När MankerBeer tillsammans med landets främsta sommelierer blev speciellt inbjudna att deltaga i Cheese Wars på Restaurangakademien i Stockholm så släppte vi verkligen allt, flyttade om eventuella störande moment i kalendern och boka in ostkriget mellan Garrett Oliver, bryggmästare på Brooklyn Brewery, och Totte Steneby, Svensk Sommeliermästare.

Cheese Wars går kortfattat ut på att låta deltagarna avgöra om det utvalda ölet eller vinet passar bäst till den perfekt tempade osten som kaxigt sökte vår uppmärksamhet från Pillevuyttallriken. Cheese Wars är någonting Garrett verkligen gillar och söker ni bara på “Garrett Oliver Cheese Wars” på YouTube kommer ni få mängder med intressanta träffar. Oerhört lärorikt för alla, oavsett om det är öl, vin, ost eller mat du gillar. Här har du lite förslag och tips från två riktiga mästare så prova gärna på detta själva ute i stugorna.

Totalt 7 fenomenala ostar tog vi oss genom och mina smaklökar gav 4 delvinster till ölet och 2 till vinet. En av ostarnas öl och vinparning var så fenomenal att varken öl eller vin kunde anse sig förlorad så det blev betyg ‘jämnt skägg’. Manker höll bara med om att det var med ett visst övertag öl vann, men de tre sista kamperna var såpass hårfina att man mest satt och var lycklig över de fenomenala kombinationerna mer än försökte bedöma vilken som var bäst.

Då kör vi, från vänster till höger:

Ost nr 1
Ostnamn: Ossau Iraty
Mjölk: Komjölk
Karaktär: Hårdost, nötig karaktär som påminde något om vissa vällagrade goudas jag smakat tidigare.
Vin: Vitt vin, Cotes Du Rhone (Coudoulet de beaucastel 2008)
Öl: Brooklyn Brown Ale
M2’s val: Totte kickade igång kriget med en fenomenal parning, den något syrliga karaktären i vinet lyfte fram ostens nötiga smak på ett sätt som funkade fenomenalt. Ölet harmonierade med osten på ett annorlunda vis och släppte fram mer utav varandra men personligen så ansåg jag att Totte lyckades bäst.

Ost nr 2
Ostnamn: Saint Andre
Mjölk: getmjölk
Karaktär: Mjuk ost, brieliknande textur med mycket krämig kärna
Vin: Vitt vin, torr (J Bäumer Rheingau Riesling 2010)
Öl: Boon Framboise
M2’s val: Även om Totte plockade fram den godaste riesling jag nånsin smakat, som plockade fram en ofrånkomlig smakharmoni med fin eftersmak och mullig fruktighet så bjöd Garrett på vinsten här där hans kombo skapade en födelsedagsfest från svunnen tid med farmors hallontårta i munnen där syran i ölet domnar bort och lämnar kvar hallon och gräddighet. Klar vinst för Garret.

Ost nr 3
Ostnamn: Epoisses de Bourgogne
Mjölk: Komjölk
Karaktär: Mjuk ost, sötbrända ostsmaker med en tydlig förnimmelse av lada (inte bilen)
Vin: Vitt vin, Bourgogne (Meursault 1er Cru les Genevrieres 2009)
Öl: Brooklyn Wild 1
M2’s val: Totte ville visa en parning med både ost och vin från samma region, Bourgogne, och lyckats såklart riktigt bra – det råder det ingen tvekan om, vinet ger osten en nötig karaktär och lyckas penetrera fetman hos osten. Men när den limiterade ölen Wild 1 med sin karaktäriskiska farmhousesmak lyfter denna härligt pösiga ost som ligger och myser på tallriken likt en insutten saccosäck från -82, så går både jag och Manker upp i brygga och helt sonika stjäl lite extra ost från en intet ont anande tallrik bredvid oss eftersom vi måste ha mer. Det smakar lite som sommar och färska perenner när denna kombo möts med tydliga inslag av stall, mineral och en vinös fruktighet som lyckas lika bra som vinet men samtidigt lyfter kombon med sin kolsyra som skär igenom ostens gräddighet. Helt klart en öl man vill få tag på mer av.

