Från brittiska julöl och Ridgeway så tar vi en sväng tillbaka till USA och plockar fram kryddpåsen. För om de Brittiska julölen var strong ales utan julkryddning så är de två nästkommande ölen motsatsen – inte julöl men med massa kryddor. Återigen är det Stillwater som står för ölen och återigen finner vi ett par väldigt speciella öl. Stillwater brukar jag likställa mellan hybrider mellan två olika bryggkulturer, Amerikansk och Belgisk (eller åtminstone Europeisk). Till skillnad från Jaded och a Saison Darkly, så ingår kvällens öl inte i den ‘Import Series’ Brian har gjort utan här är ölen bryggda i Maryland på DOG Brewing Company.

Det är Brill som haft ölen i sitt sortiment där man styckvis kunde ta hem dem, vilket passade perfekt för den ölprovning vi hade i somras och där dessa två öl (plus Stillwater Existent som kommer senare). Först ut är Cellar Door, en öl namngiven efter uttrycket som anses vara det vackraste i det engelska språket och som ska framkalla samma känsla. Såhär beskriver Brian själv ölen:

Many summer offerings tend to lack the complexity of their bigger, colder season counterparts; so my goal was to craft an ale of extreme balance with a delicate complexity that allows for contemplation while also providing quaffable refreshment. Starting with a base of German wheat & pale malts this crisp slightly hazy foundation was then accented with a blend of Sterling & Citra hops providing a intricate blend of herbal grass & tangerine citrus flavors and aroma. to pull this all together and to complete the ’cleansing’ aspect of my vision i gently finished the ale off with a touch of white sage, lending a mild earthy spice character to the blend. of course let’s not forget our house saison yeast that brought all the elements together leaving a dry yet intricate finish. enjoy, B.

Resultatet är en kryddad Belgisk witbier med drag av saison. Efter att ha bekantat oss med den går vi över till Autumnal, en tyskinspirerad öl med dragningar åt det Belgiska farmhousehållet. Denna Belgiska ale har en bas i tysk two-row-, vete och Cara-Munish malt samt rostat korn. I humleväg finner vi Perle, Spalt och Hallertau Mittelfrüh medan det följdaktligen har använts en Belgisk farmhousejäst för att sätta igång det hela.

Stillwater Cellar Door

Utseende: Halvmatt ljusgul vätska med ljust smutsigt skum.
Doft: Söt salvia i en spontanjäst brygd med torra kryddor, citron, apelsin och tuggummi. Vet inte riktigt hur allt går ihop men det är rätt gott om man gillar den lite salviakryddiga touchen. I mångt och mycket har den en bra balans men den är kryddig, det går inte att undgå
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Torr och syrlig smak av salvia som övergår till en unken farmhouse ale med uppvägande salviasötma. Det händer saker i smaken och det är friskt och kryddigt, även fast det ibland kan bli lite väl experimentellt – men det slår inte fel ut.

Betyg? – Bra+. Mycket salvia och rätt lagom med funk. Jag tycker den har rätt bra balans och vare sig farmhouseinslagen eller salviakryddningen tar över. Liksom de andra Stillwaterölen så är den väldigt egen i sina uttryck och nästan konstnärsfullt sammansatt mer än “bara kryddad”. Antingen gillar man det eller så tycker man att den är lite spretig.

Stillwater Autumnal

Utseende: Mörkare orangefärgad brun vätska.
Doft: Söta belgokryddor och torr humle som möts med mörk rostad malt och nedbränd gräsig humle. Malten ger nästan lite gräddigt stuk. Fräsch humling och en ordentlig maltbas.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Det börjar normalt men blir allt mer poröst innan den slutligen slutar väldigt poröst med citrus och grästorr humle tills det sparkar till av farmhouse ale’ens funkiness. Undertill är det lite belgisk ale eller snarare belgisk barley wine med en tydlig sötma som möter humlens beska. När man väl börjar gilla de sötare inslagen så kommer spontanjästen tillbaka och det blir åter lite vågat och hybridartat.

Betyg? –Bra+. Jag skulle likna det vid en porös barley wine som fått jäsa med vildjäst vilket gett den en skön farmhousekaraktär. Ytterligare ett bevis på den vågade approachen till öl. Det ska bli intressant att träffa Brian på Copenhagen Beer Celebration och försöka få förklarat hur hans ölfilosofi ser ut, för det är roliga öl att prova och oftast har de lyckats med vad han velat få ihop.

