Vi har ju satsats mer och mer på olika hembryggare och hembryggningsprojekt och efter Kastellets trevlig öl från igår så fortsätter vi med en av våra absoluta favorithembryggare – Rüdbrygger. Linköpings/Stockholmsgänget som inte bara brygger grymma öl utan som också, vanligtvis, gör lustiga och snygga etiketter med fiffiga namn på ölet. Visade deras Humle (med Dumle-etiketten men med H istället för D) för To Øl-Tobias som skrattade glatt åt påhittigheten. Så enbart där finns det mycket att hämta och förhoppningsvis håller man fast i lekfullheten i sällskap med oerhört hög nivå på själva ölen.

Den senaste ölen vi får prova är deras råg IPA, direkt från tappning varpå den saknas etikett eller namn.

Rüdbrygger Rye IPA

Utseende: Klar vätska med gyllene kopparfärg och fint fluffigt och lagom tjockt skum (grumligare i mitt glas som fick sista slattarna).
Doft: En tropisk fruktcocktail blandas med gräddig citrus med en riktigt fin dold roughness från rågmalten. Det gör också att den slutar i lite tyngre toner. Doftar som vanligt fint, inga feldofter eller annat utan bra mix av frukt och vildare kryddighet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Skön fyllig kropp med en direkt smak av tropiska danser bland fruktkorgar och citrusträd. Det jag gillar hos råg-ipor generellt och som finns riktigt bra här är hur den kryddiga rågmalten lyfter citrusaromerna och beskan.

Betyg? – Bättre. Lite väl vild fortfarande och spretar lite hit och dit, men så är den helt färsk också. Men smak- och doftmässigt är det återigen i toppklass. Med allt från frysdestillerade barley wines till öl bryggd på gurkvatten och ett kommande helgalet recept som jag inte riktigt vill berätta om än så gör de alla möjliga typer av öl och jag tror inte vi har druckit en enda som vi inte har varit mer än nöjda med. Har ni vägarna förbi Linköping eller vill prova deras öl – kolla med dem om det går, för här har ni några vi kommer få dricka gott från framöver, allt annat vore skam och synd.

Mer Rüdbrygger:

MankerBeer slår ett slag för hembryggd öl
Manker Beer åker till Malmö -1- En kväll med Ölrådet

Efter ölprovningen och kvällen med To Øl så blev det ju inte mer än till att man satt där i en To Øl-tshirt. Men varför ska vi sitta där i en To Øl-tshirt när du kan göra det? Därför tar ni nu och lottar ut tishan. I brist på bild så har jag lånat en från deras facebooksida där ena halvan Tobias står iklädd en likadan t-shirt som den vi lottar ut.

Det är alltså en t-shirt, storlek XL som vi tänkte slänga iväg som ett påskägg till någon glad påskhare.

Hur gör du då för att vinna denna? Dels ska du kort motivera varför du ska vinna denna t-shirt, antingen genom ett mail till oss på info@mankerbeer.com eller som kommentar på det här inlägget på vår facebooksida. Du får också lova att lägga upp ett foto där du bär tröjan på To Øls facebooksida, där de samlar på foton när glada öldrickare bär denna.

Såhär på väg ned till Göteborg, dit vi enbart åker för att köa i en ny stad inför dagens släpp på Systembolaget (del 1 och 2), så är det ju inte mer än lämpligt att skriva om ett öl framtaget av en äkta Göteborgare.  Ölet blev den andra av vårens Mohawköl som tagits fram och släpps enbart för krog, Respirator Doublebock (om ni glömt så var ju Oat IPA den första). En traditionell tysk bocköl utan krusiduller. Med Munich-, Pilsner-, Caramunich- och Chokladmalt så har den en ordentlig grund och med 7.9% så borde det sammantaget vara en påtaglig maltsmak utan att för den delen bli söt.

Mohawk Respirator Doublebock

Utseende: Mörk kopparfärgad vätska med röda toner under ett poröst skum med minimala till små bubblor och en gräddigare topp.
Doft: Min första tanke drar åt brittisk strong ale med den rena aromen av malt och fruktig malt med lagom sötma. Viss torr bitter kola och rök anas också men doften jag vill hålla fast vid är den angenäma doften av frukt som brukar återfinnas i många bocköl. För mig som inte gillar en arom med för tydlig alkohol och maltsötma så tycker jag att Respiratorns renhet är välkommen.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Kroppen är lättare än förväntat. Smaken har en askig bränd ton med bitter eftersmak. Kola, lite äpplen och ren malt framträder tydligare ju längre du håller kvar vätskan i munnen (som med annat, håll kvar ölet i munnen lika länge som det är %). Hade nog trott att den skulle vara lite kladdigare med sötman och inte ha lika ren smak och bitterhet. Även alkoholen trodde jag skulle vara tydligare, som det är nu vet jag inte om jag skulle kalla det en typisk dubbelbock? Dock är renheten i smaken dess stora plus och något som gör att den får en stor drickbarhet.