Ost nr 4
Ostnamn: Gryuere L’Etivaj
Mjölk: Komjölk
Karaktär: Hård ost knappast behöver en längre introduktion. Gruyere är en självskriven gäst på MankerBeers ölprovningar och passar otroligt fint med IPA med sin söta saltighet
Vin: Sherry, (Delgado Zuleta Palo Cortado Monteagudo)
Öl: Örbaeks vintage 2008 (Barley wine karaktär)
M2’s val: Dessertvinskaraktären i sherryn kompletterar den vällagrade och kraftiga gruyeren otroligt väl och ger smaker av päron, nötighet och mild fruktighet, men än en gång så sätter Garrett in en fullträff som jag trodde skulle bli min favorit under Cheese Wars –  Barley Wines har mer kraftfulla smaker blandade med en trevligare sötma än sherryn och skrapar ihop ännu ett poäng till ölen. Den milda beskan går bra mot fetman i osten och karamellsötman lyfter osten till en ny höjd.

Ost nr 5
Ostnamn: Monte Enebro
Mjölk: Getmjölk
Karaktär: Mjuk ost, otroligt krämig och skön sälta. Den mögliga kanten skall såklart också få träffa smaklökarna och adda dom på Facebook, eftersom dom blir polare direkt
Vin: Ljus sherry, La Goya
Öl: Deus, Brut de flanders
M2’s val: Nu börjar smaklökarna spritta likt kor som släpps ut på grönbete, det blir fyrverkerier i munnen och jag kommer på mig själv att sitta och fånle i flera sekunder innan jag vaknar till. Osten är riktigt salt men samtidigt väldigt krämig och balanserad. Tottes val  av en ljus sherry lugnar ner sältan och skapar en fin harmoni. Otroligt! Och sen gör Garrett det igen, fram kommer världens snyggaste ölflaska: Deus från Brut de Flanders. Med sina champagnelika toner blandat med tydlig dill och koriandersötma så krossas motståndet och skapar ett smakfyrverkeri utan dess like! Kan ni hitta denna osten så lägg en beställning till Systembolaget på ölen och imponera på era vänner som ni älskar mest, för denna kombo måste spridas vidare!

Ost nr 6
Ostnamn: Testun Vino Barolo
Mjölk: Komjölk
Karaktär: Hård ost, med synligt protein, salt och härlig smak, lagrat under ett täcke av druvrester från Barolotillverkning
Vin: Champagne, Eric Rodez
Öl: Brooklyn Cuvée de la Crochet Rouge Riesling
M2’s val: Först nu dyker första champagnen upp och är tänkt att lyfta ostens smaker hellre än harmoniera och här lyckas Totte bäst. Champagnens bubblor och torrhet ger den otroligt smakrika, dock inte så ‘gruyere-saltiga’, osten en rejäl push i rätt riktning och lättar upp osten samtidigt som fräscha citrustoner kommer igenom. Lite som en elegant klädd farfar som med busig blick låter sonsonen sätta sig i den gamla välbevarade Porschen från 1972 som står och myser i garaget i väntan på en liten tur. Garretts otroliga Riesling-lagrade öl tar även den osten till nya höjder, men elegansen i champagnen får räknas som vinnaren här även om det är ett ytterst svårt val. Ölet faller nog lite på att det inte slår igenom eller harmoniserar lika tydligt mot osten som champagnen gör, trots att det såklart är ännu en underbar kombo. Kanske skulle även Deus passat till denna?

