För någon timme sedan skrev jag om Poppels Prototyp 3, en prototypöl till det som sedan blev den färdiga Projekt 002 Russian Imperial Stout. Deras RIS är tvåa i serien av “projektöl” – öl som är “lite mer” men som bryggs i en lite mindre skala och deras Projekt 001 DIPA togs emot väldigt väl. Skillnaden mot Prototyp 3 är att 002’an är lite, lite svagare (8.5% istället för 9%) och har 7 maltsorter jämfört med 9. Betoningen på valet av malt ligger på rostat korn, choklad- och svartmalt för att ge toner av choklad och lite aska. Tydligen är en bra rekommendation till ölet meditation om vi ska tro flaskan, lite uppslupet och kul kan tyckas.

En flaska på 33 cl kommer att kosta dig 29,90 svenska enkronor och ni kan beställa ölet från och med imorgon på den här länken till Systembolagets hemsida.

Poppels Projekt 002 Russian Imperial Stout

Utseende: Svartbrun vätska som pryds av ett ljusare ljusbrunt chokladfärgat skum.
Doft: Rivig humle med herbala toner som får sällskap av aska och bränd humle likt väldigt humlade Imperial Stouts eller extra mörka Black IPA’s. Choklad, viss fruktighet och saltlakrits. Påtagligt mer brända toner i denna med mindre fruktighet och len choklad. Rivigare helt enkelt.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Brända humlekottar, mörk choklad och djupt bränd malt gör 002’an kraftigare och mer mogen än Prototyp 3 som var snällare. Alkoholstingen är borta även här och den är väldigt lättdrucken och ren vilket är Poppels signum.

Betyg? – Bättre-. Det är riktigt gott och de brända humletonerna fungerar väl och ger ölet en fin variation och djup i smakerna av bränd malt, choklad och lakrits. Kanske att den tappat lite i komplexiteten mot Prototyp 3 som var lenare, fruktigare och kanske även lite sötare. Samtidig gillar jag kraften i den här. Intressant hur man har arbetat med maltprofilen som här är råare vilket passar stilen bättre även om det fortfarande är lite snällt á la Poppels. Nä, köp rekommenderas.

Skillnader mellan glasen:

Utseende: Till skillnad mot Prototyp 3 så är skummet lite ljusare och hålls ihop lite sämre i provningsglaset, otippat. Härliga skumkronor i Tekuglaset som knappt vinner detta 1-0
Doft: Rökigare och kraftigare näsa i provninsglaset medan Tekuglaset ger mer bränd humle och fruktig choklad. Svårt att finna en vinnare men kanske att provningsglaset passar ölet bättre 1-1
Smak: Här är provningsglaset rakt på sak och sättt vätskan trängs fram in i din mun ger extra skjuts åt smakerna som är rätt enkla och ännu inte alltför komplexa. Detta tycker jag faktiskt gynner provningsglaset medan Tekuglaset lättar upp smakerna, gör dem fräschare och lättsamma – på gott och ont. En öl likt den här kanske man vill ha tyngre och då fungerar provningsglaset bättre, knapp seger med 2-1

Slutsats: Här vinner provningsglaset lite otippat, inte för att det är bättre i sig utan vill du har mer luftiga toner och aningen mer komplexitet så välj Tekuglaset. Gillar du istället kraft och pondus i en såpass mörk öl så är provningsglaset dock bättre. Mycket beror på komplexiteten i ölet och tiden du vill ge det.

Nu på lördag släpps det inte bara en massa fantastisk öl i Systembolagets månadssläpp, utan det kommer också flera lokala ölsorter som går att beställa över webbeställning eller på bryggeriernas lokala Systembolag. Ett av dessa öl är Poppels Projekt 002 Russian Imperial Stout, en maffig RIS som de arbetat på en längre tid. Just att de succesivt har arbetat fram ölet genom flertalet prototyper har gett oss ölfantaster en möjlighet att följa resan från första prototypen till färdig produkt. Prototyp 2 eller snarare Imperial Stout No.2 gick och vann pris på Göteborgs Porterfestival och No.1 gick även den att prova något tidigare. Nu när det fädiga ölet släpps tänker vi därför prova den inte annars presenterade Prototyp 3. Poppels butteljerade ett par specialflaskor och prydde dem med mig och M2’s nunor som en liten julpresent till oss. Denna prototyp som tackar oss för ett gott år med lackningar, galna upptåg och djuplodande journalistik är på 9% och har 2 sorters humle samt 9 sorters malt.