Trots att ingen snö fallet fast än vi är halvvägs in i november så är julkänslan inte helt försvunnen. För imorgon kommer det årliga tecknet på att vi snart får sätta oss framför julebrasan och öppna oss en julöl. Hela 42 stycken olika julöl släpps imorgon och detta bara i vanliga butikerna, det finns nämligen än fler i beställningssortimentet. Av alla dessa så är de flesta gamla klassiker medan andra är på återbesök (Liefmans Glühkriek, Shipyard Longfellow m.fl) men för min del så måste jag erkänna att jag finner årets släpp rätt tråkigt, detta trots öl som lite mesigt och fegt. Det är helt enkelt för många som är med på gammla meriter. Samtidigt finns det åtminstone ett tjugotal öl som är såpass bra att det suddar ut den känslan och vilka kommer rädda julen för mig. Förutom Great Divide Hibernation, Anchor Christmas och Flying Dog K-9 så har vi Corsendonk som var en av mina favoriter de senaste åren samt spännande svenskar som St Eriks Barley Wine God Jul samt de svenska bryggerier som alltid levererar bra julöl – Nils Oscar, Oppigård och Sigtuna m.fl.

Jag nämnde det här med beställningssortimentet och att vi finner en radda julöl även där, öl som utifrån Systembolagets offerter inte riktigt passande men som ändå går att beställa – så gå in och kika på Systembolagets hemsida ifall det är annat vi föredrar än det som finns i “vanliga” släppet. I beställningssortimentet hittar vi så också de tre öl som gästspelar här under det jag just skriver – tre olika öl från Brittiska Ridgeway som är gjorde för den Amerikanska marknaden. Jag har bara druckit en 2-3 olika öl från Ridgeway tidigare (t.ex. den rätt trevliga rököl Querkus) och Elf-serien har jag bara sett och läst om men aldrig provat. Idéen har varit att göra en julölsserie med olika öl i olika öltyper och de tre vi provar idag är enkelt uttryckt tre varianter på brittisk ale. Vi börjar med Very Bad Elf (nr 89038), en brittisk strong ale inspirerad av ett recept från 1796 med en speciell malt och en återhållsam användning av fuggleshumlen. Sedan finner vi Seriously Bad Elf (nr 89014), en Brittisk dubbel ale som på förhand känns som en öl som kan vara väldigt oförutsägbar. Sist ut är barley wine’et Criminally Bad Elf (nr 89910), lite starkare och lite smakrikare – men en traditionell Brittisk barley wine?

Så jag bjöd in Tomten och satte mig för att gå igenom de tre ölen och det här är vad vi kom fram till.

Ridgeway Very Bad Elf

“Is it just my imagination,” queried old Santa, surveying the scene, “or is my Elf only getting worse and worse every year? What’s next? Seriously Bad Elf, I’ll wager. Mark my words.”

Utseende: En klargyllene mörk kopparfärgad vätska, med toner av rosévinsrosa i botten slinker ned i glaset och en tydlig kolsyra lyfter upp ett fint skum med minimala bubblor som sedan får andas ut och lägga sig som ett lock över vätskan. Såhär långt börjar det bra för det ser inbjudande och gott ut.
Doft: Karamellkola och en stämning av brittiskt infinner sig bland aromerna. Jag gillar den där speciella söta och nästan dessertspritiga doften av kola, torkade frukter och “lagrat”. Som en english strong ale bör vara, lite gubbig och så ska det kännas skinnfåtölj och kall herrgård. Tycker fuggleshumlen gör det bra här med lagom fruktiga toner i doften. Samtidigt är det ofta smaken som avgör hur öl likt denna slutar upp, är den platt och obalanserad eller lagom och angenäm?
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Det börjar lätt i munnen innan den busiga rackaren växer till något för att sedan bli rätt lagom. Smakerna är de väntade hos en öl som denna, fuggles’en har en rätt speciell karaktär som är lätt att känna igen i öl som den här och den torkade frukten blir förrädiskt lättdrucken tillsammans med smaken av karamellkola, godissocker och en dos alkohol. Gillar man öl med den beskrivningen, vilken passar på rätt många något starkare brittiska ales, så gillar man den här. Vill man ha något annat i smaken – oavsett om det är en humlebomb, belgisk jäst eller något surt – ja, då gillar man den inte.

