MankerBeer.com

Efter stor efterfrågan och ett stort och växande intresse för suröl och hemmabryggning av suröl bjöd våra Surisar in hembryggaren Carl Stenbratt för att ge oss en grundkurs i bryggning av egen suröl. Carl brygger öl hemma i studentlägenheten under namnet Bryggeri Spritköket och under fjolåret har vi kommit att få prova på allt från gose med saltvatten från Göteborg till porter med kött i och en helvetiskt stark chiliöl. Carl representerar den nya typen av hembryggare som inte ryggar tillbaka för nya eller annorlunda ölstilar eller sätt att brygga öl och runtom i landet ser vi mer och mer av en uppfinningsrikedom som för bara en handfull år sedan kändes lite främmande. Under våra domarinsatser i både BrewDog Bar och Omnipollos hembryggningstävlingar såg vi en bred och ett djup på öl som gladde oss och visar att landet har en ljus framtid med flera kompetenta hembryggare som snart kan ta steget till mer komersiell produktion.

Åter till dagens tema – suröl. Fler och fler börjar intressera sig för att göra egen suröl och lambikliknande brygder hemma i köket och det behöver inte vara svårare än vad Carl berättar nedan. Allt som krävs är lite grundläggande förståelse för vad det är man pysslar med, fokus och tid. Precis som med riktig lambic krävs det tid och fingerkänsla och för hemmabryggaren är det kanske än viktigare att inte rusa igenom processen och vilja ha ölet klart så fort som möjligt, utan låt ölet jäsa och gå igenom alla stegen i jäsningen som en öl likt de här behöver så kommer du snart att märka hur du lyckats. Har ni fler önskemål eller frågor om hembryggning eller om bryggning av egen “lambic” (idag kallad pseudolambik) så kommentera gärna på vår facebooksida så ska vi försöka svara er.

Vi ger er nu Carls informativa lektion i bryggning av pseudolamik med BIAB-metoden!

Pseudolambikbryggning med BIAB-metoden

För att förtydliga så är detta ett sätt att skapa någonting som liknar de belgiska lambikarna, och för att inte bryta några regler om namngivning så kallar vi det kort och gott för pseudolambik, även med tanke på att denna metod inte följer den traditionella framställningsproceduren. Det här är helt enkelt mitt tillvägagångssätt för att tillverka pseudolambikar.

 Genom att brygga med BIAB (Brew In A Bag) så förenklar man processen något och gör den applicerbar för de flesta hembryggare. Fabrikör Ekstedt har beskrivit en annan metod som han kallar grumlig mäskning. Den är mer traditionsenlig och ska tydligen ge bra resultat. Dextrin är komplexa sockerarter av glukospolymerer och kan inte jäsas ut av vanlig öljäst (Saccharomyces serviciae). Dextrin blir normalt sett därför kvar som restsötma efter jäsningen.

Det man med denna metod vill åstadkomma är att skapa en dextrinrik vört så att de speciella jäst- och bakteriesorter vi använder oss av, som vi senare ska prata mer om, kan jäsa ut dessa sockerarter och därmed ge ölet sin speciella smak och doft. För att skapa en vört rik på dextrin används en hög temperatur i försockringsrasten samt en tillsatts av maltodextrin görs i koket.

Vattenbehandling är inget jag brukar göra vid pseudolambikbryggning, då Göteborgs vatten redan passar bra. Det man kan göra är att tillsätta lite kalcium (från CaSO4, CaCl2 eller CaCO3) för att komma upp till 50 mg/l då jästen annars kan påverkas negativt.
Dock justerar jag alltid pH på mäsken med mjölksyra.

Göteborgs vatten:
Alk. 60 mg/l
Kalcium 21 mg/l
Natrium 14 mg/l
Klorid 12 mg/l
Sulfat 25 mg/l

Humlen i receptet används bara för sina antibakteriella egenskaper, vilket selekterar ut mer toleranta mjölksyrabakteriestammar. Detta är bra då jästen inte kan arbeta i en för sur miljö, och med minskat antal mjölksyrabakterier så blir ölen initialt inte lika sur. Dock kommer syran i ölet att öka senare i fermentationsprocesserna. Traditionellt används gammal, oxiderad humle. Dock ger denna en otrevlig smak till ölet, och för att bli av med den kokas ölet i 5-6 timmar. Det långa koket bidrar också till maillardreaktioner, som ger ölet en fylligare känsla av karamellisering. Eftersom att vi normalt sett bara kokar vörten i 90 minuter, så använder vi andra maltsorter för att kompensera det kortare koket. Då kan en andel munichmalt eller melanoidmalt vara ett bra val.