Ost nr 7
Ostnamn: Fourme D’Ambert
Mjölk: Komjölk
Karaktär: Mjuk ost, blåmögel med enorm krämighet och tydliga Stiltondrag
Vin: Vitt vin från Alsace
Öl: Brooklyn Black Chocolate Stout (2004/2005)
M2’s val: Vilken final! De sparade verkligen det bästa till sist! Normala blåmögelostar man kan få tag på i välsorterade ICAbutiker har en ganska dammig karaktär, men det här var ju såklart i en klass för sig. Smakfulla mögelsmaker blandas med en elegans i en ost som jag sällan eller aldrig stött på tidigare. Den söta alsacen med tydliga och härliga flädersmaker kan vara det bästa jag druckit i vinväg och tillsammans med sältan och krämigheten i osten är det dags för ännu en oststöld från tallriken bredvid. MEN då plockar Garrett fram sitt sista vapen i striden och ger oss en knäckigt söt gammal vällagrad Black Chocolate Stout som såklart bjuder in kaffe och choklad på festen, men även en typ av bränd sötlakrits som knockar motståndet. Det är i detta läget fullkomligt omöjligt att avgöra vad som är bäst i sista fighten så det blir faktiskt ‘jämnt skägg’ här.

Summering:
Det bjöds på en hel del överraskningar men man märker att både Garrett och Totte är experter i världsklass på detta, diverse smakexplosioner blandas med eleganta harmonier från båda håll. Det var två parningar som stack ut i röstlängden och det var ost nr 3 där ölet fick hela 11/12 röster och ost nr 6 där vinet fick 9/12 röster.

Hos mig vann som sagt Garrett med 4-2 och Garrett vann även hela ostkriget – Med sin vana ödmjukhet så ser han lite generad ut och tackar sin kombatant för en bra och imponerande fight med ett rejält handslag.

Vissa av ölen presenterade är otroligt svåra att få tag på men vi känner ju till den experimentlusta som finns ute hos er så vi hoppas att detta inspirerar er att testa er fram, använd ovan som måttstock och var för guds skull inte rädda för att dela med er av era bästa parningar.

För vem vet, vi kanske har lite signerade, speciellt för detta event framtagna Brooklyn prylar att tävla bort till bästa öl/ostparningen inom kort…?
/M2

En av världens bästa öl säger vissa, en överreklamerad russian imperial stout säger andra. Oavsett vilket så ligger Three Floyds Dark Lord Russian Imperial Stout med på Topp-5-listan över världens bästa imperial stouts på Rate Beer. En ohygglig “Demonic Imperial Russian Stout” där man använt kaffe, vanilj och melass för att göra den än mer mörk och arom- och smakrik.

Det här är ett öl som bara släpps en gång om året hos bryggeriet varpå det är ett rätt omtalat heldagsevent (Dark Lord Day) där sedan hälften av flaskorna ändå hamnar på E.bay och diverse ölbytarforum. Det här är verkligen en öl som upprör, skapar diskussion och jämförs till höger och vänster med vilken som faktiskt är bäst – Alesmith Speedway Stout, Närke Kaggen, denna eller någon annan? Bra öl är alltid bra öl och vi tyckte det var riktigt roligt att få prova en flaska från 2009 för att se om ölet förtjänade all uppståndelse – vilket den gjorde.

Vilken är den bästa stouten tycker ni? Ska de vara bombastiska med extra allt eller ska de vara mer balanserade? Russian Imperial Stouts är trots allt en ölkategori som är “lite extra”.

Three Floyds Dark Lord 2009

Utseende: Kolsvart vätska, ond som döden. Liten brun ring längmed glaskanten.
Doft: Mild mörk mocha och whiskeyaromer som börjar lätt men sedan växer in som ett vilse godståg som sprängs i glaset. Det är bränd salmiak, asfalt och kryddig, rökig sälta. Intryck från bourbon utan att vara lagrad tack vare tillsatsen av vanilj och kaffe. Det är otroligt välbalanserat och kraftigt på en och samma gång. Grynig havre och mörkaste chokad. Komplexitet är bara förnamnet, skitgott är efternamnet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även smaken är som en känga i munnen – mörk asfalt, bränt socker och grynigt havre. Ändå mild och chokladlen och långt ifrån så tung som man kan luras till att tro. En fruktighet som känns passande men otippad går väl mot vaniljsötman och kaffets rostade smaker.

