Två delar vänner, en del ölbryggning och en stor del humle. Så kanske man kan beskriva Omnipollo och Sea-Goat Brewings “bastardiserade ale från planeten Mars” (Henoks, Omnipollos ord). Det är en himla massa Simcoe, Amarillo, Centennial och Warriorhumle (runt 40g/litern) och med en stor maltbas så är tanken att det ska vara en crossover mellan American strong ale, brown ale och en dubbel IPA.

Vi skrev tidigt om denna men sedan skulle den mogna, den skulle drickas och jag skulle hitta mina anteckningar. Men nu är det gjort, så får vi lov att presentera det ockulta kärleksbarnet mellan två av de mer spännande svenska bryggarlagen. Vi hoppas att de kanske möter upp varandra i framtiden och gör en till bryggd, kanske en variant på A Brown Reason to Live 2 – Sea-Goats superba bruna chili-IPA.

Omnipollo/Sea-Goat Brewing

Utseende: Brundisig vätska med smutsvitt skum med porös gräddig topp.
Doft: Inte helt otippad är det fullt med humle av både det gräsigt kryddiga slaget men också av det mer fruktiga och tropiska. Mycket centennial och mycket amarillo vars grape- och fruktcocktail hålls på plats av rostad malt och en bra maltgrund. Torrhumlad hela varvet runt vilket ger lite extra tyngd och en tydlig humlekottedoft.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det smakar hembryggt, men bra hembryggt och kanske är det att smakerna är “ihoptryckta” som gör detta, eller att upphovsmännen velat ha extra allt. Oavsett vilket så är det en god smak med tydliga intryck från humlesorterna där det liksom i doften bjuds på en variation på humlesmaker – gräs, krydda, grape och frukter. Beskan är inte för pang på trots att IBUn vittnar om att man inte snålat på humlen. Tycker att maltbasen gör det bra och ger lite rostade toner som breddar smakspektrat än mer.

Betyg? – Bra+. Humlebomb som exploderar med grape, tropik och kryddigt gräs. Att istället för en “ren IPA” ha en brown ale som bas gör den väl då det ger en annan tyngd som håller alla humlekottar i led. Kanske är lite kraftig och inte helt ren, men så är det också en bastard på lite olika stilar och med syftet att experimentera mer än att göra en ren och måttlig IPA. Förhoppningsvis kan vi få se fler crossoveröl framöver från olika håll och även fast jag ibland uppskattar konservatism inom ölvärlden så krävs det att bryggare vågar experimentera och prova nya saker, bara man gör det med glimten i ögat och med ett syfte. Inte bara att man slänger sand i ölet och kallar det för specialöl eller humlar skiten ur lite vatten bara för att vara kaxiga.

Mer Omnipollo och Sea-Goat:

Sverigepremiär – Manker Beer provar Omnipollo/Evil Twin Russian Roulette
De gör det igen.. We Don’t Can! – Sea-Goat Sweet Humle Obama
Nya svenska ölaktörer del 4 – Sea-Goat Brewing
3 nya öl från Omnipollo varav två spännande collaborations!
Första kiken på Omnipollo/Sea-Goat Brewings skapelse
Manker Beer News: Omnipollo går på export
Sommarens festligaste törstsläckare – Omnipollo Leon

Senaste årens trend med mer och mer överhumlade öl av alla dess slag börjar sakteligen ge vika för mer sessionvänliga och lättdruckna öl. Likt mycket annat så är nyhetens behag ofta mer spännande för att det är extremare och nytt mer än garanterat bra. Jag älskar maffiga dubbel-IPAs och humlemord till öl, men samtidigt är jag medveten om att en bomber av en 9% ‘ig imperial IPA med en teoretisk IBU på 170 kommer vara kämpig. Än mindre kommer jag njuta lika mycket av den efterföljande dessertölen.

För precis som med mat och andra njutningar så gäller det att balansera olika intryck väl för att inte överväldiga munnen med smaker och känslor. Vem förväntar sig att köttbiffen kommer vara lika god efter att ha dränkt den i brinnande chilisås? Alla har sin smak och jag tycker anti-hetsen mot mer extrema öl är lika larvig som hype’en kring “svåra” öl – en bra öl är en bra öl och låta alla själva definiera vad en sådan öl är.