Eftersom att ölet ska få stå under en lång tid är ett syretätt material fördelaktigt att jäsa i. Själv använder jag gamla, rengjorda svagdrickaflaskor eller andra damejeanner av glas. BetterBottle fungerar också utmärkt. I belgien låter man vörten spontanjäsa och får på så sätt jäst och bakterier som kan jäsa ölet. Spontanjäsning är ganska svårt att lyckas med, särskillt utanför Pajottenland i Belgien. De kommersiella bryggerierna återanvänder dessutom trätunnor vari ölet jäses. I dessa tunnor finns en stor del av de aktiva mikroorganismerna i jäsningsprocessen, vilka gör spontanjäsningen mindre riskfylld.

Som hembryggare är detta svårt att efterlikna. Mikrofloran får vi istället från kommersiellt bryggda suröl, så som lambik och geuze. 3 Fonteinen, Hanssens, Cantillon, Girardin och Tilquin är alla exempel på tillverkare av suröl som går bra att använda för vårt ändamål. Ölet kan försiktigt hällas upp i ett glas och avnjutas. Det viktiga är att bottensatsen sitter kvar i flaskan. Helst ska också lite öl vara kvar i flaskan så att bottensatsen kan skakas upp. När väl bottensatsen är upplöst i ölet hälls den ner i den kylda nybryggda vörten. Bottensatsen från en 375 ml flaska med suröl räcker till maximalt 5 liter öl. Du får alltså använda flera flaskor om du vill brygga mer än så.

Det man kan förvänta sig finna i bottensatsen är stammar av Brettanomyces, Lactobacillus, Pediococcus samt ibland acetobakter. I och med att jäsningen är spontan och mindre kontrollerad än hos ”vanliga” bryggerier så vet vi aldrig exakt vilka stammar som finns i bottensatserna.

Brettanomyces är en jäst som normalt sett är oönskad i öl. I en aerob miljö (med syre) producerar den bland annat små mängder av ättiksyra. I en anaerob miljö (utan syre), vilket oftast är fallet för öl, producerar den främst alkohol och koldioxid. I suröl bidrar den med en karaktäristisk funkighet som ofta liknas vid toner av stall, kompost och övermogen frukt. Den kan förbruka de flesta sockerarter, men i och med att den arbetar väldigt långsamt så är det ofta bara dextriner som finns kvar i ölet. Därför är det viktigt att skapa en vört rik på dextriner. Brettanomyces kan fortsätta att vara aktiv i fermenteringen under flera månader.
Lactobacillus och Pediococcus är olika former av mjölksyrabakterier, och det är alltså främst dessa som ger ölet dess syrlighet. Båda är anaeroba och trivs i syrefria miljöer. De omvandlar enkla sockerarter till mjölksyra.

Lactobacillus är aktiv främst under första veckan av fermenteringen, och i tillverkning av lambik är den relativt oönskvärd eftersom att den kan sänka pH så mycket att jästerna inte längre kan arbeta. När väl jäsningen kommit igång och skapat alkohol blir Lactobacillus inaktiv.
Pediococcus däremot arbetar lite långsammare och bidrar med mjölksyra efter att Saccharomyces-jästen gjort sitt jobb, vilket kan ta 1-3 månader. Det är framför allt under denna period som ölet får sin syrlighet.

Acetobakter, eller ättiksyrabakterier som de också kallas, är aeroba och kräver alltså syre för att bilda ättiksyra. Tar dessa över ölet kan det bli alldeles för surt för att drickas. De är därför bara önskvärda i små mängder.

Utöver mikrofloran man får ifrån bottensatserna, används en öljäst av sorten Saccharomyces serevisiae med så lågt smakbidrag som möjligt för att få igång jäsningen direkt. Annars kan det hända att oönskade bakterier börjar växa i vörten. Man vill också förhindra mjölksyrabakterierna att sänka pH för mycket, då det annars kan bli svårt att jäsa ölet. Då jäsningen startat finns alkohol och syra i ölet, vilka båda verkar hämmande hos oönskade bakterier. Anledningen till att öljästen tillsätts är alltså för att få igång jäsningen så snabbt som möjligt.

Mikrofloran i dessa öl är väldigt komplex och tar lång tid på sig för att skapa ett färdigt öl. Även när ölet anses vara färdigt så utvecklas floran under åratal och ger ölet nya karaktärer. Det är inte helt ovanligt att suröl smaksätts med frukt eller bär i Belgien. De vanligare sorterna är kriek (surkörsbär) och framboise (hallon), men varianter med bland annat plommon, jordgubbar, druvor eller fläderblommor finns också. Det är bara fantasin som sätter gränser för vilka kombinationer som går att skapa.