Betyg? – Bäst+. Explosioner av intryck men ändå så mild och förförisk. Medan Kaggen är renare och känns mer naturlig på något odefinierbart sätt så är Dark Lord vildare och har alla de underbara smaker och dofter som imperial stouts kan ha. I en och samma öl samsas dem bra och är ihopbundna på ett grymt sätt. Fungerade otippad bra med diverse tilltugg och provar man den utan förhoppningarna av att bli helt blown away så överträffar den nästan ens förväntningar. Också rätt lättdrucken för att vara så kraftig.

I förra veckan blev vi inbjudna på en mini beer makers dinner med skotska Black Isle Brewery som var i landet med bland annat det enda fatet av den speciellt för Sverige framtagna Bruichladdishlagrade Black Islay. Med andra ord, det ölet som nyss kom på bolaget. Bishops Arms Folkungagatan stod som värd, en restaurang som verkligen lyckats profilera sig med flera trevliga middagar senaste året. Inte blev det värre av att “Folkis” kock åter bevisade sin storhet med perfekta parningar som fungerade fint till ölen.

Efter en kort introduktion av grundaren David Gladwin där han glatt förkunnade att det helekologiska bryggeriet snart också får sin egen in house-humle – den enda biten de fortfarande inte har att ta fram från den egna marken så var det dags att prova ölet. 6 stycken spännande öl med 4 spännande matiga tillbehör stod uppdukade och upplägget var simpelt – “prova och njut av våra öl så går vi runt och pratar med er” – öppet och väldigt trevligt.

Som en starter fick vi prova ett av ölen som jag innan besöket hade läst in mig på och blivit väldigt nyfiken på – Geoffrey the Tortoise. En öl som först togs fram för att samla in pengar till bryggeriets sköldpadda men som sedan blev så omtyckt att de fortsatte att brygga den. Bryggaren Colin beskriver ölet som en friskt humlade golden ale som han är glad att alla gillat så mycket att den nu börjar göras oftare. Målet med ölet är att få fram en frisk ale med tydlig humlekaraktär men som ska ha en ren smak och bra lättdruckenhet – vilket de verkligen lyckas med. Citrusfräsch smak med ljus kryddning och inslag av “husjäst” och lite apelsin.

Första rätten var sedan en cevice på kolja som serverades till svenskbekantingen Goldeneye Pale Ale. Återigen slås vi över hur crisp och ren smak ölet har, precis som Geoffrey hade men här är det mer grape och apelsinskal. Kanske inte helt superbt till maten som hade tydlig syra och krydda. Samtidigt passade det väl ihop med det milda och rena hos fisken och känns som en mix som passar till sommaren. För att vara ett öl som ligger runt 16-17 kronor på Systembolaget så är det bra valuta för pengarna.

Något mörkare öl stod på tur i form av Red Kite som serverades med en kalvcarpaccio med olivolja och parmesan. Ölet, en bitter humlad med Challanger- och Styrian Goldinghumle samt med en bas av Maris Otter-malt växte på oss båda och igen är det svårt att inte slås av renheten i ölet med fräscha aromer och smaker på det måttliga och lättdruckna sättet. Funkade väldigt bra ihop med kalvcarpaccion där köttets smak lyfts fram med sötman från ölet som ändra långsamt släpper ifrån beskan vilket fungerar fint som motpol. M2 uppmärksammar också hur väl ölet fungerar med cevicen och ger en en mer maltrik touch på kombon som inte Goldeneye hade – vi skulle sedan märka att Red Kite nog fungerade lika bra till alla rätter.