Betyg? – Bra. Fördelen med den är att det är en julöl och julöl är något, vilket jag själv insåg i fjol och då påpekade, är att de dricks ofta i mängd. De ska ha ett visst smakspektrum och smaka ungefär likartad oavsett om du dricker en, två eller tio (vid tio börjar nog tomtemor tröttna och säga ifrån..). På det anseende anser jag att den här ölen lyckas väl, för den tamar av sig i smaken just så som jag förväntat mig och kunde satt hela min ölförmögenhet på att den skulle göra. Men det är också därför många gillar den här typen av öl, så vill du ha en lite kraftigare och smakrikare ale, perfekt, då kan jag rekomendera något åt det här hållet. Hade det här varit en sommarlansering av en ‘ale’ så hade ovanstående resonemang sett helt annorlunda ut, men det vore också som att jämföra t.ex. en Belgisk julöl med en fräsch Belgisk saison, var sak har sin plats.

Ridgeway Seriously Bad Elf

“A Rather Serious English Double Ale”

Utseende: Något mer orange klart koppargyllene vätska med ett skum som växer upp men försvinner ned till en häxring kring klaskanten.
Doft: Aromen är som en blandning av Belgisk ale med något kraftigare lager. Torr citrus som känns som en “imperial lager” eller rejäl pilsner med ljus malt där man sedan blend’at i lite mörkare karamellmalt. Viss fruktighet som bränner lite med aning torkad frukt, mer citrus och torr lagerjäst. Något odefinierat.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Väldigt tunn i munnen med en stor kolsyra som fyller upp ordentligt men utan att ha direkt kropp. Sväljer man ned det så har den en hyffsad smak av imperial pilsner utan någon större humlekaraktär. Det är något “brännande” här också och lite kryddigt, kanske lite smak av jäst och majs i en vag blandning. Jag vet inte om jag gillar det eller inte, för precis som ovan kan jag se vilka den här ölen riktar sig till. Gillar man ales och smakrik öl så kan man nog tycka att den är okey, men ändå bli lite besviken och tycka att den är sådär. Är man däremot någon som föredrar pilsners eller lagers och vill ha “lite mer drag i juletid” så är det en bra öl.

Betyg? – OK+/Bra-. Jag har fått lära mig att det är oartigt att såga saker utan att man istället på ett fint sätt kan förklara varför någonting inte “passar min smak”. Den här pendlar på att bli ett “ok+” samtidigt är den inte dålig, jag hällde inte ut den, den var bara inte någonting som passar mig. Utan det här är något som passar de som annars väljer en lager men som vill ha mer kraft i smaken och något med mer karaktär. Vilket är svårt, för varför inte välja en bra ale då istället? Kanske är det där den här ölen rör sig. För det känns som ett projekt mellan en lager, en brittisk ale och som har gjorts i Belgien. Det är inte alltför lätt att plocka ut den som Brittisk.

Ridgeway Criminally Bad Elf

“It turned out to be a case of mistaken identity, of course – wrong place at the wrong time…but Claus was soon back on the street with the polite apologies of the authorities – no questions asked. All’s well that ends well, surely, but still, the reporters wanted to know…it takes its toll, doesnt’t it? “Indeed” sighed Claus, “my elf is going crazy, and I fear I shall soon go crazy as well” And with that he hoisted a great flagon of his favorite barleywine-style ale, silently contemplating the future and straining to remember why he got into this particular line of work in the first place.

Utseende: Klar något mörkare orangegyllene vätska med minimala till medelstora bubblor i ett rätt fint skum som slinker ned genom skorstenen och mejjar bort resterna.
Doft: Första aromerna är av frukter, bär och söt dessertlikör. Som en rätt bra Brittisk strong ale på gränsen till barley wine.
Smak: Lätt munkänsla med bra kolsyra, lätt i kroppen men fyller ut bra. Rätt ordentlig skjuts i smaken av sälta, torkade bär och en rätt bra beska. Pirrar rätt bra i munnen och sprudlar med både sötma, torkad frukt och bär. Eftersmaken är relativt händelserik med frukt och en trevlig mix av sälta, sötma och beska.

Betyg? – Bra+. Jag tycker om den här. Bra beska och sälta för att vara Brittisk och den påminner stundtals om en lätt oxderad medelbra Amerikansk barley wine, framförallt är det eftersmaken av beska, bär och sältan som skapar den. Brittiska barley wines brukar i min erfarenhet ha mer maltsötma och mindre beska än vad den här har. Vill man inte ha en kraftig barley wine men föredrar old- eller strong ales så tror jag att man kan gilla den här.

