En uråldrig manlig demon, ett rockband och en superb Belgian-Style Triple – det är så Sly Fox Brewhouse i Pennsylvania beskriver sin öl Incubus. En Abbey triple i stil med tysk pilsnermalt och belgiskt candisocker. Med 10,3% är den rätt alkoholstark men jag kan spoila att den trots det var lättdrucken och fräsch. Sly Fox i övrigt är ett rätt intressant bryggeri som vi nu hittar i Sverige där deras burkar av IPA, pilsner m.m numera återfinns på diverse krogar (kolla med Brill om du undrar mer exakt). Äh, nu kikar vi på lite öl, så på med Incubus gamla goding Drive så kör vi!

Sly Fox Incubus

Utseende: Rätt så typiskt veteöl, grumlig och disig mörkgyllene vätska med vitt kompakt skum. 
Doft: Det börjar bra med jästförnimmelser, kryddning (vitpeppar, koriander, citronskal) och en torr lättdruckenhet. Tyvärr finns det också lite “dystra” aromer som jag inte uppskattar, lite “låtsatsdofter” av mindre gott godis etc.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Väldigt mkt pondus med doser av vetemalt och en lagom söt triplesmak. Smakar också av ljust bröd och kanske ett eller två söta små bär. Det balanseras bra mellan jäst, krydda och ljus maltighet. Väldigt trevlig och lättdrucken, kanske mer så än god? 

Betyg? – Bra+/Bättre- . En välgjord amerikansk triple med de typiska smakerna av apelsin, torr krydda och vetemalt. Men helheten dras ned lite av de godisartade smakerna och dofterna som inte känns helt genuina och då jag drack ölen igen någon månad senare så var jag inte fullt lika imponerad.

Russian River (från Santa Rosa i norra Kalifornien) får nog anses vara ett av de bättre men samtidigt mer hype’ade amerikanska bryggerierna – mycket tack vare sina omtyckta  suröl, en av världens bästa dubbel-IPAs Pliny the Elder och många andra toppöl. Förutom en rad specialreleaser, två humleöl (IPA’n Blind Pig och nämnda Pliny) så är det främst olika belgoöl som bryggs (10 stycken enligt hemsidan).Bryggeriet startades 1997 av Korbel Champagne Cellars och låg då i Guerneville, Kalifornien. Man anställe Vinnie Cilurzo som bryggmästare och redan 1999 tog man hem två tunga titlar i form av “small brewing company of the year” samt “small brewing company brewmaster of the year”. Det hela fortlöpte till 2002 då Korbel lämnade skeppet och sålde allt till Vinnie och hans fru, i samband med detta flyttade man också till sin nuvarande jaktmark i Santa Rosa.

Anledningen till att man gör så mycket belgiska öl är att Vinnie under en resa till Belgien helt enkelt blev så förälskad i de belgiska ölstilarna att han ville börja brygga dem hemma i USA. Dock visade det sig svårt då hans gamla bryggeri (Blind Pig Brewing CO. ja ni förstår varifrån IPA’n kommer) inte riktigt lämpade sig för belgisk jäst (då han använde jäskar i plast), vilket kom att ändras i och med flytten till Russian River. Ölen har blivit riktigt populära vilket kunde ses i hur batch 4 av Beatification tog slut på endast 30 minuter häromdagen.

Hans första belgoöl blev Damnation, ett syskon till dagens öl Redemption. Den första av dem två är en Belgisk Strong Ale medan den senare är en mer traditionell belgisk ale. Batchen på den jag provade var 010 och alkoholstyrkan ligger på rimliga 5.15% om man vill vara lite mer exakt.

Mer Russian River:
 När vin och suröl möts perfekt – Russian River Consecration
Kan ha det värre än en Pliny i solen?
Den sura ryssen – Russian River Sanctification
När funken är avsiktlig! – Russian River Supplication!
God jul till mig själv! Russian River Pliny The Elder är årets julklapp (som ni ser utsåg jag den till fjolårets julklapp!)

Russian River Redemption

Utseende: Klart urvattnad grågul vätska med poröst vitt skum som snabbt försvinner bort som lite rester längs med glaskanten och ovapå ölet.
Doft: Tylig och oerhört ren arom av Belgisk ale. Både torr och lite syrlig med lagom arom av nypressad citrusfrukt, koriander, peppar och gröna äpplen. Det är inte år det surt syrliga hållet men estrar och dofter av syrliga frukter och bär går inte att undkomma. Drar ibland åt ljus balsam vinäger och andra åt körsbär och citron. Oavsett så är det väldigt ren doft och likaså en behaglig sådan.
Smak:Lätt till medelstor munkänsla med bra lätt kolsyra. Lättsam och mjuk kropp som lyfter fram smakerna som är lika rena som dofterna. En mild humling ger gräs och citrus (tänk Noble-humle) medan ljus kakmalt och fina rena kryddor gör sitt. Väldigt ‘crisp’ smak och allting går ihop med lite torr syrlighet och det är först efteråt som koriander, apelsin och Belgo-jäst. I eftersmaken kommer också den där smaken av “nötter” fram som jag brukar finna i belgo-öl.

