“Med hopp om vårsol och spirande grönska” börjar S:t Eriks Bryggeri sin beskrivning av sitt fjärde påsköl vilket i år har blivit något så otraditionellt som en Amerikansk Pale Ale. Påskale 2014 är en 5.5% alkoholstark APA som har humlats med den Australiensiska Galaxyhumlen men som med all sannolikhet lär ha bryggmästare Jessica Heidrisch karaktärsfulla renhet och maltbaserade sötma. Vissa brukar kritisera Jessica för att hålla igen för mycket och att ölen är lite för rena vilket ibland kan uppfattas som karaktärslöst. Om än att jag kan förstå dessa argument så tycker jag tvärtom att ölen oftast är väldigt lätta att ta till sig och när jag bjuder vänner och bekanta på dem så är det få som suckar och påpekar att de inte vill ha mer än 10cl av ölen – något de annars tenderar att göra när jag ställer fram lite mer krävande och kanske mer spännande öl. Ölen är dessutom oftast prisvärda, påskölet kostar till exempel 19,20kr för en flaska på 33cl och så är de lättillgängliga och brukar finnas i nästan alla mer välsorterade Systembolag. Visst är jag ölnörd och gillar extrema saker och att vara kaxig och kräva mycket, men samtidigt får man inte glömma att den stora skaran ölfantaster i landet inte är de få procenten ölnördar utan det är de som dagligen börjar sin egen ölresa och får upp ögonen för craft beer. Det är de som kanske får prova en av årets påsköl, ser att de smakar bra mycket bättre än deras Kung, Arboga eller Åbro och därefter vill prova vidare. Dock är det viktigt att hålla isär på den biten och huruvida en öl är fantastisk eller inte bara för att den är lätt att ta till sig, ölet måste ju ändå leverera trevliga dofter, smaker och får gärna vara attraktivt att se på.

Nog med svammel nu, här ska årets första påsköl provas.

S:t Eriks Påskale 2014

Utseende: Ren äppeljuicefärgad vätska med litet vitt skum som försvinner ihop med få rester i glaset.
Doft: Söt karamellkola, citrus och gröna frukter – inte alltför kraftig doft.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det första som slår mig rent smakmässigt är att ölet trots att det är lika rent och strukturerat som Jessicas övriga ljusa, lätthumlade ales har en tydlig amerikansk touch. Kanske är det att malten och jästen inte mattar ut humlen och bara släper fram citrus eller så är det att humlen nu på ett annat sätt tillåts ge ifrån sig lite rivigare humlekottar, viss persika, mango och lite mer tyngd. Det är inte superbeskt men det är en markerad beska. Bra maltbas med lite kladdigare karamellkola som påminner om “amerikansk APA som rest över Atlanten liter för långsamt”.

Betyg? – Bra(+). Bland det roligare vi har sett från S:t Eriks om man jämför med annars oftast väldigt rena och lite anonyma öl. Kanske att humlen känns som att den kommer dala rätt fort och ibland får jag lite tankar om småtrött amerikansk APA. Men tydliga smaker från humlen och en maltighet som lämpar den utmärkt för smakrik påskmat gör ändå att den för syftet fungerar väldigt bra. Till mina lammkorvar med rosmarin fungerade det utmärkt – en öl som passar alla och känns påskig men modern.

 Mitt första favoritbryggeri vid sidan av Brooklyn Brewery (som vart min inkörsport till bättre öl) var något så exklusivt och lyxigt som De Struise Brouwers. Då för fem år sedan fanns det endast ett fåtal webbutiker man kunde köpa öl från och att resa till Köpenhamn för att gå loss på ölbutikerna var ack så främmande, så ville man ha Struises öl fick man hosta upp rätt bra slantar och hoppas på det bästa. Likväl var det många öl som provades och kom att ha kvar en ställning som toppöl i min lilla bok, bryggeriet får jag väl också anse är ett av världens och säkert Europas bästa bryggerier. Allt är ren och skär världsklass och jag tror bara att jag har provat en 2-3 olika öl, då bland de lite vanligare ölen som inte fått väldigt höga omdömen och lovord. Ett av mina bästa ölminnen är också på första upplagan av Copenhagen Beer Celebration då jag sent på stängningsnatten festade till det med bryggmästare Urbain och crew – drickandes på tok för många Dirty Horse (ett av deras idag mest eftertraktade öl).