Tanken är att ni ska få recensionen av Projekt 002 RIS lite senare idag och kan då se hur de skiljer sig åt och hur det nu snart släppta ölet en gång började sin resa och hur det har utvecklats. Precis som jag gjorde med Traquair 2010 så tänkte jag prova ölen i två olika glas för att se om glasskillnaderna påverkar upplevelsen. Glasen kommer som jag skrev då från Sejdelshoppen och är det lite större Tekuglaset (99kr/styck) och det lite mindre Viticole provsmakingsglas (55kr/styck).

Poppels Prototyp 3

Utseende: Svartbrun mörk vätska med ljusare chokladfärgat skum med minimala till små bubblor.
Doft: Näsan ger dig nötchoklad, choklad och en lätt örtig touch från humlen samt en nysning aska. Mycket mildare och framförallt inte så markerat stark som många RIS’ar kan vara. Vissa lätt komplexa likörtoner och mörk bärighet med blåbär och drottningsylt med riven chokladkaka on top.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smak av blåbärschoklad, mörk knäck och en härlig fruktig finish. Otroligt len och väldigt snäll vilket gör den extremt lättdrucken. Kanske till och med är för snäll för att vara helt stiltypisk.

Betyg? – Bättre(+). Gott som attan och jag gillar att den är lite snäll, därav plusset. Smakar underbart med en bit mörk choklad och likaså en kula vaniljglass. Ska bli intressant att se om Projekt 002 är lika snäll och mjuk den med.

Skillnader mellan glasen:

Utseende: Tekuglaset samlar skummet något sämre vilket inte är så konstigt då ytan är större, personligen föredrar jag ett mindre glas för mina mörka öl då det ser mysigare och framförallt kraftigare ut. Provningsglaset tar denna 1-0
Doft: Åter är Tekuglaset en mästare på att ge dig dofter och här blomstrar ett spektra av olika mörka bär, nyanser av choklad och mörkt kaffe som i provingsglaset trycks ihop och blir till “mörk öl”. Klar vinst för Tekuglaset 1-1
Smak: Smakerna är direkta i provningsglaset, men mycket centrar kring mörk choklad och bär medan det i Tekuglaset blir än lättare och får mer bär och ljus choklad. Ölet luftas mer och får en fräschare framhållning. Även här klar vinst för Tekuglaset som vinner med 2-1

Slutsats: Japp, Tekuglaset levererar och även fast det blev oavgjort sist så får man nog säga att jag har hittat glaset “för mig”.

Nyligen fick jag chansen att slå ihop två teman jag länge har velat skriva om – lagrade öl och hur öl påverkas beroende av vilket glas som det dricks ur. Huruvida öl uppfattas eller rentav blir annorlunda beroende på vilket typ av glas det dricks ur har debatterats men jag tycker att Magnus Bark på Ofiltrerat går igenom det rätt bra. Glaset spelar roll men att t.ex. Krusovice skulle ha “funnit det perfekta ölglaset” höll han inte riktigt med om. När så onlinebutiken för dryckesdon Sejdelshoppen av en slump hörde av av sig och frågade om jag skulle vilja prova något av deras glas var det en perfekt chans att kunna göra mina egna små glastester. Valet av glas föll på två av mina personliga favoritglass – det apsnygga Tekuglaset (99kr/styck), ett glas inte bara snyggt utan som med sin böjda kant också låter ölet riktas in lite längre in på tungan samtidigt som öppningen koncentrerar dofterna något. Dels valde jag också att prova Viticole provsmakingsglas (55kr/styck), ett litet mindre glass som i ett snäppet mindre utförande vanligen används för viner men som här är utmärkt även för öl. Utmärkt för provningar eller för att koncentrera smak och doft i en mindre dryckesbehållare som inte släpper in lika mycket syre och där du lätt kan stänga in din näsa i glaset.

Mitt första öl att prova med de här glaset föll på Traquair House Traquair 2010, ett Barley Wine på 10% alkoholstyrka som släpptes på Systembolaget 2010 och som sedan har fått ligga i närmare tre och ett halvt på lagring hemma hos mig. Ölet, även kallat 2020 släpptes för att fira det första decenniumet på tvåtusentalet och skulle drickas före det andra hade börjat. Skotska Traquair Brewery skryter om hur de huserar i landets äldsta fortfarande beboliga hus och att ölet minsann har fått ligga på 200 år gamla ekfat, självfallet utan att ange hur länge. Jag minns ölet från 2010 som väldigt gott och fullt med doft, kraft och smak så när vi nu kikar på det igen så är det både för att se vad ett par år i fångenskap har gjort ölet, men även för att jämföra glasen.

