MankerBeer.com

Allt sedan jag fick höra det första mumlande indicierna om att Henok Fentie och Karl Grandin på Omnipollo var igång med planer på en egen bar så har förhoppningarna varit höga. När det också gick ifrån lösryckta citat och antydningar till de första officiella nyheterna om en bar i egen regi så var det redan på förhand en av årets händelser. Sedan tidigare är Karl inblandad i Pizzahatt, en modern kvalitetspizzeria som bara råkar ha ett ypperligt utbud av öl och utifrån vad som har gått att läsa sig till genom Omnipollo och deras Hatts Facebook och Instragramsidor så verkar detta bli något liknande fast flyttat till Omnipollos värld.  Det kanske inte är någon större nyhet när, var och hur baren öppnar för er som följt oss under OmniMankerBeer Week där ni fått möta Karl, Henok och Viktor. Men öppningsdatum för Omnipollos Hatt är nu på lördag klockan 12.00 och adressen är Hökens Gata 3 på Söder i Stockholm. För er som inte har turen att vara i Stockholm då bjuder vi på ett snack med Henok själv om just baren. Missa inte heller uppsnacket vi har haft med de inblandade, länkarna finner ni i namnen ovan.

MankerBeer (MB): På något sätt känns det så självklart att ni efter flera öl, en bok och en konstuställning nu också öppnar en krog. Har det alltid funnits en sådan ambition eller var kommer den ifrån?
Henok Fentie (HF): Vi har pratat om det en tid och drömt lite om det men känt (som med de flesta projekt vi tar oss för) att det händer när det känns rätt. För ett år sedan ungefär växlade vi upp och började leta lokal och efter vårt första möte med Pizzahatt så föll det på plats.

MB: Vad kan vi förvänta oss av Omnipollos hatt?
HF: Ett litet ställe med stort hjärta.

MB: Ni kan ju inte blunda för att Omnipollo är rätt stort och har en väldig internationell respekt, känner ni någon press på att lyckas med krogen eller att folk förväntar sig något större och mer grandiost än er egen bild av krogen?
HF: Vi har ett fint flow just nu och jag känner mig ganska trygg med vart vi är på väg. Jag tror att Omnipollos hatt kommer att kännas trångt under öppninghelgen men vi gör det här lika mycket för den där gången när man vill ut på stan en måndag några månader från nu. Då kommer det att kännas perfekt. Både ölen, pizzan och storleken.

MB: Varifrån har ni hämtat inspirationen till hur baren ska bli?
HF: Vi är ett gäng som gör det här tillsammans och alla hämtar inspiration från olika saker, men min känsla genom hela den här processen är att vi tillsammans vill skapa en plats som är fantasifull men samtidigt naturlig.

MB: Hur kommer arbetet med krogen fungera med bryggarverksamheten, hur pass delaktiga vill och kommer ni att vara? Övergripande eller mer vid behov?
HF: Vi kommer att vara väldigt engagerade i baren men kommer inte att jobba i baren operativt. Till det har vi anställt världens bästa personal. Min förhoppning är att baren och bryggandet kommer att ge till varandra. Ett direkt möte med de som dricker vår öl. Ett hem.

MB: Den kommer att öppna i en rätt krogtät miljö, vilka tror du kommer att vara era typiska kunder?
HF: Alla som gillar bra öl, pizza och pickles.

MB: Om baren skulle gå helt över förväntan bra, finns det några planer på expansioner eller en till bar?
HF: Det finns inga sådana planer i dagsläget.

MB: Hur ser drömmen för baren ut? Hur ska stämningen vara och vem är drömbesökaren?
HF: För min del är det en intuitiv plats där alla är välkomna.

MB: Till slut då, när öppnar ni?
HF: Vi öppnar lördagen den 11:e april kl 12.00

You heard the man, lördag, 11:e april, klockan 12.00! Vi tackar Henok, Karl, Viktor och alla andra som varit delaktiga i vår OmniMankerBeer Week för nu. Nu dags för lite öl! Vi ses på lördag!

För lite över ett år sedan fick jag frågan ifall jag hade lust att åka på en ölresa till Litauen. Den för mig då rätt nya ölimportören Original Brands skulle besöka lite av de bryggerierna man jobbade med i Estland och Litauen och ville se ifall några dryckesintresserade ville följa med. Tyvärr kunde jag inte åka men där och då öppnades mina ögon för öl från länder man tidigare mest förknippat med billiga färjeresor.

Allt sedan dess har jag skrattat åt tanken på öl från de här länderna, mycket då de ölen jag först fick prova var rätt svajjiga. Så när jag åter fick frågan om att följa med på en weekend till de här länderna tackade jag glatt ja, nu skulle mina fördomar få sig en match. Siktet låg visserligen på Litauen men redan då vi satt oss i bussen i Tallins hamn fick vi de första fördomarna krossade. Bryggeriet Põhjala, nu sverigeaktuella med ett av ölen i kommer att prova på nedan, var tänkta som bussällskap på resan ned till Vilnius. Tyvärr hade vår tänkta dryckesguide och ägaren av bryggeriet gått och dragit på sig en dunderförkylning så istället fick vi en busslast full med öl och en spontan genomgång av våra resvärdar från Original Brands, Martin och Fredrik.

