Jag måste erkänna att det var med oro jag klev in på mässan förra fredagen. Bara dagar innan hade vi fått info om att mässan hade flyttats och informationen i övrigt var knapphänt. Jag anlände först till andra passet och det började som förväntat. Vansinnigt mycket folk, trångt och en fruktansvärd kö till där man skulle köpa biljetter för smakprov. Vissa montrar blev helt blockerade av kön och ett visst kaos uppstod när man försökte flytta kön.

Det fanns en del att önska i organisationen och jag hade nog klagat länge till om det inte vore för att jag blev distraherad. Fokus för min del låg dock på den härliga stämningen som till slut infann sig. Det var en underbar blandning av människor, kostymer till öltröjor. Bland utställarna var humöret på topp och ölen flödade ut.

När sista passet på lördagen var klart verkade alla uppåt om än lite trötta. Väldigt kul att man hade dj’s och det blev en trevlig bakgrundsmusik. Tyvärr blev musiken lite hög på sina ställen. Väldigt mycket folk som kanske normalt inte skulle gått på en ölmässa som hade hittat dit, något man trots allt får se som väldigt positivt.

Att jag personligen har lite svårt med tanken på mingelfotografer på en ölmässa kommer de undan med. Min största besvikelse var nog att jag missade Omnipollo’s Mango Lassi Gose då den var slut när jag väl kom till montern. Hade dock tur att få en liten sipp på den innan och det var en riktigt härlig öl.

Bland favoriterna för mig på mässan kom Stockholm Brewing Co’s Saison d’etre. En klassisk belgisk saison ren välgjord och balanserad. Jag är väldigt säker på att vi kommer få se mer kul från dessa grabbar som verkligen har fått ordning på sina saker efter flytten till söder. De börjar ta för sig mer och mer och det känns som att deras målmedvetenhet och attityd kommer att föra dem långt i ölsverige.

Stigberget, det lilla bryggeriet från Göteborg levererade också en av mina favoritöl på mässan. Det var nya batchen av deras West Coast IPA. En riktig fruktbomb med fina mangotoner, ren och med en härlig hinkabilitet.

En stående favorit på alla mässor när jag börjar bli lite trött på humle och annat det är Nya Carnegiebryggeriets Kellerbier. Helt fantastisk för att släcka törsten och bryta av mot annan öl. Kul att se att flera bryggerier hade med sig lager/pilsner i år. Lageröl är tvärtemot vad många tror en av de svåraste ölstilarna att brygga och att få till något som både känns traditionellt men ändå modernt och sedan att få till smaken är svårt.

Sammanfattningsvis en väldigt trevlig mässa och jag har säkert glömt att nämna en hel drös fantastiska öl till. Om man får till planeringen och organisationen till nästa år kan denna bli ett måste att besöka. Lite barnsjukdomar kommer alla mässor ha, se bara på ölfestivalen i Göteborg som ett år fick ställas in då de hade missat hur och vilka tillstånd som behövdes, samt inte gick att få.

Hipstern har hittat ölet och till viss del var det en lite hippare mässa, men det vore på tok för elitistiskt att göra skillnad på vem det är som dricker ölen. Hellre att fler uppmärksammar hur gott öl kan vara, ju fler vi blir ju starkare blir vi eller vad man säger.

Nu till helgen är det premiär för Omnipollos senaste öl, en Gose som fått inspiration av den traditionella drycken Lassi. Istället för yoghurt, kryddor och frukt har man laktos, mangopurée och havssalt i ölet. Är ölstilen ny för dig är det inte så konstigt då det är först på senare år stilen har fått ett uppsving efter att ha i omgångar ha legat i glömska. Balder har tidigare skrivit en väldigt bra historieöverblick om stilen, läs den så vet du vad du ger dig in på när du provar Omnipollo Bianca.

Med bara 3,8% alkoholstyrka är det en öl man med gott samvete kan ta ett par glas av utan att trilla av stolen och Henok ska själva ha varit så nöjd med ölet att han var nära att göra just det, men mest av den simpla orsaken att han vart riktigt nöjd med ölet.

Vill du prova ölet finns den från och med imorgon på Nöjesguidens Ölfestival i Stockholm innan den letar sig vidare ut i landet.