Ölet bör jäsas i 6 månader innan någon form av frukt eller bär tillsätts. Någonstans mellan 100-600 gram frukt eller bär per liter öl är att rekommendera, beroende på hur kraftig smak ni vill ge ölet och vilken frukt eller bär som används. Desinficering av frukten eller bären är svårt att göra utan att tappa för mycket smak. Det jag brukar göra är att rensa och eventuellt tärna upp frukten eller bären, fördela upp i påsar och sedan frysa in. Genom att frysa så dödar man en del mikroorganismer, men med tanke på att vi redan har en okontrollerad mikroflora i vårt utjästa öl så anser jag att man inte behöver vara så extremt pedantisk med desinficering av frukten eller bären. Innan tillsats ska frukten eller bären givetvis tinas till rumstemperatur, och kan därefter helt enkelt hällas ner i ölet. Vill man ta till vara på jästkakan i damejeannen så kan det vara värt att häva om ölet till en ny butelj innan tillsats av frukt eller bär. Detta kan vara mycket användbart om tillfället samordnas med en ny bryggning. Då kan den nya vörten hällas direkt på den gamla jästkakan.

Utrustning
– Kastrull (minst 30 liter)
– Isolering (liggunderlag)
– BIAB-påse (nätpåse som passar kastrullen)
– Spis/ Induktionsplatta
– Ugnsgaller
– Termometer
– Stor slev

Recept
– 3000 g pilsnermalt
– 300 g melanoidmalt/ munichmalt
– 500 g maltodextrin
– 16 g humle med alfasyrainnehåll 5 %
– 1,5 krm jästnäring
– Bottensatser från 3 st 375 ml flaskor med suröl
– 1 gram Safbrew F2
– (3 kg bär/frukt)

Utförande
Trä BIAB-påsen över grytan och linda isolering runt grytan så att den håller temperaturen under försockringsrasten.

Värm upp vattnet och sikta på mäsktemperaturen 70 °C när malten rörts ner. Justera eventuellt pH med hjälp av mjölksyra till 5,2.

Låt stå i 60 minuter och rör runt i mäsken en gång i kvarten.

Höj temperaturen till 85°C under omrörning. Låt stå i 10 minuter.

Lyft upp BIAB-påsen och lägg på ett galler över grytan. Ett ugnsgaller eller liknande fungerar bra. Använd exempelvis ett grytlock för att pressa ur vätskan ur påsen, så att så mycket socker som möjligt följer med ner i vörten.

Koka upp vörten, skumma av.

Tillsätt humle, förslagsvis i en humlekokpåse.

Låt vörten koka i 90 minuter.

15 minuter innan kokslut sättes en kylspiral ner i vörten. Tillsätt även maltodextrin och jästnäring vid samma tidpunkt.

Kyl ner vörten till rumstemperatur och lyft upp påsen med humle.

Syresätt vörten genom att vispa runt med en desinficerad ballongvisp. Häll ner i rengjort och desinficerat jäskärl genom silduk. Receptet ska ge drygt 15 liter vört med OG 1,050. För att uppnå detta är 23 liter vatten i grytan lagom för mig, men räkna gärna själv på hur det blir med din utrustning, bortkok, m.m.

Tillsätt jästen; bottensats från flaskor samt dehydrerad Safbrew F2.

Förslut jäskärlet med jäsrör och ställ för att jäsa i rumstemperatur.

Efter minst 6 månader kan frukt eller bär tillsättas. Räkna med 100-600 gram per liter öl. SG borde nu ligga under 1,010.

Då frukt eller bär legat i ölet under 3 månader, ska ölet flasktappas. En nätpåse över hävertens insug brukar fungerar bra för att separera öl från frukt eller bär.

Lycka till så återkommer vi!

Det finns en källa, där ljuvlig nektar rinner både från kran och butelj. Det finns en oas, och den finns rakt under näsan på dig.

Det var inte alltför länge sedan som vi smet in på restaurang och ölmeckat Akkurat på söder i Stockholm  för första gången. Vi visste inte mycket och var ganska nya på det här med öl. Vi visste att bryggeriet Cantillon existerade, men inte mycket mer än så. Akkurat kom sen att bli platsen där surölshimlen började öppna sig för oss, ett ställe som passar alla som gillar alla typer av öl men som verkligen passar de som vill dricka suröl, oavsett om det är på fat eller på flaska, dyrt som billigt. En diger och högt ansedd vintagelista har samma effekt på oss som tv-spelstidningar och mattidningar har för andra, man fastnar bortom tid och rum och kan bara sitta och bläddra i timmar mellan rubriker och årtal.

