Vi fick ett läsarmail idag med lite dystra nyheter för alla BrewDog-fans eller sådana som brukar nyttja bryggeriets webbutik för att beställa hem öl. Bryggeriet har redan tidigare haft stora problem med framförallt fraktbiten där frakten både tagit oskäligt lång tid och varit oerhört dyr. Nu har flera kunder fått beskedet att deras ölsändningar inte kunnat levererats utan har fått vända i tullen. BrewDog arbetar för att lösa detta så snabbt och bra som möjligt så att alla som beställer öl genom dem också ska få ölen. Bryggeriet arbetar genom sin svenska distributör Cask Sweden alltmer mot Systembolaget och nu i Augusti kommer vi till exempel att se hela tre stycken olika BrewDog-öl i släppet – Jack Hammer, 10 Heads High och Abstrakt AB:13. Vi hoppas såklart att alla eventuella problem reder ut sig inom kort och att fler kan känna sig säkra på att få hem sina öl.

Another season and another beer festival equals another MankerBeer with a few posts written in the mysterious language called English. The reason is not more difficult than that we are going to Denver in October and wants to be able to reach a wider audience and inspire them to want to buy tickets for the worlds largest, greatest and coolest beer festival – The Great American Beer Festival, GABF. Just like with all our interviews with non-Swedish speaking people as well as with our work in preparation for Copenhagen Beer Celebration we believe that it is not more than fair to write in a language that opens up for more than Swedes and fellow Nordic citizens, and in the language that will be spoken at the festival.

Okay. So why all this fuzz about beer festivals and MankerBeer?

Me, Manker and co-writer M2 have been appointed press visitors at GABF 2013. Ever since I started writing about beer 4 years ago I have dreamed of going to Denver, Colorado to attend the worlds largest beer festival and to try all the beers and meet all the fantastic brewers. So between October 10-12 we will be in Denver to cover the festival and what is happening in Denver but also to capture the beer scene in the wider Denver area as well as to visit some of the top US craft beer breweries in cities such as Boulder and Fort Collins (much like we did when we were in Colorado 2 years ago).

GABF was founded in 1982 and has grown along the rising interest in American, and international craft beer ever since. With the last couple of years showing a rocketing interest in the fine art of fine beer the festival has sold out quicker than ever. Two years ago the tickets sold out in a couple of days and last year they sold out in just a couple of minutes. So be prepared, this is the worlds largest beer event and you do not want to miss out!

The Great American Beer Festival takes place at the Colorado Convention Center in Denver and there are four available sessions:  Thursday, October 10 5:30 pm – 10:00 pm, Friday, October 11 5:30 pm – 10:00 pm, Saturday, October 12 Members Only Session 12:00 pm – 4:00 pm and finally Saturday, October 12 5:30 pm – 10:00 pm. The tickets are priced 75$ per session with the option of buying designated driver tickets for 25$ (with which you will not be poured any alcoholic beverages).

The tickets goes on sale July 30 for Brewers Association members and on July 31 for the public. For all info on how and where to get your tickets visit the tickets site. Hotels and transportation (notably flights) will sell out quickly after the tickets have been released so simultaneously with booking your tickets you might want to have prepared to book your hotels – all of the hotels around the convention center and around Denver will be booked.

Good look hunting tickets and we really hope to see as many of you as possible in Denver, we will be back with more GABF later in July!

På En Öl och Whiskymässa i Göteborg tidigare i år var det premiär för koncept, eller snarare projektölet CPA. Ölet är framtaget med och för Göteborgskooperativet för Independent Living (GIL) tillsammans med en byrå med anställda som även figurerar inom den svenska ölsvängen men som (med all rätt) önskar se ölet som något helt fristående som ska belysa GIL’s jobb snarare än ses som produkten av ett visst bryggeri. GIL har i Göteborg länge kämpat med att ändra folks attityd och syn på personer med funktionsnedsättning och ett viktigt steg har varit acceptansen ute på krogen.

Förutom vardagliga fördomar som att personer med funktionsnedsättning inte klarar av eller måste få extra beröm för de dagliga sysslorna så är det ofta på krogen ouppmärksammad diskriminering sker med allt från att trösklar och trappar hindrar tilgängligheten till snea blickar mot de personer som trots en funktionsnedsättning gärna tar sig ett par goda öl.

På sin websida beskriver Anders Westgerd, verksamhetsledare på GIL det hela rätt bra. Så vi kör en copy paste därifrån.