Export Scotch Ale, en skotsk scotch ale och en öltyp jag brukar finna ha en för tydlig närvaro av alkohol och avsaknad av balans serverades med anklever- och fläskterrin med fikonmarmelad. Tillsammans smalt det i munnen och fruktigheten från ölet sveper in över fettet i terrinen och för också med sig en dos rökighet som gick oerhört bra med den milda smaken. Troligen en av de bättre scotch ale jag druckit på väldigt länge, om inte annat klart den jag hade kunnat dricka mest av. En väldigt spännande kombo som vi nog kommer att prova igen, varför inte en bra paté eller leverpastej till en fin scotch ale som förrätt?

Sist ut bland mat-och-ölkombosarna var Hibernator Oatmeal Stout som inte helt otippat serverades med en sagolik chokladmousse med vispad grädde och apelsinsås. Inte bara var desserten helt underbar utan kolsyran i ölet lyfte rätten och bidrog med choklad, bär och lagom med rökighet för att bygga upp desserten än mer. Det börjar bli tjatigt, men återigen är det enkelheten i ölet som gör det så bra. Varför krångla till det när ölet kan tala för sig själv och följer den brittiska vägen av att du ska kunna dricka mer än en öl och ändå ha en trevlig kväll. Detta är också något vi diskuterar med David som påpekar hur vi svenskar delar deras ölintresse – men att vi ibland dricker på lite olika sätt. Colin som är mer nyfiken och kommer med egna idéer från sin tid som bryggare i Manchester har fått rätt fria tyglar på att modifiera recepten för att de ska bli “lite mer”, men samtidigt är det viktigt att de håller kvar sin filosofi om vad det är bryggeriet ska göra och stå för. En väldigt sund inställning.

Så till sist, ölet som nu kom – Black Islay. Tyvärr serverad något för kall varpå Bruichladdishlagringen kom fram lite råare och det blev lite tyngre kaffe, choklad och vanilj som satte sig i munnen. Serverad något varmare så kom istället en behaglig vaniljsmak fram som faller in väl tillsammans med  trä, rostad malt och kaffe. Här är hela vår recension av Black Islay.

Innan vi lämnar killarna och Folkungagatan för att snabbt åka iväg på ännu en Beer Makers Dinner så hinner vi med lite mer snack om deras framtida planer. Förutom att de vill satsa mer och längre på sitt ekologiska koncept så är det ett par spännande bryggder och tweakningar på recepten att vänta. De strävar hela tiden efter att justera sina öl för att göra de än bättre, men utan att tappa kärnan i dem. Trots att det finns ett par skotska bryggerier, där väl främ BrewDog står ut, så menar dem att det är en vänskaplig relation mellan dem – trots att det mellan raderna kan anas en viss bitterhet. Det är inte alltför knepigt att besöka bryggeriet och de välkomnar

M2 som nyss är hemkommen från Aberdeen och BrewDog är oerhört glad att meddela följande nyhet som troligen glädjer mången svensk öldrickare:

Ok, där var jag kanske lite taskiga med rubriken eftersom det tyvärr inte kommer att ske under 2012, utan under (förhoppningsvis tidiga) 2013 – och om man tänker efter så är det inte så lång tid dit. Idag är det ju som alla vet bara drygt 32 veckor till julafton..

Idag skiner solen och era öl från Systembolagets släpp igår ligger förhoppningsvis i kylen i väntan på att ni ska stämpla ut och åka hem för att avnjuta en hantverksbrygd på altanen/balkongen/vid grillen – och vi tänkte berätta kort om Brewdogs planer för 2012 och 2013.

Vi kan väl börja med 2011’s försäljningsstatistik och att skicka ut en applåd till oss svenskar eftersom vi dricker mest Brewdog öl i hela världen, vi på Manker Beer applåderar våra vänner på Cask Sweden som lyckats så väl med distributionen av Brewdog öl i Sverige.