Med all rätt är estländsk öl lite förbisedd och vi kommer att återkomma mer till varför i det här resereportaget. Exempelvis startade Põhjala för bara 3 år sedan och då få öl från “öst” tenderar att nå Sverige så är det inte konstigt att vi inte har hört om dem. Men konstigt är vad det är. För på bara 3 år har man dels bryggt landets första Berliner Weisse och annordnat landets första mikroölsfestival, Tallin Craft Beer Weekend som gick av stapeln 28 mars i år. En festival där med bryggerier som svenska All in Brewing, amerikanska Boneyard, italienska Ducato och många andra välkända namn.

Innan vår resa ens har anlänt till Vilnius kan vi redan slå fast att mycket varför vi inte vet så mycket om vad som ölmässigt sker i öst beror på att det har varit rätt isolerat. I de fattigare länderna söderut är logistiken för att ta sig till exempelvis Sverige bra mycket svårare och en bättre craft beer där kostar mer än vad många är beredda att lägga. Estland och Tallin däremot har det lättare då det både går flyg och färjor som tar suktande ölfantaster till Sverige där utbudet är bra mycket större än hemma. Därför är också bryggerierna från Estland lite i framkant om man jämför med de i Litauen.

Det återgående temat i Põhjalas öl var just den moderniseringen och kvaliten som vi sett har pågått mycket i de ölländer som har haft sin “revolution”. Vi skulle komma att få prova 8 stycken olika öl, allt från IPA, Berliner Weisse och laktostout till öl med råg och USA-inspirerade vete-IPAs. Allt serverat i väldigt snygga Põhjalaglas längst bak i en skumpande buss.

Först ut var bryggeriets Specialty Grainöl Rukkirääk, namngiven efter fågeln som ofta huserar ute på rågfälten. 8 olika maltsorter och humlad med Chinook, Cascade och den i Baltikum väldigt vanligt förekommande Magnumhumlen. Ölet har karaktär från småbitter nötchoklad, sträv malt och påminner mycket om en rågfylld Brown Ale. Det är rent, välsmakande och modernt.

Näst på tur är ett öl som släpps om någon vecka (24/4) på Systembolaget – Uus Maailm, en San Diego Session IPA med vete. I grund och botten är ölet en upphumlad veteale som humlad med Mosaic, Galaxy och såklart Magnum. Ölet är torrt och kryddigt med stor närvaro av citrus, tall och humlekottar. Fin fruktighet och föredömligt fräsch. Kanske lite kort eftersmak men som helhet är detta lika bra som en bättre amerikansk IPA.

Bryggerier har också ett par IPA’s som tyvärr var lite sötfruktiga och jäsiga. Virmalised hade lite för mycket kanderad frukt och diacetyl för min smak medan Dubbel IPA’n Topeltnelson var lurig. Rikligt humlad med Magnum och Nelson Sauvin smakade den just Nelson. Väldigt mycket oljig grape, kanderad frukt och lite sur grapefrukt gjorde att det tog ett tag innan man kom överens med smakerna och insikten att ölet faktiskt smakar rent och ska vara såhär. Gillar du Nelson Sauvinhumle älskar du den, är du inte lika förtjust kan du vara lite mer skeptisk.

Varje år den 28 december, vilket är årets mörkaste natt så brygger man en särskild 13,6% stark öl Pime Öö. En sirapsmjuk Imperial Stout med stora kaffetoner och mörkaste sirapen. Ölet är en uppumpad version av deras vanliga Imperial Stout Öö där denna är snäppet sötare. Vilket gör den kraftig och tung men ändå mjuk och inte alltför svår att dricka. Då är Öö lite vuxnare med sina toner av tobak, aska och bränt. Fortfarande mjuk och söt, men ändå snäppet tyngre än Pime Öö.

Põhjala har också en laktosporter på 7,8%, Must Kuld som de sedan har låtit ligga med olika frukter, bär och kaffebönor. Versionen vi får prova är den “rena” laktosportern som är rätt torr och hård, men som ändå har en lurigt söt och fyllig grund. Väldigt lättdrucken med brödiga inslag och smak av mjuk espresso, choklad och lite gräddighet.

Sist ut på bussresan som nu äntligen har tagit oss över gränsen mot Litauen där vi stannar till för ett kortare toalettbesök och för att bunkra upp på smaskiga lokala korvar är deras Berliner Weisse. Kreuzberg har bara humlats med Magnumhumle och för malten står Pale Ale, Vete och havreflakes, så det är en rätt simpel bas på den 3,5% starka berlinern, som det ska vara. Den är läskande småfruktig med en behagligt låg sälta och syra men ändå med uppfriskande “fizzighet”. Det är inte den bästa Berliner Weissen jag har druckit men nog en av de mer balanserade och rättframma.

Ungefär här var vi framme vid vårat första stopp på resan, i vad vi känner är mitt ute i ingenstans. Här är också vart vi för första gången får bekanta oss med det gamla Litauen, ett land vars dryckestraditioner har hållits kvar och där man på vissa håll än i dag mäter temperaturen på ölet med fingret. Ett land där man är stolta över att ha sin gamla dryckeskultur, även fast den för oss moderniserade svenskar framstår som rädd udda. I nästa del kommer vi därför att kika mer på det gamla Litauen.