När så nu en av de tre grundarna, Carlo Grootaert tillsammans med vår svenska ölexpert och vår gode vän Tomas Danko gjorde en visit runtom i landet för ett par ölmiddagar så var det en självklarthet att jag skulle ta någon öl med honom. I Stockholm skulle en Tap Takeover och Beer Makers Dinner gå av stapeln på smultronstället Babajan på Södermalm, ett ställe vars ölmeny och prissättning är lika galet positiv som deras fantastiska etnomat. Dock blev det till att träffa Carlo och Danko redan på fredagkvällen på förfesten av Mikkeller Bar Stockholm och dagen efter var vi nog alla lite trötta, åtminstone jag.

En trärättersmeny hade parats ihop med sex stycken olika öl samt en liten fördrink och menyn här till höger kanske ser lite otypiskt för Babajan men när vi kom att prova rätterna så fick vi åter prov på bredden av smaker de ständigt lyckas pricka in. Kvällen började dock någon timme tidigare på Monks Porterhouse i Gamla Stan där ägaren och en av huvudanledningarna till att vi ens ser bryggeriet i Sverige, Recep välkomnade Carlo och berättade om lite av deras framtida planer (mer om de senare). Efter en kort strapats igenom Gamla Stans med stopp på flerfaldigt prisvinnande 19 Glas kom vi så att nå vårat slutmål – Babajan. Med ett glas Weltkrieg i glaset var det dags att tas med på en trevlig liten resa. Weltkrieg i sig är en av två varianter på ölet surölet Weltmerz (den andra är Weltfreude, Burgundyfatlagrad med olika bär från skogen). Ölet, en ljus suröl börjar på 3% för att sedan fritt kunna jästa upp till uppemot 4% i alkoholstyrka och inte för otippat har ölet fått ligga tillsammans med körsbär (Krieg, Kriek, Krieg, Kriek – lätt eller hur?). Otroligt fräscht och läskande med lagom syra och perfekt som fördrink.

Vi hade nu intagit våra platser och rätt snabbt kom de två första ölen in – Pannepot Reserva 2012 och nyss nämnda Weltmerz. De hade parats till en vildsvinspaté med rökt renhjärta, serverad med två olika chutneys (lingon respektive  syltad lök) samt Dijonsenap. Medan maten var på väg in berättade Carlo om hur det ens kommer sig att vi kunde prova ett öl såsom Pannepot. När de fortfarande var glada hembryggare så hade Carlo av en slump kommit över ett par flaskor av den för ölnördar åtråvärda De Dolle Zannekin, en öl han också skrev om på ett webbaserat ölforum. Detta råkade en glad dansk få se varpå samma dansk slängde iväg ett mail till Carlo med frågan om inte Carlo kunde sända honom någon flaska av Zannekin, vilket Carlo snäll som han är ställde upp på. På den här tiden var öltrades inte lika utbrett och ej heller hade åtråvärda öl samma galna värde som de kan nå upp till idag. För att fylla ut kartongen lade Carlo i två av deras hembrygder, det skulle ju ändå kosta lika mycket. Dansken fick lådan men ställde sig lite undrande till de två udda flaskorna, men kom snabbt att uttrycka sin glädje med dem. Där och då kom Jeppe på Evil Twin/Drikkeriget att etablera sin första affärsrelation med Struise och fick även äran att distribuera deras öl i Europa. Som ett tack fick Jeppes Ölbutikken 2007 ölet Pannepot Gran Reserva tillägnat sig, så var det med det. Pannepot Reserva har fått ligga på olika franska ekfat och är ett under av goda komplexa toner av russin, plommon, choklad och viss bitterhet.

Till patén är det helt underbart med Weltmwerz syra som skär in med lite funkighet och ger mer fruktighet tillsammans med de något söta och bäriga rörorna, men också till fetman i maten. Senapen ger en lika fin krydda som fungerar farligt bra tillammans med patén men också till båda ölen. Pannepot blir utmärkt den med och tonas ned av fetman vilket släpper fram toner av mörka bär och söt lakrits. En tydligare jordighet och en renare smak av kött med en lite hetare finnish. Två väldigt bra öl som visar att två ytterligheter kan fungera lika bra, och troligen är det en av de bästa kombinationer jag har provat – fantastiskt gott.

