Jag blir inte ofta arg, eller så kanske jag blir det – i smyg. Än mer sällan blir jag så arg eller besviken på en öl så att jag ger upp och inte lägger så mycket energi på den. Nu var det dock dags, och detta med ett bryggeri jag gillar och tycker gör bra öl – BrewDog. Ölet i fråga är deras nedkonstruerade ljusa imperial stout (kategoriseras därför som american strong ale). En ljus stout låter ju onekligen som ett lustigt påhitt och BrewDog är ju inte kända för att vara konservativa när det kommer till att hitta på nya ölkoncept eller galna recept.

Nu var dock dagen D kommer. Dagen då jag i min ensliga ensamhet provade denna Abstrakt som var så abstrakt för mina smaklökar att jag blev lite tårögd. Smaken är som baken och vissa lär gilla smakerna, jag gör det tyvärr inte.

BrewDog Abstrakt AB:08

Utseende: Klar och gyllene mörkorange vätska med vitt poröst skum med minimala bubblor. Fastnar på glasets väggar och stannar kvar som ett fläckigt lock.
Doft: Om man tar lika delar strong ale och stout så hamnar man i AB:08s arom. Det finns något som drar åt kaffe i doften och både bitterheten och lite av kaffebönans fruktighet anas. Tyvärr tycker jag att kaffearomen slås mot något som doftar rökigt och toffee. Jag har lust att skriva att det doftar som lätta intryck av julkrydda (kryddor, russin, sötma) men låter bli.
Smak: Lätt munkänsla med lätt till medelstor kolsyra. Ligger lätt i munnen med små bubblor där det första man slås av är en tydlig alkohol som skär rakt igenom smaken som annars har mer sötma, rökighet och toffeekola i sig. Det som kunde anas i doften av spritig whiskey finns tydligare i smaken där kaffet känns av men förstörs i smaker av kola, trä och bitterhet – kaffet påminner nu också mer om chili. Det händer mycket men ölet vill åt alla håll och tyvärr är det där det faller ihop.

Betyg? – Ok+/Bra-. Tyvärr. Det här var nog bland det sämre jag druckit från BrewDog som åter dippar lite. Jag känner smakerna och jag kan delvis förstå vad de velat göra, och det ska bli intressant att se hur mina återstående flaskor lagras då jag anar viss lagringspotential. Men som den var nu, nej, då låter jag den vara.

Få lär ha missat dagens stora bomb – Darren Packman, mannen bakom BeerSweden, har tagit över Sigtunas gamla bryggeri. Då de flesta redan lär ha skrivit om detta och jag tycker alla borde läsa det direkt från Darren själv, här, så har jag istället valt att se framåt och se “runtomkring”. För det stora är inte att vi i framtiden får ett nytt mikrobryggeri som kommer erbjuda företag och privatpersoner att “hands on” kunna brygga öl på ett riktigt bryggeri. Beer Studio blir därmed något nytt, fräscht och inneslutande på ett nytt sätt.

Det stora i min mening är att det här visar hur man på ett par år, visserligen med en branchkännedom i ryggen, kan gå från en blogg till att få ett ambassadörsjobb hos ett av världens mest spännande bryggerier, till att slutligen starta sitt eget bryggeri. Det entreprenörskapet och den innovationsförmågan att gå från ruta 1 till att sikta så högt man kan nå, det är det intressanta i läxan.

Min repsekt för Darren som ölbloggare och person minskar ju inte av att han tar en risk och vågar satsa – något som inspirerar och fungerar som en lärdom för andra. Från att det för några år sedan fanns en handfull bloggar finns det idag snart uppemot 100 stycken ölbloggarre och fler lär det bli. Både i takt med att ölintresset ökar men också för att ölfantaster börjar engagera sig på olika sätt – ölgillen, föreningar och klubbar.

