MankerBeer.com

Jag lämnade nyss “ölbutiken” Uto Beer, tanken var att jag skulle köpa “ett par öl”. Nu sitter jag på The Rake i supertrevliga Borough Market och dricker öl med ett par amerikaner (de var faktiskt kanadensare…). Bara det att väggarna är sönderklottrade med hälsningar från världens alla toppbryggerier säger ett och annat om stället. The Rake är Uto Beers pub och vice versa, Uto Beer är The Rakes ölbutik. Hela området här är fyllt av små hantverkskämpar oavsett om det gäller öl, vin, ost, korv, grönsaker eller hotell.

Fatlistan är rätt kort men å andra sidan helt galen – Moa, ett nya zeeländskt bryggeri, De La Sennes Taras Boulba, en hellt ny Flying Dog och sedan ett gäng till. Plus casköl från Redwillow, Hop Back etc. Vänligt som attan, litet (typ fyra barbord + stolar) – men med en skön uteservering. Vi diskuterar priserna med killarna bakom baren och kanadensarna och ja, Sverige är dyrt. Britter klagar på priserna, amerikanare och kanadensare klagar på priserna men vi Svenskar kommer undan med två half pints för 5£ – vilket är galet bra med tanke på kvaliten jag får på ölet i glaset.

Moa Methode, en vanlig pilsner är mer än okey och ja, det är rätt häftigt att prova deras öl här i Europa. Tidigare har jag provat deras IPA efter att en vän köpte hem den från en resa “ner söderut” och den höll bra kvalitet. Följer upp ölet med Oakhams The Hare and the Hedgehog på cask. Riktigt bra beskt bett utan att ha galen bitande känsla i munnen. Kanske dags att dra in någon av de åtta olika tilltugg de serverar, för likt Danmark är man inte helt inne i att servera mat.

Lätt att hitta dit? Mnjae. Men går du vilse så har du massa kul och trevliga saker framför dig – spendera en dag i området – det är värt det! Varför inte ta en öl vid vattnet och blicka tillbaka in mot centrala London? Ölsnack var det ja. Jo, londonbor tror vi dricker Mintu, gillar Innis & Gunn och pysslar med alla möjliga konstigheter – inte heller har de hört talas om våra öl, de har däremot hört desto mer om Systembolaget.

Ska vi återgå till stället? Det här är sjukt bra för dig eller er som är i London, vill hänga i området utan att vara centrerade kring öl. Ni vill kunna dricka vad London har att erbjuda i sortiment (inkl. Import) men inte köpa hem fem kassar öl. Häng här, dra vidare, kom hit tidigt i bra väder och kom och gå. The Rake är sjukt familjärt, riktigt bra öl finns att köpa och det är svårt att finna några negativa saker med det.

Tänk dock på att skylten ovanför baren säger “No crap on tap”, så förvänta er bra öl. Jobbigt va?

Det händer saker nästa vecka men redan nu kör Stockholmskrogen Sorbon som för närvarande kör sina USA-veckor igång sin Flying Dog Tap Takeover. Inte nog med det, nästa tisdag kör MankerBeer och Wicked Wine ett helskönt event. Det kommer sprängas saker, drickas galna öl och ja, lite det ni inte vill missa om ni är där. Kika på länken ovan för alla öl som kommer att finnas redan nu, men sedan en vecka frammåt. Två av specialölen som serveras för första gången i Sverige kommer enbart att finnas på eventet nedan.

Vill ni ladda upp lite, eller om ni inte kan närvara så kan ni alltid kika in bryggmästaren Matt Brophys hela master class från Stockholm Beer 2011.

“It never got weird enough for me.” — Hunter S. Thompson

Flying Dog freekin Tap Takeover gästas av Manker, Gonzo & Grane.

Det kommer att sprängas saker, hundar som flyger, öl som dricks och det sedvanliga ranta, dissa, hylla och såga.

Nytt för dagen är de udda och klart annorlunda Natural Selection – Flying Dog/Evolution Brewery & Flying Dog Pumpernickel IPA – Starkt, sött och tufft utlovas.