Näst på tur stod en Beef ‘n beer stew med potatisstomp och brynt savoykål som serveras med Elliot Brew samt Imperialist. Elliot Brew är en maltigare DIPA med förrädiskt gömd IBU brygd tillsammans med Mikkeller för RateBeer.com’s Worldwide Masters Series. Imperialist å sin sida har även den en rolig historia. Struise gör i sak inte lageröl men när de nu ville prova på lite nya manicker så var det ett lageröl som skulle bryggas – hur var frågan? Till sin hjälp tog de då den bästa lagerjästen de kunde komma på, Weihenstephans varpå de bjöd in bryggmästaren för att hjälpa till att brygga och pitcha jästen. Inte var det slut där utan för att ge sin Imperial Pilsner extra karaktär ville man ha purfärsk Galaxyhumle varpå man flög in sin humleleverantör för att trion skulle bli komplett. Så i ölet gömmer det sig en rätt komplex liten collaboration. Till maten föreslog Carlo att man matchar Elliot med grönsakerna medan Imperialist är bra med köttet eller de båda tillsammans. Imperialist visar upp en fin fyllighet med bra gräsiga toner och mjäll ljus maltighet, örtig och lite sträv. Lika markerad humle har Elliot om än att den väldigt tydliga karamelliga sötman, som för min del är lite för mycket ger smaker av klibbig persika och tydliga torrhumlade inslag.

Grytan är oljig och njutfull med tydlig smak av choklad och lite dolda exotiska kryddor. Elliots riviga humle och tydliga sötma ger lite extra bitter krydda men arbetar bra med fettet. Inte helt otippat fungerar dess kombo av båda tydlig beska och maltighet riktigt fint med den inte för krämigt feta utan mer tjocka stompet. Imperialist å sin sida ger en fräsch stram kombo med flörtigt örtiga inslag och smak av ordenligt husmanskost, fast bra mycket lyxigare och med “äkta” smaker mer än stor stark och falukorv. Även här är det en finfin kombination som kanske är lite för “husman” för att det ska vara lika elegant som i förrätten men det fungerar så attans bra att det inte är mycket att säga utan mat och öl fick verkligen tysta mun.

Sist ut var en Chokladtårta med Black Albert-reduktion, körsbärscoulis och vispgrädde som serverades med Cuvee Delphine och Weltfreude.  Cuvee Delphine, en Imperial Stout på 13% som lagrats på 4 Roses bourbonfat och vill du veta den roliga historien om ölets label och historia bör du dels läsa vem Delphine menas vara och anledningen till att det står “Truth Can Set You Free” på den belgiska flaggan på etiketten. Inte så oväntat var det pang på och underbart gott, inte bara för att båda ölen är världsklass utan lika mycket för att chokladtårtan var lagom mastig men ändå kompakt och full med smaker. Weltfreudes härliga bärighet, lakto och syra har också lite kärnor mot slutet vilket fungerar superbt med vispgrädden, får mer kraft från coulisen och reduktionen men blir lika gott med tårtan där du får mycket mer bär än vad man kunnat tro av en så svag öl. Cuvee Delphine har fantastiska milda vanilj- och bourbontoner med mjuk choklad där eftersmaken växer till och hettar på med lite eldig alkohol och tydlig bourbon. Mjuk elegans och en härlig sipparöl. Reduktionen är magisk med mörka körsbär och kletig bränd sirap vilket med Cuvee Delphine ger inslag av trä och än mer askade toner, något som med lite grädde är som att mumsa ren synd. Till tårtan mattas ölet lite och chokladsmaken blir mer framträdande medan de brända tonerna kommer mer i eftersmaken. Ölet får mindre spretighet och blir underbart snäll. I kombon ser vi hur man kan låta en chokladtårta vara kompakt men ändå snäll och hur det kan lyfta tillbehören och ölen till en helt ny nivå utan att talla på smaker.