Redan i Göteborg tyckte jag att det lät som ett befriande projekt som kan leda väg för fler liknande öl eller samarbeten för att lyfta fram olika typer av frågor. Det svenska ölintresset är enormt just nu och har blivit en bra plattform för experimenterande och roliga samarbeten – varför inte utnyttja det? Att ölet har en bra humlebalans och fruktighet med en klar men mild beska med drag åt humlekotte och tallbarr gör det inte sämre. I den lite mer upphumlade american pale ale’en som drar mot en india pale ale har man använt Chinook, Columbus, Centennial och Cascade-humle, alkoholstyrkan slutar på 5.8%. Det här är den typen av humlad öl jag vet att många av mina vänner som dricker öl utan att vilja nörda ner sig skulle gilla, den har smaken, är relativt lättdrucken och behöver ingenting som sticker ut eller gör den svår. Många liknande öl begränsas av att de ibland blir för kraftiga varpå det blir lättare att småsippa i sig ölen än att faktiskt bara dricka dem och ha kul. Med andra ord har man nog lyckats få till en social och bra öl i linje med tanken bakom ölet – alla ska kunna dricka god öl.

Ölet säljs för närvarande bara i göteborgsområdet och på krogar som har blivit godkända som handikappanpassade; vilka just nu är Deli 123, Lilla Linné, The Rover (på fat just nu), Stearin, Kings Head, Bishops Arms Järntorget och Ölrepubliken. För er som vill hålla er uppdaterade eller lära er mer – följ CP-dockan GIL på Facebook.

Två stora debatter kring humlad öl har rört huruvida en mörk IPA ska kallas mörk IPA eller någonting annat (P’et i IPA står ju för pale vilket en mörk öl knappast är) samt att de måste drickas purfärska, gärna direkt från lagringstanken. Jag har själv länge varit av åsikten att humlad öl bör drickas färska, men med skillnaden att färsk för mig inte begränsas till blott en vecka utan åtminstone ett par månader – helt beroende på den humleprofil bryggaren önskat. Det jag ser som viktigt för at få en hållbar öl är ett bra recept med bra råvaror i en bra och genomtänkt balans. Många humlestarka öl vittrar sönder efter enbart någon vecka, helt enkelt för att bryggarna har haft såpass mycket fokus på humle, IBU (mått på beska) och kraft så att de glömt hur ölet skulle smaka utan humlen. Ta exempelvis BrewDogs IPA is Dead som jag tycker alla har varit rätt mediokra, inte för att humlen är trist utan för att ölen i sig har helt fel balans.  I andra ringhörnan har vi ljusa, torrare humlade öl som istället för att gå över i en dimma av kola och karamell istället erbjuder en kryddigare, pepprig ton vilket jag kan tycka håller sig längre. Som exempel kan vi ta Port Brewing Mongo, Alesmith IPA och Omnipollo/Evil Twin Russian Roulette (ljusa), alla tycker jag klarar ett par månader extra i flaskan utan att de faller ihop helt. Sedan har vi de lite kladdigare, ofta mer “imperial” humlade ölen med extra allt och här kan det snarare bli finare barley wine-liknande toner om ölet får stå lite. Ta Great Divide Titan IPA, Oskar Blues Gubna eller för den delen Mohawk Extra IPA så får vi en öl som ändå smakar gott, trots att humlen gett efter. Som ett sidospår kan jag påpeka att färsk Gubna smakar helt annorlunda än mot de vi dricker i Sverige, färsk är den tropisk och lätt med markerad men inte kraftig beska – här är den ofta lite tyngre, har en mer fokuserad beska och släpper mer fram malten. Är det en säme öl för det, inte alls. För lite andra myter om IPA så läs detta (ang. myter om IPA) och detta (ang. ljusets påverkan på öl). Vill du bara lära dig mer om humlearom och hur det fungerar så läs detta.

Utan att gå in för mycket på den diskussionen, vilket är en intressant en så vill jag istället göra ett experiment. Faktorerna vi ska leka med är tid och smak och objektet som står i centrum är Mikkellers K:rlek Vår/Sommar 2012 – med andra ord en american pale ale som kom i maj förra året. Ölet är på 5.5% alkoholstyrka och har humlats med Columbus, Centennial, Nelson Sauvin, Citra och Simcoe medan maltbasen består av havregryn, vete och tre olika sorters malt. Ni som kan era öl vet att Mikkel gjorde detta ölet till Brill & Co för deras årstidsöl “K:rlek”.

Sådant som brukar spela in på hur öl har lagrats är oxidation vilket förutom att påverka faktorer som påverkar smaken också leder till ett sämre skum, som i sin tur ger en flyktigare doft (varpå mycket av humlefräschören snabbt tonar bort) och hur den lagrats (varmt, ljust etc). Flaskan är ju bara ett år så oxidation behöver vi inte oroa oss för som om den hade varit 5-10 år gammal. Likaså har den stått under lagerförhållanden så ljus och värme bör inte ha påverkat ölet nämnvärt. Så har ni en IPA eller humlad öl ni värnar om så se till så att den står under bra och stabila förhållanden.