Men vad gäller drickbarhet och “hinkabilitet” så är det ibland tryggt att finna toppenöl som både har balans, smak och en längd vilket gör att man kan dricka 3-4 stycken och där alla är lika goda. Därför är det infriande att prova en av världens bästa IPAs. Michiganbryggeriet Bells Two Hearted Ale rankas av många som den bästa IPAn i världen, inte för dess enorma fruktiga smak eller käftkrullande beska utan för dess balans. Med enbart rikliga mängder av Centennialhumle i kok och torrhumling så får den all humlekaraktär man föväntar sig, men här är man också ute efter att ge malt och även lite av husjästen utrymme. Resultatet? Toppklass som håller.

Two Hearted Ale

Utseende: Röd orange vätska med fint vitt skum med minimala bubblor, rätt poröst.
Doft: Ett perfekt balanserat möte mellan malt och humle där maltens sötma med malt och kakor möter fruktiga citrus och grapesmaker från humlen.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Först slår det in citrus- och grapesmaker med lite torrt gräs som sedan går över till en väldigt frisk och lättdrucken lagom besk karaktär. Mer mandarin och klementin som följs av torr blommighet och mer grape. Hela tiden balanseras humlens bastanta tryck med en maltkropp som inte inkräktar utan som snarare lyfter helheten

Betyg? – Bättre+. En lättdrucken och perfekt bryggd IPA som är ren i smakerna och har lite av allt utan att behöva stoltsera med hög beska. Istället är det mer av smakerna som får vara i centrum, följt av en fin beska. Trots 7% och en IBU som säkerligen nått pensionsålder så är den inte extrem utan nästintill session beer-lätt.

Nu är påsken snart över och det blir dags att kunna svära i kyrkan igen. Efter åtskillig mängd påskmat och en lika stor mängd öl av diverse slag så är man rätt belåten med att starta om och se fram emot sommaren. Men man måste gå ut med en bang, ha äggätartävling och dricka gott.

Därför tog vi fram en Blasphemy från Weyerbacher, ett litet bryggeri från Easton Pennsylvania som i Sverige nog är mest känt för deras Double Simcoe IPA som Brill & Co tar in. Bryggeriet gör ändå runt en 70 olika öl, inklusive specialare och har funnits sedan 1995. En rolig anekdot är att bryggeriets ursprungliga tanke var att brygga makroöl för den stora massan innan man 1997 hade kommit på bättre tankar och bryggde sig första “riktiga öl i form av en imperial stout med hallon.

Blasphemy går lite i den andan, lite extra och lite mer. Det är nämligen en belgisk quadrupel som man har låtit ligga på bourbonfat. Ölet slutade göras för något år sedan varpå flaskan har lite tid på nacken och anledningen till dess förpassning till historien var att man valde att släppa en ofiltrerad version istället – denna är alltså filtrerad. Men vad gör det såhär i påsktider?

Weyerbacher Blasphemy

Utseende: Ljusbrun nötfärgad vätska som saknar direkt skumbildning.
Doft: Nöt, råsocker och kolaaromer som känns lite quadrupeltypiska med en torr bitter arom som möter whiskyaromer med trä och vanilj. Lite kryddighet och “råhet” från jästen lurpassar under de andra dofterna som alla samsas väl.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. En mild och enkel smak som ändå bjuder på lite blandad smakkompott. Vanilj och trä-smakerna från bourbonlagringen är svåra att missa även om de paras väldigt bra ihop med mörk torkad frukt, socker och rostade nötter från quadrupeln.

Betyg? – Bra (+). Betyget är lite i underkant då det är en väldigt bra öl som lyckas dölja både de 11,8%’en och dess bourbonlagring väl. Variation och balans är A och O här och inget tar över och inget ger vika, vilket kanske också är lite av dess svaghet. En bomber av Blasphemy är lite mycket för en person att klara av, vilket är ett ämne vi får ta vidare vid ett annat tillfälle – men det här är en sån där öl man gärna sitter och sippar på en lång mörk kväll.