Tyvärr kan det vara lätt att gå vilse bland alla öl. Därför har vi sammanställt en kort liten nybörjarguide över vad vi anser är guldkornen på Akkurat. Guiden är tänkt att fungera som ett tips, som inspiration till att finna just er väg in till surölen och för de som inte bor i Stockholm eller har tillgång till Akkurats utbud så kan ni läsa guiden som inspiration för när ni besöker en ölkrog med ett bra utbud av suröl är det bra att veta vart man ska börja. Ni kan börja med att fråga efter öl som är snarlika de nedan, tyvärr är många suröl väldigt svåra att finna, särskilt då de från Cantillon – men det är värt att fråga. Guiden ska också kunna fungera någorlunda som inspiration för er som redan druckit lite suröl men vill prova något nytt. Ni som redan är bevandrade i surölets härligheter kan läsa det och drömma er tillbaka till stunden när ni föll pladask för denna magiska dryck.

Nybörjare: Ett nybörjartips eller en lämplig start är att först bekanta sig med suröl och spektrumet av variationer och smaker. På Akkurat har de nästan alltid något på fat från Cantillon (andra krogar har ofta någon form av surare eller syrligare öl, ibland med frukt i), det du kan göra som är både lärorikt och mycket roligt utan att det kostar en dyr peng är följande experiment. Köp in ett glas Cantillon på fat, en liten flaska (gärna “färsk”) och en liten flaska från 2000 (akkurat har ett riktigt fyndpris på flaskor från 2000), dessa kan du ofta finna för ett oförskämt bra pris. Spännande att se hur ölen skiljer sig från fat och flaska och hur den blir med lagring. Ett kul experiment som är en bra inledning på ditt utforskande av surölsvärlden. Detta är dock bara ett tips om hur man kan börja sin tur igenom Akkurats surölsvärld, inget måste, utan låt din nyfikenhet leda dig!

Självklart kan du även dricka lambicen som finns på systembolaget.  Främst är det Oud Beersel Oude Geuze Vieille (1694) och Oude Kriek Boon (1673) som finns inne, men då och då dyker det upp lite mer exklusiva lambicer att hålla koll på. Du kan också ofta kan stöta på lambicer på många andra barer. Baren The Bishops Arms (finns i flera städer) brukar ofta ha något surölsalternativ likaså Pressklubben (Stockholm), Tre små rum (Göteborg), Rover (Göteborg), Ölrepubliken (Göteborg) osv. det är inte svårt att finna något om man bara orkar gå någonstans; systembolaget eller den vanliga puben kan man ibland komma en bra bit på (håll utkik efter barer som tar in öl från Constant Companion, Galatea och Brill & Co som är de med ett bra utbud av suröl).

Medel: När du lärt dig lite mer, kanske har provat ett par olika suröl och börjat uppskatta dem kommer du till nästa “nivå”, vi får väl kalla den ”medelavancerat”. Du har nu provat några suröl och vill ta dig vidare. Ett bra steg är då att upptäcka bredden av suröl – olika producenter/bryggerier och deras olika varianter. Detta kommer att bredda ditt spektrum om vad lambic är och hur det kan smaka! Det finns många sötade varianter, som kan vara intressanta men som vi inte skulle se som alltför viktiga att prova varpå vi istället föreslår något annat. Vi rekommenderar bryggerier och “blandare” (de som blandar öl andra har bryggt) som Girardin, De Cam, Boon och Tilquin, men Akkurats sortiment sträcker sig längre än så (speciellt om vi börjar tala årgångar). Även här rekommenderar vi att du använder din nyfikenhet och utforskar lambicens spännande värld! Det blir lättare att njuta av öl när du känner hur bra det är.

Några öl som är lätta att missa är Lindemans Cuveé René, det finns både en kriek och en geuze och båda är alldeles utmärkta enligt vår mening och väldigt förbisedda. Ett måste är De Cams Framboise-lambiek, detta är enligt oss den bästa framboosen (lambic med hallon) på marknaden av de vi provat. Helt ärligt älskar vi allt De Cam gör.