Igår fick ni bekanta er med Henok Fentie och Karl Grandin, de båda grundarna av Omnipollo. Länge var det också Henok och Kalle som skötte allt som rörde bryggningen, marknadsföring, events, resor, mässor och boksigneringar. Men då Henok i fjol tog lite pappatid och inte kunde jobba lika mycket så behövde man förstärkning, sin första förstärkning någonsin.

De la upp en rätt enkel annons på sociala medier och på sin hemsida där de sökte en assistent som under året kunde hjälpa till med lite allt möjligt. Många sökte men till slut föll det spännande uppdraget på Viktor Abrahamssons huvud. Men vad gör egentligen en praktikant på Omnipollo? Vem är man som person, vad gör man på dagarna och hur ser framtidsutsikterna ut för en? Vi bad deras före detta praktikant Viktor själv svara på det.

MankerBeer (MB:): Jobba med vad många anser är Sveriges mest utmärkande bryggare vore en dröm för många. Hur skulle du beskriva ditt eget ölintresse och vem är du egentligen?
Viktor Abrahamsson (VA): Jag är en glad och social kille som trivs bäst bland folk. Jag gillar när det händer saker, är alldeles för rastlös för att sitta hemma och fundera. När jag inte jobbar med Henok och Karl jobbar jag inom skolans värld.
Mitt intresse för öl har vuxit med åren. Jag började uppskatta öl på riktigt när jag hittade till ställen som Monk’s och Bishop arms. Sen har det har det rullat på, jag och min bror köar utanför systemet på ölsläppen och hänger på alla barer som känts intressanta.

MB: De sökte efter en praktikant och du fick platsen, vad gjorde att just du stod ut tror du?
VA: Den frågan har jag både ställt till Henok och mig själv. Jag tror att den ansökan jag skickade iväg kändes äkta och ganska opretentiös. Sen tror jag att mitt sätt att se positivt på uppdraget som Henok beskrev under vår intervju gjorde mycket. Jag var och är sjukt taggad!

MB: Brygger du själv?
VA: Det går lite i vågor med bryggningen men jag försöker att göra några öl då och då. När man bor litet blir det tyvärr ett stort projekt. Ett tag kunde jag och en vän brygga i ett bryggrum som fanns i hans hus. Att få utnyttja sådant är guld.

MB: Hur glamoröst är det egentligen att jobba med Omnipollo, hur ser en vanlig arbetsdag ut?
VA: En vanlig dag startar efter att jag jobbat på skolan. Då möter jag oftast upp Henok och får en del uppgifter att lösa. Det kan vara allt från att ta fram information om ingredienser till att betala fakturor som kommit in.
Sen finns det ju dagar som man kanske minns extra mycket som exempelvis helgen i Göteborg under All in beer fest, releasedagen på Bishop arms Hornsgatan och att få se lokalen för baren demoleras.

MB: Vad skulle du säga har varit det mest oväntade med jobbet?
VA: Att ingen dag är den andra lik. I början trodde jag att de uppgifter jag fick var de jag skulle ägna mig åt. Men nu kan en dag vara att man sitter framför datorn och jobbar och en annan dag springer jag runt på stan, pratar med folk och hämtar och lämnar grejer.
Sen så är det mäktigt att få vara med Henok och Karl nu när baren ska startas!

MB: Hur ser du helst på din egen framtid, vill du vara kvar hos Omnipollo, inom ölbranschen?
VA: Du sa det själv, att få jobba med en av Sveriges mest intressanta bryggare är något som många drömmer om. Självklart vill jag fortsätta med Henok och Karl! Nu när jag fått en större inblick i hur allt fungerar vore det guld att får fortsätta inom ölbranschen och helst med Omnipollo.

MB: Vad skulle du anse är det viktigaste du lärt dig under den här tiden?
VA: Att vara noggrann, det är lätt att missa små detaljer som i slutändan kan betyda stora förluster. I början stressade jag nog lite för att bli klar snabbt. Nu lägger jag ner mer tid för att det ska bli så bra som möjligt också.

MB: Har, och i så fall hur har din syn på ölvärlden och dess intriger, sköna stämning och vardag ändrats?
VA: Det är ungefär så som jag hade föreställt mig. Men jag är lite överraskad av att det är så pass öppen och skön stämning mellan alla. Jag trodde att det skulle vara lite mer vassa armbågar och hemligheter. Men i grunden strävar väl alla efter sammas sak vilket gör att man hjälper varandra framåt. Det är nog få branscher som är så vänskapliga som ölens.

MB: Om du skulle få ta fram en egen Omnipolloöl till din egen ära, vad skulle du önska dig då?
VA: Om jag fick välja något helt eget skulle det förmodligen bli en suris. En schysst Gueuze som man kan dricka en solig sommardag, men som är lika bra en kall vinterdag när man vill drömma sig bort till värmen.