Omnipollo Bianca Mango Lassi

Utseende: Matt urvattnad och gul till färgen med ett frostigt vitt skum.
Doft: Stiltypisk arom av salt, lite mineral och den för vissa aningen fräna men ack så underbara laktosen. Ju mer ölet värms upp i min hand ju mer blommar doften av mangomos fram. Mangosötman botas med saltet så du får inte den härliga puréen utan mer “hård” mango. Annars är det som alltid oerhört rent och fokuserat i doften där stilen kanske begränsar bredden av dofter.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med en okey kolsyra. Rätt mild till kroppen men trots det vare sig tunn eller matt i smakerna. Nu när ölet fått värmas lite så kommer smakerna fram betydligt mycket lättare. En mjölklen, men saltstickig känsla i munnen som nog hade lurat många att tro att de fått helt annat i munnen än en öl. Om ni har druckit Omnipollo Magic #411 så känner ni igen er i den smoothieliknande grunden för smakerna. Du känner en tydlig smak av mango men mer likt i te än öl då det är lite herbalt och utan sötman. Jag känner istället tydliga drag av  ise med citron- och mangosmak. Jämfört med andra goses får du den typiska saltkaraktären mer mot slutet och i eftersmaken än att det spritter till i hela munnen.

Betyg? – Bra+. Inte en av mina absoluta favoriter men så var det också det jag sa första gångerna jag drack “411”, som kom att bli en favorit. Anledningen är nog att med en återhållsam kolsyra och smaker som rör sig bland te och olika läskande drycker så luras man lite, vilket också är ett gott betyg. Det här är helt enkelt för lömskt och lättdrucket och kommer att bli en hit på krogarna och Omnipollos Hatt i sommar.

I takt med att Systembolaget har börjat utveckla sin syn på öl och närmare bestämt hantverksmässigt bryggd öl, craft beer, så har jag och många med mig förlåtit lite av deras ibland förlegade syn på alkohol. Nu var Systembolaget på tårna och plocka in ölstilar, bryggerier och öl som “massan” (läs vi “nördar”) ville ha. Varför ska man då plötsligt ta och såga dem?

Förutom att ett monopol på alkohol känns lika modernt som Kicki Danielsson dansandes på något slott känns det som att man börjat lite i fel hörn när det kommer till inhemska produkter. Förut var det ett bra initiativ att satsa på lokala öl, att kunder kunde beställa hem enstaka flaskor från landets alla hörn och att Systembolaget då stod för del av logistiken och kostnaden. Nu är jag inte lika säker. Inte då för att Systembolaget har ändrat strukturen för den här lösningen utan för att jag inte vet om jag vill ha den möjligheten.

Under ungefär två års tid har jag nog varit på ett fyrtal olika provningar där Systembolaget har erbjudit prover från nyheterna i det lokala sortimentet. Det vill säga öl som tillverkas i Sverige och nästan uteslutande är från väldigt små, ibland för mig helt nya bekantskaper.

Spännande och roligt? Javisst. För att kunna ge en bra bild av hur öllandskapet i landet faktiskt ser ut måste man ha provat igenom det.

Gott och lyckat? Tyvärr långt ifrån.

Med svenska bryggerier som Oppigårds, Sigtuna, CAP, Omnipollo, Dugges, Mohawk, Brewski, All in Brewing, STHLM Brewing med flera som gör väldigt högkvalitativ öl kan man slå sig för bröstet och vara stolt över vad vi i landet producerar. Samtidigt bör man veta att dessa bara står för en mindre del av landets totala antal bryggerier.

Frågar man någon i Bunkeflo vilka “mindre svenska bryggerier” de känner till är chansen stor att de kommer att droppa några namn du aldrig tidigare har hört om.

Jättekul och positivt. Folk ska börja brygga öl och få en förståelse för processen, hantverket och smakerna. Men också få en respekt för vad det är de sedan vill sälja. Alla kan inte bli “proffsbryggare” lika lite som att en halt, enbent, blind kortväxt kommer att bli fotbollsproffs i Barcelona. Tyvär. Jag är inte elak, jag är ärlig.