Betyg? – Bra. Känns av fler anledning som en brittisk strong ale eller imperial bitter – om än med än mindre humle än de båda (ölet har dock en IBU på 36). Smaken är oerhört ren och jag tror att den skulle passa väl till mat dels för att den har mycket i sig som nog kan ge mer komplexitet i samband med andra intryck. Jag tror också att det är en öl som kan uppskattas av många som kanske inte skulle dricka den här typen av öl annars, lätt att ta till sig – vilket även stämmer bra in på mig själv.

En av Stefan Gustafsson och Mohawks senaste brygder som tagits fram enbart för krog (eller snarare så släpps den inte på Systembolaget) och där denna havre-IPA är en del i en kommande serie IPA’s med olika twists. Tanken är att utforska de möjligheter som finns inom den populära ölkategori som IPA utgör. Havre är rätt milt (jämför med imperial stouts med havre) och ger därför IPA’n en lenare känsla i munnen. Men det är trots allt en IPA och då ska det vara humle som ändå ska vara den viktigaste beståndsdelen, i detta fall Palisade-, Magnum- och Columbushumle. Den senare boostar IBU’n (måttet för beska) upp till 67. Frågan är hur mycket havret mildrar maltkaraktären till förmån för humlen och hurpass markant beskan blir? Minns vi tillbaka till Rye IPA’n Stefan bryggde häromåret så är det lite motsatsen där rågmaltens riviga karaktär drev på humlen på ett annat sätt än vad havret kanske gör, eller?

Mohawk Oat IPA

Utseende: Disig milt persikofärgad vätska med poröst rätt högt skum med minimala till små bubblor. Skummet lämnar rester längsmed glasväggarna men det är inte alltför “tjockkletigt”.
Doft: Aromerna är en fight mellan å ena sidan tropisk frukt som mango och persika men där man även anar citrus, krydda och grape som en motpol. Malten väger in rätt bra varpå det blir balans mellan beska och malt, där jag dock tycker mig finna lite dofter som jag inte är helt säker på och som jag tror är på grund av humlen. Kanske att det behövt mer malt?
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Varierad kropp som är fyllig men ändå rätt lätt. Smaken har den variation av fruktighet och grape som fanns i aromen och havren tonar verkligen ned maltbasen – kanske lite för mycket? För även om humlen och beskan inte är för stor så lyser den igenom tack vare att havren är såpass mild. Det gör den till en trevlig humlecentrerad IPA som känns beskare än vad den nog är.

Betyg? – Bra. Jag är inte bestämd på om jag gillar det mer än vad jag gör eller om jag inte gör det. Hade det stått Lagunitas, Elysian eller Stone på flaskan tror jag fler hade varit mer förlåtande. Men faktum kvarstår att jag tycker det ibland blir lite obalanserat, vilket också är lite av styrkan – den rena smaken från humlen och en tydlig skarp beska.

Mer Mohawk-IPAs:

Motsättningarnas påsk är kommen – Mohawk Oxymoron Black IPA
Mohawk Summer IPA – Flip eller flop? Flipflop?
Mohawk Extra IPA – påskuppehåll och storebror ser dig!
Hur var det med mint i Mohawk Rye IPA och hur var Bötet Barley Wine?

En öl som heter Hop Harvest och har en etikett som nedan öl har känns så långt ifrån det småtrygga Belgien man kan komma. Det är inte heller det första ölet vi provat med det namnet. Vem minns inte den för oss klassiska banankostym-hiphop-videon om Bridgeport Hop Harvest, inspelad vid vår husbil utanför Oskar Blues? När det istället är Brouwerij De Ranke, med öl som XX Bitter, Guldenberg m.fl bakom sig som har gjort denna öl – då undrar man var influenserna kommer ifrån? Eller så gör man inte det utan konstaterar att det är en upphumlad version av XX Bittern, med samma humlesorter (Brewers Gold och Hallertau) men nu torrhumlad.

