Om Brekeriet, Beerbliotek och Poppels har varit de senaste årens stora nykomlingar så är min favorit till titeln årets rookie 2013 Klackabackens Bryggeri ifrån Kristianstad. Tidigare har jag hyllat deras i mitt tycke riktigt goda och prisvärda Bourbon Porter samt deras IPA och moderna pilsner Originalet, som ni finner recensioner på här. Samtliga tre ölen har varit väldigt snygga i utseende, doft och smak och med en okey prissättning är det inte konstigt att ölen stundtals varit slut hos Systembolaget (samtliga kan beställas styckvis genom Systembolagets webbeställning). De finns också i butik i Kristianstad, Åhus och Hässleholm. Det blir spännande att följa dem framöver för att se vilken väg de väljer att gå vad gäller ölstilar, distribution och produktions – och såklart ölkvalitet. Såhär långt verkar de flesta röster jag sett och hört vara rätt eniga om att de är ett väldigt spännande bryggeri med bra öl, vilket är lovande. Julölen då? Jo, deras julöl som nu i år har premiär är en brown ale på 5,6% alkoholstyrka och kostar 24,90 SEK per 33 cl flaska och kan beställas här.

Klackabackens Julöl

Utseende: Nötbrun vätska med ett nätt litet beigefärgat skum som sjunker ihop med ett litet lock kvar på topp.
Doft: Karamell, chokladkola och ett slut av rostad malt med viss antydan till citrustoner. Inget som väcker några extrema lustar efter att smaka på ölet, men också ungefär vad man kan förvänta sig.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kroppen är precis som jag vill ha en brown ale, lagom fyllig med viss sötma som följs åt av en nötig, mellanrostad och torr maltighet. Mot slutet kommer aningen kryddighet. Det smakar av choklad, lite örtig humle som övergår i mjuk, unset söt chokladpudding i eftersmaken.

Betyg? – Bra+. Plusset är för att det här är en väldigt trevlig och återigen välgjord öl som kommer att fungera bra på julbordet. Det är rena smaker som kanskehade kunnat få sticka ut lite tydligare men jämför man med många andra brown ales så finns här just balansen mellan karamell och choklad och torr, småbitter rostad malt. Ännu ett starkt tips på julbordet och passar dig som vill ha lite mer kropp än vad exempelvis trevliga Electric Nurse Underbar Jul Vinterporter eller S:t Eriks Julale hade.

Idag släpps julölen och efter att ha gått igenom ett par lite snällare julöl tänkte jag nu dra på stort. Sigtuna släpper i år tre olika julöl, dels deras snälla Winter IPA Organic, klassikern Midvinterblot och sedan en lite kraftigare 9.3% stark skotsk strong ale som fått lite extra julighet genom en dos whiskymalt. Sedan Emil Lindén tog över huvudhatten på Sigtuna Brygghus tycker jag att ölen har utvecklats åt rätt håll och flera av ölen börjar hitta en enhetlig fåra, kanske med aningen mindre kaxighet än innan. Nu är de rätt rakt på sak med bra smaker, utvecklad munkänsla och utan att för mycket vill till på samma gång, något jag tror tilltalar de flesta typerna av öldrickare.

Ölet kostar 32,90 för en 33 cl flaska och har artikelnummer 11316.

Sigtuna Brygghus Christmas Scottish Strong Ale

Utseende: Mörk svartbrun vätska med något mörkare nougatfärgat gräddigt skum.
Doft: Whiskytonerna är omöjliga att komma ifrån, likaså sötman och inslag av choklad, tjära och mörka chokladdoppade fruktpraliner. Det blir inte kletigt sött som om ölet har fatlagrats och styrkan märks av men det doftar inte svådrucken imperial stout.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt så fyllig och mysig med behaglig sötma som med chokladsås för fram lättsam och balanserad rökighet, whisky och lite espresso. Mot slutet bränner det till snabbt, men jag skulle inte påstå att det är en störig whiskyton eller att ölet har en direkt alkoholhetta.