I senaste numret av Wired läste jag om Reid Hoffman (grundat bl.a. LinkedIn, PayPal m.m) och bröderna Samwer och hur det som band dem samman är deras entreprenörskap och driv. Nu när bloggare, bryggerier och andra ölrelaterade aktörer kommer närmare och närmare varandra så finns det möjligheter till samarbeten som tidigare inte funnits. Det gäller bara att finna en inkubator eller en person med en vision. Därför är det inspirerande att se detta göras. Ölcommunityt är oerhört vänligt, öppet och i utveckling och jag tror att vi kommer få se mer intressanta samarbeten framöver.

Vad Darren nu har gjort är att visa att vem som helst kan starta upp ett bryggeri, visst är det en bit kvar – men alla hembryggare med en dröm eller alla ölfantaster som önskat bli mer delaktiga i “ölsverige” får nu ett bevis på att det går att ta för sig. Det gäller inte att ha den bästa pitchen, startkapitalet eller alla kontakterna, det underlättar såklart, men det viktigaste är att våga ta för sig, engagera sig och sedan ta chansen då den dyker upp. Det är den grunden och den läxan vi bit för bit har sett byggas upp under de senaste åren.

Hur det kommer gå med projektet? Vem vet, det får vi se. Vad jag vet är att alla som gillar öl och har följt BeerSweden de senaste åren nu får en personlig väg in i ölsverige som de tidigare kanske känt att de inte har haft. Det blir mer personligt och mer påtagligt för dem, och det är den viktigaste lärdomen och det jag värdesätter mest. Öl behöver inte vara snobbigt och exkluderande utan öl är socialt och öl är roligt – precis som med mat, vin eller andra sätt att njuta av livet. Och just den filosofin tror jag ligger bakom detta och just därför tror jag att det blir en intressant resa att följa.

Stort lycka till från oss på Manker Beer

Igår läste jag att både Sam Calagione från Dogfish Head samt Sverigeakutella Garrett Oliver från Brooklyn Brewery har blivit nominerade i årets The James Beard Foundation Awards. För er som undrar vad detta är för påhitt till utnämning så är The James Beard Foundation:

[…] the nation’s most prestigious recognition program honoring professionals in the culinary  world—from restaurants and chefs to cookbook authors and media.

I 56 olika kategorier (se hela listan med nominerade här) som täcker allt från bästa kokböckerna, till bästa barerna, dryckerspersonligheterna etc nomineras allt från bloggare till kockar till – bryggare.

Både Sam och Garrett är nominerade i kategorin “Outstanding Wine, Beer or Spirits Professional”, vilket de båda även blev i fjol – men då saknades beer i namnet. Garrett är också nominerad med sin The Oxfoord Companion to Beer i kategorin kokböcker (och liknande) under underkategorin “drycker”.

Om inte det här är ett bevis på att öl börjar ta mer och mer plats i finrummet så vet jag inte. Nu är både Garrett och Sam på många sätt pionjärer inom sitt område och lever verkligen för att sprida dryckeskultur, men jag skulle gärna se att fler bryggerier  runt om i världen vågar sticka ut och vara innovativa. Men vi är på rätt väg.

Den 7e maj vet vi om Sam och Garrett kammar hem någon utmärkelse, lycka till säger vi!

Nu är den fullständiga listan på ölen och även priserna till Drikkerigets Sour and Bitter-event dagen innan Copenhagen Beer Celebration ute. Det är inte billigt och det är inte mycket, snarare smådyrt men exklusivt. Mer information om middagen, som det finns platser kvar till finner ni här eller i vårt tidigare inlägg om det.

Å andra sidan är det 3 Fonteinen, The Bruery och Port Brewing/Lost Abbeys specialöl som är något dyrare med runt 50 DKK per 10cl sample. Istället tycker jag Pizza Port har rätt bra priser med 4 samples á 25cl för 100DKK.

Klistrar in prislistan här nedan, men den finns också som PDF här.