Mer Weyerbacher:

Stör i semestern med Weyerbacher Double Simcoe IPA
Inkörsportsöl, eklagrade öl och Weyerbacher Heresy
USA+England+Belgien? = Weyerbacher Blithering Idiot

Sverigeaktuella brittiska bryggeriet Thornbridge hade med två öl som båda anses som ypperligt bra öl på rankingsidor på internet, tradtional ale’en Bracia har enbart Hair of the Dog-bryggder framför sig medan deras black IPA Raven rankas som en top-20-öl inom kategorin. Den senare har också hyllats av rätt många ölbloggare och på olika sidor på Facebook, så för mig och M2 var det ju inte annat att göra än att se efter om vi skulle stämma in i hyllningskören.

Ölet togs fram till Chesterfields CAMRA-festival och mycket i ölet baseras på James Kemp‘s recept. En före detta hembryggare som nu anslutit sig till Thornbridge och som 2008 blev utnämnd till Home Brewing Champion i Nya Zeeland. Ursprunget syns också i användningen av nya zeeländsk Nelson Sauvin och japansk Sorachi-humle, där Sorachin brukar ha en tendens att ge lite smörig dillkaraktär på ölet.

Thornbridge Raven

Utseende: Mörk ekbrun vätska, ljusare skum än väntat. Porös men gräddigt.
Doft: Dill. Tyvärr är det sorachin jag direkt plockar ut varpå det känns som om allt är över och det är doften jag kommer fastna vid. Men sedan börjar jag dofter av citrus, frukt och balanserad rostad mörk malt. Det är väldigt bra nivå på hur dofterna samspelar och humle- och maltsorter ger och tar.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt lätt i kroppen, men inte direkt tunn. Den mörka malten ger lite tuffa tag som om det varit rågmalt i, men choklad- och svartmalt ger en mörk fruktig smak som går väl mot smaken av citrus, frukt och humleolja från humlen. Lagom bitterbesk tycker jag och efterbeskan är även den finjusterad för att passa in perfekt mer än att vara något som tar över helt.

Betyg? – Bra+. Tyvärr har den här för mycket sorachi som lyser igenom i ölet för min smak. Men det här är en perfekt balanserad mörk IPA med en smak- och doftvariation och komplexitet som är enkel men ändå väldigt nyanserad. Den går inte på all out-beska eller den mörka bränt oljiga smaken många amerikanska mörka IPAs kan ha. Det till trots så är den välhumlad bara det att balansen mot malten dämpar de mest aggressiva intrycken.

Är en då värd dessa hyllningar? Jodå, det är en ypperligt välgjord mörk IPA med en stil som går mellan amerikansk, brittisk, nya zeeländsk och europeisk. Att den är så välbalanserad mellan smaker och hur sorachin ge kryddning mer än tar över helt är något jag uppskattar och den är milt maltrostad men ändå snällt humlad – trots att den säkerligen inte är endera av de två. En bra öl är det, helt klart, toppenklass till och med – men jag är ändå inte helt övertygad utan att riktigt veta varför.

Såhär på väg ned till Göteborg, dit vi enbart åker för att köa i en ny stad inför dagens släpp på Systembolaget (del 1 och 2), så är det ju inte mer än lämpligt att skriva om ett öl framtaget av en äkta Göteborgare.  Ölet blev den andra av vårens Mohawköl som tagits fram och släpps enbart för krog, Respirator Doublebock (om ni glömt så var ju Oat IPA den första). En traditionell tysk bocköl utan krusiduller. Med Munich-, Pilsner-, Caramunich- och Chokladmalt så har den en ordentlig grund och med 7.9% så borde det sammantaget vara en påtaglig maltsmak utan att för den delen bli söt.