Traquair 2010

Utseende: Mörkt nötbrun färg på ölet med ett beigebrunt skum som somnar till som en tunn, fläckig skumhinna.
Doft: Matt choklad och nötskalsaromatisk mörk brittisk ale med aningar av torkad frukt, slutar lite torrare. Ger du liv till doften dyker en fyllig, likörchokladbetonad arom fram med mer fruktighet, trevligt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lite lättare i kroppen än förväntat men en direkt smak av choklad, russin, brittiska dessertpajer och mörk kolasås.

Betyg? – Bra+. Ett par år har gjort den gott och den är lite mildare, mogen och mer sammanväxt nu kan jag tycka även fast jag verkligen gillade kraften i den när den var ung. Jag kanske inte hade låtit den ligga i 4-5 år till men den har inte tappat under åren den varit undangömg och till en god dessert kan den nog göra sig ännu lite bättre.

Skillnader mellan glasen:

Utseende: Skummet dör märkbart mycket snabbare i Tekuglaset och ser smutsigare ut när det faller isär medan det i det mindre provningsglaset hålls ihop längre och snyggare. Något som kan påverka vissa typer av öl i och me att en kompakt skumkrona håller kvar flyktande aromer. 1-0 till provningsglaset.
Doft: Det mindre provningsglaset samlar aromerna mer koncentrerat och det är svårare att finna nyanser i doften på en öl som är mer komplex än vad man först anar. Tekuglaset låter dig stoppa ned näsan längre, virvla runt ölet och nosa runt för att fånga upp nya dofter. 1-1 för Tekuglaset.
Smak: Tekuglaset riktar ölet lite längre ned på tungan och ut över hela munnen vilket jag gillar medan man med det mindre provningsglaset sippar i sig mängden öl man vill åt för att sedan fördela ut över munnen mer än centrerat på tungan. Tekuglaset kanske ger en renare smak på något skumt sätt då den inte fyller hela munnen med intryck utan man får själv mer ansvar att känna efter, samtidigt gillar jag provningsglaset här då man lättare kan sippa i sig ölet. Oavgjort 2-2.

Slutsats: Spelar då glaset någon roll? För doft och smak – marginellt, visst är det skillnader i hur ölet uppfattas och vilka intryck som blir mer i fokus men det är trots allt samma öl. Det finns tekniska trick som gör att kolsyran bubblar till extra eller att aromerna hålls ihop mer men i slutändan är det en produkt som du själv kan styra lite över. Dock tycker jag att det är kul att ha tillgång till olika typer av glas och lära sig hur man tycker vissa öl gör sig bättre än andra i de olika glasen. Så prova!

Häromveckan fick jag ett mail från vad som visade sig vara en representant från Brauerei Rittmayer Hallerndorf, ett för mig lika okänt som då intetsägande namn. Bryggeriet ska nu introduceras på den svenska marknaden genom deras flaggöl St.Erhard, en enligt dem traditionell kellerbier. Ölet är en 5% stark kellerbier bryggd i Bamberg i Bavarien,Tyskland, helt enligt “Reinheitsgebot”.

Märket grundades 2010 av två ekonomistudenter, en tysk och en indier som insåg att det fanns lite tysk öl i framförallt Indien men även övriga asien. Genom att sätta en business plan för hur de skulle kunna ta fram ett märke som fungerar både i Europa men även i övriga världen sattes grunden, därefter handlade allt om logistik och produktion. Ölet skulle bli “premiumbrandat” och framförallt finnas på hotell och andra, lite lyxigare platser. Genom helt genomskinliga, UV-skyddade glasflaskor har de sedan rätt raskt fått igång en bra produktion och genom sitt kontaktnät även en hyffsad distribution. För ja, det är mer nätverkande och business än genuint hantkraftverk bakom märket såsom jag har förstått det, men det är alltid kul att pröva på nya saker – så vi får väl prova ölet och se för oss själva. Jag har generellt svårt för uppenbara företagsstrategiska projekt likt detta, vi har sett vissa i USA men även här på hemmaplan där man har startat bryggeriet mer som ett företag än för ens intresse för öl – oavsett om det handlar om makro eller mikrobryggd öl.