3 Fonteinen
4 year Lambic (75cl)      175Dkr
Oude Geuze – Armand & Tomme (75cl)   125Dkr
Armand’s 4 – Lente (75cl)    250Dkr
Armand’s 4 – Zomer (75cl)    250Dkr
Armand’s 4 – Herfst (75cl)    250Dkr
Armand’s 4 – Winter (75cl)    250Dkr
Framboos – 2010 (75cl)      200Dkr
Golden Blend (37,5cl)      125Dkr
Malvasia Rosso (75cl)      350Dkr
Millenium Geuze (75cl)      600Dkr
Oude Geuze (37,5cl)         50Dkr
Schaerbeekse Kriek (75cl)   125Dkr

(All of the above will be available to-go EXCEPT  Malvasia Rosso, 4 year Lambic and Millenium  Geuze. Framboos with a limit of 3 bottles pr person)

Pizza Port
547 Haight
Bagbys Last Stand Barrel Aged Blend
Coffee Monster
Dusk to Dawn
Feeding Frenzy
Jules Winfield
Kung Fu Elvis
Middelman IPA
Night Rider Stout
Barrel Aged Night Rider Stout
Noserider IIPA
Pig Dog Pale Ale
Splitting Cobra
Swami’s IPA
The Jetty
Whambo
(Beer from Pizza Port will be sold from tap. 25cl samples, 4 beers 100Dkr)

Jolly Pumpkin
Bambic       60Dkr
(Will be sold as 10 cl samples)

Port Brewing / Lost Abbey
Cuvee de Tomme – 2008       60Dkr
Cuvee de Tomme – 2009       50Dkr
Cuvee de Tomme – 2010       50Dkr
Framboise de Amorosa – 2010       50Dkr
Framboise de Amorosa – 2011       50Dkr
Isabelle Proximus       100Dkr
Red Poppy – 2009         50Dkr
Red Poppy – 2010         50Dkr
Sinners 08           80Dkr
Veritas 08           80Dkr
(Will be sold as 10 cl samples)

The Bruery
Acer Quercus           60Dkr
Burly Gourd           40Dkr
Faster, Bigger, Better, Bolder       40Dkr
Loakal Red           30Dkr
Marron Acidifie          50Dkr
Mischief Gone Wild         40Dkr
Mother Funker           40Dkr
Oude Tart – 2010         70Dkr
Oude Tart – 2011         70Dkr
Salt of the Earth         40Dkr
Sour in the Rye          50Dkr
Trois Poules Francais         80Dkr
White Oak           40Dkr

(Will be sold as 10 cl samples)

Ibland har man såna där dagar när det är något “visst” som faller in över en. Typ som att man blir oerhört sugen på ost och IPA, eller att just idag vill jag ha den suraste öl jag kan få tag på. En sådan hade jag på Oliver Twists Micromeria för ett tag sedan. Efter lite pommes frittes och IPA (inte som kombo, men samtidigt) så kände jag att det var dags för lite mörker. Michiganbryggeriet Bells har flera öl i ytterst toppskicket och när jag såg att deras kaffestout Java Stout fanns för under hundralappen var det en given date. Samtidigt hade jag sneglat på ett av mina favoritbryggerier – Southern Tiers 2X Stout, en double milk stout som bryggts med laktos, 2 humle- och 3 maltsorter. Milk stouts, även kallade cream eller sweet stouts är inte alltför vanliga och då jag gillar denna öl på flaska och tycker att Southern Tier sällan gör öl att bli besviken på så fick det även bli en flaska av denna.

Med andra ord var upplägget klart – stout vs stout, Michigan vs New York, kaffe vs mjölk.