MB: Vad tror du om 2015, hur kommer året att bli för Omnipollo?
VA: 2015 kommer bli året som det exploderar för Omnipollo, med barens öppning som start på året kan det inte bli annat är sjukt bra! Som ni sett på Facebook kommer det att komma riktigt tunga brygder under 2015 och baren kommer göra att Sverige får ta del av allt det goda.

Vi tackar Viktor för ett arbete väl utfört och kan glatt konstatera att han nu har gått från praktikant till anställd hos Henok och Karl, därav före detta praktikant. Mycket välförtjänt och riktigt kul för alla inblandade. Viktor har verkligen varit en positiv injektion för Omnipollo och det är också kul att se att man som företag nu kan bygga upp en bas med personal och hjälp vilket kan bidraga till att man kan fortsätta att leverera på topp framöver! Grattis ölsverige!

Foto: Gustav Karlsson Frost

Om ni läste det första inlägget med Henok Fentie inför det att Omnipollos Hatt öppnar på lördag så vet ni att det nu är snart 5 år sedan Henok träffade en viss Karl Grandin. Redan innan Omnipollo slog igenom på den svenska ölscenen så kände vissa igen namnet Karl Grandin. Som en av de som startade det välkända klädmärket Cheap Monday och med olika former av konstutställningar och samarbeten vet folk inom allt från mode till öl och konst vem han är.

Karl har genom åren vi lärt känna Omnipollo också satt en väldigt tydlig stilistisk stämpel på Omnipollo. En stämpel vilket enligt mig har gjort att Omnipollo har gått ifrån att bara vara ett bryggeri till att bli något mer. Bara faktumet att man gjorde en öl ihop med De Molen för Karls Omnipollorelaterade utställning (läs mer nedan) i Amsterdam säger rätt mycket.

Men vem är Karl egentligen och hur mycket Omnipollo är Karl och Karl Omnipollo? Vem bättre att fråga än Karl själv? Vi låter Karl berätta om sin bakgrund, sin del i Omnipollo och hur Omnipollos grafiska profil har vuxit fram.

MankerBeer (MB:) Allt sedan Leon kom har du varit en lika omnämnd part av Omnipollo som Henok, men ofta tonas din designerbakgrund ned – hur blev du den Karl Grandin Omnipollo nu har?
Karl Grandin (KG): Jag växte upp bredvid ett berg strax utanför Stockholm och uppmuntrades att rita och hamra på skrivmaskin. Jag hade en enorm aptit på serier och att sätta ögonen i bilder av Robert Crumb och Jack Kirby förtrollande mig. I tonåren började jag arbeta med musiktidningen Pop som startats några år tidigare av bland andra Lars Sundh och Stefania Malmsten. Jag träffade också en tecknare som heter Björn Atldax och vi var båda besatta av bilder och form men ointresserade av reklamvärlden. Tillsammans bildade vi gruppen Vår, en experimentverkstad för att hitta nya lekfulla sätt att arbeta som passade oss.
Några år senare stötte vi på ett gäng som drev en liten jeansbutik på Lilla Essingen och efter olika projekt och nära-döden-upplevelser tillsammans startade vi klädmärket Cheap Monday. Där försökte vi skapa ett eget, annorlunda uttryck kring kläderna, i mönster, tryck och hela den bildvärld vi målade upp kring märket.
När jag träffade Henok – på inrådan av en gemensam vän som berättade om Henoks öldrömmar – var jag i en period där jag verkligen ville arbeta enkelt och direkt, utan någon stor organisation och drivet av experimentlust och fantasi. Och det har vi fortsatt med.

MB: Hur går det till när en ny label ska tas fram för en ny öl? Hur mycket ligger på dig och hur mycket ligger på Henok, eller är det en fortlöpande process?
KG: Det är vare sig så att bilden är en illustration av innehållet i flaskan eller att brygden är utformad för att passa en design. Istället arbetar vi sida vid sida, pratar om idéer parallellt och influeras av varandras tankar. Det händer att ett koncept genomsyrar både öl, form och namn – som med Yellow Belly och Gone — men oftast rör vi oss mer svävande och mindre direkt än så. Förhoppningsvis kommer många av våra idéer framstå på nya sätt i förhållande till varandra.

MB: Hur skulle du placera designspråket du använder för Omnipollo i förhållande till annat du gör eller har gjort? Går det att skilja på Omnipollo-Karl och Karl Grandin?
KG: Det är i grunden detsamma för allt jag gör. Jag arbetar med teman och uttryck som intresserar mig och många av mina tankar och drömmar hamnar i skissböcker. Det är ur dem som jag hämtar idéer och koncept till allt jag gör, oavsett om det är för en målning, en bar, ett uppdrag eller en etikett.
Det finns en fin barnbok där författaren skrivit en historia till en rad bilder av konstnären Henri Rousseau, bilder som egentligen inte alls hänger samman i en berättelse. På samma vis höger mina bilder inte alls ihop men i efterhand hittar jag ständigt trådar och kopplingar mellan dem.