Betyg? – Bättre. Det här är balanserat uti fingerspetsarna. Just lagom whisky, snäll rökighet utan att bli kladdig och stickig, chokladpraliner och viss fruktighet. Ölet lär mogna efter någon månad i en källare och man bör ha i åtanke att det inte är en imperial stout utan en skotsk strong ale med mysiga frukttoner som gör sig bra redan nu. Perfekt till juldagarnas senare timmar eller till skinkmackan dagen efter.

Poppels Bryggeris öl är rätt roliga att ge en recension på då det oftast blir lite olika åsikter om ölen. Många tycker att ölen är väldigt bra med rena och raka smaker i öl som fungerar för en bred massa, lite som S:t Eriks eller Nils Oscar. Andra tycker det gör ölen lite tråkiga och platta och vill kanske ha mer untz unt skjuts i smaken. Ni som läst mina tidigare recensioner av deras öl har nog sett att jag tillhör skaran som gillar den typen av öl. Det är ett mellansegment mellan “vanliga öl” och lite mer “spännande öl”. Vi kan jämföra en brittisk, aningen humlad ale (vanlig öl) och Oppigårds Amarillo (spännande öl) och då är exempelvis Poppels American Pale Ale emellan de två enligt mig, den är mildare och lite lättare men den är ändå bättre än en vanlig öl – en bra inkörsport helt enkelt. Nu kanske det inte är vad bryggeriet önskar och så klart beror mycket på var i sitt öldrickande man befinner sig. Mina mindre öldrickande vänner gillar verkligen de här ölen och anser att de är mer spännande och goda, gärna vill de prova dem på krogen om de finner dem. Samtidigt är de mer öldrickande vännerna lite mer skeptiska och vill ha något som stimulerar smaklökarna en extra gång. Tur då att det finns öl för alla och att alla kan hitta sina favoriter, vad jag vill säga är att det finns tråkig och rätt dålig öl och så finns det öl som bara “ska vara” och det är ofta dem jag själv dricker när jag inte vill nörda ner mig. Då blir det en hög Amarillo och Nils Oscar mer än spännande dubbel IPAs.

Poppels senaste tillskott i ordinarie portföljen är deras 5.5% alkoholstarka, 45 IBU beklädda Extra Special Bitter (ESB). Ölet är maltfokuserat med tre sorters karamellmalt, en fruktig engelsk jäst och snälla tillskott av humle. 33 cl kostar 23,90 SEK och kan beställas genom Systembolagets webbeställning eller i ett gäng lokala butiker i Göteborg.

Poppels Extra Special Bitter

Utseende: Aningen disig brun öl med ett väldigt litet nougatfärgat poröst skum som lämnar få rester när det falnat ihop.
Doft: Söt karamell med lite av inslag av äpplen, röda bär och vört. Det är den milda söta frukten som är behållningen i aromen som annars är rätt mild.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Rätt mild i kroppen och med en rund mysig sötma drar den ifrån den mer traditionella bittern kan jag tycka. Det är lite lätt bitterhet på slutet och i eftersmaken men överlag är det karamell, små nysningar av nötskal och söt humlefruktighet.

Betyg? – Bra(+). Det lilla pluset är för att det här är en öl som förtjänstfullt och passande placerar sig bland Poppels övriga öl – de är lättdruckna, har fin smak och är lätta att ta till sig vilket passar de bredare publiken som vill ha en bra öl utan börja äventyra. Det är som en brittisk bitter men ändå inte och jag tror att ni som provar den kommer att bedöma den beroende på om ni gillar att den drar mer på sötma och fruktighet än stram bitterhet och mer traditionell stil.

Nu är det bara två dagar kvar till årets julöl släpps så vi fortsätter i rask takt att prova igenom ett par av de mer spännande julölen i år. Tidigare skrev jag om Electric Nurse Underbar Jul Vinterporter som är en av de två julölen de i år släpper, den andra heter Christmas Ale och är en lite rödare amber ale på 4.4% alkoholstyrka. Uppbyggd med pilsner- och karamellmalt har den sedan fått amerikansk och nyazeeländsk humle som genom tillsättning senare i koket ger ölet mer smak och doft än beska.