Bells Java Stout

Utseende: Mörkt svartbrun vätska där det chokladfärgade skummet lägger sig längsmed glaskanten.
Doft: Svart kaffe, kaffepulver, mer kaffe och mörk rostad malt. Det är inte alltför variationsrikt utan det här är rakt av som att dricka kaffeblandad öl.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kaffebönor i multum även i smaken! Kaffe kaffe kaffe, kaffe, pulver, lite svart choklad o kaffe i eftersmaken

Betyg? – Bättre. Att säga att det här är en kaffestout utöver det vanliga är ingen underdrift för här har kaffe varenda del av scenen när den sköljer in över smaklökarna. Den är balanserad, smakrik och med en bra kakaobitter eftersmak. Gillar du kaffe, så prova denna, men bered dig på vad du inte kommer få – en mångfacetterad stout med smaker som inte kan härledas till kaffe.

Southern Tier 2x Stout

Utsende: Även här en mörkt brunsvart vätska med chokladfärgat skum som lägger sig som en ring kvar i glaset.
Doft: Aromen är mild men ändå förväntat gräddig med dofter av grynig choklad, rostat kaffe och mjölkchoklad.
Smak: Lätt munkänsla med bra kolsyra. Len känsla i munnen med chokladsås på mjölkchoklad och det är underbart lent och mysigt i munnen med smaker av bär och choklad. Det bästa är nog att smakerna hålls uppe väl.

Betyg? – Bättre+. Riktigt skön milk stout som visar upp en len vacker sida men som ändå har en lättsam komplexitet av choklad och havregryn. Du har inga problem att dricka ett par av den, men smakerna består och den saknar inte alltför mycket. Det här är en öl som är lätt att tycka om skulle jag vilja påstå.

Vad blir det om du tar basen i en saison men brygger den med rött thairis, Schezuanpeppar och yuzu? Det ville Ryan Witter-Merithew på danska Grassroots Brewing och amerikanska Tired Hands klura ut varpå ett sådant öl bryggdes på Fanø Bryghus där Ryan brygger sina öl.

Saisoner brukar ju kryddas och piffas till lite vilket Brian på Stillwater har varit bra på att bevisa med sina olika smak- och kryddblandningar. Men just att använda ris, peppar och yuzu (en kraftigt doftande östasiatisk citrusfrukt) känns som att ta det ett steg längre och köra en all-in asiatisk saison. Ris i öl är ingenting jag tycker brukar bli bra och peppar är också rätt svårt att finna en bra balans på – och sedan är frågan hur yuzun skulle passa in. Men när jag såg den här flaskan i New York i höstas så blev jag lite väl spänd på hur resultatet skulle bli, så blev att spontanköpa en flaska för att se efter.

Grassroots/Tired Hands Wachu Saison

Utseende: Lite disig matt apelsingulvätska med poröst fluffigt skum med små till mellanstora bubblor.
Doft: Fruktig doft med torr persika och mango som drivs av med det torra, sträva och citrusaromatiska. Unden den balansen mellan frukt och funk finns mer vältonad funk och ljusa kryddor. Doften avslöjar lite om att innehållet är annorlunda, men likväl är det lockande doft – men jag föredrar nog en enklare approach.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med porös lätt kolsyra. Man känner igen riskaraktären från andra risöl som lyfter fram funke’en från bretten och stinget från pepparn. Sedan hittar man såklart allt “det vanliga” (koriander, citron, örter och kryddor). Vad jag framförallt gillar är att jästen inte sticker ut och gör den spretig. Det mjuka, nästan söta, är lite som kaffebären mot slutet i Nils Oscars Jubileum 15 från i år och det sitter kvar i eftersmaken trots små doser av funk och torrhet.

Betyg? – Bra+. Mnjae, jag gillar den och den har mycket som är annorlunda och speciellt – men gillar jag den såpass att jag vill ha flera stycken? Mnjae. Istället är det här en spännande saison som likt Crooked Stave gör sin egen twist på öltypen. Mycket här i ölen och framförallt smaken där det pendlar mellan torrt, sött, fruktigt, strävt, kryddigt och lent igen.