Mikkeller K:rlek Vår/Sommar 2012

Utseende: Varm orangefärgad, disig vätska med fluffligt vitt skum med gräddig topp. Skummet kanske faller ihop lite snabbare men i övrigt är det inget med utseendet som hade avslöjat dess ålder.
Doft: Här börjar kampen med att plocka fram dofter rätt trögt, helt i linje med vad jag förväntade mig. De fräscha, krispiga citratonerna med citronskal och lite torr kryddighet finns inte att finna som för ett år sedan. Däremot tycker jag att det fortfarande finns viss fruktighet, framförallt med grape men också med vissa kortare besök av citroninnandöme. Slår jag till vätskan ett par varv i glaset blir aromerna tydligare. och sett till alkoholstyrka och att det är en APA och inte IPA så får jag ändå säga att den doftar förvånansvärt bra för att vara såpass gammal.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Kroppen är lite tunnare och kolsyran har inte samma genomträngande och uppfriskande kraft på ölet som när den var färsk. Smaken har betydligt mer sötma från malten nu och lite mer karamell anas. Fruktigheten och den torra beskan ger också vika för en mer all round IPA-lik smak som är lite fadd men inte helt hemsk. Det finns inga direkta fel i smaken utan det är snarare avsaknaden av bett eller något “extra” som känns av.  Ju mer jag dricker av glaset ju lättare kan smakerna tas fram – men de flyter lätt ihop i citronskal, fadd persika och en minimalt kryddig karamellighet.

Betyg? – Bra(-)/-. Ett lite skumt betyg då det är svårt att betygssätta en sån här öl. Minuset kommer egentligen bara på grund utav kolsyran och kroppen då jag annars brukar ge lite tråkiga APA och IPA ett “bra” om de faktiskt är helt okey och saknar några större fel. Den var lite fadd men hade jag aldrig druckit den färsk hade jag haft svårt att se hur den en gång hade varit, snarare är det här ett tecken på vad jag tidigare har skrivit om hur en öl kan utveckla sig med ålder. Hade det inte varit för kolsyran som hade fräschat upp smaken vet jag flera av mina mer normalt ölintresserade vänner som hade druckit den utan problem men efteråt kanske hade tyckt att den var lite “vek”.

Slutsats: Doften hade mattats av och likaså smaken. Smaken saknade den för mig otroligt störande karamell-och-kartong-smaken som många öl med en för stor grund av karamellmalt eller andra liknande maltsorter kan få. Ni vet de där amerikanska iporna som kommer då och då men som visar sig vara allt annat än fräna västkustinspirerade humlebomber – det är ju de som enbart efter 1-2 månader och en tripp från USA till Sverige inte alls smakar särskilt angenämnt.

Idag nåddes jag av nyheten att pyttelilla Tree House Brewing Company frånn Brimfield, Massachusetts tvingats att stänga. Nu kanske ni undrar varför jag skriver en rant om ett så litet bryggeri, eller snarare bryggpub som knappt har mer än en öl utöver de cirka 20 öl som är listade på Rate Beer som faktiskt har druckits utav mer än en handfull personer. Sannolikheten att just du kommer att dricka deras öl är minimal och nu kanske till och med obefintlig.

Anledningen till att jag skriver är att när jag drack deras IPA Julius från en growler hemma hos en vän i Göteborg så kände jag en wow-känsla och att häri ligger något mer än bara en vanlig öl. Varför jag skriver är att när jag ibland blir ifrågasatt för att skriva om ofta rätt svårfunna öl så försöker jag förklara att syftet är inte att vara elitistisk eller skrytsam utan för att visa vad som faktiskt finns. Det finns så otroligt många öl att det är helt omöjligt för någon att inte kunna finna åtminstone en enda öl utav de tusen och åter tusentals öl som finns som man skulle kunna tycka om, som skulle kunna föda ett intresse.