Kanske visste ni att folk från hela världen åker till Sverige och Stockholm bara för att gästa Akkurats fina lokaler? Mycket tack vare en cuveélista som få barer I världen kan mäta sig med. Akkurat har flertalet öl gjorda för bara sig, mycket tack vare alla de som reser över land och rike för att besöka Akkurat, och dess anseende som en världens bättre krogar. Vill ni prova dessa unika, eller mer svårfunna öl bör ni leta fram Cantillon Soleil de Minuit (en hjortronlambic som är gjord för akkurat 1999 och 2012), Goldackerl Geuze (lambic gjord med ädelrötna druvor med tillsatt vin från samma vindruvor) och Geuze Velomoteur (en jäkligt bra gueuze i en flaska som får ateisten att börja tro). De har även sällsynta öl från det lika fantastiska 3 Fonteinen så som 50/50 Gold Geuze (J&J Blauw) (gjord för ett bröllopspar 2003, finns en blauw, blå, och en roze, rosa. blauw är på ratebeer listad som världens bästa gueuze. och vi håller den som en av de bästa) och 3 Fonteinen Geuze 50th Anniversary (som namnet säger så är det ett öl gjort som 50års jubileum). Ja, när ni har kommit till denna nivå så vet ni vad ni vill dricka. Se gärna ratebeer.com för listor kring bryggerier och vilka öl som ska vara ”bäst” i sina kategorier. Vi har dock några förslag. Kanske ska ni gå vidare till Eylenbosch Geuze och Faro, ett förslag på öl man inte ser alltför ofta. Eylenbosch är ett gammalt bryggeri som lades ned kring 1991 (men fortsatte att bryggas och säljas under namnet fram till 1991), således är dessa flaskor väldigt gamla vilket kan innebära att de faktiskt gått över tiden och fått smaker som kanske inte passar alla.

Sedan får man inte missa att prova samma årgång på olika flaskstorlekar, Cantillon 2004 är ett bra tips där ni kan prova en magnumbutelj mot en 37,5cl, fantastiskt kul att se hur mycket det skiljer sig mellan samma årgång men i olika flaskstorlekar. Sist men inte minst så tycker vi att du bör lära dig vilka årgångar du själv gillar och från vilken producent, personligen älskar vi 3 Fonteinen Oude Gueuze 2002 och det är nog sällan vi missar att dricka denna när vi är på besök (notera, inte vintge varianten).

Varför åka till Belgien när vi har det mesta av det bästa i Stockholm?

Vi har länge haft starka kärleksband till belgiska suröl. Det är vad vi verkligen gillar, är intresserade av och försöker byta till oss. Många av de finaste belgiska surölen från Cantillon och 3 Fonteinen är numera så limiterade eller svåra att få tag på att de säljs för flera hundra eller ibland tusen dollar. I våras skrev vi om den dryckesauktion auktionshuset Skinner hade där man för första gången hade med öl. Då såldes bland annat en flaska Cantillon Don Quijote för $1.586. Ölet gjordes exklusivt för Goblin Pub och Livingstone Club i Florens.

Det är inte första gången Cantillon gör såpass limiterade öl för utvalda krogar utan vårt egna Akkurat har förärats två batcher av hjortronlambicen Soleil du Minuit. I vårt grannland Finland har Jean van Roy bryggt flera öl åt korgarna Pikkulintu och One Pint Pub. Förutom dessa så har dessutom har Brooklynkrogen Spuyten Duyvil fått en batch av en lambic med samma namn som krogen. De få flaskor som kan finnas kvar av någon av de här flaskorna byter idag ägare för antingen stora summor pengar eller genom ibland galna bytesaffärer.

Tillsammans med Manker hade vi satt som mål att under en helg prova så många som möjligt av de här ölen. Tack vare en längre tids samlande, bytande och köpande hade vi fått tag på en flaska var av Don Quijote och Spuyten Duyvil som skulle öppnas under en magisk kväll med inresta ölfantaster från Belgien och USA samt bland annat MankerBeers egna belgofil Skrubbe. Tanken var att efter det åka till Helsingfors över dagen för att förhoppningsvis få chansen att prova på de finska “Cantillonspecialarna”. Av dom är det ju bara “Tyrni” som fortfarande säljs öppet, de övriga kan finnas i privata källare eller tas fram för speciella tillfällen. Vi hoppades på det bästa men förväntade oss egentligen bara att få prova Tyrni.

Första kvällens provning, ledd och annordnad av vår ena surishalva Ludvig innehöll allt från Cantillons nya barley wineliknande geuze Lambic d’Haute Densité till  Zwanze 2010 och årets upplaga av Blåbär. Men innan någon av dessa skulle provas skulle kvällens två rariteter öppnas. Först ut av alla ölen var Spuyten Duyvil och av de 168 flaskorna som släppts så var det här flaska 52 (enligt ratebeer har det bara släppts 138 flaskor). Lambicen har blendats för hand och har legat med tranbär från New Jersey. Som ni ser på bilden så har färgen gått över till en dovare lambictypisk varm orange färg. Hade vi inte vetat om det så hade tranbären varit rätt subtila, men det går fortfarande att känna av strama, sursyrliga bär som ger ölet något extra. Lite tanniner och strävhet låter sig öppnas upp genom att vi låter lufta ölet en stund. Det här var verkligen bra och mycket bättre än de trots allt rätt sansade förväntningar vi hade då vi anade att karaktären från bären minskat.