Precis som jag skrev i samband med Underbar Jul så föredrar jag de lättare, ibland nästan tunna julölen då de brukar passa otroligt bra till den ofta rätt feta och smakrika julmaten. I vanliga fall brukar jag alltid ha lite brittiska ales i stil med Newcastle eller Kilkenny på julbordet för att de som inte önskar en lite kraftigare julöl ska ha ett alternativ, men med de senaste årens utbud av lättare julöl kan jag nu äntligen servera hantverksbryggda lätta julöl istället för att servera öl som Kilkenny.

Electric Nurse Christmas Ale släpps alltså nu den 15 november, har artikelnummer 11395 och för 50cl betalar du blygsamma 27,50 kronor.

Electric Nurse Christmas Ale

Utseende: Lätt smutsig orangekolafärgad vätska med litet vitt skum som lite väl snabbt dör ut i en tunn ring längsmed glaskanten.
Doft: Lätt touch av karamell följs av typisk “amerikansk pale ale från Dugges-doft”, det är syltigt och toner av äpple, lite tropik och torkade frukter.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Liksom julportern lite väl lätt i kroppen, något jag personligen har förbiseende med för den här typen av öl – jag tycker att det gör dem lättdruckna. Karamelligheten väger upp fruktigheten väl och det lite nätta, söta möter beskan väl medan smakerna av torkad aprikos, sylt och grape inte klampar in på dina smaklökar utan slinker förbi med en lätt smekning.

Betyg? -Bra+. Det är lätt, ja och visst kan vissa nog gnälla på att det smakar lite därefter. Återigen vill jag snarare lyfta det som positivt, en lätt och fräsch amber ale ska vara såhär och med låg alkoholstyrka och frisk smak kan det här bli utmärkt på julbordet eller julfesten. En öl de nyblivna öldrickarna lär gilla och med en beska som ger lite mer “zing” i smaken men som inte skrämmer bort de som inte gillar beskan.

Ibland på julen händer det att man dricker en 4-5 öl, ibland är det barn och gamla närvarande och då kanske det bara blir en öl och då gäller det att man kan finna fram en riktigt god en. Bland årets julöl har jag funnit ett par guldkorn men när jag nyligen kom att prova nedan öl för första gången så utsåg jag den direkt till årets julöl, såklart med reservation för ändringar i takt med att jag provar igenom än fler. Det är en rätt otippad julöl som bryggts för men då snäppet starkare och här i Europa hos De Molen. När Jeppe Jarnit-Bjergsø nu flyttat sitt lass till USA och Brooklyn så kom det inte som någon överraskning att han också har flyttat mer av sin produktion till USA. Därför bryggs Evil Twin Christmas Eve at a New York City Hotel Room hos Two Roads Brewing Co. i Stratford, Connecticut. Receptet har tweak’ats något, så även etiketten men i stort är det samma tänk – ölet ska vara en kraftig och lite mystisk stout som ska stilla dinna sinnen.

Något jag haft problem med hos många av Jeppes starkare öl är att de blivit just för starka, alkoholen har ibland kommit fram för tydlig, de har varit lite kletigt söta och vart rätt svårdruckna. Gemensamt för dem är att de har bryggts hos De Molen eller på Fanø Bryghus så när jag nu provar hans öl från ett nytt bryggeri vart det intressant att se skillnaden i hur bryggteknik, utrustning och tänk kan ge sin effekt på slutprodukten.

Ölet släpps med de andra julölen den 15/11 och kostar då 29.90 för en flaska, det är den värd!

