En av världens bästa öl säger vissa, en överreklamerad russian imperial stout säger andra. Oavsett vilket så ligger Three Floyds Dark Lord Russian Imperial Stout med på Topp-5-listan över världens bästa imperial stouts på Rate Beer. En ohygglig “Demonic Imperial Russian Stout” där man använt kaffe, vanilj och melass för att göra den än mer mörk och arom- och smakrik.

Det här är ett öl som bara släpps en gång om året hos bryggeriet varpå det är ett rätt omtalat heldagsevent (Dark Lord Day) där sedan hälften av flaskorna ändå hamnar på E.bay och diverse ölbytarforum. Det här är verkligen en öl som upprör, skapar diskussion och jämförs till höger och vänster med vilken som faktiskt är bäst – Alesmith Speedway Stout, Närke Kaggen, denna eller någon annan? Bra öl är alltid bra öl och vi tyckte det var riktigt roligt att få prova en flaska från 2009 för att se om ölet förtjänade all uppståndelse – vilket den gjorde.

Vilken är den bästa stouten tycker ni? Ska de vara bombastiska med extra allt eller ska de vara mer balanserade? Russian Imperial Stouts är trots allt en ölkategori som är “lite extra”.

Three Floyds Dark Lord 2009

Utseende: Kolsvart vätska, ond som döden. Liten brun ring längmed glaskanten.
Doft: Mild mörk mocha och whiskeyaromer som börjar lätt men sedan växer in som ett vilse godståg som sprängs i glaset. Det är bränd salmiak, asfalt och kryddig, rökig sälta. Intryck från bourbon utan att vara lagrad tack vare tillsatsen av vanilj och kaffe. Det är otroligt välbalanserat och kraftigt på en och samma gång. Grynig havre och mörkaste chokad. Komplexitet är bara förnamnet, skitgott är efternamnet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Även smaken är som en känga i munnen – mörk asfalt, bränt socker och grynigt havre. Ändå mild och chokladlen och långt ifrån så tung som man kan luras till att tro. En fruktighet som känns passande men otippad går väl mot vaniljsötman och kaffets rostade smaker.

Betyg? – Bäst+. Explosioner av intryck men ändå så mild och förförisk. Medan Kaggen är renare och känns mer naturlig på något odefinierbart sätt så är Dark Lord vildare och har alla de underbara smaker och dofter som imperial stouts kan ha. I en och samma öl samsas dem bra och är ihopbundna på ett grymt sätt. Fungerade otippad bra med diverse tilltugg och provar man den utan förhoppningarna av att bli helt blown away så överträffar den nästan ens förväntningar. Också rätt lättdrucken för att vara så kraftig.

Imorgon släpps en speciellt för Sverige lanserad fatlagrad imperial stout. Hela vägen från Skottland och Black Isle kommer Black Islay – en öl som gjordes en i en batch, men sedan separerades vid lagringen och där denna batch är en som fått ligga än längre än sin yngre broder. I 5 månader har ölet legat på Bruichladdichfat vilket gett ölet en elegant vaniljton till de mörka smakerna av kaffe och choklad som med all säkerhet lär finnas med. 1051 flaskor tappades av denna och av dessa har 888 stycken anlänt till Systembolaget där de imorgon släppt i T7-modulen.

T7 11638 Black Isle Black Islay Storbritannien 330 ml 69,00 kr 888 stycken

Efter förra veckans oerhört trevliga minimiddag med killarna från bryggeriet som hölls på Bishops Arms Folkungagatan såvet jag lite om hur denna öl var. Men med ett par öl som satt sina spår i munnen och med mer fokus på att prata med dem om deras öl så är det nu spännande att ge ölet fullt fokus.

Black Isle Black Islay

Utseende: Mörk brun vätska med milt ljust chokladbrunt skum som lägger sig som en hinna ovanpå vätskan.
Doft: Först anas aromen vara lite tunn tack vare dofter av syrligt, något oxiderat trä med en wiskös ton. Men sedan öppnar sig aromen och det är dovt svart kaffe och mörk choklad med en vaniljton och lakritssälta som slår in riktigt bra för att bryta av och röra till.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt mild i munnen med en mjuk och bitvis oljig känsla. Smaken är lagom rökig och håller man kvar vätskan i munnen i ett par sekunder känner man hur väl smakerna passar in på en öl som “bara” är på 8% – för den saknar alkoholens sting vilket jag ibland kan störa mig på. Likaså i eftersmaken så har den en tydlig närvaro av Bruichladdishlagringen och ger lite stram kaffe och vanilj. Det sitter kvar en smak av rostad choklad, espressoböner och fin fruktighet kvar i munnen vilket är oerhört angenämt och bidrar till att jag tycker det här är en oerhört elegant öl.

Betyg? – Bättre. En väldigt enkel öl, rätt lätt i kroppen och utan samma “pow” som många fatlagrade imperial stouts. Istället är den en mild och balanserad träfatslagrad stout som har tagit åt sig väl av fatets toner av vanilj, trä och bränt. Kan troligen lagras fördelaktigt i åtminstone ett år till och är lömskt lättdrucken. Växer mer och mer på mig så lär bli åtminstone en 2-3 flaskor imorgon. Lär gå åt fort för jag tror det här passar fler öldrickare än andra kraftigare fatlagrade imperial stouts gör.