MB: Ölvärlden har fått fler och fler “designkändisar”, främst tänker jag på Keith Shore (Mikkeller), du själv, Lee Verzosa (Stillwater) och Colin Healey (Prairie). Finns det någon anledning till detta? Är det viktigare att sticka ut mer med utseendet på ölen eller är det bara att öl faktiskt ses mer som ett hantverk?
KG: Precis som att bryggare får alltmer uppmärksamhet i och med att vad de gör upplevs som mer spännande så växer intresset också för andra som är aktiva i kulturen. Hittills är det inte många som tagit utformningen på allvar och försökt göra något eget. Att sticka ut är i sig inte särskilt intressant men att faktiskt uttrycka sig själv eller att kika utanför det uppenbara och skapa något helt nytt kan vara trollbindande. Vi är precis i början av någonting ännu och jag väntar på att få se massor av nya uttryck.

MB: Vem tar du mest inspiration av i ditt eget arbete?
KG: Fullmånen.

MB: Hur var det att arbeta med Colin inför Potlatch? Det är lite intressant att två designers samarbetar samtidigt som man gör en öl ihop.
KG: Vi kände inte varandra särskilt väl men det fanns redan då en känsla av koppling mellan mig och Colin, precis som med Keith Shore (Mikkeller), Jean Broillet (Tired Hands), Kasper Ledet (To Øl) och andra som arbetar för att göra något annorlunda med utformningen av öl. Min idé med Potlatch-bilden var att bygga den på ett sätt som gjorde det möjligt att arbeta fritt på var sitt håll och samtidigt få det att hänga ihop i en enhet. Ölen heter Potlatch, efter en högtid som bland annat firas av den nordamerikanska Kwakwaka’wakw-befolkningen, och bilden är en form av totempåle. Egentligen är det en sorts exquisite corpse, eller vik-teckning, där den ena bilden påverkar nästa. Colin är från den amerikanska södern och våra olika associationer till ölen, namnet, projektet och så vidare var väldigt olika. Potlatch bryggdes med samma recept men i två olika versioner, en hos oss och en hos Prairie, och vi gjorde också var sin färgställning av omslagspappret, den ena tryckt i USA och en andra i Europa. Samtidigt tror jag att framtida samarbeten kan komma att ta sig helt andra uttryck, inte minst på grund av de erfarenheter vi fått av att arbeta några korta, intensiva år med var sitt ölmärke och hur hela scenen utvecklas.

MB: Om du fick välja vem du ville, levande eller död – vem hade du helst gjort en label med till nästa Omnipolloöl?
KG: Tre personer jag skulle velat ha chansen att träffa och arbeta med, av tre olika anledningar, är Lena Svedberg, Hieronymus Bosch och Robert Storm Petersen.

MB: Vad är egentligen roligast med Omnipollo?
KG: Det är att vi arbetar fritt, utan ett givet slutmål, men också fritt på det sätt att vi inte känner oss fast i en form. Att skapa utan att följa ett utstakad bana gör att Omnipollo alltid är i förändring och ingen dag riktig sig lik.

MB: En bok, en krog, flera öl, mjöd och så en utställning i Amsterdam. Det känns som att det finns en röd tråd genom allt ni gör, men samtidigt, vad är Omnipollo egentligen? Är det ett bryggeri med en egen bar och en bok om bryggning eller är det något ni inte riktigt definierat vad det kan bli?
KG: Omnipollo var redan från första dagen något med enorm reslust men utan bestämd destination. Att slippa gränser och definitioner är befriande.

MB: Går det att kombinera öl till konst istället för konst till öl? Lite som med Karl Framboise, att ta fram ett par öl till en viss utställning eller ett verk eller blir det för skitnödigt?
KG: Om drycker i årtusenden kunnat ha så pass centrala roller i ceremonier, mässor och ritualer, så varför inte i en utställning? I The Omnipollo på Kuva Gallery i Amsterdam ville jag arbeta på samma sätt som vi gör med Omnipollo men med ett annat fokus. Att sätta en ensam ölflaska på ett galleri kändes inte motiverat men att istället titta på ölbryggandets alkemi, vrida på den och hitta ett liknande sätt att arbeta med bilderna var väldigt spännande. På utställningen var brygden Karl Framboise en av väldigt många manifestationer av detta, bredvid skulpturer, tryck, tyg, oljelampor och så vidare.

MB: Slutligen då, vad tror du om 2015. Hur kommer året bli?
KG: Det håller på för fullt runt omkring oss!

Och fullt upp det har dem. Nu är det bara dagar kvar tills baren öppnar! Näst på tur står deras alltiallopollo Viktor. Han som knep den åtråvärda platsen som praktikant men vars tjänst utvecklats och blivit fast i takt med att Omnipollo fortsatt växa.

Ni kanske har sett att vi, temporärt, bytt logga här och på Facebook? Undrar ni varför? Få ölfantaster har missat att Omnipollo äntligen kommer att öppna upp sin egen bar/pizzeria/livsnjuteristuga Omnipollos Hatt på Hökens Gata 3 på Söder i Stockholm. Detta vill vi såklart uppmärksamma lite extra varpå vi kör en OmniMankerBeer Week. Detta blir det första inlägget under denna vecka med lite speciellt fokus på just Omnipollo och deras Hatt. “Varför, är ni köpta eller” lär haters fråga. Tvärtom, precis som alltid så gör vi detta bara för att vi älskar craft beer, och våra vänner på Omnipollo! Sedan är det alltid gott med pizza.