Liknande Amerikanska öl:
– Flying Dog K-9
– Flying Dog (barley wine)
– North Coast Old Stock
– Sierra Nevada Tumbler
– Shipyard Longfellow Winter Ale

Efter att under förmiddagen ha kikat lite på Stillwater Import Series vol.2 A saison darkly så tycker jag att vi kan kika på ölen näst på tur. Återigen är det en öl Brian ‘Stillwater’ Strumpke har bryggt i Europa, denna gång tillsammans med Urbain Coutteau hos det omåttligt duktiga Struise. På Rate Beer kan man se att Urbain kallat denna ölen för:

“Dark chess-nut coloured ale with a nice steady off-white head. Aroma is all about finesse, loads of blossoms and spring flowers. The mouth-feel is refined, playful and complex with Saison like peppery flavours. Soft nutty after taste with a bite.”

Genomgående i många av Stillwater-ölen är det blommiga inslaget, vare sig det rör sig om adderade blommor, bär och frukter i ölen eller ‘bara’ humlesorter med trevligt blommiga aromatiska egenskaper.

Stillwater Import Series vol. 3 ’Jaded’

Utseende: Ljusare nötbrun vätska med litet beigefärgat skum.
Doft: Kola och nötter och hmm det känns som om det är mycket hasselnötter med sin torra karaktär. Efter en stund kommer lite kola, päron och sprit. Det doftar trevligt men inte något som är lätt att peka ut.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Bruin med lite nötig belgosmak. Mjuk, fräsch och med rätt okey karaktär från vetemalten. ??Blomsterfräscht och samtidigt lite nötiga och maltiga smaker som passar med det Belgiska i ölet.

Betyg? – Bättre-. Elegant och hyfsat god. Inte för sött, inte för mycket jäst utan det är gott och fint. Men smakar det något speciellt? Mnjae, snarare är det en öl som är kul att dricka med fina smaker och en rätt så välbalanserad ‘Belgo’.

För alla som ska till Köpenhamn nästa vår för Copenhagen Beer Celebration så var gårdagen en ytterst händelserik fredag. Efter att biljetterna släppts, nästintill tagit slut och alla började klura på annat så släppte Mikkeller nyheten att ytterligare ett gäng bryggerier hade lagts till. De Molen, Green Flash, To Öl och så Stillwater. Brian Strumpke är ett namn som likt hans ölmärke Stillwater har dykt upp här på MankerBeer då och då i samband med att jag har provat någon av hans öl. Det ska bli riktigt trevligt att kunna träffa honom i vår då han ger ett väldigt sympatiskt intryck och i mina ögon är en väldigt spännande bryggare. Ölen är ofta rätt vågade och i gränslandet mellan “nytt” och “gammalt” om man väljer att se det så. Liksom de danska vännerna Mikkel och Jeppe saknar han ett eget bryggeri och ett av hans första projekt var den “import series” han gjorde efter att ha rest runt i Europa och bryggt öl. Idag är det dags för del 2 i denna och ölen heter A Saison Darkly, är bryggd hos Huisbrouwerij Sint Canarus och är en mörk saison. Genom att addera mörk malt, bränd socker och krydda den med Hibiscus, nypon och Schisandra berries (ser ut som röda vinbär) så är tanken att du ska kunna få till kryddigheten från en saison men ha en mörk grund – låter vågat. Låter det gott och mer viktigt, var det gott? Jag provade ölen på fat i våras på Mikkeller Bar och köpte då också på mig en flaska på Ölbutikken och det är den flaskan som nu fått sätta kapsylen till.

Tidigare öl i serien:
Import Series vol 1 – of love and regret.

Stillwater Import Series Vol. 2 ’A Saison Darkly’

Utseende: Ser ut som en mer “genomskinlig” porter mer än något. Skummet är poröst och lätt med små till medelstora  cappucinofärgade bubblor.
Doft: mörk frukt, russin och choklad, kanske även lite espresso möter lätta ljusa toner. Men känns mer som en stabil porter. Lite bränt samt trä och en chokladkola ton finns där. Sista tanken om aromen är coca cola.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt lätt men fyller ut bra. Smaken är referenser till Belgisk ale med med kola, lite alkohol, apelsinskal och jäst. Det roliga och speciella med ölen är att det ändå svävar lite friska, mörka smaker över ölen. Chokladen och espresson från den där stabila portern återfinns här. Lätt syrlig och en aning syra. Framförallt eftersmaken har mer av der sura och liksom de flesta Stillwaterölen så är det en rätt vågad blandning smaker.