De Ranke Hop Harvest 2011

Utseende: Disig apelsinfärgad vätska med tjockt fint skum.
Doft: När jag tar och doftar i glaset och letar runt bland aromerna så är det främst en kryddighet som inte kändes alltför otippad som märks av det. Det är den lite torra citrus och gräskryddan med viss tydlighet av torrhumlingen som snällt smäller på. Den ljus malten känns mild och doften i stort är behaglig och lätt. Skulle man kunna säga att den doftar som mången belgisk ale, men med trevligare torrhumlad arom – japp.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Intryck av något som spänner över allt från belgisk ale till saison och så vidare mot andra snarlika öltyper dyker upp. Troligen för att beskan är måttlig medan nyslaget gräs, citrus och en blommande krydda ger smakvariation. Någonstans anas också mer fruktighet och örtte.

Betyg? – Bättre. Oerhört smakrik utan att vara knusslig. Inte mycket som känns komplicerat med Hop Harvest, gör det den tråkig? Inte nödvändigtvis, för smakerna passar in och den känns såpass “naturlig” att det här snarare är en safe öl om man gillar den här stilen av öl. XX Bittern är en i mitt tyckte ruskigt bra öl och tar ut svängarna åt båda hållen lite mer, medan jag tycker det här är en bättre öl att dela till en middag (eller medan middagen tillreds).

I helgen besökte jag ett av Stockholms alla Bishops Arms, närmare bestämt det trevliga “Folkis” (BA Folkungagatan). Om det är någonting jag gillar så är det glänsande tuffa saker, snygga etiketter, Three Floyds-öl och apor. Så när jag ser två stycken flaskor med lite av allt av dessa väcktes min nyfikenhet. De två ölen jag sett kom från Flying Monkey Craft Brewery – ett litet kanadensiskt bryggeri från Barrio, Ontario. Med Three Floyds-galna etiketter och en slogan som går “normal is weird” så vart det två självklara öl för mig, och kanske ett framtida favoritbryggeri? Detta skulle såklart bero på kvaliten på ölen, en cascadian dark ale (black IPA) och en milt humlad amber ale där den tidigare beskrivs som en ondare hybrid medan den senare lägger sig i gränslandet mellan en amber ale och en pale ale (just en halv IBU under gränsvärdet för att klassas som en engelsk pale ale). Levererade dem, mnjae?

Flying Monkeys Netherworld Cascadian Dark Ale

Utseende: Ölet som hälls upp är mörkt rubinrött och har ett ljust nougatfärgat skum.
Doft: Doften har främst drag av trött brittisk humle som parats ihop med lättrostad malt med en balanserad gräddighet. Doftar inte alltför mycket och inte riktigt som den mörka IPA jag förväntade ,og-
Smak: Lätt till medelstor munkänsla. Bra kolsyra och en fyllig kropp som tar över i munnen. Precis som doften avslöjade så är den milt humlad mer än ende snäppet mer vilt humlade amerikanska grannarna. Eller är flaskan lite trött? Däremot är efterbeskan lagom och håller kvar en stund där örtig humle anas. Malten är smårostad och även den svenskt “lagom” vilket ger en varierad helhet – som dock är lite klen.

Betyg? – Ok+/Bra-. På ett sätt är den helt okey, den är inte dålig på något sätt, men tyvärr fallerar kaxigheten och attityden då ölet trots allt passar “nyare” öldrickare som vill prova en mörk och lite humlig öl mer än de som förväntar sig något vildare och Three Floyds-inspirerat. Jag hann aldrig kolla, men tror den kan vara lite trött.

Flying Monkeys Hoptical Illusion Almost Pale Ale

Utseende: Gyllene kopparfärgad vätska med litet smutsigt skum.
Doft: Doftar som en typisk amber alt med ljus malt och kryddig gräddsmörighet. Om “pale” hade en distinkt doft hade detta varit grunden. Ingenting som doftar anmärkningsvärt i övrigt, lite som en de flesta amber ales i mitt tycke – vilket inte heller är vad de riktigt ska göra. Berättigad enkelhet?
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Lätt i kroppen och lätt i mun. Smaken är mild och lagom fyllig med smak av typisk ljus ale. Lite toner av citrus, ljus malt och bröd. Smakkomplexitet saknas vilket inte kom som någon överraskning, men vad jag tycker den har är en drickbarhet som många sommarales vill utge sig för att ha, men fallerar med.

Betyg? – OK+/Bra-. “bra sommarale” är omdömet från vår dryckespanel som provade ölet. Jag själv tyckte den var lite för tråkig för att den skulle vara något som jag skulle välja att dricka mycket av. Så även den här ölen är en “beror-på-vem-som-dricker-den-och-var”-öl. Tyvärr föll den mig inte mer i smaken än att jag kan se dess potential som sommaröl.