Mätta och nöjda efter en fantastisk kväll på Babajan tog vi sedan en taxi ner till Monks Struise Bar för vidare ölprovande och prat om allt mellan malt och humle. För att summera kvällen kan jag bara lyfta fram Babajan som ett ställe ni måste besöka i Stockholm, både för drycken men också för den otroligt goda maten – sedan kvarstår faktum, Struise är ett av världens absolut bästa bryggerier!

Att ölscenen i Sverige blomstrar är ett understatement av modell jättestor. Både bryggerier och ölfantaster ökar i antalet och så även bloggar om öl. En av de nya bekantskaperna är Ölitisterna, ett gäng ölintresserade som utan att be om ursäkt skriver om de öl de gillar och dricker. Ibland är det lite pretantioner mot att allt ska vara så politiskt korrekt och alla till lags, så de valde en annan väg som likt vi på MankerBeer handlar mer om att ha kul. Ett av deras inlägg fångade mitt intresse lite extra och det handlade om en ölstil som idag blivit något vanligare, från att ha varit nästan utdöd innan – Gose (och dess rökiga motsvarighet Lichtenhainer).

Vi kommer framöver att påbörja en artikelserie om annorlunda och/eller spännande ölstilar där dessa båda är tänkta att vara startskottet. Därför kontaktade jag Ölitisterna och bad om deras tillstånd att sno deras inlägg nästan rakt av – vilket jag fick. Nedan får ni därför en presentation på två ölstilar som blivit allt vanligare. Förutom att nya svenska ölimportören Constant Companion kommer att sälja flertalet gose så har Brill & Co alldeles nyligen fått in Westbrook Gose medan Galatea har fått in en liten sändning av Samuel Adams Gose. Därför känns nedan både aktuellt och kul – så ta till er och missa inte vad Ölitisterna annars skriver om.

/Manker

[…]

Knappt har gårdagens Systembolagssläpp hunnit sätta sig likt gårdagens bakfylla, en rest från utprovningen av ölen från gårdagens släpp innan det är dags att kika mot sensommarens nyheter. Juli, likt januari är mer en tid för semester och eftertanke än att stå och köa utanför Systembolaget – därav inga släpp dessa månader.

I höst byter Systembolaget ut sitt “T”-modulsystem och inför ett helt nytt system som är så svängigt att få förstår det, inte ens de som säljer ölen – men jag återkommer till det i höst. Av denna anledning står septemberölen med “” bredvid sig då de kommer att hamna i den kategori som motsvarar den tidigare T5 eller T6-modulen.

Vad vi snabbt fäster ögonen på är att Ballast Point Sculpin IPA nu äntligen kommer till Sverige och dessutom till Systembolaget. Det rör sig knappast om några få flaskor utan hela 24.000 flaskor kommer att landa på Systembolaget, säkerligen med ett gäng på krog redan tidigare. Dessutom kommer Evil Twin Imperial Biscotti Break, en riktigt grym imperial porter som för just över hundralappen för en “bomber” (650 ml flaska) får ses som ett kap. Att den släpps samtidigt som Ballast Point Victory at Sea, även den en imperial porter, på en bomber men för under hundralappen får ses som galet. Två riktiga kap!

Ölen nedan står enligt följande mall: Modul, namn på öl, ursprungsland, volym, pris, antal. Ni finner dessa och alla Systembolagsnyheter här.

Augusti
T5 Anderson Valley Hop Ottin IPA USA 355 25,90 24.000
T5 Lagunitas Undercover Shut-Down Investigation Ale USA 355 28,90 21600

September
“T5” Deschutes Red Chair NWPA USA 355 27,90 16000
“T5” Ballast Point Sculpin IPA USA 355 33,90 24000
“T6” Evil Twin Imperial Biscotti Break Internationellt märke 650 109 1500
“T6” Ballast Point Victory At Sea USA 650 89,90 1560

Förra veckan satt jag i den domarpanel som skulle utse “Årets Öl“. Folk har en tendens att ifrågasätta namn som detta och vilka som deltar, varför och hur det hela går till – tur då att jag ska förklara det.