St. Erhard Kellerbier

Utseende: Till att börja med gushar båda flaskorna jag har provat vilket får anses vara lite otippat, utöver att de inte är så välfyllda som man kan önska (något som dock varierar rätt bra mellan flaskor). Tyvärr en varningsklocka redan innan ölet är i glaset. Väldigt tunn och klar kopparorangefärgad vätska med litet smutsigt skum som lägger sig som ett litet klent lock.
Doft: Söt toffeekola med lite syra och nötskal präglar doften. Vissa metalliska toner sätter viss märkning på de kolafruktiga aromera som samsas med toffeen. Doftar stundtals som en starkare mörk belgisk ale tack vare den mörka fruktigheten som stundtals kommer fram.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Mer lagertoner i smaken med örter och citrus som sedan dränks ned med toffeekola och metallisk sötma. Eftersmaken är inte helt fräsch och ölet känns lite för “rent” för att vara en kellerbier, något saknas tycker ja. Dock är den ren och stundtals helt okey fräsch samt mycket drickbar så jag kan se att vissa kan se den som en bra , lättdrucken öl under vår och sommar.

Betyg? – Ok/Ok+. Inga krussiduller och det lilla plusset är mer för att jag tror vissa som vanligen gillar lageröl kanske hellre dricker den här och kan se den som en bra väg in till att börja dricka ale, mycket tack vare att den har lite mer kropp och så kolasmaken. Tyvärr är det något som stökar för att jag ska känna att den är “klar” och så var det allt med att den gushar, är dåligt påfylld och känns lite smutsig.

Henok Fentie och Karl Grandin släpper ny sin andra öl bryggd borta i americkat hos Pub Dog Brewing Company. Omnipollo Fatamorgana är en 8% stark Dubbel IPA som Henok låtit inspireras av saisons med dess härligt disiga utseende. Vetemalt och havre liksom dubbel torrhumling och i övrigt ett rätt “Neb”-inspirerat recept där man helt skippat filtrering eller annat för att få så mycket av det härliga i tankarna kvar i ölet. Henok berättar för oss hur ölet när det serverades på Evil Twin-Jeppes bar i Brooklyn, Törst såg ut som fruktjuice när det var helt nytappat. När det nu lanseras i Sverige genom Brill & Co är det lite mer tid än så på nacken och ölet ska helst drickas så färskt som möjligt för att man ska få ut max av aromerna och det vackra utseendet. Knappt hade ölet hunnit landa i Sverige innan Brill hade sålt slut på det till törstande krogar och snabba privatimportbeställare. Som tur är säger dem att man arbetar för att få till en andra batch och efter att ni har läst nedan recension kan vi konstatera att vi nog får hoppas att så blir.

Omnipollo Fatamorgana

Utseende: Otroligt utseende, vacker morgondisig insjö med solen som blänker sitt sken över den. Disig, inte grumlig vacker vätska med ett ljust lite snabbfalnande skum.
Doft: Citrus och tropik möter upp dig tillsammans med en humlechock och massvis med persikojuice, klemntiner och gröna humlekottar. Får även aningar av apelsin och något urvattnad mangojuice i den beska juicen.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bra kropp med en beska och smak som slår till som en perfekt sak som slår. Ölet går på knock utan att som “Neb”, Moebius eller Nathalius ha en mer våldsam beska och en torrare finish. Här börjar det fantastiskt med tropisk frukt, övergår till torrt och beskt med citrusskal, det vita innandömet från citrusfrukter och syltade fruktskal för att sluta i en härligt besk och torr finish med stor närvaro av tropik. Du känner det gröna i humlekottarna och smaken är fenomenal och bjuder in både för långsamma sippar eller mer aggressiva klunkar.

Betyg? – Bäst+/Toppklass. Första gången jag gav en humlig öl maxbetyget “Toppklass” var till Russian Rivers eleganta Pliny the Elder, en öl som också placeras i topp inom sin ölstil på världens alla ratingsidor. Den smuttade, doftade och andaktsfullt njöt jag i mig. Fatamorgana gav mig lite samma känsla vilket är kriteriet för att nå över “Bäst” i betyg. Det här är underbart gott. Så mycket fruktighet, så balanserad men ändå tydlig beska, så lättdrucken men så förförisk. Det här är utan tvekan den bästa svenska humlade ölen och ja, den slår Neb med mer än vad jag kunde hoppas eller tro på. Ut till er krog och prova nu!

