En av ölen under Copenhagen Beer Celebration som jag råkade dricka vid helt fel tillfälle var Pikkulintu  Triple IPA, en av Ryan Witter-Merithews något mer humlade öl. Triple IPA’s är inte alltför vanliga då de både är dyrare att tillverka och ofta gränsar mot lite väl extrem humlebeska och tryck i smaken.  Så när jag står där på efterfesten/stängningen av festivalen med en Pikkulintu i handen så är det mest ett disigt minne (ölet är trots allt på 11%). Tur då att M2 fick med sig en flaska hem som vi nu provade tillsammans med lite andra “dugliga” öl. Fanø Bryghus har en handfull “vanliga” öl och sedan dessa lite mer extrema öl där Ryan släpper loss med full kraft (Chocolate Lava någon?) 

Triple IPA’s är en svår ölstil som egentligen inte riktigt finns men kan beskrivas med öl där alkoholhalten är än mer “imperial”  (inte sällan mellan 12-20%) och där mängden humle är helt utom tankar på att de ska ha balans. Three Floyds Arctic Panzer Wolf, Hoppin Frog Hop Dam Triple IPA och den självklara Dogfish Head 120 Minute IPA är bara ett par exempel på dessa mer extrema humlemonster. Hop Dam har funnits på ett par Monksrestauranger under åren liksom var med hos Brill & Co under SBWF häromåret och jag hoppas att den ska dyka upp igen då den får anses som den mest balanserade bland de jag nämnt. Hur står sig Pikkulintun mot dessa då?

Fanø Pikkulintu Triple IPA

Utseende: Ölet är ljusare klarorangefärgat med ett litet vitt skum som försvinner bort i takt med att ölet ser humlestyggt ut (hur det nu kan göra det).
Doft: Ingen höjer ett ögonbryn när humledofterna sväller fram likt de gör i Dogfish Head 120 Minute IPA och liknande extrem-IPAs. Det är extra allt; grape, gräs, humle, humle och humle med den söta och samtidigt syraliknande koncentrationen av humle.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Knockout. Smaken exploderar i munnen där sötma möter en vuxen beska som kräver sin humlefantast. Alkoholprocenten lyfter smakerna och humlekaraktären än mer och visst blir det något spritigt men det här är en kraftfull öl. Gentle giant, kan man säga så? För trots det extrema så är den rätt len och snäll i munnen. Torkade, dovt fruktiga humlekottar men mest så är det humlekräm.
 

Betyg? – Bra+/Bättre-.  Inte förvånande att det är en öl du antingen tycker är fantastisk eller knappt larar av. I Köpenhamn provade jag den igen senare på natten, då på Fermentoren där den serverades i pintglas vilket kanske var i allra värsta laget. Att dela en flaska på fyra liksom här var desto sundare. Ölet fungerar liksom andra extremhumlade öl väldigt bra med en finare blåmögelost vilket ger och tar från båda, så prova det om ni finner denna nere i Köpenhamn eller ute på en resa – för tyvärr finns Fanø ännu inte i Sverige (vad jag vet).

Efter förra årets spännande lansering från BrewDog av 4-pack med både IPA is Dead och ett mixpack så skapades en ny möjlighet – försäljningen av flerpack. Detta var revolutionerande på många sätt för Sverige och Systembolaget men kräver ändå lite extra arbete (det ska räknas som ett kolli och måste “inventeras” på rätt sätt) varpå vi får se hur många fler 4-pack som släpps framöver. BrewDog var först ut med dessa och är nu inne på sitt fjärde mixpack på Systembolaget, nu i form av ännu ett IPA is Dead-mixpack (såhär tyckte jag om fjolårets IPA is Dead). Fyra humlesorter, Challanger, Motueka, Galaxy och den för mig nya bekantskapen HBC.Tanken är enkel, fyra enkelhumlade öl med samma malt (Marris Otter, Crystal Malt och Caramalt) och ABV (6,7%) men med olika humlesorter som ölet också torrhumlas dubbelt med.

