Jag blir inte ofta arg, eller så kanske jag blir det – i smyg. Än mer sällan blir jag så arg eller besviken på en öl så att jag ger upp och inte lägger så mycket energi på den. Nu var det dock dags, och detta med ett bryggeri jag gillar och tycker gör bra öl – BrewDog. Ölet i fråga är deras nedkonstruerade ljusa imperial stout (kategoriseras därför som american strong ale). En ljus stout låter ju onekligen som ett lustigt påhitt och BrewDog är ju inte kända för att vara konservativa när det kommer till att hitta på nya ölkoncept eller galna recept.

Nu var dock dagen D kommer. Dagen då jag i min ensliga ensamhet provade denna Abstrakt som var så abstrakt för mina smaklökar att jag blev lite tårögd. Smaken är som baken och vissa lär gilla smakerna, jag gör det tyvärr inte.

BrewDog Abstrakt AB:08

Utseende: Klar och gyllene mörkorange vätska med vitt poröst skum med minimala bubblor. Fastnar på glasets väggar och stannar kvar som ett fläckigt lock.
Doft: Om man tar lika delar strong ale och stout så hamnar man i AB:08s arom. Det finns något som drar åt kaffe i doften och både bitterheten och lite av kaffebönans fruktighet anas. Tyvärr tycker jag att kaffearomen slås mot något som doftar rökigt och toffee. Jag har lust att skriva att det doftar som lätta intryck av julkrydda (kryddor, russin, sötma) men låter bli.
Smak: Lätt munkänsla med lätt till medelstor kolsyra. Ligger lätt i munnen med små bubblor där det första man slås av är en tydlig alkohol som skär rakt igenom smaken som annars har mer sötma, rökighet och toffeekola i sig. Det som kunde anas i doften av spritig whiskey finns tydligare i smaken där kaffet känns av men förstörs i smaker av kola, trä och bitterhet – kaffet påminner nu också mer om chili. Det händer mycket men ölet vill åt alla håll och tyvärr är det där det faller ihop.

Betyg? – Ok+/Bra-. Tyvärr. Det här var nog bland det sämre jag druckit från BrewDog som åter dippar lite. Jag känner smakerna och jag kan delvis förstå vad de velat göra, och det ska bli intressant att se hur mina återstående flaskor lagras då jag anar viss lagringspotential. Men som den var nu, nej, då låter jag den vara.

Ibland har man såna där dagar när det är något “visst” som faller in över en. Typ som att man blir oerhört sugen på ost och IPA, eller att just idag vill jag ha den suraste öl jag kan få tag på. En sådan hade jag på Oliver Twists Micromeria för ett tag sedan. Efter lite pommes frittes och IPA (inte som kombo, men samtidigt) så kände jag att det var dags för lite mörker. Michiganbryggeriet Bells har flera öl i ytterst toppskicket och när jag såg att deras kaffestout Java Stout fanns för under hundralappen var det en given date. Samtidigt hade jag sneglat på ett av mina favoritbryggerier – Southern Tiers 2X Stout, en double milk stout som bryggts med laktos, 2 humle- och 3 maltsorter. Milk stouts, även kallade cream eller sweet stouts är inte alltför vanliga och då jag gillar denna öl på flaska och tycker att Southern Tier sällan gör öl att bli besviken på så fick det även bli en flaska av denna.

Med andra ord var upplägget klart – stout vs stout, Michigan vs New York, kaffe vs mjölk.

Bells Java Stout

Utseende: Mörkt svartbrun vätska där det chokladfärgade skummet lägger sig längsmed glaskanten.
Doft: Svart kaffe, kaffepulver, mer kaffe och mörk rostad malt. Det är inte alltför variationsrikt utan det här är rakt av som att dricka kaffeblandad öl.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kaffebönor i multum även i smaken! Kaffe kaffe kaffe, kaffe, pulver, lite svart choklad o kaffe i eftersmaken

Betyg? – Bättre. Att säga att det här är en kaffestout utöver det vanliga är ingen underdrift för här har kaffe varenda del av scenen när den sköljer in över smaklökarna. Den är balanserad, smakrik och med en bra kakaobitter eftersmak. Gillar du kaffe, så prova denna, men bered dig på vad du inte kommer få – en mångfacetterad stout med smaker som inte kan härledas till kaffe.