Bara kolla här – vi sörplar Brygghundsbärs för nästan lika mycket som Sainsburys och Tescos kunder tillsammans gör! Hurra för oss!

Som jag skrev ovan så planeras det för en öppning av BrewDog Bar i Stockholm under 2013, samt även etableringar i Paris och Rom.  De kommer även att satsa ännu längre från hemlandet Skottland så långt bort som i Sao Paolo i Brasilien redan under 2012. Av någon anledning väntar dom till 2014 för öppningen av en BrewDog Bar i Berlin.

Brewdog skall även flytta hela sin produktion till sitt nya bryggeri i Ellon strax utanför Aberdeen och det kommer att bli kanonbra tror va, bara kolla på detta – man kan riktigt smaka balansen på batcherna som brygs här, inte sant?

Hmm, ok då för er som inte kan utläsa ovan så kanske det krävs en lite mer inspirerande bild av det nya bryggeriet mot det gamla (jag varnar för Amerikanskt övertydligt infomercial reklamtrick här):

Nuvarande bryggeriet ser inte ut som en semesterort direkt men jämför med det nya nedan, som visserligen ser ut som en time sharereklam, men visst är det tjusigt?

När M2 var i Aberdeen för att deltaga i Brewdogs aktieägarstämma så var det inte bara för att höra den karismatiske duon som driver Brewdog, James Watts och Martin Dickie, att prata siffror och tillväxt och få choklad, humle och lakrits kastad på mig*  utan såklart även att dricka ett par öl.

Besöket på Brewdog Bar i Aberdeen, som var deras första bar, överträffade alla mina förväntningar. Utbudet av Brewdog öl är såklart på topp, men jag väntade mig inte att även gästölen inte bara höll extremt hög klass utan det fanns även mängder med svårfunna brygder till ofattbart låga priser som jag glatt hällde i mig och koketterade med personalen – som i sann Brewdoganda var otroligt sympatiska och skojfriska.

Alla Brewdog barer ser i princip likadana ut, med tegelbar och gammalt gymnastikhallsgolv på väggar och bord – det väckte en enorm nostalgi när man insåg att de små färgade strecken här och var på väggarna faktiskt var 3 poängslinjen för basket och målgården för handboll – därför ser jag inte varför det vinnande konceptet skulle misslyckas i Sverige och hoppas att baren ser likadan ut här när dom öppnar om ett drygt år.

Frågan är bara vart i Stockholm en Brewdog bar skulle passa in? Att öppna inne i smeten i Stockholm vore kanske inte det roligaste, det är så pass väntat, snarare skulle jag vilja se att baren öppnades i en halvsömning men ’på-väg-att-bli-hipp’ förort i nära anslutning till tullarna. Men i ärlighetens namn så kanske Hornstull passar bäst? Vad tror ni? Vart skulle ni vilja se att Brewdog Bar etablerar sig i Stockholm?

MankerBeer lovar att framföra de mest populära önskemålen till James & Martin personligen!

Amerikanska Hair of the Dog startade upp i 1993 och är om något ett väldigt litet bryggeri från Portland, Orgeon. Med öl som drar mycket till klassiska Europeiska bryggder såsom exempelvis Adambier (fiffigt nog döpt till Adam hos HotD), en tysk numera utdöd ölstort så är man inte bara oerhört omtyckta utan även dedikerade till hantverk och passion för det man gör.

Deras juöl – Doggie Claws (märker ni julreferensen?), är en barley wine style ale bryggd “west coast style” med en mer tydlig humleprofil mot den stora malkroppen där Amarillo- och Simcoehumle mixas med finaste lokala honungen. Produceras varje år i september/oktober för att sedan släppas i november. Jag fick privilegiet att prova detta öl genom ett ölbyte och det är både jag och de övriga 3 i provningspanelen den dagen oerhört glada för.