Mohawk Respirator Doublebock

Utseende: Mörk kopparfärgad vätska med röda toner under ett poröst skum med minimala till små bubblor och en gräddigare topp.
Doft: Min första tanke drar åt brittisk strong ale med den rena aromen av malt och fruktig malt med lagom sötma. Viss torr bitter kola och rök anas också men doften jag vill hålla fast vid är den angenäma doften av frukt som brukar återfinnas i många bocköl. För mig som inte gillar en arom med för tydlig alkohol och maltsötma så tycker jag att Respiratorns renhet är välkommen.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Kroppen är lättare än förväntat. Smaken har en askig bränd ton med bitter eftersmak. Kola, lite äpplen och ren malt framträder tydligare ju längre du håller kvar vätskan i munnen (som med annat, håll kvar ölet i munnen lika länge som det är %). Hade nog trott att den skulle vara lite kladdigare med sötman och inte ha lika ren smak och bitterhet. Även alkoholen trodde jag skulle vara tydligare, som det är nu vet jag inte om jag skulle kalla det en typisk dubbelbock? Dock är renheten i smaken dess stora plus och något som gör att den får en stor drickbarhet.

Betyg? – Bra. Känns av fler anledning som en brittisk strong ale eller imperial bitter – om än med än mindre humle än de båda (ölet har dock en IBU på 36). Smaken är oerhört ren och jag tror att den skulle passa väl till mat dels för att den har mycket i sig som nog kan ge mer komplexitet i samband med andra intryck. Jag tror också att det är en öl som kan uppskattas av många som kanske inte skulle dricka den här typen av öl annars, lätt att ta till sig – vilket även stämmer bra in på mig själv.

En av Stefan Gustafsson och Mohawks senaste brygder som tagits fram enbart för krog (eller snarare så släpps den inte på Systembolaget) och där denna havre-IPA är en del i en kommande serie IPA’s med olika twists. Tanken är att utforska de möjligheter som finns inom den populära ölkategori som IPA utgör. Havre är rätt milt (jämför med imperial stouts med havre) och ger därför IPA’n en lenare känsla i munnen. Men det är trots allt en IPA och då ska det vara humle som ändå ska vara den viktigaste beståndsdelen, i detta fall Palisade-, Magnum- och Columbushumle. Den senare boostar IBU’n (måttet för beska) upp till 67. Frågan är hur mycket havret mildrar maltkaraktären till förmån för humlen och hurpass markant beskan blir? Minns vi tillbaka till Rye IPA’n Stefan bryggde häromåret så är det lite motsatsen där rågmaltens riviga karaktär drev på humlen på ett annat sätt än vad havret kanske gör, eller?

Mohawk Oat IPA

Utseende: Disig milt persikofärgad vätska med poröst rätt högt skum med minimala till små bubblor. Skummet lämnar rester längsmed glasväggarna men det är inte alltför “tjockkletigt”.
Doft: Aromerna är en fight mellan å ena sidan tropisk frukt som mango och persika men där man även anar citrus, krydda och grape som en motpol. Malten väger in rätt bra varpå det blir balans mellan beska och malt, där jag dock tycker mig finna lite dofter som jag inte är helt säker på och som jag tror är på grund av humlen. Kanske att det behövt mer malt?
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Varierad kropp som är fyllig men ändå rätt lätt. Smaken har den variation av fruktighet och grape som fanns i aromen och havren tonar verkligen ned maltbasen – kanske lite för mycket? För även om humlen och beskan inte är för stor så lyser den igenom tack vare att havren är såpass mild. Det gör den till en trevlig humlecentrerad IPA som känns beskare än vad den nog är.

Betyg? – Bra. Jag är inte bestämd på om jag gillar det mer än vad jag gör eller om jag inte gör det. Hade det stått Lagunitas, Elysian eller Stone på flaskan tror jag fler hade varit mer förlåtande. Men faktum kvarstår att jag tycker det ibland blir lite obalanserat, vilket också är lite av styrkan – den rena smaken från humlen och en tydlig skarp beska.

Mer Mohawk-IPAs:

Motsättningarnas påsk är kommen – Mohawk Oxymoron Black IPA
Mohawk Summer IPA – Flip eller flop? Flipflop?
Mohawk Extra IPA – påskuppehåll och storebror ser dig!
Hur var det med mint i Mohawk Rye IPA och hur var Bötet Barley Wine?