Sist tyckte jag att de var för milda och jämfört med Mikkellers Single Hop-serie så var jag inte helt nöjd, något saknades. Nu är det fyra nya humlesorter från fyra nya kontinenter och jag hoppades innerligt på att bli imponerad. Dock kan jag redan nu ge en spoiler om att jag blev något besviken men trots det fann ett par små ljusglimtar bland de fyra ölen.

Det finns idag 1640 lådor kvar, var finner du lämpligen här. Artikelnummer är 11622,1320 ml (per pack)/ 6.7 % / 99,20 kr/per paket.

BrewDog HBC Single Hop

Utseende: Något mörkare gyllene orangefärgad vätska med minimala till små bubblir i det smutsvita skummet.
Doft: En rätt så ren doft av humlekotte, grape och en något kryddigare ton av fruktpurée. Tycker att det anas lite väl mycket gräddartad sötma
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En medelfyllig kropp med en runt sötma. Även smaken har en varierad fruktcocktail som går över i torkad aprikos, grape och nyskördade små humlekottar

Betyg? – Bra+. Trots en rätt så hög alkoholstyrka så är den väldigt lättdrucken och fruktsmaken ger beskan lite mindre spelutrymme än vad jag kanske önskar i en sån här öl där jag tycker att även beskan ska få plats, men det ger den en fin balans.
  

BrewDog Motueka Single Hop

Utseende: Samma rätt dovt gyllene mörkorgangefärgade vätska med det vita kladdiga skummet.
Doft: Doften har mer gräs och citrus i sig än HBC och det är kring citrusfamiljen doften kretsar. Lime, citron och grape med inslag av odefinierbar frukt. Tycker kanske inte helt att man lyckats utan här kommer grundölet igenom på fel sätt.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En robust kropp bygger upp smaken som först känns som dill men går över i en kryddig citrusbetonad stil. Tvärr är det här jag tröttnar på ölet som är på tok för sött för mig.

Betyg? – Bra-. Inte alltför IPA-aktig, än mer så då ölet ändå är på 7.5% och mest har sötma och en rund karaktär som känns opassande för en humlesort som bör kunna ge lite mer beska och citrusbett.

BrewDog Challenger Single Hop

Utseende: Samma utseende som de tidigare ölen, en mörkare gyllenorange färg med samma kladdvita skum, inte alltför otippat.
Doft: En örtigare arom med inslag av gräs når över ölets tydliga sötma och lyckas till skillnad mot Motueka’n visa upp sig från eb bättrre sida.
Smak. Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Äntligen lite mer och påtagligare beska. Ölet är fortfarande lite för sött, vilket är synd då beskan sticker till mer. Den fruktiga smaken med inslag av örtte är väl det jag tar med mig från den 3’e ölet i packet.  

Betyg? – . Bra+. Nog den bästa hittils med en beska som lyckas ryta till mot all sötma, här är även smaken tydligast av de 3 hittils provade ölen.

BrewDog Galaxy Single Hop

Utseende: Kort och gott – precis som de tre tidigare ölen.
Doft: Sötman finns såklart där och den har jag gett upp på. Utöver den finns dock en tydlig karaktär av grape, lite gräs och passande tropisk frukt som livar upp doften.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En direkt och tydlig smak av humlekotte och grape. Fruktigheten från doften är kvar och jag anars lite fläderblom, persika och ljus frisk blommighet. Tyvärr tonas de fina smakerna från humlen ned av sötman som genomgående har förstörd alla fyra ölen för mig. Efterbeskan är bra och överlag så får beskan uppmärksamhet i denna, den sista av ölen.

Betyg? – Bra+. En till av de bättre i 4-packet som överlag är rätt bra men där samtliga öl hade vunnit på en lägre sötma och ett än tydligare fokus på själva humlesorterna. Om vissa single hop-serier baseras på för lätta grundöl där humlen blir alltför tydlig så är grundölet här snarare obalanserat vilket gör det svårt för humlen att verkligen sticka ut. Grundölet sägs vara baserat på Hardcore IPA’n men den om någon av BrewDogs öl låter ju humlen och framförallt beskan märkas av, visst finns sötman där också men i den här ölserien så är det humlen som ska vara i centrum och då bör den också få sin rättmätiga plats i doft och smak, något jag tyvärr inte tycker att den fick.