Det blir allt från ölrecensioner, intervjuer med personerna bakom Omnipollo och så såklart en blick in i baren. Kommentera gärna här eller på vår Instagram (mankerbeer) eller Facebook om det är något särskilt ni vill läsa, veta eller få inblick i. Vi hoppas att ni kommer att gilla formatet som vi hoppas kunna göra om framöver med andra bryggerier.

Men inget bryggeri är sig självt utan sin bryggare. Därför är det inte mer än rätt att vi kör igång veckan med ett gött tjöt med Henok Fentie själv. Sedan första gången jag och M2 satt ner och snackade med Henok över en enkel middag hos mig har han alltid varit sådär jobbigt positiv och glad. Oavsett hur du väljer att vinkla en fråga för att den ska bli lite knepigare så är svaret allt som oftast levererat med samma positiva attityd. Trots det försöker vi nu ifrågasätta lite mer kring den svenska ölkulturen, nitarna man har gått på och vad man egentligen vill. Vi säger välkommen Henok!

MankerBeer (MB): Omnipollo har nu hållit på ett par år, har det blivit vad ni trodde när ni först tog fram och släppte Leon?
Henok Fentie (HF): Jag träffade Kalle första gången 2010 och jag tror inte att någon av oss hade kunnat förutspå vad som skulle hända. Med det sagt har min känsla för vad Omnipollo var, är och ska vara, inte förändrats särskilt mycket.

MB: Från att göra några få öl per år så gör ni nu en mjöd, en öl till Onda och öppnar en bar. Hur ser du på Omnipollo, som något ni har en klar plan och ide för eller som en levande organism där ni gör vad ni vill, när och hur ni vill?
HF: Jag har en ödestro och ibland så känns det som om projektet väljer sin egen gång. Även fast ambitionen oftast är att saker ska komma inifrån och ut.

MB: Vad känner du är drivkraften med Omnipollo?
HF: Från början var det personligen att sprida budskapet om bra öl på ett kul och fantasieggande sätt, men med facit i hand så är det lika mycket energin mellan oss som jobbar med det som driver saker framåt.

MB: På många sätt är Omnipollo en lyckosaga, men något måste ju ha skitit sig någon gång? Vad har varit svårast sedan ni startade?
HF: Vad det gäller själva ölen så hade vi ett mellanår 2013. Jag tog mig för en mängd olika stilar utan tillräckligt med förarbete och vi släppte ett par öl som inte höll den kvalitet vi vill ha på våra produkter. Mer research, mindre batcher och i princip inga större släpp på bolaget under hela 2014 gjorde att vi höjde kvalitén avsevärt.

MB: Du anses ju vara otroligt opretentiös och ödmjuk, vilket känns återkommande inom ölbranschen. Samtidigt är det en hårdare marknad idag med fler aktörer, finns det plats för alla eller är det bara att fokusera på sig själv och sitt eget race?
HF: Att marknaden i Sverige hårdnar lite är bra för alla. Med en otroligt stark inhemsk kundbas så har Sverige chansen att bli ett av världens intressantaste ölländer. Vi har länge legat i lä men i takt med att konkurrensen hårdnar internt så gjuts ringar på vattnet starka nog att nå långt.

MB: Samarbetet med Mjödhamnen är ert egentliga första svenska samarbete, varför har det inte blivit fler?
HF: Vi har bryggt hos Dugges i Göteborg också. Vi lever och verkar i Sverige, samtidigt bestämde vi oss redan från början att vi skulle se världen som vår spelplan. Genom att inte begränsa våra produktionsmöjligheter tror jag att ölen vi släpper blir bättre och mer spännande. Samtidigt har vi de senaste två åren utökat vår produktion på de platser där vi säljer mycket öl.

MB: Brekeriet och Omnipollo är väl idag de svenska bryggerier som det pratas mest om internationellt, vilka svenska bryggerier tror du håller den nivån som krävs för att kunna lyckas utomlands?
HF: Oj. Svårt att uttala sig om, men en sak vet jag och det är att det kommer att bli betydligt fler framöver.

MB: Vid de två provningarna jag har varit på hos Systembolaget för att prova små svenska bryggeriers öl så har genomsnittskvaliten varit extremt låg med mycket infekterade öl och undermåliga recept bakom ölen. Överlag, vad är statusen på svensk öl?
HF: Den nya svenska vågen går igenom precis samma sak som de flesta unga ölscener som jag stött på. Brasilien är världens 3:e största ölland men vartannat hantverksöl jag drack där var odrickbart.
Statusen är att det är många nya aktörer men med lite tid så kommer kvalitén att gå upp.

MB: Från en Belgisk Pale Ale till en American Pale Ale till öl med jordnötter, en mjöd och de experimentella ölen i Magic #-serien – vad blir det härnäst
HF: ”Never let ’em know your next move” – Ten Crack Commandments, Biggie Smalls.

MB: Hur länge tror du att man ständigt kan komma på nya saker, nya öl, stilar och så vidare innan man känner att man gjort sitt och mest vill ha tid att njuta av status quo? Som Mikkel, han måste ju jobba dygnet runt med ständigt komma på nytt.
HF: Frågar du mig så trivs jag med vart hantverksöl är på väg just nu. Friheten är enorm och fortsätter det så ser jag ingen anledning att dra i handbromsen.