För nu under de här provningarna på Systembolaget har jag provat öl från South Plains, Äppelbo, Hantverksbryggeriet, Strömsholm, Helsingsborgs, Två Bryggare, Jädraöl, och många fler. Vissa mer kända än andra. På den stora “lanseringen” av det lokala, småskaliga 2012 drack vi 60 olika öl där snittbetyget blev 1.6 av 7. Jag betygssätter alla öl mellan 0-7 där 7 är världsklass och 0 är så fel, infekterat och odrickbart att man kan klassa det som gift. 1 får öl som är infekterade och bara odrickbara och mellan 1.5 – 2 får öl som är felbryggda, ofta infekterade och riktigt äckliga.

Så har det sedan fortsatt. Igår drack jag runt 25 olika lokala öl och tar jag bort topparna där bryggerier som CAP, Oceanbryggeriet och Höganäs stod ut, liksom Helsingsborgs Funkymonkey som överraskade så var det inte muntert. Genomsnittet hamnade på mellan 2 och 2.5. Nu kanske ni tror att jag är hård och “elitistisk” men då bör man ha i tanke att på samma provning deltar skribenter från känd tryckt media liksom en vän med god hållning som “huvuddomare i en stor tävling”. Även dessa utbrast då och då över besvikelsen över många av ölen. Så jag var långt ifrån ensam.

Systembolaget lovade att man skulle kvalitetstesta alla de här lokala förmågorna så att man inte skulle börja sälja öl som objektivt är rent defekt. Okej om den bara inte faller mig eller andra i smaken, men öl som har uppenbara fel och som inte ens når betyget “ens drickbart” ska banne mig inte få säljas. Och har då inte bryggerierna ett ansvar här? Är det inte dags att rensa ut i leden och få bort alla “men Benke är en skön gubbe, han gör god pils” när ölen är direkt värdelösa?

Eller har Systembolaget inget ansvar här? Ska vi inte istället för att göra en markering att det är kul att det bryggs så mycket öl i Sverige börja sålla lite? Har du en restaurang som ständigt ger magsjuka kunder kanske det är dags att någon stänger ner den eller varnar dem tills de faktiskt tar tag i sina problem.. Eller vem är rätt person att göra detta? För Systembolaget verkar ju inte klara av det.

Brittiska Londonbryggeriet Camden Town började häromåret med en serie samarbeten som man gav namnet Versus. Sedan 2013 har man sedan gjort ett samarbete med amerikanska Odell, svenska Mohawk och “Italien” (i form av Birraficio Italiano, Birra del Borgo och Brewfist). Då jag var i London i samband med att Odellsamarbetet skulle släppas lyckades vi bli bland de första (först?) i världen att få smaka den färdigbutteljerade Baltic Portern.

Är ni sugna på att få en bättre inblick i bryggeriet och dess historia så rekommenderar jag mitt resereportage där vi blev inbjudna för en eftermiddag med lite rundvisning och såklart ett par öl. Bryggeriet gör kanske inte de mest experimentella och smakmässigt explosiva ölen men deras Pale Ale är alltid en favorit på sommaren. Något procent svagare än många andra liknande öl men lika fräsch och smakrik, något jag tycker är bryggeriets signum.

Nu den 20 februari är det dags för nästa samarbete, det fjärde i ordningen. Efter att ha bryggt öl med USA, Sverige och Italien är det nu tur för Belgien att ta sig till London. Det är De Brabandere som blivit inbjudna och ni kanske känner igen dem för deras serie Petrus. Tanken är att Camden Versus Petrus ska blanda den belgiska alen med Camdens milda och fina Ink Stout. 29,90 kronor kostar en flaska på 33 centiliter och som sagt så är det den 20e februari ni ska sätta alarmet på om ni vill köpa ett par från Systembolaget.

Camden Versus Petrus

Utseende: Brunsvart vätska med ljust chokladbrunt skum.
Doft: Härlig doft med rostad malt, rostade nötskal och stickiga toner av mild lakrits. Aningen bränt trä och mörk belgisk jäst ger både en trevlig finish och variation.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Lagom till kroppen, en tyngre kropp hade gjort den för tung och smakerna hade tappat balansen. Istället rör det sig om aska, rostad malt, nötskal och belgisk jäst. Trots rätt mycket brända toner liksom starkt kaffe saknar den bitterheten du annars kan finna i liknande öl, vilket spär på att den är mild och lättdrucken. Något jag finner genomgående hos Camdens öl.

Betyg? – Bra (+). Det här är en stout som känns mer trevlig än komplex och “stor”. Det är ingen öl du ska lägga undan några år, även fast det vore kul att se hur den tog sig utan drick den nu.