Southern Tier 2x Stout

Utsende: Även här en mörkt brunsvart vätska med chokladfärgat skum som lägger sig som en ring kvar i glaset.
Doft: Aromen är mild men ändå förväntat gräddig med dofter av grynig choklad, rostat kaffe och mjölkchoklad.
Smak: Lätt munkänsla med bra kolsyra. Len känsla i munnen med chokladsås på mjölkchoklad och det är underbart lent och mysigt i munnen med smaker av bär och choklad. Det bästa är nog att smakerna hålls uppe väl.

Betyg? – Bättre+. Riktigt skön milk stout som visar upp en len vacker sida men som ändå har en lättsam komplexitet av choklad och havregryn. Du har inga problem att dricka ett par av den, men smakerna består och den saknar inte alltför mycket. Det här är en öl som är lätt att tycka om skulle jag vilja påstå.

Vad blir det om du tar basen i en saison men brygger den med rött thairis, Schezuanpeppar och yuzu? Det ville Ryan Witter-Merithew på danska Grassroots Brewing och amerikanska Tired Hands klura ut varpå ett sådant öl bryggdes på Fanø Bryghus där Ryan brygger sina öl.

Saisoner brukar ju kryddas och piffas till lite vilket Brian på Stillwater har varit bra på att bevisa med sina olika smak- och kryddblandningar. Men just att använda ris, peppar och yuzu (en kraftigt doftande östasiatisk citrusfrukt) känns som att ta det ett steg längre och köra en all-in asiatisk saison. Ris i öl är ingenting jag tycker brukar bli bra och peppar är också rätt svårt att finna en bra balans på – och sedan är frågan hur yuzun skulle passa in. Men när jag såg den här flaskan i New York i höstas så blev jag lite väl spänd på hur resultatet skulle bli, så blev att spontanköpa en flaska för att se efter.

Grassroots/Tired Hands Wachu Saison

Utseende: Lite disig matt apelsingulvätska med poröst fluffigt skum med små till mellanstora bubblor.
Doft: Fruktig doft med torr persika och mango som drivs av med det torra, sträva och citrusaromatiska. Unden den balansen mellan frukt och funk finns mer vältonad funk och ljusa kryddor. Doften avslöjar lite om att innehållet är annorlunda, men likväl är det lockande doft – men jag föredrar nog en enklare approach.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med porös lätt kolsyra. Man känner igen riskaraktären från andra risöl som lyfter fram funke’en från bretten och stinget från pepparn. Sedan hittar man såklart allt “det vanliga” (koriander, citron, örter och kryddor). Vad jag framförallt gillar är att jästen inte sticker ut och gör den spretig. Det mjuka, nästan söta, är lite som kaffebären mot slutet i Nils Oscars Jubileum 15 från i år och det sitter kvar i eftersmaken trots små doser av funk och torrhet.

Betyg? – Bra+. Mnjae, jag gillar den och den har mycket som är annorlunda och speciellt – men gillar jag den såpass att jag vill ha flera stycken? Mnjae. Istället är det här en spännande saison som likt Crooked Stave gör sin egen twist på öltypen. Mycket här i ölen och framförallt smaken där det pendlar mellan torrt, sött, fruktigt, strävt, kryddigt och lent igen.

I lite otippade Pennsylvania finner vi Fegleys Brew Works, ett lite okänt bryggeri för oss svenskar men som jag skrev såhär om i fjol

Då jag besökte OT för ett tag sedan så provade vi igenom ett gäng olika bokstavskombinations-öl där samtliga åtminstone slutade på “-PA” och en av dem, sedermera också dagens öl lät oerhört spännande. Fegleys Brew Works HopSolutely? Från Betlehem i Pennsylvania och med runt 70 öl bryggda genom åren där åtminstone en 15 stycken verkar vara lite mer reguljära. Sedan 1995 har Betlehem/Fegleys (familjen heter Fegleys, staden Betlehem) BrewWorks funnits även fast det verkar vara på sistone och framförallt de senaste åren som saker kickade igång på stort.

Vid det tillfället drack jag alltså deras HopSolutely, en öl som var lite spretig och “egen” men ändå rätt bra. Nu ett par månader senare och vid ett nytt Micromerica på OT (Oliver Twist i Stockholm) föll valet istället på samma bryggeris Hop Explosion. En öl de själva håller som sin kanske humligaste öl så här långt. Bryggd som en “västkustale” (mycket humle) varpå den är smackad full av Tomahawkhumle.