MB: Sist då. 2015, varför kommer 2015 att bli the shit?
HF: Hantversköl har aldrig varit större, vi öppnar en bar med pizzahattgänget, Omnipollo fyller 4 år, vi utvecklas och tar nästa kliv.

Boom goes the dynamite! Vi fortsätter med Karl Grandin, lite barnyheter och öl inom kort!

Jag har mött Brooklyn Brewerys frontman, den alltid lika gentlemannamässiga Garrett Oliver såpass många gånger att jag inte längre borde bli förundrad. Men när vi nu slår oss ner på restaurangen och ölkrogen Babajan på Söder i Stockholm för att höra Garrett prata om bryggeriets öl som inte finns. Ja då är det som att återkomma till en bok man läst tio gånger tidigare men ändå hittar nya nyanser och favoritstycken i.

Historien om Brooklyn Brewery och deras existens på den svenska marknaden är det nog få som har missat. Tillsammans med Samuel Adams är det de amerikanska craft beer-bryggerierna som har varit med längst och fått många med mig att bli intresserade av riktigt, välsmakande craft beer. Vad många däremot missar är att bryggeriet är så mycket mer än deras Wit, Brown Ale och Lager. Man gör häftigt humlade öl och allehanda experiment med allt från otippade träfat till ingredienser och annat.

Till slut vart också efterfrågan så stor på de här “annorlunda” specialölen att man fick låta bli att göra dem till enskilda krogar. Istället föddes Ghost Bottles, experiementella öl Garrett kunde ta med sig till särskilda events och provningar.

I många fall, såsom K is for Kriek (på bolaget senare i vår) och den välhumlade Blast! började det som en Ghost Bottle för att i ett senare skede bli en klar komersiell produkt. K is for Kriek började till exempel som Jonge Kriek, en öl som inte sett så många barer men som bland annat var med på den Beer Makers Dinner som hölls på Akkurat härom året. I andra fall är det öl som har fått ligga på fat i flera år innan man bestämmer sig för att tappa dem på flaska och prova dem live på en törstande publik. Vilket var fallet med många av de öl vi fick äran att prova.

Först ut var den Sorachi Ace-humlade Saisonen Sorachi Ace. Men det är inte en Ghost Bottle utan en twist utan i det här fallet rörde det sig om Purple Sorachi. Man har låtit Sorachi Ace ligga på rödvinsfat där man öst i riktiga blåbär i tankarna. Ölet har sedan fått ligga i månader och gotta till sig.

Ölet helt annorlunda mot vad man förväntar sig av den blommigt friska Sorachi Ace. Champagnebubbel och oerhört vinös i en stil som osar Brekeriet, med en tydlig framtoning av blåbärsskal. Smaken är väldigt torr med skal, blåbärskräm och blåbärsfrön, med aningen tanniner. Väldigt läskande med en uppfriskande funk som bibehåller dess Saisoncharm. Överlag en väldigt trevlig skapelse på 7.5% som jag återkom till många gånger under kvällen.

Garrett brättar om hur deras Cellar Master Molly Browning jobbar hårt med deras fatprojekt och för att ha de bästa faten och ha koll på deras olika kvaliteter. Tillsammans har bryggeriets “experimentavdelning” också börjar kika på att använda “lees” i lagringsprocessen. Lees är de efterlämningar jästen lämnar och Garrett berättar hur de fått åka runt till vingårdar och ciderier för att flörta till sig jästslurrys som de kan använda.

Kvällens första öl med lees är svenskbekantingen Local 1, en trevlig Belgian Strong Ale med råsocker och tysk humle. I Ghost Bottle-varianten har man låtit ölet ligga i ett helt år med lees från ciderjäst. Local 1 med ciderlees är en komplex öl med en otrolig eftersmak, riktigt torr med en fin syra från skal och must som lämnar trevliga vinösa toner. Får mig att tänka på “blomstrande apelsiner”, torr cider och komplexa ljusa viner. En riktig favorit på runt 9.5%.

Innan vi fortsatte med “leesöl” skulle vi få en intressant historielektion. Garrett är emot samarbeten bryggerier emellan om det bara går ut på att skicka lite recepet mellan sina bryggare, posera framför ett bryggverk och sedan få fram en komersiell produkt utan eftertanke. Istället ser han hellre att man möts, pratar om livet, sina passioner och kommer fram till vem man är och vad man vill. Sedan tar man det bästa från mötet och försöker synka ihop det. Så var det när han mötte Peter Bouckaert från New Belgium. De födde en tanke om en Porter såsom den en gång var. Då stilen fanns långt före man kunde börja arbeta med ren jäst så var i stort sett alla porters fulla med brett. “Brettanomyces” var med andra ord “Brittish yeast”.

Av den anledning har Barrel Aged Wild Horse berikats med 100% Brettanomyces, efterjästs med champagnejäst och fått ligga på Woodford Reservefat för att få extra komplexitet. För att vara en brettad porter är den förvånansvärt ren, med eleganta toner av vanilj, råa träfat utan direkt bitterhet och en fin smak av rostat och kakao. Otroligt balanserad med just lagom mycket funkighet. Ett bra bevis på hur man kan ta fram en brettad mörk öl utan att den går all in på funkighet, överdrivna fattoner eller extrimiteter.