Kom och gör galna saker med oss på Sorbon nu på tisdag (18/6) . Från 17 och framåt. Bästa Hunter S. look-alike får pris. Gonzo speed quiz mm

Lite som mitt i ingenting, inte långt ifrån St. Pancrease Station (en gång ett område tätt belamrat med bryggerier) men ett stenkast ifrån Euston Station/Euston Square ligger två rätt små fyrkantiga stenbyggnader. I en park, vid en rondell. De två små stenhusen rymmer Euston Tap Room och deras “cider-filial” Cider Tap Room. I “ciderbyggnaden” kan du prova på cider både från England och Frankrike, förutom en och annan öl. Inte helt otippat är det byggnaden mitt emot som är dit jag är på väg – till ölen. Om själva byggnaden är liten, trots en ovanvåning, är områder runtomkring desto större och med en riklig uteservering och “biergarten” fungerar det rätt shysst, även om jag är här en halvmulen onsdagförmiddag.

I kylarna finns runt 150 stycken olika öl från hela världen och i den sköna brittiska andan så är det casklistan jag är mest sugen på. Idag finns det öl som Arbor Hoptical Delusion, Roosters Yankee, Tapped Brewing Company Liberty Treacle Stout att prova på. Skulle jag vara mer sugen på fatöl finns det toppöl som Kernel Pale Ale Amarillo, Mikkeller K:rlek 3, Thornbridge Belgian Blonde och många fler att beställa in. Tappkranarna sticker fram från en stilren och snygg plåtvägg och caskölstapparna påminner snarare om badrummskranar än rör som levererar goda öl. ÖLen i kylarna kan köpas med hem, vilket inte är så illa då det är allt från De Molen till Westbrook, Kernel och High Water som finns att flacka omkring med ögonen på.

Mat, i den enklare formen av pizzaslices finns att beställa in mot middagstid, är du hungrig som attan före sextiden finns det enklare tilltug och chips att glupskt kötta i sig.

Jag börjar med en Arbor Hoptical Delusion på cask, en mjuk och lagom fruktig ale på 3.8%. Bara för att jag kan passar jag på att ta in en half pint av Kernel, ett av Londons mer kända och i mitt tycke bästa bryggeriers Amarillohumlade Pale Ale. Tyvärr var något off för såhär brukar inte Kernels öl smakar, smakerna drar mer åt gammal hampa och övervintrad Christianiabo. Istället tar jag nya tag med Tapped Brew. Co. Liberty Treacle Stout på cask och en Thornbridge Reverend Summer Ale som är somrigt lättdrucken med 4.8% alkoholstyrka och sådär lagom smakrik som en enkel sommarbärs ska vara. Dock verkar det fortfarande vara meck med ledningarna mer än ölen, för även här smakar det lite off. Tur då att stouten från det för mig nu nyprövade bryggeriet The Tapped Brew. Co. var mycket renare, mjuk, lagom mycket kaffe och just över 5% stark.

Med skön jazzig musik i högtalarna och utsikt åt flera håll så känns det här som ett grymt sommarställe, tänker jag åtminstone, för plötsligt öser regnet ned. Är ni i London rekommenderar jag verkligen ett besök, trevligt, bra priser, bra utbud och bra förbindelser med olika tåglinjer. Nu ska jag prova lite mer självrunna godsaker innan det bär av vidare på min ensamma bartime i London.

Just nu när jag skriver den här ingressen sitter jag fortfarande på Arlanda hemma i Sverige. “Åter” är målet England och London, den här gången med hela en och en halv dags fläng och ölhäng. Resterande tid är vigd åt eftertanke och jobb. När jag var över till London tidigare i år hann jag aldrig riktigt med det jag hade önskat vad gäller pubbesök, druckna öl och kanske ett besök på något av alla de bryggerier som senaste åren poppat upp i London; Camden Town Brewery, Siren, The Kernel, Partizan, Beavertown – ja, listan kan fortsätta tills ni blir trötta på upprabblandet av nya bryggerier. Då är också de jag just nämnt de mer kända bryggerierna.

Jag hoppas kunna vara lite mer planerande nu och lika så är förhoppningen att ja ska kunna besöka åtminstone några av de ställen ni läsare har tipsat mig om på vår Facebooksida. Först ut i pubväg är Euston Tap House och sedan en tripp ner till Borough Market för ställen som Brew Wharf, Utobeer och The Rake. Ikväll vankas det middag på Dukes BBQ and Grill, ett himmelrike för alla som uppskattar riktigt BBQ och likaså det tidigare hemmet för Beavertown – ett av mina nya brittiska favoritbryggerier. Bryggeriet har nu växt så att man har behövt flytta några kilometer österut, vilket tyvärr gör det lite för meckigt – tror jag – för att jag ska hinna med ett besök. Väldigt synd då killarna på bryggeriet har gjort bra ifrån sig och till och med i vintras varit över till USA och Dogfish Head
för att brygga öl.