Fegleys Brew Works Hop Explosion

Utseende: Ljusorange färg på vätskan med litet vitt skum.
Doft: Torr kryddblandning av vitpeppar, gräs och lime på ett torrt och ljust vis. Har fina dofter av innandömet (det vita) från citrusfrukter och grapejuice. Inte den traditionellt citrussprängda doften utan det är kryddigare och torrare.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Spritter till i munnen med ljus kryddighet, vitpeppar, verbena och torrt spicy gräs. Det här är inte en besk öl utan snarare ljuvligt torr som många IPAs gärna vill vara men där beskan tar överhand. Känslan i munnen växer och det bitter- och peppartorra i munnen ligger kvar länge och väl, vilket bidrar till att du blir än törstigare.

Betyg? – Bättre+. Blev först besviken då jag förväntade mig en fruktig och besk IPA-bomb. Men vad som gavs mig var än bättre. Det här var kanske bland det torraste IPA’s jag har druckit och jag gillar det skarpt. Den har en kryddig smak som gör att den inte känns platt eller tråkig och det är som att tugga på grapejuicemarinerade grapeskal. Blir att ta mig en till på OT ikväll, om de finns kvar.

Mer Fegleys?
Missförstådd IIPA eller var det bara jag? Fegleys Brew Work HopSolutely

Hembrygderna står som ljuvliga spön på marken kan tyckas och upp nu är ännu en av våra hembryggarvänner – Sebastian (som har bloggen Orgastronomiskt). Under namnet “Bryggeriet Mamma” bryggs det öl hemma i köket. Ölen vi har fått smaka var deras “American IPA), en IPA på 70,9 IBU med Amarillo och Cascade i humleväg och munich, pale och cara red-malt som bas (hela receptet finner ni här). Jag har suttit med Sebastian på lite ölprovningar under förra året och det ska bli intressant att se resultaten då han och Rüdbrygger som kommer från samma “gäng” börjar bli mer och mer fokuserade och hitta rätt inriktning men ändå likt många “moderna” hembryggare vågar experimentera fritt. Sebastian vet vad han gillar när det kommer till öl och jag tror det kan bli lite spännande hopkok framöver med inslag av både det ena och det andra.

Bryggeriet Mamma American IPA

Utseende: Grumlig ljusbrun vätska med smutsvitt men fint skum.
Doft och Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En blandning av mandelnötighet, lite alkohol och torkad frukt med inslag av krydda. Anar också en stor portion grape.  Känns lite mer som att en Europeisk IPA, möter Belgien som i sin tur möter lite annan humle än de fruktbomber man är van vid. Jag gillar smaken som har blomster, kryddor och torkad mörkt frukt (tänk belgisk strong ale). Beskan är mild men den har skön efterbeska som inte biter till men som torkar ut på ett grapeliknande sätt. Känns som en fräsch men källarbehandlad IPA med ett ursprung som är lite svårt att tyda, men det är en bra start mot något med en egen twist. Läser man Ölvammels recension på samma öl så tror jag att han har fått en mer rättvisande flaska där Cascadehumlens grape- och citrustoner kommit fram mer medans min flaska hade mer inslag som trolien kan härledas till jästen.

Betyg? –  Bra(-). Det här är ingen dålig öl minuset till trots utan det är snarare en ovande öl. Den har vissa bitar att bygga vidare på och bör nog bli “lite renare”. Samtidigt undrar jag över mina smaklökar samma dag då de borde hoppa av lycka inför en IPA med så mycket Amarillo och Cascade men nu uppfattade smaker och aromer som jag har svårt att härleda. Flaskan hade också stått upprätt och utan att en för stor jäsfällning tog plats i glaset. Å andra sidan inbjuder det till att jag “måste nog prova” lite mer av framtida öl för att bilda mig en klarare uppfattning.

Nä, jag blir mer och mer imponerad över alla hembryggare där ute, oavsett om man kör på en Braumeister, i ett egensnickrat bryggverk eller står med IKEA-kitteln. Det viktiga och det roliga tycker vi på Manker Beer är att det sker saker, att nya förmågor börjar experimentera, prova sig fram och sedan lyckas. Alla måste börja någonstans och oavsett om man vill bli nästa Sam Calagione eller Vinnie Cilurzo eller föredrar att gå samma väg som Mikkeller, Brian Strumpke (Stillwater) eller vår egen Jessica Heidrisch så är sinnet att göra ny god öl det viktigaste. Så skål till er hembryggare, det är ni som trots allt är framtiden.

