja vad i hela friden ska jag ha? Det finns ju massor att välja på här på stampuben på Andra Långgatan i Göteborg.

//M2

Amerikanska Hair of the Dog startade upp i 1993 och är om något ett väldigt litet bryggeri från Portland, Orgeon. Med öl som drar mycket till klassiska Europeiska bryggder såsom exempelvis Adambier (fiffigt nog döpt till Adam hos HotD), en tysk numera utdöd ölstort så är man inte bara oerhört omtyckta utan även dedikerade till hantverk och passion för det man gör.

Deras juöl – Doggie Claws (märker ni julreferensen?), är en barley wine style ale bryggd “west coast style” med en mer tydlig humleprofil mot den stora malkroppen där Amarillo- och Simcoehumle mixas med finaste lokala honungen. Produceras varje år i september/oktober för att sedan släppas i november. Jag fick privilegiet att prova detta öl genom ett ölbyte och det är både jag och de övriga 3 i provningspanelen den dagen oerhört glada för.

Det är främst på Oliver Twist, Akkurat och eventuell Sorbon i Stockholm du kan finna ölet samt eventuellt på vissa andra kända krogar runtom i landet. Men chansen att få prova ölet ökar då Hair of the Dog är ett av få Amerikanska bryggerier som får chansen att komma över till Europa och brygga öl hos De Proef.

Glad vår och god jul.

Hair of the Dog Doggie Claws 2010

Utseende: Grumlig, disig persikofärgad vätska med ett kompakt litet fint skum.
Doft: Attans, det här är fruktig kärlek med fin sötma och honung i slutet. En rejäl kladdig beska och humlekryddig fruktigarom som ger intrycket av att ligga på rätt sida balansbrädet. De söta aromerna av honungs och fruktpurée går ihop underbart med humlens övriga dofter. Sluter i en lång sötfruktig beska.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det börjar svagt med hostmedecinlakrits som slås mot en markant beska och len honungssötma. Trots att den har något år på nacken så är det en mycket fräsch och lagom klibbig menthol och fruktkompott. Eftersmaken och efterbeskan sitter precis där den ska och det är något typiskt HoftD som svävar över smakerna, typ en mix av pilsnermalt, sötma, honung och lite klibbig fruktighet.

Betyg? – Bäst (+). Det här är beoendeframkallande. Fräscha smaker och en fin sötma som går perfekt med smaker av tropisk frukt, honung och en klibbig lång beska. Såhär ska en barley wine vara, ljus och förförisk men ändå med stygg tyngd och tryck.

För en gångs skulle sitter jag här på jobbet snarare än köar för öl på Systembolaget. Anledningen är enkel och heter M2. En vardagshjälte som idag är i Göteborg och passar på att strosa runt på Systembolaget i Nordstan, där det brukar vara lite mindre folk än på Regeringsgatan i Stockholm.

Kul att se att det blev lite disskusioner om Omnipollo/Evil Twin “Project Free Beer” igår. Gratis öl engagerar av många anledningar men vi är mest nyfikna på att se hur det hela genomförs då tanken är nyskapande och bra.

Men det är tvära kast nu och inför nästa veckas Sour & Bitter-event och Copenhagen Beer Celebration så är vi i full fart med att dricka god öl och njuta av sommaren. En av dessa goda öl var New Hollands bourbonlagrade IPA. New Holland har varierat i kvalitet för mig och vissa öl har varit väldigt bra medan vissa av de ekfatslagrade har haft en något karamellgräddig ton jag inte helt uppskattar. För er som vill prova deras öl rekommenderar jag Monks Porterhouse eller Oliver Twist (båda i Stockholm) som är de två ställen där jag funnit öl från New Holland.

New Holland Oak Aged Hatter IPA

Utseende: Något rödare gyllenklar orangebrun vätska, minimala bubblor i det fint gräddiga vita skummet.
Doft: Dill? Sour cream and onion? Tycker vaniljen från fatlagringen blir lite gräddig och tillsammans med bitter karamell,kola och citrustoner är det inte alltför fräscht – snarare lite klibbigt. Drar lite åt en barley wine i aromen.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även smaken har lite samma problem med hur eklagringen kommer in i de övriga smakerna från IPAn. IPAn har bra citruskryddad smak och med lätta intryck av bourbon så blir det mer fokus på karamell och kola. Kunde nog ha varit lite fruktigare och ha mindre intryck från fatlagringen som tog över lite för mycket.

Betyg? – Bra+. Trots att lagringen inte var perfekt så har den ändå en rätt skön smak, lite egen toffee och gräddkolasmak. Har tyvärr blivit lite för gräddig på samma sätt som den eklagrade imperial stouten/strong ale’en Dragons Milk. Till skillnad från den så är Oak Aged Hatter’n ändå intressant och har “något eget”. Som en blandning av strong ale och old ale får jag känslan av att den kan passa bra till lite goda ostar.