Evil Twin Christmas Eve at a New York City Hotel Room

Utseende: Mörk brunsvart till färgen där skummet är chokladbrunt och fint fram tills dess att det dör ihop med lite kvarlämnor på topp.
Doft: Jordig kakao med djup av chokladpraliner, lite vanilj och lagrade fattoner. Inslag av kryddig humle get variation utan att det blir stickigt, snarare är de lite peppriga och örtiga.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En skön fyllig imperial stout som direkt smeker munnen med len choklad och fruktiga och söta inslag av kaffe. Fyllig kropp med skön len chokladsötma och mörk sirap som ändå möts med lite bittra örtiga humlenoter och välrostade maltpuffar. Viss antydan till fatlagring trots att man gjort rätt och skippat faten. Till skillnad de tidigare ölen jag nämnde tidigare så kommer alkoholen här fram först mot slutet och ger längd i smaken och ger dig en eftersmak som sitter kvar och bränner till i munen sådär härligt julepassande.

Betyg? – Bättre+. Det här är bland det bästa Jeppe har gjort tänkte jag första gången jag drack ölet, när jag nu provar ölet för andra gången är jag belåten med att stå fast vid det. Balansen finns där, de chokladiga, ibland krämigt lena smakerna finns där och den värmer gott i ölsinnet. Sättet humlen märks av är också väldigt genomtänkt och man undviker fällan med att gå mot stickhiheten i en mörk IPA eller välhumlad imperial stout.

I samband med Stockholm Beer and Whisky Festival dök en lättsam, glad och humletokig bryggare upp från Nya Zeeland. Luke Nicholas hette han och brygger öl på Epic Brewing Company och anledningen till att han satt sin fot i Stockholm var förutom att besöka deras största exportmarknad att brygga öl med sin gamle vän och bryggarkollega Jessica Heidrich på S:t Eriks Bryggeri. Innan jag träffade Luke för första gången visste jag bara att han legat bakom Sverigebekanta öl som Armageddon IPA och Mayhem IPA. Hur och vad han skulle brygga med Jessica var för mig lika svårtippat som att det skulle visa sig att han var en humleofil i samma anda som vi på MankerBeer (han gillade även bra bourbon, men det är en annan historia). Liksom Jessica brygger han öl på ett bryggeri han själv inte äger utan i hans fall är det Steam Brewing Company i Auckland som står för utrustningen.

Sedan mars 2013 har det sålts 600.000 flaskor Epic i Sverige (varpå det är Nya Zeelands största bryggeri i Sverige) och när Luke pratade om framtiden, både för egen del men också för hans öl i Sverige så var det i positiva ordalag. Den internationella ölscenen blomstrar och det verkar nu som om både gränser och avstånd börjar minska varpå det blir lättare för bryggerier att exportera sina öl vilket i sin tur ökar deras möjlighet att växa. En nackdel är att mer limiterade öl, i Lukes fall hans rejäla monster Hop Zombie blir svårare att brygga i takt med att efterfrågan ökar. Mängden humle i den ölen är redan på gränsen till vad han kan få tag på och om man inte vill nalla på receptet får man antingen vara mer återhållsam med ölet eller finna mer humlereserver, något Luke faktiskt gjorde varpå vi kommer att få se den senaste batchen av ölet i landet.