Betyg? – Bra+. På fat var den rundare, fylligare, mjukare och tydligare i sina smaker. Den är fortfarande bra nu, men det är som en lättare och mer saisonlik belgisk strong dark ale. Det förvånar mig att de klassar den som saison då jag tycker att de mörka smakerna kommer fram för mycket. Hursomhelst, en trevlig mörk ljus saison helt enkelt. Återigen, likt Existent, USA möter Belgien och gör det väldigt bra

I like hops. I like a shitloads of hops. I might be a shopoholic.

What is it with me and IPA’s? It’s like formula (you know, välling in Swedish) to a baby. That’s what a really good IPA is to me. Give me an IPA and I will not stop before the bottle or glass is empty. If it’s bad, I’ll start to cry uncontrollably. So you might imagine what happens when unlimited access to one of the best IIPAs in the world is provided to me. I steal Pils to trade for more of that sweet, sweet IIPA..

Lets back the tape a little, I wanted to let you all in on one of my recently found favorite places in the world. Oskar Blues Brewpub – The Tasty Weasel. And a beer that will blow your mind if you ever come across it.

Reason for being a place that I fell in love with it was a very nice combination of the awesome people that work there (and could put up with mine and Mankers weird behavior, or what is just me..?) and some damn fine beer.

Some of you might have to think twice to come up with more than 3 different Oskar Blues beer you had, and that’s true – their standard brews are only 6 different. But when you have had one of the standard brews, the Oskar Blues Gubna, (which is the one I would like to praise here) only on a can in Sweden, like 3 months old before, and loved it… Just imagine what happens when the awesome Marketing/Sales/Brand manager (He pretty much did everything I reckoned) Chad Melis at Oskar Blues said that “Do what the f*ck you want when you’re around, we’re pretty laid back here”. So I asked if I could pour my very first Gubna on tap by myself. He just repeated what he just said. Awesome.
Little did I know that I would to have unlimited access to that very tap all night long. Bad idea. Very bad idea. Or good. Depending on your perspective.

Gubna on tap is AMAZING, it beats most of the beers we had this trip over to the other side of the pond, if someone in Stockholm gets a hold of a keg of this, I will literally drink it to the very last drop. No matter the cost. 

So, back to the beer: Think of that baby again with the formula that is SO hungry and just wants more and more and more but the loving parent just give the child just enough. I did not have a parent with me so I drank that bad boy for a good 5 or 6 pints. And this is 10% ABV beer we’re talking about here. It’s a good thing that we brought the camera as my memory is a bit…vague.

How can I describe the taste of fresh Gubna on tap? Well, just imagine yourself enjoying a massively hopped usual IPA from a bottle. Now tell a Disney drawn very nice old lady with sparkly eyes and a smile that can melt a glacier to bake the sweetest orange/lemon meringue pie ever, let it cool on in an open window and then squeeze that whole pie into your bottle.

There we go, you now have a massively hopped beer with the sweetness from oranges and a touch of lemons and LOADS of citrusy flavors, plus you also feel that sensation that the texture of the beer feels a little different, just a teeny weeny bit more…something. Fluffy perhaps. And happiness.

If you get the chance – try Gubna on tap, it was sensationally wonderful in so many ways.

M2

Simple as that – if MankerBeer.com would be a beer. What type of beer would it be and what would be in it? What hops and malts would be in it? What would the ABV and IBU be? How would the label be? Tell us and we might reward you 🙂

More news then?

Well, it has been announced that De Molen will join forces with Närke at Örebro Öl & Whisky Festival. As Brill & Co has started to work with De Molen in their portfolio this is a great opportunity to try a couple of their beers that we hopefully will be able to see again. And to see Närke back on track at the festival is just as great.

Tomorrow the tickets to next year’s Copenhagen Beer Celebration will be released, 1000 tickets per day will be released for this 2-day festival and seen to what breweries will attend it is likely that the tickets will vanish like a pie in front om me. Tickets goes on sale here.

Dont miss the Sour & Bitter event the night before (10th)  hosted by Drikkeriget. 3 Fonteinen and a yet unknown brewery will be responsible for the beers, tickets are not yet on sale, but you can reserve your seats.

Time to taste som Christmas beers that will be released this Monday all around Sweden (see which beers here) and then home to prepare more of the material from the US  to be published.