Det finns en charm med det nedgångna, något förfallna men också så själfulla amerikanska landsbygden. Utan fördomar men från erfarenhet älskar jag känslan av att sätta mig bak på en pickup, knäcka upp en kall masslager och sedan åka genom landsvägarna med de stiltypiska halvtrashiga husen medan Brad Paisley eller Dolly Parton går på stereon. Jag skulle ha väldigt svårt att göra detsamma med en IPA av världsklass liksom jag skulle ha svårt att sitta och svepa ett par imperial stouts till en NFL-match. Utan då är det BBQ och läskande lagers som gäller, eller gällde. Nu har det nog ändrats såpass att jag snarare skulle välja ett case mer smakrika men lika läskande pale ales framför burkölen – men någonstnas djup inom mig finns den där känslan.

Så när en av USAs mer kända masslagers så kom till Sverige, Pabst Blue Ribbon, var förhoppningen hög att jag åter skulle känna en uns av samma lycka. Eller så skulle mitt ölsinne blunda för ölets existens (det här är en av de lägst rankade ölen på Rate Beer). Milwaukeebryggerier Pabst har sedan 2001 inget eget bryggeri utan tillhör nu MillerCoors, troligen är det inte enda skillnaden från det att ölet 1893 blev utsett till “America’s Best”. Hursomhelst satte vi på NHL 2012, öppnade en flaska och…

Pabst Blue Ribbon

Utseende: Uringul vätska med litet ljust skum som fräser bort, det börjar väl inte toppen. Sen är ölet kanske inte tänkt att serveras i ölkupor.
Doft: Aromen, ack denna arom. Citrus, syrlig ljus malt och masslager. Det är ingen särskilt doft att sätta fingret på utan det doftar ljus och utspätt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med en lätt kolsyra. Tunn kropp och som väntat rätt blaskig, men inte äcklig. Smaken, om vi ska omnämna det som tungan uppfattar på ett positivt sätt, är av parfymerad citrus och ljus malt. Ölet är rätt syrligt men känns ändå okey. Vi fortsätter spela klar vår NHL-match och sedan skulle jag dricka resten av ölet och där tog det stopp. Med andra ord räckte ungefär en fjärdedel som fick stå framme en kvart för att jag skulle bli nöjd.

Betyg? – Okey. Den är inte äcklig och saknar bismaker, men tyvärr är den just så vattnig och småstörande syrlig som väntat. Det här är å andra sidan en öl som ska serveras iskall och halsas direkt ur flaskan, antingen på en BBQ eller på Vassa Eggen i Stockholm där de hade bunkrat upp med dessa. Med andra ord under något mer opretentiösa förhållanden – något vi svenskar är rätt dåliga på att skapa. För någon direkt njutning i sig själv är den då inte..

Efter att Oliver Twist (OT), en av Sveriges bästa ölkrogar och ett mecka för alla amerikanofiler som gillar grym öl och bra häng, hade Tallgrass Brewing Company på besök i fjol så blev det lite av en favorit bland många. I nordöstra Kansas, nära Kansas City ligger bryggeriet som startade upp 2006 men började släppa ut sina burköl först året efter. Dessa finns åter på besök på OT under deras senaste Micromerica och jag hoppas kunna avnjuta ett par av dem inom kort. Tidigare har jag skrivit om deras sweet stout Buffalo Sweet som jag tyckte var mild och god medan vi nu ställer deras IPA (ssnabeljuice) mot deras ESB Oasis.

IPA’n är deras tredje öl och tydligen den första från Great Plains (centrala mittenstråket som skär från norr till söder genom USA. Ölet var bryggmästaren Jeff Gills första öl och härstammar från dagarna som hembryggare och är idag en standard-IPA med bra drickbarhet. Oasis är å sin sida en Double ESB och IPA-liknande brygd som även den har sina rötter från hembryggartiden och kan mycket väl ses som en IPA med en extra omgång malt (93 IBU, 7.2%). Kanske är det just därför som jag och många med mig blev otroligt förvånade när vi tog oss an denna öl för den har det bästa av både IPA och ESB. Så är ni i Stockholm framöver, häng förbi OT och prova dessa.