Mellan den 26e februari och 2a mars kan du i år spendera din tid på resande fot till vårat grannland i öst, Litauen. Det kanske inte är det mest exotiska resmålet eller det resemålet du förknippar med grymma öl men liksom övriga världen pågår en ölrevolution även där. Under de här dagarna kan man tillsammans med ölimportören Original Brands besöka Vilnius och Zmogsala, Vilnius Winter Ales Festival 2015. Sista bokningsdagen är den 10e så passa på om ni vill hänga på. Vår vän, somelieren, dryckesskribenten och kocken Mikael Göransson på ScandinAsian Taste var där på fjolårets resa och hade bara gott att berätta, ölen var förvånansvärt god och rustik och maten var över alla förväntan och riktigt bra.

Bakom festivalen står Vidmantu Laurinaviciumi som fick iden för en festival i Vilnius på en ölresa till Manchester. Det skulle dock dröja ett par år innan tiden blev mogen för en ölfestival på hemmaplan. Bara tanken på att betala inträde till en festival för att där få prova på olika öl kan te sig lite främmande för vissa. Men tiderna ändras och med ett allt större antal ölfantaster så är det numera inget problem att sälja slut på de 500 platserna som finns.

Jag bad Vidmantu själv berätta om vem han är, om ölfestivalen och vad du absolut inte får missa.

MankerBeer (MB): How come you lead this festival, what is your background? Any favorite brewery or beer?
Vidmantu Laurinaviciumi (VL): In the years 1999-2004 I have worked in beer festival TRIS DIENAS TRIS NAKTIS organization committee, after this festival was prohibited, there was huge pause for beer festivals in Lithuania. But in 2013 we together with Pakruojis municipality made PAKRUOJIS MUSIC, CRAFTS AND BEER FESTIVAL in local manor house park, for two years now. And as well as in those years I have visited over hundred different beer festivals in different countries. So idea about ŽMOGŠALA festival (trans. „very cold weather“) has been in my mind for long time and finaly last year it became reality.

Main purpose of this festival is to get visitors be more familiar with different beer styles, brands and breweries. Here we do have lots and lots of imported and local beer and ales, so I don‘t have favorite one.

MB: Few people have heard of the Baltic beer culture, but a lot seems to be happening? Can you tell us about the Baltic beer scene?
VL: We have over 50 small breweries in Lithuania only. Most of them are so called family or farmhouse breweries, but we also have newcoming craft breweries. So we will have at festival lots of interesting beer and ales. Also not only Lithuanian beer will be represented – we will have lots of imported beer, as well from Baltic states especially. About Baltic beer scene you will find more information at our festival.

MB: Why should Swedes come and visit the festival, what can they expect?
VL: All the visitor should expect lots of beer from around the world, lithuanian snacks to the beer, food, music, presentations on different beer and relative themes. And of course – good company and new friends.

MB: Apart from the festival, what should you really dont miss when in Vilnius?
VL: Of course – pubs like ŠPUNKA, ALAUS NAMAI, ŠUO, ŠNEKUTIS, DEV?TI, ALAUS KOLONILU. As well as walk in the old city of Vilnius should be relaxing after the festival. Also don‘t miss festival afterparty/lunch on Sunday.

MB: What do you look forward to the most with the festival?
VL: I hope to make this festival as an annual beer maniacs meetings in Lithuania. As well I hope see as much people at festival as possible.

Thank you Vidmanu and see you in Vilnius!

Sugna på att åka, kika då in här!

I mellandagarna passade jag och Kristopher på att besöka Köpenhamn för att äntligen få tjuvkika på bygget med Warpigs. Warpigs är Köpenhamns nästa stora institution för craft beer, för det här kommer bli något unikt sett till vad vi kan finna i övriga Europa. Bakom Warpigs står Mikkeller och Three Floyds som har gått in med var sin lika stor del och som båda varit noga med att pusha på hur Warpigs vare sig är Mikkeller eller Three Floyds, utan något eget. Något unikt. Planen är att öppna någon gång under mars-april för att i maj när Copenhagen Beer Celebration drar igång kunna ha ett gäng sköna events på plats.