Därefter skulle vad som skulle anses vara kvällens bästa öl öppnas – Don Quijote. Lambicen har fått ett tillskott av italienska druvor tillhörande Vitis Lambrusca-släktet, druvor som idag främst odlas i nordamerika och har en lite söt men murkig karaktär. Doften har en härlig sötma som tar dig med till Willy Wonkas godisland med syrliga godisar som stramar åt sådär torrt och skönt i gommen och bak i munnen. Väldigt mycket och tydliga druvor och druvjuice i både doft och smak som balanseras helt perfekt med Cantillons sura lambic. Precis lagom funk med inslag av både grape och citron. Vi var alla överens om att det här är den bästa Cantillon vi har haft, kanske till och med en av de bästa ölen vi provat någonsin. Just att ölet har en så påtaglig och annorlunda sötma som syran ändå lyckas hålla ned är vad som ger en komplexitet som är unikt för Don Quijote. Variationen mellan godis och stall, syra och sötma och den hela tiden närvarande druvsmaken sitter helt perfekt!

Egentligen var det dumt att fortsätta provningen efter dom här men vi kan väl säga som så att av de amerikanska surölen så var det enbart Crooked Stave Waelzblood (Cheers! 2012) och Lost Abbey Veritas 007 som ens kom på samma planhalva i kvalitet som Don Quijote. Större delen av det digra startfältet med många andra bra (!) belgiska suröl var riktigt fina öl, men med Spuyten och Don Quijote på samma bord är referenserna bra mycket högre.

Dagen efter den galna provningen spenderas med att dricka allt annat än suröl och istället var det packande av väskor och en planering av hur vi skulle ta oss till de finska krogarna som var målet. För Pikkulintu har Jean van Roy tagit fram Olutravintola Pikkulintu (släpptes 2006) som är en specialversion av Cuvée des Champions torrhumlad med Hallertau istället för Styrian Golding, samt Pikkulinnun Viskilambic (släpptes 2009) som togs fram inför krogens 9-årsjubileum och är en 2-årig oblendad lambic som fått ligga på bourbonfat. Det går inte längre att köpa ölen på plats så det var på vinst och förlust som vi tog tunnelbanan ut till en trevlig men lite torr förort till Helsingfors för att där hitta något som såg ut som kvarterets pizzeria men som är en av finlands bästa krogar. Manker hade stämt möte för dem för ett reportage men då vi blev lite försenade så fick han skjuta upp det och dricka öl istället, lite synd. Vad som var mindre synd var att det stod ett paket och väntade på oss i deras källare, två flaskor vardera av deras båda specialare – helt galet!

Vi började med att prova Olutvintola Pikkulintu som hade en stor tydlig arom av stenfrukt och framförallt stjärnfrukt. En långsam syra med rund, lite söt men ändå stram fruktighet som gick mycket åt stjärnfrukt. Med en måttlig syra kom smakerna fram väldigt fint och det var en elegant och lagom komplex geuze som vi alla uppskattade. Andra flaskan hade lite mer kolsyra än den första vilket gav me tryck i smaken vilket den vann på. Inte helt otippat världsklass! Det här är en oerhört ren geuze som egentligen inte sticker ut på något sätt, det är också det som gör att både Cuvèe des Champions/St. Gilloise och denna specialversion är så omtyckta.

Efter varje blå flaska tog vi och provade en röd flaska Pikkulinnun Viskilambic. Doften var makalös med vanilj och tydliga bourboninfluenser som med lambicens syra, stallighet och komplexitet drog åt vältorkat kött. Smaken gick åt mogna röda äpplen och varm bourbon med fin syra från träfaten. Aningen träbitter och influenser som får oss att tänka på äpplen och bourbon. Det här var helt klart något utöver det vanliga och vi alla valde Viskilambic som vår favorit av de två. Såhär ska bourbonfat användas och det vore spännande om fler vågade experimentera på det här sätt! Lär säkert finnas fler galna fat som skulle ge bra smak och doft till en geuze.

Efter en oerhört trevlig eftermiddag på Pikkulintu tog vi åter tunnelbanan in mot de centralare delarna av stan där vi satte oss på One Pint Pub. Då vårt hotell låg bara en kort promenad från krogen hade vi varit där redan vid öppning för att bekanta oss med ställen och prova en av deras Cantillonöl, havtornslambicen Tyrnilambic Baie d’Argousier. Det går än idag att köpa en av de cirka 20 flaskor som finns kvar i källaren och trots att cirka 500 svenska kronor för en 37.5 cl stor flaska är lite saftigt så är det värt det om man är ett par törstande surisar. Förutom Tyrnilambic har man även Groseille och Groseille à Maquereau med röda vinbär respektive röda krusbär, vilka dock får anses vara omöjliga att få tag på och där de sista flaskorna auktionerades ut på deras Facebooksida för rejäla summor.