Garrett vill just ha balansen och återkommer till hur ett bra öl ska ha tre saker. Balans, struktur och elegans. Den ska inte vara ensidig utan måste få vara fin och en vacker, god öl. En bra öl ska du kunna ta flera pints av (här diffar siffrorna mellan 3 till 7 stycken på raken), kan du bara ta ett 15 cl glas av en öl så är det inte en bra produkt.

Med den filosofin i bakhuvudet var det intressant att gå in på eftermiddagens riktiga experiment. Först ut är Galahed, ett namn som egentligen gavs till ett annat öl för att man tyckte så mycket om namnet, men ölet gjordes i för få flaskor för att nå ut. Hur som helst så är det Local 2, en mörk Belgian Strong Ale med bland annat vildhonung som sedan fått ligga med lees från Rieslingfat i ett år. Ölet är runt 10% och har viss funk men framförallt en arom och smak där Rieslingen verkligen slår igenom. Något tunn vilket än mer hjälper Rieslingen på vägen och gör att den tappar kraft.

Problemet med att göra den här typen av öl berättar Garrett är att du inte direkt kan kopiera recepten eller ölen. Du måste låta det ta tid för ölet att jäsa ut och mogna. Likaså är det så pass många faktorer som kan påverka hur ölet utvecklas beroende på fat, kvaliten på druvor, ingredienser eller less, temperaturer, lufttryck etc. Av den anledningen blir det lite som med belgisk Lambic, du får blenda och finna rätt väg till att nå dit du vill, vilket också ger viss variation.

Så är det också med vad som otippat blev min favorit för kvällen Caradoc. Här har man åter tagit Local 1 och låtit den ligga i runt 1-2 år på lees från Chardonnay och Sauvignon Blancdruvor. Ölet ser ut som en cide, nästan helt flat. En spännande och ytterst komplex arom och smak av äpplen, grönsaker och sherry vilket följs av oxiderade druvrester, mandelmassa och lite sviskon. Bitvis är det nästan spritigt med en frän karaktär av druvextrakt och spår av plast. En helt unik dryck som vänder upp och ned på alla sinnen. Jag älskar den och skulle vilja prova den med riktigt vällagad mat.

Provningens två sista öl är rätt intressanta för oss svenskar. Dels då den första, den nämnda K is for Kriek snart släpps på Systembolaget och för att den andra, Barley Winet Hand & Seal nyligen släpptes på Systembolaget. Tar vi Hand & Seal är den som kom på Systembolaget den som har lagrats på bourbonfat medan den vi nu provar är Garretts egen favorit då den lagrats 2 år på franska Cognacsfat. Ölet är tänkt att inspireras av den klassiska Thomas Hardy’s Ale. Jämfört med bourbonvarianten är denna betydligt elegantare, med mindre inslag av trä och vanilj till förmån för utvecklade smaker av äpplen, päron och mandelmassa. Ypperligt välbalanserad och ett utmärkt exempel på en smakrik traditionell brittisk Barley Wine. Vissa inslav av gröna humlekottar men med makalös elegans och fin, gräddig, mjuk smak som faktiskt för tanken åt lite unken ost. Det här är perfektion.

Den sista ölen vi nämner är då den snart aktuella K is for Kriek. Efter att ha frågat sina gode vän Vinnie Cilurzo från Russian River tipsades Garrett om en körsbärsleverantör i Wisconsin. Sagt och gjort, 10kg Wisconsin Dry Cherries åkte ner per barrel med öl. Grunden är återigen Local 2 och återigen har man använt Woodford Reservefat. Anledningen till att man använder torra körsbär istället för mjuka är att du då får mer olja och annat som påverkar smakerna på ett sätt man kanske inte alltid vill. Garrett är också tydlig med att Kriek till skillnas från Lambic inte är lika bundet till Pajottenland utan har gjorts runtom i de fall där man har “kryddat” öl med körsbär.

Ölet har inte alltför mycket syra utan det är en väldigt ren smak med mörka körsbär med en torr framtoning som jag associerar med dessertöl eller en likör. Vilda, råa smaker och lite oxiderad lambic. Enligt Garrett är detta en utmärkt öl till ankben eller fois gras – så prova när ölet släpps i vår!
Eftermiddag hade nu övergått till kväll och i takt med att flaskorna tömdes så var det dags att tacka för idag. Med ett gäng Ghost Bottles bakom mig får jag ändå sticka ut och säga att Brooklyn har ett lite oförtjänt rykte om sig att vara tråkigt. Det är lätt att likställa något man har gått vidare från som tråkigt bara för att man missar vidden av vad de gör och tyvärr är det synd att vi inte får se mer av bryggeriets lite häftigare öl oftare. Till exempel har man en enastående Dry Irish Stout som håller världsklass, en Marys Maple Porter som är förförisk och lite andra tokigheter som tyvärr för sällan når hit. Oavsett så har det varit ännu en kväll med historier i världsklass och öl som har förvånat, imponerat och fått en att tänka.