Häromdagen fick vi lite kvalitetsbartime med Henok Fentie och Karl Grandin på Omnipollo på BrewDog Bar Stockholm med M2. Tanken var att vi, då vi inte kan närvara på helgens Meet the Brewer-event i Köpenhamn, skulle snacka skit och dricka lite god öl. Som en liten bonus råkade vi också få prova den kommande bourbonlagrade varianten av Omnipollos Hypnopompa som bryggdes nere med och hos Menno Olivier på De Molen. Hypnopompa Bourbon har premiär nere i Köpenhamn och det vart ett gäng fat och flaskor som lär cirkulera land och rike runt, men inte i en alltför stor mängd. Henok berättar att man trixade lite med kolsyran då den Hypnopompa som släpptes på Systembolaget var nästintill kolsyrelös, nu är man närmre den kolsyrenivå man vill åt och ölet har fått lite mer kropp och restsötman har minskats något. De har också ökat mängden vanilj med ett par extra doser för att boosta på vaniljsötman lite extra. Förutom den fick vi prova “nya” Hypnopompa, batch #2 som även den moddats lite och har nu mer kolsyra samt att de tillsatt kallextraherat etiopiskt kaffe, “Hafursa” från ett av Henoks favoritrosterier. 

Förutom dessa öl så är de aktuella med sin bryggning med amerikanska hypebryggeriet Prairie, Potlatch där Omnipollos version nu rullas ut i Sverige – även den en öl vi fick chans att prova. I mitt tycke kan det vara bland deras bästa öl, en mild, len och härligt fruktig farmhouse ale som inte blir estrig, kryddig eller jästbetonad utan tillåts vara mjuk och fruktig. Ni som följer dem på Facebook har också sett att deras samarbetsbrygd med Stillwater är på gång. De båda bryggerierna har “remixat” varandras öl och för Omnipollo innebär det att man tagit Stillwaters ‘post prohibition style ale’ Premium som de nu ska twista till, samtidigt som Brian på Stillwater har valt att göra sin tolkning av Nebuchadnezzar. Egentligen slutar det inte där utan det vankas årsjubileumsöl, Fatamorgana och allehanda spännande projekt inför Copenhagen Beer Celebration, så stay tuned!

Hypnopompa Bourbon B.A

Utseende: Tjock mörkt brunsvart vätska med litet chokladfärgat skum. Redan här märker man att det är en helt ny öl, äntligen pryds ölet av en fin skumkrona.
Doft: Onekligen är det stor karaktär av bourbonfatlagringen och det är verkligen tydligare vaniljtouch på aromen vilket jag uppskattar. Rostad malt, kladdig rinnig choklad och den värsta brända lägereldskänslan från tidigare är borta, något jag tycker gynnar doften. Otroligt chokladvaniljkrämig doft och jag sitter glatt och sniffar på ölet en stund extra.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Mouthfeelen gör stor skillnad mot innan då den var tunn och kletig. Den fylligare kroppen för tankarna åt chokladmousse med rikligt av vanilj och ekfat. Träfaten kommer fram mer i smaken än i doften och den nedtonade marshmallowklibbigheten ger utrymme för en tydligare chokladsmak. Sötman och klibbigheten är dock inte helt borta utan det är fortfarande en öl som lämnar dig med klibbiga läppar.

Betyg? – Bättre/+. Nu talar vi. Vanilj och choklad für alle, trots en kraftigare kropp kunde man kanske önskat ännu lite mer tyngd. Samtidigt gillar jag att man inte ändrar ölet helt utan jämfört med den olagrade versionen så är det samma öl, men ändå inte. Kanske att jag hade velat se lite mer bourbonkaraktär, men mer för att jag personligen gillar bourbonlagrade öl än att det saknas.

Hypnopompa Batch #2 

Utseende: Lättare lite klar svartbrun vätska. Skummet dör rätt snabbt och lämnar inte mycket rester. Rent utseendemässigt ser den något mindre kletig ut än de båda andra versionerna.
Doft: Färska kaffebönor (ni som provat droppkaffe kan nog relatera) som saknar den rostade bitterheten, snarare är det fruktigt och uppfriskande kaffetoner som paras med chokladmousse och lite lakrits. Kanske har den bitvis lite kryddighet.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Marshmallowsötman är tillbaka (jämfört med Bourbon B.A) men kaffebönorna ger klibbigheten en bra kamp och lyckas nog vinna smakkampen. Mycket lenare i munnen och chokladen är lite lättare då bönorna är vad som är mest framträdande.

Betyg? – Bättre. Här tycker jag att kaffebönor äntligen får visa vad det kan göra för en öl, likt vissa amerikanska bryggare som förstått att kaffe inte är “snutkaffe” utan är en brygd baserat på sköra kaffebönor används bönornas fruktighet och milda syra snarare än för att ge mer rostad bitterhet. Egentligen tror jag att jag gillar den här bäst av de tre “varianterna” och hade det inte varit för att den är lite enklare i smakregistret och marshmallowsötman är tillbaka och stör lite så hade den nog fått det lilla +’et istället för Bourbon B.A