Tyrnilambicen har gjorts ett par gånger men tack vare att vi ovetandes råkade spendera morgonen med att dricka öl bredvid ägaren och mannen bakom ölen så fick vi tillåtelse att köpa in en av de två flaskor som fanns kvar av första batchen. Innan vi går in på ölet vill vi bara rekommendera er alla att åka dit, för har ni tur kommer ni få en lång och oerhört inlevelsefullt berättad genomgång av hur, var och när bären plockas och hur de sedan över natten fraktas till Cantillon. Havtorn är oerhört svåra bär som kräver mycket noggrannhet och en stor mängd för att ge smak på ölet. Anledningen är simpel, istället för att mosa bären få de ligga hela vilket kräver mer bär för att ge smak. Mosas eller går bären sönder blir de oerhört sura vilket kan förstöra hela ölet berättade vår nyfunne vän.

Smaken liksom doften kretsade kring havtorn med deras speciella syra och torra, nästan jobbiga stil. Bra syra, lagom funk och när glaset hade blivit lite varmare så började det blomma upp mer stall och smutsig dammighet.

Kvällen hade lätt kunnat sluta där men efter ett par timmars prat om Cantillon, suröl och hanteringen av bär kom vi in på krusbär. Vi fick mer eller mindre våra drömmar grusade om att någon gång på prova på Groseille à Maquereau då vi fick höra att det bara finns en knapp näve flaskor kvar i världen. Groseille var även den numera ett minne blott och kanske kunde någon enstaka flaska stå hemma i ägarens privata källare, men det var högst osannolikt. Istället tog vi in ett glas Sahti (traditionell finsk dryck med inslag av enbär och rök) medan samtalet fortsatte kring allt som har med bär att göra. Plötsligt skedde det bara och vipps stod en flaska Groseille à Maquereau på bordet,  en av de troligen två flaskor som finns kvar i Finland. Lycka är inte ord nog att beskriva känslan.

Med andakt hällde vi upp 6 glas av den krusbärsblomstrande rikedomen och lambicen var nästan helt klar med en funkig doft med sura bär med lite såpa som påminner om händer nytvättade med violtvål. Smaken var sträv där det framförallt var smaken av bärskal som stod ut. Krusbär är ett svårt bär som har mer syra, strävhet och torkar ut munnen än vad det ger specifika smaker. Lite sötma kom då och då fram mellan det sura. Återigen var det bara att lyfta på hatten för en öl av världsklass och framförallt till One Pint Pub för att vi fick chansen att överhuvudetaget prova på den.

Efter en sista shot chilivodka började det bli dags att stega hemmåt då krogen stängde och vi skulle upp tidigt för att åka hem till Göteborg för vidare bartime. En oförglömlig och magisk helg var över och vi hoppas att ni tar chansen att åka iväg på resor likt detta, för kanske kommer ni också att få prova på öl som knappt hittar sin väg utanför vissa krogar.

Idag kör vi sista belgotorsdagen på några veckor. Även Skrubbar behöver semester. Jag räknar med att vara tillbaka i augusti och hoppas att ni är det också.

Så här på sommaren när man kan dricka öl nästan jämt och man har tid att prova runt lite är de här blandlådorna som dykt upp i Systembolagets beställningssortiment ett välkommet inslag. För visst är det roligare med en påse ‘Gott och blandat’ än en påse Ahlgrens bilar (Ja, jag vet att de ska smaka olika men kom igen…)!

I måndags släpptes ytterligare ett gäng öl bland i beställningssortimentet och bland dem var det åtta belgiska öl från två olika. I Systemet sortiment var det dessutom två nya bryggerier, Broeder Jacob och Gulden Spoor. Jag tycker det är olyckligt att importören inte valde att lansera ölen i blandlådor. Vill man testa dessa åtta öl kostar det ungefär 7000:-, pga av kollikravet! Hade de valt blandlådor hade man kommit undan med strax under 1800:-. Jag tror också försäljningssiffrorna skulle se betydligt bättre ut.

Min teori styrks av att en av de tre belgiska blandlådorna är slutsålda. Förut kunde man beställa ett sexpack med 75:or från Glazen Toren med tre olika öl för 459:- men de är som sagt slut.

Räddningen ligger dels i De Graals Belgobox för en styv sexhundring. Den innehåller tre 75:or och tolv småflaskor av tre olika produkter, en blond, en brune och en wit. Det roliga med dessa är att de är märkta med den svenska importörens egna etiketter så ölen är på så sätt ‘unik’.