Betyg? – Bättre (-). Väldigt ren, väldigt lätt och väldigt enkel. Men rent fin och känns som en bra Belgisk ale direkt från Belgien. Det märks att Vinnie kan sina saker och det här är en fräsch god öl, men är den lika WOW, PANG, BAM som andra RR-öl? Inte i närheten, men så behöver den inte vara det heller. Det här är en Belgisk ale inte mer och inte mindre. Hade varit trevlig med lite mat till, kanske lite ost. Tror det hade lyft fram smakerna än lite mer och kanske gett den lite bättre slut. Men man kan inte få allt och huvudsaken var att det är en trevlig öl.

En av de bästa amerikanska ölen från årets Stockholm Beer and Whisky Festival återfanns hos OT/BA-montern och var Mother of all Storms, en riktigt grym barley wine från Pelican Pub & Brewery. Ett bryggeri vi tyvärr inte finner så ofta i Sverige annat än på Oliver Twist och utomlands kanske i Holland (via Cracked Kettle). Bryggeriet ligger vackert vid havet i Pacific City, Oregon, och mycket tack vare den fantastiska utsikten så förestår man bland annat giftemål på bryggeriet (!), det ni. Kanske inte helt fel att ta två flugor i en smäll, tour’a USA’s västkust och gifta sig på ett bryggeri? Bryggerit öppnade 1995 då Jeff Schons och Mary Jones köpte en gammal övergiven lokal som de ville göra om till ett mikrobryggeri. Men utan kunskap om öl så behövde de en bryggare och genom en slump träffade de hembryggaren Darron Welch som under en konferens såg parets annons och vipps var de tre ett team.

I alla fall. Två av husölen hade kommit till OT i somras och hade sedan förpassats till den så kallade “slaskhyllan” där man kan köpa en flaska för 98kronor, så in med en flaska av vardera tänkte jag.

Först ut var Dorymans Dark Ale, en brown ale med bland annat karamell-, vete- och chokladmalt, Cascade, Magnum och mt.Hood-humle. Ölen verkar onekligen populär längre västerut då den har vunnit fyra olika awards i Australien och på Nya Zeeland. Det var bryggmästaren Darrons första öl som “storbryggare” då han gick från sitt hembryggverk till ett på 456 gallons och ölen vart så populär att den nu får anses som husölet.

Pelican Dorymans Dark Ale

Utseende: Mörkbrun vätska med minimala bubblor i det ljusbruna skummet.
Doft: Kola och nötter i en rätt bra mix. Det är mer fokus kring maltsorterna och trots en IBU på 42 så är det inte alltför mycket humlearom utan håller sig bland kola, nötter och lite choklad.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lite gräddig hasselnötssmak, lättdrucket med en variation av rostat och något lätt beskt. Beskan ger djup åt söta smaker av kola, choklad och

Betyg? – Bra+. Smakrik och Mörkare ale som är lättdrucken och rätt bra brown ale som lutar mer åt det brittiska än det amerikanska och lite mer öppet humliga. Kan nog passa bra till mat och bryggeriet själva parar den gärna till kött, rökt fisk och risotto.

Den andra ölen är som sagt även den av husölen – Tsunami Stout. En foreign-stout med Williamette och Magnum i humleväg (45 IBU) och en blandning av bland annat choklad-, svart- och rostad malt. Med 7% är den inte för krävande. Även stouten har vunnit priser och bland dem står ett brons från GABF 2010 nog ut mest. Det här är en öl de tycker man ska para till friterade ostron eller till/i en chili och det kan jag säga att jag nog skulle vilja prova, för låter som en rätt bra parning.

Pelican Tsunami Stout

Utseende: Mörkbrun vätska med ljusare brun vätska. Ser trevligt ut.

Doft: Väldigt fin gräddig doft med kaffe, mer kaffe, lite mer kaffe och så lite gräddig doft och bär. Både söt gräddighet och en viss torr bitterhet känns av utan att bli komplext eller fancy, utan det är mer trevligt och doftar gott.
Smak: Lättare munkänsla med okey till bra kolsyra. Lagom fyllig med god smak av mycket kaffe och lätt bitter choklad. Eftersmaken är småtorr. De bär och frukt som kändes i doften finns även i smaken även om jag tycker kaffe och mörk malt och mörk sirarp har överhanden.

Betyg? – Bra+. Smakrik och enkel i en mix som känns lättdrucket men inte trist. Enkel men utan att bli menlös och potentialen här är stor. Det här är en öl som är lite antingen eller. Många tror jag verkligen skulle gilla den här stouten för den har mycket att komma med men med abret att den inte riktigt sticker ut på något sätt. Men skit i det, god och smakrik foreign stout!