Tallgrass IPA

Utseende: Gyllenorange vätska med vitt skum med minimala bubblor.
Doft: Doften drar mer åt “vanlig” ale eller kanske till och med åt en torr, kryddig lager. Crisp citrus och torr, lite kryddig humlekotte. Maltkaramell och lite grape. Enkel men inte tråkig, snarare ren.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Citruscrisp och ren beska med riktigt skön efterbeska. Karamell, kola och ren citrus och kryddigt te och torr humle. Precis som med aromen är det en ren och enkel smak. Tråkig, beror på vad du gillar. Drickbar, rejält så.

Betyg? – Bra+. Rena smaker och en stabil dryckes-IPA som går ned enkelt. Bra sommar -IPA i den rena, något mer sessionvänliga stilen. Bra beska och efterbeska. En bra IPA att börja kvällen med och som håller smaken väl. Ibland känns dessa IPAs lite trötta när de kommer till Sverige och det finns för många liknande mer maltcentrerade IPAs som blir lite tråkiga men Tallgrass dito har mer fruktighet och fräschör vilket jag uppskattar. Bra “sitta-i-solen-och-dricka-god-öl-öl”.

Tallgrass Oasis ESB

Utseende: Rödgyllene vätska med vitt kompakt skum med minimala bubblor.
Doft: Fin doft av röda bär, nötter och torr malt med kryddig malt. Färsk och fräsch arom som drar åt en torrt bitter amerikansk pale ale utan samma fruktighet. Bitter karamell och grönt te på slutet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Riktigt trevlig. Bra smak av nötter, frukter och en bitter kryddig finish. Torr grapefrukt och mycket humlekotte utan att bli fruktigt besk utan det håller sig inom ramen för en ESB – om än på steroider. Jämför med till exempel BrewDogs Hops Kill så är den här mer balanserad och går att dricka en hel burk av

Betyg? – Bättre. Oerhört dryckesvänlig ESB som sin IBU och alkoholstyrka går ned enkelt och väl och håller kvar smakerna väl. Inte den allra mest smaköverväldigande ölen men det här är en sån öl man vill sitta med en hel kväll och som många “ölnördar” gärna ser förbi. Vilket är underligt då samtliga 4-5 som provade den vid mitt besök på Oliver Twist höll fast vid att det var en riktigt trevlig öl.

Mer Tallgrass:

En av de bättre burkölen? – Tallgrass Buffalo Sweet

Häromdagen skrev jag om Shorts och hur deras Bellaire Brown var bryggeriets första plump på min lista över Shorts öl. Tyvärr kommer ibland dåliga saker i par och även om dagens öl var desto bättre så är det ingenting som har hållit samma höga klass som tidigare öl från bryggeriet. Black Cherry Porter är precis som det låter en porter där man har adderat en rejäl hink bigarråer (söta svarta körsbär) plockade i norra Michigan. Till portern har man åtta olika maltsorter som slår föje med tre humlesorter och sedan har man kokat ihop det hela.

Nedan recension är inte alltför positiv, men inte heller negativ då det ändå är en okey och på vissa sätt bra öl – vad jag hade velat prova såhär i efterhand är att prova ölet med en dessert. Kanske en engelsk julkaka eller liknande hade gett mer fyllighet och tagit bort lite av syran och sältan i ölet och släppt fram mer av bärsmaken.

Shorts Black Cherry Porter

Utseende: Mörkt brunfärgad vätska (tänk plommonpurée) med litet rödbrunt skum som dör ned till lite smuts ovanpå vätskan.
Doft: Choklad och mocha från portern får besök av söta körsbär, sviskon och plommon. Nästan lite för tydlig sviskonarom. Tycker mig också ana mörk choklad-och-blåbärsglass.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt till kroppen med små bubblor, men ändå med en distinkt och direkt smak. Smaken är liksom aromen centrerad kring mörk choklad och mörka bär. Bland bären är det en kompott av blåbär, mörka körsbär, sviskon och plommon – lite av allt, men mörkt. Eftersmaken präglas av en sälta som tar udden av sötman från bären och kvar i munnen är det rostad choklad och en underlig blandning bär.