Den andra lådan kommer från Viven som brygger på Proef. Sexton rena öl uppdelade på fyra sorter för 622:40. Ett bra sätt att förgylla sommaren på plus att du inte hinner tröttna på en och samma öl.

Min stilla önskan är att fler importörer hänger på det här konceptet med blandlådor eller att de minskar på kollikraven. Det vore skönt att få lite draghjälp i kampen för belgisk kvalitetsöl!

Trevlig sommar.

Vänligen/

Grattis till er tre som visste eller googlade upp Antoine Bosteels namn som formgivare av det spektakulära Tripel Karmeliet-glaset på tävlingen igår.

Denna stora, ståtliga kupa som pryds av etsade fleur de lys är ett fint tillskott till glassamlingen. Dock är det mer än en gång som gäster har gått eller åtminstone klagat när jag har serverat den från fat, på grund av att de tycker det är för mycket skum. Då kan vi klargöra det här och nu. En Tripel Karmeliet ska serveras med sju centimeters skumkrona! Det är snarare så att de flesta gäster får för mycket öl i sina glas men det gnälls det inte på.

Har ni inget bättre för er ikväll och bor i Stockholm med omnejd tycker jag ni ska ta er till Pressklubben. Där slumpas Tripel Karmeliet och all annan fatöl bort för blygsamma 69:-/glas på grund av att krogen snart stänger för sommaren. Billigare än så kommer ni sällan om någonsin att hitta den på krogen…

Ytterligare en anledning skulle kunna vara att träffa undertecknad i egen hög person. Ikväll är det nämligen jag som drar i kranarna.

Alternativet är att beställa den på Systembolaget. Den finns både på 33:a och 75:a. Båda är belagda med kollikrav. Jag rekommenderar varmt att beställa storflaskorna. Dels så är det bara sex flaskor per kolli jämfört med tjugofyra för de små och dels så utvecklas ölen mycket bättre på större flaskor. Generellt smakar också storflaskorna godare eller åtminstone mer. Tripel Karmelieten är inget undantag. Denna ljusa kraftiga öl är mullig i kroppen med söta smaktoner som drar åt karmeliserade bananer, vanilj och toffee. Ölen har både mältat och omältat korn, vete och havre i sig och den passar fantastiskt till söta desserter. Den kan med fördel glömmas bort i källaren några år.

Vänligen/

Vem är väl jag? Ska Skrubbe komma här och bestämma vad jag ska drick på självaste midsommar. Nä, fy pyttsan…

Inte ska vi väl dricka sådan där belgiansk öl på våra hedniska högtid när vi beter oss som grodor och dricker OP? (Pst, Putin, ska du invadera Sverige, gör det nu på fredag eller ännu hellre lördag…)

Ok, jag kan förstå motståndet till det, till och med förlika mig med det. Alla svenskar måste dansa kring en fallossymbol. Även nysvenskar. Gud nåde, eller förlåt, Oden nåde den som inte beter sig som ett spektakel, dansar små grodor och dricker snaps till man drunknar. Hur ska man smälta in i det svenska samhället om man ställer sig utanför det?

Relalaxa, tryck på paus och softa. Ge upp. Var glad att vi får fortsätta med våra krumbukter och fylleslag utan att bli anmälda. Försök inte ens tvinga på andra våra konstiga seanser med ursäkten om att det är svensk tradition!

Nåväl, mycket kring denna okristliga högtid är mycket trevlig. Matjessill, jordgubbar, färsk potatis, gubbröra och gräslök. Drycken inte att förglömma men tyvärr är det generellt lageröl och fryst snaps. Den stackars förstörda spriten är synd och skam men inte mitt bord. Däremot lagerölen som är lika given som stången. Låt det vara så. Man ska inte lära gamla hundar att sitta osv. Ok, det finns ytterligare en poäng och det är det konstanta drickandet men…

…om nu ändå ska hålla på kan man väl välja en GOD lageröl, eller? Om vi ska vara så svenska som vi tror vi är, låt oss hålla oss vid de svenska lagerölen. Låt belgarna vila denna högtid. Vid första anblick finns det 186 svenska lageröl i butik men när man kategoriserar ner det landar man på fem öl från två bryggerier, förutsatt att man inte beställt i förhand! Med de förutsättningarna faller mitt val på Landsort Lager från Nynäshamn Ångbryggeri. En suverän lager med minimala fel och hinder. Ren som en fjällbäck och balanserad som en trapetsartist. Den kan jag dricka hela helgen, till mat och när jag ska bygga stången. Fantastiskt. Att storleken på flaskan stör mig låter jag inte störa mig. Glad midsommar och ta hand om er!

Vänligen/