Tree House Brewing Co. kanske aldrig skulle växa sig större, nå regional och sedan nationell distribution. De skulle nog aldrig komma till Europa och sedan få en marknad i Sverige. Eller är det så omöjligt? Se vad vi sa häromåret när vi skrev om Ballast Point Sculpin IPA och folk sa att det är en öl man drömmer om. Idag finns den på svensk mark, kommer att komma på Systembolaget och vi ser öl från Stone, Oskar Blues, Alesmith, Sierra Nevada och många fler på våra krogar. Redan då var både Ballast Point och samtliga andra etablerade på den amerikanska marknaden, men allt började någonstans. Se hur svenska framgångssagor som Brekeriet, All in Brewing, Beerbliotek, Poppels och Omnipollo har gått från att kämpa på nanobasis till att få upp en produktion och ta över stad, land och rike. Vad hade hänt om bröderna Ek på Brekeriet hade mött motstånd från dag ett och efter att ha satsat på sitt bryggeri direkt fått höra att de är nödgade att stänga? Då hade vi inte haft ett toppbryggeri av hög internationell klass. Då hade vi inte haft ett bryggeri som vågar gå sin egen väg och inte kompromissa. Samma historia ligger bakom det All in Brewing gör, det Pang Pang eller det som alla små entusiaster där ute drömmer om att göra. Brygga öl åt en kundskara som uppskattar dig och din produkt. Det fröet växer sig starkare och en dag finns ölen över hela landet och vipps har förutsättningarna ändrats helt för hur du kan sprida dina öl.

Julius var en av de bästa IPAs jag har druckit i år – fruktig tropik, bra humlebett och en skön balanserad beska. Att se ett bryggeri behöva stänga på grund utav att staden menar att det inte är särskilt chillat med ett bryggeri mitt i bostadsområdena (nu vet jag inte hur stort Brimfield är men sååå stort lär det knappast vara) är för mig sorgligt. Ägarna Damien Goudreau, Dean Rohan, Jonathan Weisbach och Nate Lanier kommer att överklaga beslutet och jag hoppas att de får rätt. För även om vi inte lär få prova deras öl här i Sverige så är det kanske såhär nästa stora saga börjar.

Ett av de till synes hårdaste amerikanska bryggerierna, men vars bryggare och ägare är bland de snällaste personer jag träffat är Three Floyds Brewing Company. Ett bryggeri lika omtalat som eftertraktat vilket inte är så konstigt med tanke på att de ligger bakom öl som imperial stout’en Dark Lord, american pale ale’en Zombie Dust, dubbel india pale ale’en Dreadnaught och veteölet Gumballhead – alla ansedda som bland de absolut bästa inom respektiva ölstil.

När jag under Copenhagen Beer Celebration i våras drack ett par öl med gänget på Three Floyds så slogs jag över hur allt bottnar i att göra det man är och det man gillar. På samma sätt som Todd Haug på Surly Brewing Company och Sam Cruz från Against the Grain har en grund inom metal och en hård attityd så är de alla som teddybjörnar, mjuka öppenhjärtade och otroligt trevliga när man sitter och pratar med dem.

I fallet Three Floyds så tar sig deras kärlek till hård musik ett steg längre i och med deras serie öl tillägnade deras favoritband. Band som svenska Amon Amarth (Amon Amarth Ragnarök), Pelican (The Creeper) och Pig Destroyer (Permanent Funeral) har alla fått öl tillägnade sig. Så även New Orleansbandet EYEHATEGOD – vilken är ölet vi nu kommer att kika närmre på, In the Name of Suffering. Ett album som kom 1992 och likt Pelicans The Creeper är en enda lång hård instrumental härdsmälta som även jag skulle kunna ha på i bakgrunden medan jag brygde kraftiga öl. Ölet i sig är en mörk IPA på 7.1% och går i skrivande stund inte att finna i Sverige, men i Köpenhamn kan det finnas kvar ett par flaskor i butiker som Ölbutikken och Mikkeller & Friends Bottleshop. I opretantiös anda serverade vi ölet i plastmuggar medan grillen fick ta sig.

Three Floyds In the Name of Suffering

Utseende: Ölet har en mörk brunt färg som ljusnar av när det hålls mot ljuset, ovanpå ölet lägger sig ett lättare cremefärgat skum. Utseendemässigt inget att anmärka på.
Doft: Ibland kan mörka IPAs få en för bränd kaffeton kan jag tycka, här är det lite lättare rostning på malten med både mildare och hårdare kaffetoner och aningen bränd humlekotte. Viss sötma och associationer till örter och saltlakrits. Rätt enkelt doft.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Trots att alkoholstyrkan är rätt mild har den en markerad styrka som ger sig till känna efter de initiala smakerna av nyskördade humlekottar som ger en ren humlesmak. Det finns en kryddig hetta med inslag av chili, kryddig humle och bränd humlekåda tillsamamns med mörkare malt.

Betyg? – Bättre. Det är en god öl det är det ingen tvekan om men jag hade nog velat ha lite mer beska och en hårdare rostning på malten för att ge den mer tyngd samtidigt som humlen kunde fått hjälpa till mer, nu kändes den lite för grönd och “rent humlig”. Men ölet har bra balans och är en mörk ipa utav bra kvalitet.