Betyg? – Bra. Tror det här är en lite svår öl som vissa kommer gilla bra mycket mer än andra. Jag gillar verkligen Shorts och deras öl men ändå är det här lite för lätt till kroppen och syrligt och salt bland bären för att riktigt kännas passande. Tyvärr ser jag den inte som lättdrucken eller något jag vill eller skulle kunna dricka en handfull av, och som ensam flaska håller den tyvärr inte heller särskilt bra.

Mer Shorts:

En plump på Shorts karta – Shorts Bellaire Brown
Solrosfrön och honung? Shorts Abnormal Genius
Johannes Döparens öl – Shorts Imperial Carob Stout
Idag Götebrg och Oceanbryggeriet, igår (nästan) Shorts Nicie Spicie
(Shorts) Huma-Lupa-Licious! Alla hop heads nya uttryck…

Jag sitter här i ett sommarvarmt Göteborg och blickar ut över vattnet och känner hur jag fylls av, julstämning. Troligen har det mer med ölen nedan att göra än en genuin julkänsla. En bra julöl kanske inte måste vara julkryddad, mörk och tung (ta bara Nils Oscars klassiska julöl som fungerar bra året om utan kan ha en bra maltbas som håller sig väl för lagring och där ölet är som vilken god ale som helst – året om. Vi bestämde oss för att prova vå stycken julöl mot varandra för att se vilken som spred bäst julstämning även efter julen och som samtidigt var bäst.

Först ut var Rogues amber ale Santa’s Private Reserve, en mer upphumlad version av deras Saint Rogue Red där tomten har lagt till mer av Chinook och Centennial – samt den hemliga “Rudolphhumlen”. Efter denna följer Hoppin Frog’s Frosted Frog, en mer tradionellt julkryddad ale som kan bli en spännande konrast mot Rogue’en.

Kanske är det ett intressant exepriment för kommande jul – att spara en låda julöl och dricka under påföljande midsommar för att se vilka som passar bäst även som året runt-öl. Vilka tror ni skulle fungera bäst?

Rogue Santa’s Private Reserve

Utseende: Mörk nougatfärgad vätska med medelstort poröst skum.
Doft: För att dels vara Rogue och dels vara en amber ale så har den en förvånansvärt fin doft av kola, nötter och karamell. Lite tråkig mild humle och en torr fruktighet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt anonym smak med lite nötter, torr humle och citrus. Viss torr frukt och något mer bitterhet än vad jag väntade mig. Har den typiska amber ale-karaktären med en rätt lättsam kropp och den sedvanliga karamellsmaken. Dock har den lite mer skjuts från mörka maltsorter än vad de brukar ha, men var och vad är Rudolphhumlen – för den märks inte.

Betyg? – Bra. Lite trist på det sätt Rogues öl kan vara, men det är drickbarheten jag gillar hos Rogue och det är därför det är ett av mina favoritbryggerier. Här har man fått fram en något mörkare amber ale med lite mer karaktär än vad du förväntar dig av en julig amber ale från Rogue.

Hoppin Frog Frosted Frog Christmas Ale

Utseende: Gyllene mahognyfärgad vätska med små rester längs glaskanten i skumväg.
Doft: En spännande blandning dofter med allt från påtaglig ingefära, kryddnejlika och söt kanel. Doftar av jul och det är väl ungefär det. Antingen gillar man det eller så gör man det inte, samtliga 5 på provningen tycker det doftar gott, men kanske inte i längden.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Stor variation på julkryddor. Ingefära, lite peppar, nejlika och halvmörk malt. Precis som med doften så är smaken väldigt kryddfokuserad vilket inte föll alla i smaken, samtidigt var den ren och höll sig länge och väl.

Betyg? – Bättre. Det här är klockrent, det doftar verkligen jul, smaker jul och känns jul utan att bli för tungt. Samtidigt krävs det nog att man står ut med julkryddorna för trots att den har en ren och väldigt genuin smak av kryddor och jul så är det inte mycket andra smaker som bryter av eller ger variation.