Tävlingen avgörs mellan bryggarna på S:t Eriks Bryggeri och Sigtuna Brygghus och annordnas av Galatea AB. Tävlingen har två syften; dels att utse Galateas officiella öl under Ölets Dag, 17 juli då medlemmarna i Sveriges Bryggerier har öppet hus och inbjuder för olika events. Dels finansierar intäkterna på runt 35.000 kronor det stipendium Galatea numera årligen delar ut i oktober för Årets Ölperson, där fjolårets vinnare blev mässgeneralen för Stockholm Beer and Whisky Festival Marianne Wallberg.

Alla bidragen blindprovas, utan vetskap om annat än vad det är för ölstil och alkoholstyrka. I år bestod domarpanelen av undertecknad, 2 representanter från Galatea samt ölskribenterna och bloggarna Darren (BeerSweden), Fredrik (Ölhunden.se) och Roger (Alf Tycker om Ale). De fyra ölen, en mörk lager, en humlig strong ale, en weizenbock och en IPA höll alla en hög nivå och för min del var det svårt att utse vilken som var bäst. Fler faktorer spelade in på mitt val – hur bra var ölet, hur var dess drinkabilitet och hur skulle det smaka vid olika tillfällen. Då både IPA’n och strong ale’en höll en rätt hög alkoholstyrka så kanske de hade lite mer att kämpa mot, samtidigt som båda trots alkoholstyrkan inte var svårdruckna. IPA’n som visade sig tillhöra Jessica Heidrich (S:t Eriks) hade bra pondus och bryggt i stort bryggverk (det var mindre provbrygder vi provade) skulle den nog göra få besvikna, så Jessica – brygg ölet. Likaså hade strong ale’en en fruktighet som kröp fram mer och mer med smak av ljusa bär och antydan till tropik, även detta ölet hade fungerat väldigt bra i normalstor skala. Weizenbocken, bryggd av fjolårets vinnare Emil Lindén höll liksom fjolårets bidrag en nivå som mången tysk veteölsfantast skulle känna sig hemma med, tyvärr var den lite enkel mot de andra bidragen varpå mina toppplaceringar kom bland de andra.

Vinnarbidraget, Sigtunas Kalle Fornarves 4,7%’iga Black Lager var min andraplacering efter en tid filurande då jag inte visste om den skulle ligga etta eller tvåa. Ölet, en modern tolkning av en tjeckisk mörk lager har bryggts med pilsnermalt, rostat omältat korn och lite mörk karamellmalt. Ölet är snäppet torrare och har humlats med tysk bitterhumle, nya zeeländsk Pacific Gem och amerikansk Palisade.

En värdig vinnare som tagit fram en lättillgänglig öl som gör sig bra vid olika tillfällen, har en riktigt bra helhet utan att behöva ta i genom en överdriven humle, alkoholstyrka eller annat utan som förlitar sig på balans och renhet. Bara att gratulera!

Det händer mer och mer i Sverige vad gäller amerikansk öl. Förutom att Oliver Twist i Stockholm firar sin födelsedag för fulla muggar med öl av yttersta världsklass så har Galatea hintat om vad framtiden bjuder på. Som vi tidigare har skrivit om så kommer de att förestå Ballast Point i Sverige, det galet stabila bryggeriet som har toppölet Sculpin i portföljen. De kommer också att ha öl från Coronado Brewing Company, vars Idiot IPA, Islander IPA och Milk Stout alla är väldigt goda öl som jag är riktigt glad att vi får se mer av.

Nytt är nu att de också kommer att sprida ut öl från bryggerier som Fort Collins Brewery och Tommyknocker ifrån Colorado samt Deschutes Brewery från Oregon. Jag har besökt både Fort Collins och Tommyknocker och framförallt Fort Collins har ett par öl som verkligen kommer att förändra svenskarnas syn på amerikansk öl. Tommyknocker lägger sig som en bra balansspelare med stabila öl av hög nivå där jag hoppas att vi får se mycket av deras mörka öl som jag verkligen gillade. Deschutes har funnits lite runtom i Stockholm under tidigare år men de har flera öl som ölnördar håller högt och även här är det många av deras mörka öl som sticker ut.

Hurra och kalas säger jag!