TIll helgen är tanken att hänga i Camden med besök på Camden Town Brewery, BrewDog Bar Camden och lite småpubar som tydligen ska vara rätt okey. Men det tar vi då, nu ska jag rusa iväg till gate’en.

När jag iförra veckan skrev om att lagra öl så var det rätt spontant och baserat på min egen erfarenhet, vilken visade sig vara delad av vissa medan andra hade en tydligare lagringsådra. Oavsett varför man lagrar öl och oavsett vilka öl du väljer att lagra så är det ett ämne jag tror man kan hitta lite roliga åsikter och tankar kring.

Mitt mål med förra veckans inlägg var väl inte direkt att se efter vad det finns för tankar kring lagrind, det var mer ett roligt resultat, däremot var målet att nå fram till dagens inlägg samt nästföljande; som tar upp fyra stycken öl jag av olika anledningar har valt att lagra. Jag tänkte rannsaka mig själv och se varför jag lagrar dessa rätt udda lagringsöl och klura på om jag någonsin kommer att öppna dem.

Sist försökte jag bunta ihop lagringsbara öl i olika kategorier såsom mörka, tunga, sura etc. Jag tänkte nu istället se på anledningar till att lagra ölen. Vad är det som gör att man väljer att lagra öl? Återigen spontant och utan någon längre analys skulle jag välja nedan kategorier för anledningar att lagra ölen.

Lagringsbart
Investering
Sentimentalt värde
Försummelse
Galenskap

Något i den ordningen skulle jag tro. Lagringsbart avser de öl som vinner på lagring, oavsett om det är en lambic, imperial stout eller en barley wine. Det kan röra sig om “klassiska lagringsbara öl” som Cantillon Kriek, Sierra Nevada Bigfoot, Brooklyn Black Chocolate Stout eller Great Divide Yeti lika väl som sådant man kan ha plockat upp från resor eller i Systembolagets mer exklusiva släpp – alla med den gemensamma nämnaren att allt mellan en månad till några år i lagringsutrymmet inte skadar ölet. Det rör sig mer om öl som “allmänt känt” är bra att lagra och inte sådant som kan lagras, eller råkas lagras – de har jag i en senare kategori.

Om ovan var den mest logiska så är nästa kategori inte ovanlig, men ej heller något alla som sitter med öl hemma tänker på – att lagra öl som en investering. Med detta menar jag både öl som man spar som en investering vid ölbyten men också som en investering för framtiden. Som Surisarna skrev häromveckan så har lagrad öl nu dykt upp hos auktionshusen och om vi ser till vad en 3 Fonteinen Armand & Tommy kostade på Systembolaget och att den gick för det femdubbla på en auktion så anar vi att detta kan bli mer vanligt i framtiden. Själv har jag på mina besök i Köpenhamn köpt på mig ett gäng suröl enbart för att ha med ölbyten med amerikanska ölfantaster som trånar efter de belgiska surölen på samma sätt som vi nordbor önskar oss färska IPAs.

Sentimentalt värde kanske inte är alltför vanligt, men det är mellan den här kategorin och nästföljande två mitt eget lilla lagringsexperiment befinner sig. Vissa av ölen härstammar från tiden innan jag blev frälst och när jag ser dem i skåpet hemma minns jag hur jag fick just den där flaskan 120 Minute IPA från Sam Calagione från Dogfish Head eller hur min Sierra Nevada Anniversary Ale 2008 inhandlades innan jag började skriva om öl. Vår gästskribent Balder fick i julas en son som döpts till Jack; självfallet har de öl han fått och köpt på sig med namnet Jack ett värde bortom själva ölet för honom. Ölen kommer att öppnas, men de sparas av en personlig anledning och inte enbart för att ölen i sig kan lagras.

Andra öl som ibland står hemma hos folk, även hos mig själv är sådana som hamnat där av glömska eller försummelse. Jag hittade en gång en gammal American Pale Ale längst in i kylen, en öl som då hade stått där någon månad men som aldrig fått sätta ölet till då jag helt enkelt hade glömt bort den. Nu rensar jag ur ölförrådet desto oftare. Ofta är det lätt att glömma säsongsöl, typ påsk- och julöl är ofta sådant jag har sett stå kvar i någon hylla hos vänner och bekanta. Pripps Julöl 2.8% från fem år sedan var förvånansvärt okey såhär med lite tid längst in i ett köksskåp.