Ommegang är som jag tidigare skrivit ett av de bättre, om inte det bästa, amerikanska bryggerierna när det gäller att göra Belgiska öltyper. Rare Vos (“Sly Fox”) är inte bara ett av Belgiens bättre caféer (ölet är också tänkt att fungera lika bra på ett ölcafe som på matbordet) utan också namnet på ölet jag nu drack en varm sommardag på Sorbon i Bromma. Ett av bryggeriets egna favorit öl vann också 2008 brons i kategorin “bästa franska- och belgiska” ölkategorin på GABF. Rare Vos är en belgisk ale på 6,5% med fruktig malkaraktär och den sedvanliga jästnärvaron som hör till. Något jag också var lite rädd för då jag provade den då jag inte visste hur den hade lagrats och det var något oklart om den lagrats väl eller inte.

Mer Ommegang:
Ommegang Witte, lyckas clownen roa en väntande tågresenär i snöstorm?
En blend att uppskatta – Ommegang Three Philosophers 2009

Ommegang Rare Vos

Utseende: Mörkorangeröd vätska med gräddigt poröst litet skum.
Doft: Fruktig och utvecklad doft av kola. Apelsin, skal och viss syra ger variation även fast det känns som om det saknas något.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tunn kropp och något söt med lite kola och aprikos i bakgrunden. I mitt tyckte lite för porös, även fast den inte drar helt åt det utvecklade överjästa hållet.

Betyg? – Bra-. Mnjae, kola och aprikosen visst. Att den är lite syrlig och porös, okey. Men den är lite för tråkig. Den saknar kropp som gör den drickbar utan nu är den mer “hinkbar” varpå smakerna inte riktigt passar den typen av helhet i en öl. Dock tror jag det har lite mer att göra med hur den utvecklats än hur den kanske är något yngre, samtidigt brukar den här typen av öl vinna på att lagras. Slutsatsen blir att jag får prova den igen i framtiden för att se om jag ändrar mig.

Igår postade jag en omröstning som CraftCans.com har där man i en rad olika ölkategorier kan utse de bästa burkölen i USA. Främst är det Oskar Blues, 21st Amendment och Caldera som finns med men även Surly och så även dagens bryggeri – Tallgrass. Ett bryggeri från Kansas som trots att jag fick upp ögonen för dem först hos Oliver Twist i somras leder flera av de olika kategorierna. På OT fanns tre olika öl där jag föll pladask för ESB’n Oasis, perfekt lättdrucken och smakrik utan att bli tråkig, IPA‘n tyckte jag var en bra lagom IPA och så fanns även deras sweet stout som återfinns här nedan – Tallgrasss Buffalo Sweet.

Genom att tillsätta extra sötma och stora mängder rostad malt får man en krämig gräddighet i ölen som både är lagom komplex för att vara intressant samtidigt som den får längd och djup i smakerna, så är i alla fall bryggeriets eget mål.

Tallgrass Buffalo Sweet

Utseende: Varmt mörk stoutsvart färgad vätska med cappucinofärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Gräddigheten anas men är inte alltför närvarande annat än med en balans mellan mjuka och bittra chokladtoner. Såklart är det massa rostad malt och lite sötma.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra och bra kropp. Just så len och mjuk som anad i kroppen, kanske lite förnimmelser om metall och mineral i smaken men i övrigt oerhört lättdrucke, precis som deras övriga öl. Buffeln är både rostat torr, lite bitter och söt, så eftersmaken dras ut till en mjuk klibbig men trevlig finish på ölen.

Betyg? – Bra+. Mjuk, snäll och väldigt drickbar lätt stout, lite halvsöt.Påminner på så sätt lite om Left Hands Milk Stout med det krämiga och söta, även fast jag tycker Left Hand’en har lite mer att ge i den fighten.

Sist ut bland de öl jag har provat från Armand och 3 Fonteinens öl brygda hos De Proef är en lager. Armand och Frank Boon önskade brygga en traditionell bohemian pilsner – alltså en generöst humlad, ofta med saazhumle, pilsner med rätt maltig kropp.

Mer 3 Fonteinen:
Kvällsnotis: Ett stycke romantik – 3 Fonteinen Doesjel 2006
Manker goes retro, back to 2005 – 3 Fonteinen Oude Geuze Vintage 2005
Fredags-AW: 3 Fonteinen Oude Geuze vs 3 Fonteinen Oude Kriek
Lambic och porter i ett – 3 Fonteinen Zwet.be
‘En vanlig öl från 3 Fonteinen tack’ – 3 Fonteinen Beersel Blonde

3 Fonteinen Beersel Lager

Utseende: Matt citrongul vätska med vitt frostigt skum.
Doft: En något mer fruktig lager med mycket aromer, strävt gräs och rätt torr finish. Överlag en väldoftande lager/pilsner.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Riktigt överraskande humlefruktig och fräsch smak. Perfekt somrigt läskande och lättdrucken lätthet i kroppen. Beskan är där på rätt stät och det slutar med en torr, lagom besk och lite fruktfizzig finish.

Betyg? – Bättre. Verkligen trevlig lager. Fruktigt, åt pilsnerhållet utan att gå hela vägen. Vissa syrliga toner som bryter av beskan och det torra. Både den här och blonde ale’en hade jag kunnat dricka rätt stora mängder av en varm sommardag – såhär smakrik och trevlig ska en lätt ljus öl vara.