Nu skulle det dock bryggas ute i Märsta. Jag hade fått frågan om jag ville dokumentera bryggningen av Devastation, ett namn som trots att det verkar fortsätta på Lukes namn som Armageddon, Mayhem och Hop Zombie faktiskt lika gärna kunde varit Pool Dancer eller liknande, något lustfyllda namn. När vi pratar om de idéer på namn och etiketter de hade kunnat tänka sig vart det nog till slut en konsensus om att Devastation passade bäst med hänsyn till vad som skulle tillåtas. Vid morgonkaffet förklarade Jessica och Luke att det skulle bli en 9% stark dubbel IPA med lika mycket av bådas touch. Jessica hade valt en jäststam som skulle göra ölet rent och typiskt S:t Eriks och Luke hade sagt humle. Humletyperna hade de debatterat fram och tillbaka då Luke visade sig ogilla Nya Zeeländsk humle, lite oklart då ordet han nämnde flest gånger under bryggningen var just “hops”. Slutligen valde man Centennial, Citra, Nelson Sauvin och Motueka som de humlesorter som är mest framträdande. Det faktum att det planerade antalet fat som skulle släppas av ölet vart en bråkdel (vågar knappt säga hur många fat som “försvann”) av de som nu når krogarna i landet vittnar om hur mycket humle som man till slut använde. Humlegalna Luke hade exempelvis aldrig haft såhär mycket humle i en öl. Istället för att smälla på helt med beska och ett hopkok av humletypernas olika karaktär á la många amerikanska IPA och DIPA’s hoppades man finna humletyper som alla skulle få en egen roll i ölet. Jag har sagt det förr och säger det gärna igen, jag tycker Jessica får oförtjänt mycket kritik för sina mer humlade öl. Det finns för få rena öl där humlesorterna har valts med omsorg och som ger en öl man faktiskt kan dricka ett par av. Jag älskar överhumliga öl också, de våldför sig på min tunga och min mun med beska och smaker men de är knappast balanserade eller eleganta och verkligen för de med en “aquired taste”.

Själva bryggningen gick tämligen smärtfritt, Jessica lubbade runt och visade att det där med att hon inte alls själv brygger öl bara är en myt medan Luke tryckte på knappar och slängde i mer humle. Själv tvättade jag tankar, så tycker ni att ölet är gott och utan infektioner så är det minsann mig ni ska tacka. Sigtuna Brygghus som stod som brygglokal har fått bygga ut de senaste åren och när vi nu kikade runt i lokalerna var det svårt att inte bli imponerad över hur mycket öl man kan pumpa ut från ett ändå rätt så litet bryggeri. Planerna på vidare expansioner finns och med dem kanske även möjligheten för vidare samarbeten och one-off-projekt likt detta, något vare sig Jessica eller för den delen Luke verkade ha något emot. Innan vi återvände till Stockholm provade vi ölet som redan då utlovade stora humlefanfarer, dock skulle det till rejält med torrhumling, för som Luke fortsatte upprepa för oss och sig själv: ….need…more…hops.

Ölet släpps i T7-modulen nu på fredag och kostar då 32,90 kronor för en flaska på 33 cl, ni finner ölen i dessa butiker eller genom Systembolagets webbeställning.

S:t Eriks/Epic Devastation

Utseende: Något mörkare gyllene kopparfärgad vätska med ett kompakt poröst skum med lite gräddigare topp.
Doft: Humle, humle, humle. Start med lite söt karamell och rena aromer av humlekotte och grape vilket sedan får sällskap av fler gröna humlekottar, citrus och inslag av tung saftig melon och druva.Viss pepprig krydda och trots viss fruktighet hade jag kanske trott på snäppet tydligare tropik.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med bra kolsyra. Fyller ut munnen och sätter genast igång en ruljans av humlearmeer på tungan. Till en början är det inte överdrivet beskt men när du försöker formulera smakerna för dig själv känner du hur tungan sakta domnar bort av beskan. Det är väldigt grönt, väldigt rent och liksom både Jessicas DIPA och Lukes Armageddon och Hop Zombie är humlen där och ger en helhet mer än “fruktighet” eller “grapeskog”.  Dov melon, lime och en söt maltbas ger en trevlig och välbalanserad humlesoppa.

Betyg? – Bra+. Jag hade hoppats på mer fruktighet eller en mer nyanserad humlearom och smak – samtidigt smakar det exakt så som en DIPA med de här humlesorterna ska göra, något jag tror man bör ha med sig när man dricker den. Det jag gillar med den är att den är riktigt ren och har lika mycket Jessica som Luke i smaken. Nu är den knappt en 2 veckor gammal och jag tror att den kan växa av att få stå några dagar till och även att den får luftas lite i glaset för att smak och doft ska få blomstra ut.