När vi träffade Stefan Gustavsson, mannen bakom Mohawk, för några veckor sedan på hotell Amaranten i Stockholm så diskuterades lite allt möjligt men så också hans kommande påsköl – Oxymoron Black IPA. Som underförstått med namnet och som etiketten förklarar så är det en motsättning i sig själv – mörk, IPA. IPAs som å ena sidan annars är ljusa, friska och lätta och på andra sidan stouts som är tunga och fyllda med smaker som rostat, kaffe och choklad. De flesta mörka IPAs brukar också dra åt en väldigt rostad och ofta bränd ton med olja, bränd humle och en ibland klibbig beska. Ett undantag jag spontant kommer att tänka på är Evil Twin/Omnipollo Russian Roulette (dark) som också är mer av en ljus mörk IPA.

Stefans tanke var här att skapa en mörk IPA utan de allra mest rostade och brända tonerna men som ändå skulle ha karaktären av en “traditionell” (om man vågar säga så om en såpass ny “ölstil”) mörk IPA. Det är verkligen roligt att följa Stefan och Mohawkprojektets utveckling som har gått från en enligt mig lite spretig start till att faktiskt börja hålla en riktigt bra och jämn hög kvalitet.

M2 var nyligen nere i Göteborg och satte sig då en kväll med Stefan och tjôta öl och som så många andra flying brewers så drivs även Stefan av viljan att göra “den” bästa ölen inom en viss stil eller utifrån ett visst mål. En bryggfilosofi som Mikkel (Mikkeller) också värnar om. Därför är det intressant att se de ibland hetsiga och i andra fall glimten-i-ögat-artade diskussionerna som finns inom bryggarvärlden om vad som skiljer bryggare och bryggare åt. Bryggning är ett hantverk men så är även tillverkningen av recept (skriva ett manus kontra skriva manus och sedan själv producera filmen någon?). I slutändan handlar det om att ta fram den typ av öl man själv siktar på, vilket man ser i Stefans många pågående och framtida projekt. Det blir en spännande framtid kan vi säga.

Men nu är det påsk, så nog om bryggare. Oxymoron Black IPA är bryggd (på hemmaplan i Sverige hos Slottskällans  Bryggeri) med pilsner-, pale, munich, havre- och rågmalt liksom ljus och mörk karamell. Den är friskt humlad med Amarillo, Cascade, Citra, Columbus, Crysta, Magnus och Simcoe (pjuh, där tog de slut). 7.5 är lite av ett ledord då den är 7.5% stark, har 75 IBU och för den som älskar att veta färgen på öl så är den 75 EBC på färgskalan. Ölet kommer på 33 cl-flaskor som går på 25.80 kr styck (art.no 1327). Se alla påskölen i vår “inför”-lista.

Mohawk Oxymoron Black IPA

Utseende: Mörkt nästan lätt svartbrun vätska med till en början rätt stort ljusbrunt skum som klibbar sig nedåt längsmed glaskanterna tills det blir lite dis kvar ovanpå ölet.
Doft: En mörk arom som påminner om det brända och bittert humleoljiga men som är lättare och har lite mörka kolatoner. Aromerna av citrus, bränt och gräs finns där men de allra tyngsta pusselbitarna har plockats bort vilket “förenklar” doften på ett mildrande vis. Därför blir det mer karamell, mild choklad, kaffe och sötlakrits likt en stout, men en fräscht humlad och “ljus” stout.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med en len och rätt snäll kolsyra och kropp. Smaken är just len och till en början mjuk med lurande sötma som rätt snart går över till en torrare beska – som dock slutar före det blir tungt. Balansen mellan mjukt och lent och beskt, bränt och torrt tycker jag gör den trevlig. Det här är en lättdrucken men ändå smakrik mörk IPA som har alla smaker du vanligtvis förväntar dig, men utan att det blir svårdrucket i större mängd än en kupa eller två.

Betyg? – Bättre-. En mörk IPA som har de traditionella smakerna av mörk IPA med bränt gräs, mörk humleolja och gräs men också citrusen och en mjuk fruktighet. Förutom toppen av dark ales/cascadian/black IPAs så är många lite samma – något för mycket, därför är det trevligt med öl som den här. De kanske inte passar alla, men de försöker hitta en mellannivå mellan mörk IPA, IPA och mörk ale med mer humle. Den är som ett vagt mellanting (på ett bra sätt) och kan säkert vara en bra inkörsport för de som vill börja prova på den här typen av ales. Men älskar du extrema mörka IPAs, grus, asfalt och självdött snus i din öl – då kanske du tycker att den är lite “mesig”. Men extremöl känns mer och mer som “sååå 2011”.