Slutligen då. Galenskap. Kanske ett resultat av försummelse, lagringsbarhet och tristess. Varför lagrar man en IPA utan maltbas som kan utveckla den på ett intressant sätt? Varför lagras man ett lageröl bara för att? Varför provar man olika typer av humlad öl överhuvudtaget? Humlad öl och myten om hur färsk den ska drickas beror ofta på hype och att ölen snackas upp. Humle och dess färskvara är en fixide och en trend mer än något konkret och allmängiltigt. Visst får du ut mer av den fina aromen från aromhumlen när ölet är färskt, men drick en två dagar gammal, välhumlad IPA på 9% och ni kommer säkerligen tycka att humlen är lite “för grön”. Jämför med mat. När en marinerad stek just tas av grillen känner ni alla sköna kryddor, den brända doften och hur saftigt det känns – men hur mycket bättre blir det, egentligen? Är köttet försummat om man äter det efter en stund (om vi tar bort dess temperatur från beräkningen)? Snarare är det humlade öl utan ett bra recept i grunden som måste vara tokfärska, andra klarar sig galant med någon vecka, månad eller ibland år på nacken. De är inte samma öl som när de var helt färska – men är en IPA en IPA bara de första dagarna? Vill ni läsa lite om hur australiensisk lageröl lagras och en intressant undersökngin, visualiserad av bilden till höger så bör ni läsa detta..

Galenskapen här är inte helt bundet till IPA eller humlad öl, men för min del så har det blivit så. I nästa inlägg om de mer udda öl jag har lagrat mellan 4-5 år så får vi se om jag är galen eller om ölen faktiskt kan ha utvecklats på ett intressant sätt. För här är också en anledning till varför galenskap och lagringsbarhet går ihop – öl blir inte automatiskt bättre fär att de lagras, de utvecklas och förändrar sig – ibland till det bättre. Här ligger kanske lite av det fina, att öl kanske framförallt humlat öl faktiskt har en utveckling – som ofta glöms bort i hetsen om att dricka de purfärska.

Jag har druckit Sierra Nevada Bigfoot mellan någon månads ålder och med mer än 6 år i källaren och för varje år de lagras har jag tyckt att de skiljt sig helt. De är toppen efter ett halvår från tappdatumet, blir bra efter ett år, tappar efter 2, tappar rätt mycket efter 3, börjar växa igen efter 4 och har blivit en helt annan öl efter 5-6 år. Lagringsresultatet går i kurvor och vågar man inte prova och se hur öl förändrar så lär man sig ju inget. Eller?

Det är inte första gången det minst sagt bråkiga företaget Anheuser-Busch InBev, AB InBev,  säger ifrån och utnyttjar sin position och sin storlek för att visa vem som bestämmer. Nyligen har man förklarat för brittiska familjeföretaget Belleville att de genast ska byta namn om de inte vill se vidare legala åtgärder. Anledningen är att AB Inbev tycker att namnet är för likt deras fruktöl Belle-Vue (en gång ett fint belgisktägt bryggeri, startat 1913).

Belleville, ett bryggeri döpt efter grundarna, Adrian Thomas och Mark McGuinness-Smiths barns grundskola, har enbart en anställd och hade i fjol en omsättning på 10.000£ – att jämföra med AB InBev med en omsättning om 26 miljarder$ och över 150.000 anställda.

I ärendet som sändes Belleville står det att;

“Visually and aurally, Belle-Vue and Belleville share the first six letters in common and end with the same letter “e”.

‘Conceptually, both Belle-Vue and Belleville would be understood by the English-speaking consumer as signifying something beautiful.”

Vidare uttryckte AB Inbev att finna att Belleville hade 28 dagar på sig att avsluta all tillverkning, marknadsföring och andra referenser till namnet Belleville. Trots viljan att säga emot storföretaget kom Adrian Thomas att inse att det kanske trots allt var bättre att ge upp och byta namn – åter visar sig pengar och hot vara starkare än passion och vilja.

Tidigare har liknande hot och påtryckningar mötts med blandade åsikter; vissa har menat att det inte är någon skillnad med namntvister och liknande bara för att det rör öl och det är något vi har en passion för, medan andra tycker att stoföretagen gör saker värre för alla genom att trissa upp småsaker och gör en höna av en fjäder. Personligen tycker jag att det är synd att små familjeägda företag som har en egen historia med en egen bakgrund till sina öl, sitt namn och sitt utseende ska behöva stå ut med dessa hot. I USA har det diskuterats lite kring det här med namn och hur svårt det idag är att hitta ett orginellt namn på sitt bryggeri och sina öl då mängden bryggerier och öl ökar något enormt för var dag som går.

Full text här.