Det är främst på Oliver Twist, Akkurat och eventuell Sorbon i Stockholm du kan finna ölet samt eventuellt på vissa andra kända krogar runtom i landet. Men chansen att få prova ölet ökar då Hair of the Dog är ett av få Amerikanska bryggerier som får chansen att komma över till Europa och brygga öl hos De Proef.

Glad vår och god jul.

Hair of the Dog Doggie Claws 2010

Utseende: Grumlig, disig persikofärgad vätska med ett kompakt litet fint skum.
Doft: Attans, det här är fruktig kärlek med fin sötma och honung i slutet. En rejäl kladdig beska och humlekryddig fruktigarom som ger intrycket av att ligga på rätt sida balansbrädet. De söta aromerna av honungs och fruktpurée går ihop underbart med humlens övriga dofter. Sluter i en lång sötfruktig beska.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det börjar svagt med hostmedecinlakrits som slås mot en markant beska och len honungssötma. Trots att den har något år på nacken så är det en mycket fräsch och lagom klibbig menthol och fruktkompott. Eftersmaken och efterbeskan sitter precis där den ska och det är något typiskt HoftD som svävar över smakerna, typ en mix av pilsnermalt, sötma, honung och lite klibbig fruktighet.

Betyg? – Bäst (+). Det här är beoendeframkallande. Fräscha smaker och en fin sötma som går perfekt med smaker av tropisk frukt, honung och en klibbig lång beska. Såhär ska en barley wine vara, ljus och förförisk men ändå med stygg tyngd och tryck.

För en gångs skulle sitter jag här på jobbet snarare än köar för öl på Systembolaget. Anledningen är enkel och heter M2. En vardagshjälte som idag är i Göteborg och passar på att strosa runt på Systembolaget i Nordstan, där det brukar vara lite mindre folk än på Regeringsgatan i Stockholm.

Kul att se att det blev lite disskusioner om Omnipollo/Evil Twin “Project Free Beer” igår. Gratis öl engagerar av många anledningar men vi är mest nyfikna på att se hur det hela genomförs då tanken är nyskapande och bra.

Men det är tvära kast nu och inför nästa veckas Sour & Bitter-event och Copenhagen Beer Celebration så är vi i full fart med att dricka god öl och njuta av sommaren. En av dessa goda öl var New Hollands bourbonlagrade IPA. New Holland har varierat i kvalitet för mig och vissa öl har varit väldigt bra medan vissa av de ekfatslagrade har haft en något karamellgräddig ton jag inte helt uppskattar. För er som vill prova deras öl rekommenderar jag Monks Porterhouse eller Oliver Twist (båda i Stockholm) som är de två ställen där jag funnit öl från New Holland.

New Holland Oak Aged Hatter IPA

Utseende: Något rödare gyllenklar orangebrun vätska, minimala bubblor i det fint gräddiga vita skummet.
Doft: Dill? Sour cream and onion? Tycker vaniljen från fatlagringen blir lite gräddig och tillsammans med bitter karamell,kola och citrustoner är det inte alltför fräscht – snarare lite klibbigt. Drar lite åt en barley wine i aromen.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även smaken har lite samma problem med hur eklagringen kommer in i de övriga smakerna från IPAn. IPAn har bra citruskryddad smak och med lätta intryck av bourbon så blir det mer fokus på karamell och kola. Kunde nog ha varit lite fruktigare och ha mindre intryck från fatlagringen som tog över lite för mycket.

Betyg? – Bra+. Trots att lagringen inte var perfekt så har den ändå en rätt skön smak, lite egen toffee och gräddkolasmak. Har tyvärr blivit lite för gräddig på samma sätt som den eklagrade imperial stouten/strong ale’en Dragons Milk. Till skillnad från den så är Oak Aged Hatter’n ändå intressant och har “något eget”. Som en blandning av strong ale och old ale får jag känslan av att den kan passa bra till lite goda ostar.