När vi anländer till Köttbyen, bara en kort promenad från Mikkeller Bar på Viktoriagade så står Kyle Wolak och förbereder morgondagens bryggning. Då är självaste Nick Floyd i stan för att kika in hur det går med hans investering. Kyle tillhörde tidigare Three Floyds bryggarstab i Munster, Indiana men när arbetet med Warpigs drog igång så var han inte sen att visa sitt intresse. Vilket inte riktigt behövdes då han redan stod högst på bryggeriets lista på bryggare man ville skulle leda arbetet i Köpenhamn. Kyle tackade ja direkt och kort därpå gick flytten till Köpenhamn, där han nu börjar göra sig hemmastadd.

Kyle leder oss runt i den två våningar stora lokalen som är typiskt Köpenhamnskt ljus och ren. Vitt kakel med industriell charm och med gamla balkar i taken och köttkrokar kvar på hängarna så har man fått en känsla av amerikansk grillfest, hård industribyggnad men med en fräsch finish. Braukonsystemet är inte jättestort men det är motsvarande vad Kyle har jobbat med i USA och tack vare en otroligt imponerande anordning så kan man in i minsta detalj bearbeta vattnet så att de har exakt samma värden som vattnet i Munster. Just vattnet är det många anser gör Three Floyds öl så goda, ja och en släng bra receptmakare och grymma bryggare. Idag har man 8 stycken 10-hektoliterstankar vilket möjliggör en kapacitet på ungefär 200-250.000 liter under 2015. I framtiden kommer man dock att kunna dra in ett par 10-hektoliterstankar till och eventuellt kan man dra upp lite utomhustankar om man vill öka kapaciteten ytterligare.

På nedervåningen kommer det förutom ett fatlagringsrum där man redan nu kan finna lite tokigheter, bland annat så står ett litet fat med öl bryggt med Brekeriet att finna. Det finns också två mindre rum som man inte vet exakt vad de kommer att bli, men troligen vigs de åt Warpigs högre rankade medlemmar. De som vill kommer snart att kunna signe’a upp sig för olika ranker där en högre rang ger fler fördelar, såsom billigare mat, öl och olika specialevents.

Något som visar hur seriöst projektet är att White Labs från Kalifornien kommer att husera i lokalen. White Labs är ett av de största och mest respekterade jästlabben och i Köpenhamn ska man nu forska vidare med olika jäststammar och projekt. Kyle hade svårt att tona ned entusiasmen över att kunna få tag på det senaste inom jästforskning. Lika häftigt är att man har de största rökarna utanför USA. En “mindre” smoker står i själva matsalen medan man i ett av de bakre rummen har ett enormt monster som ser ut att kunna sluka en mellanstor Dinosaurie.

Just maten kommer att vara viktig och den blivande kökschefen är fortfarande på en längre resa runtom USA för att få inspiration från de absolut bästa köttställena. Det kommer att bli enkelt och bra, du hämtar en bricka, väljer käk, betalar, hämtar öl, sätter dig på bänkarna som leder mellan köket och bryggverket och njuter. Runt 200 pers hoppas man kunna ha matplats för och under årets varmare månader har man tillstånd till en uteservering, så räkna med skönt sommarhäng! På fatkranarna kommer man erbjuda runt 6 egna öl och en 14-15 andra fatöl.

Redan nu har man tre olika prototypöl som jäser, två Pale Ales och en Milk Stout. Vi får prova en Pale Ale som påminner mycket om Three Floyds Alpha King men också en ren känsla av Mikkeller. Vad gäller ölen kommer de att vara skrivna tillsammans av Three Floyds och Mikkeller och tanken är att göra något nytt. Så räkna in med en Dreadnaught eller American Dream från Warpigs, men kanske en Dread Dream? Just skillnaden mellan de bägge bryggerierna och Warpigs är något som diskuterats flitigt av USAs ölnördar. Kyle berättar hur många var besvikna på att Europa nu får mer Three Floydsöl än vad man gör i närliggande delstater, något som inte stämmer då ölen som kommer att bryggas inte är Three Floyds utan Warpigs. Däremot kan jag tro att många Europeer som inte haft turen att få prova på Three Floyds öl nu kan få en ide över varför många håller dem som ett av världens bästa bryggerier. På något sätt blir världen genast mycket mindre och avståndet till Indiana är inte riktigt lika stort längre.

Med plastmugg i handen börjar det bli dags för lunch och lite häng på Mikkeller Bar men vi vet att vi kommer ses snart igen, för Warpigs kommer bli mege fedt!