Hoppas ni alla har haft en trevlig valborg och idag står och stampar runt på stan för att kräva bättre öl på våra krogar och Systembolag. För med bra väder borde ni vara ute istället för att sitta inne och läsa om öl. MankerBeer firade gårdagen med att genomföra världens minsta Beer Makers Dinner med Henok från Omnipollo och den middagen kommer bli något riktigt intressant att läsa om, det lovar vi!

Enligt 152 av RateBeers användare så är dagens öl – Cantillon Cuvée Saint-Gilloise världens 20e bästa gueuze. Ölet som ursprunligen kallades Cuvée des Champions i en hyllning från Jean Van Roy till fotbollslaget Union St.Gilles som 2003-2004 vann division 3-titeln och avancerade i den belgiska fotbollshierarkin. Ölet skiljer sig från andra gueuzes då det “bara” görs med tvåårig lambic från 2001 istället för att blend’a olika årgångar. Ölet har sedan torrhumlats i tre veckor med Styrian Goldinghumle.

Cantillon Cuvée Saint-Gilloise

Utseende: Poröst fint vitt skum som fizzar till ovanpå den tjockt apelsinjuiefärgade vätskan.
Doft: Underbar citrusdoft med filt och torr, torr humle. Mild men komplex, sursyrlig men citrustorr. Doftar verkligen torrt och fräscht, nästan blomstrande och med små små nyanser av tropik.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Fizzig och torr i munnen. Riktigt torr med mycket citron och torr humle som krullar fint på tungan och runtom i munnen. Torr kryddig ljus träplanka som någon nyser citron och gamla sockor över. Inte så sur utan mer karaktär från humlen och torrhumlingen vilket ger mer smakvariation än “bara” syra.

Betyg? – Bäst+. Galant finstämd gueuze och det är väl inte mycket mer att skriva då Cantillon får likställas med toppklass rätt igenom. En bra gueuze att prova på för de som vill ha mer karaktär från humlen än syra och bett. En underbar öl, helt klart.

Efter en lång vecka med trevliga events och möten med Black Isle och Garrett Oliver är det nu passande att luta sig tillbaka i solen och vila lite. M2 är på uppdrag i Skottland hos BrewDog där han kommer försöka få ihop lite roligt medan jag tar hand om Stockholm och Sverige.

På tal om Skottland, Púca är ett keltiskt väsen som Southern Tier har tillägnat sin pumpaöl Pumpking till.

Púca is said to waylay travelers throughout the night, tossing them on its back, and providing them the ride of their lives, from which they return forever changed.

En Halloweenöl som avses sammanbinda andar med vår fysiska verkligenhet under en tid när magin blomstrar.. Eller något åt det hållet. Pumpaöl är ju annars rätt speciellt och det är få som verkar tycka att vad vi kan likna något vid amerikanernas variant av våra julöl är så god. Jag skulle tro att det kan bero på att det är en rätt söt karaktär på många pumaöl med mer kryddning än vad vi är vana vid och kan likna vid öl. Sedan är pumpa nog också en smak många av oss svenskar inte direkt känner igen eller använder oss av vid matlagning. Tur då att Southern Tier gör öl på det.

Southern Tier Pumking

Utseende: Något disig juicefärgad vätska med smutsigt poröst skum som fläckar ut sig över vätskan.
Doft: Doftar tydligt av muskot och gräddiga söta julbrödskryddor tillsammans med kanel och ingefära. Kanelsockerkaka och kryddigt, men ändå bra för att vara en pumpaöl som ibland kan bli lite vattniga till doften med för obalanserad kryddning. Southern Tier visar att man satsar på sina “imperial”-öl med ordentliga aromer med fin balans mellan pumpabröd, krydda och pumpakött.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kanel och muskot som precis som anat drar åt julkryddhållet. Men det smakar också av pumpakött och en söt, bitvis klibbig kryddblandning. Sötman med lite vanilj och en viss humlig beska ger liv åt ölet, något som jag tycker oftast saknas i pumpa, liksom andra säsongsöl.

Betyg? – Bättre (-). En av mina favoriter bland pumpaölen. Rejäla smaker och mer variation och “bas” än öl där man enbart dragit ned pumpakryddor i en rätt trist och mild ale. Här har man en bra grundöl som lyfts av sötman med vanilj, frukt, kakor och russin. Kryddorna ger sedan en mer typisk pumpastil och med en bra kropp så är det en öl jag gärna sitter och dricker då och då året runt.

Mer pumpaöl:

Kvällsnotis: Vi svenskar och pumpaöl? Dogfish Head Punkin Ale
Shipyard Smashed Pumpkins och två klassiska amerikaner

Veckans tema är ju Brooklyn – inte helt oanat med tanke på Garretts gästspel här i Stockholm under veckan. När jag idag läste en intressant artikel på Just Drinks gällande Brooklyns öl och att en viss, måttlig, elegans oftast övertrumfar extrema och puschande öl så känner jag att det är spot on.

Vad skribenten så väl beskriver är hur masslager säljs in som manligt, häftigt, coolt – vilket är lite samma som vissa extremare öl nu gör. Det är mer marknadsföring än leverans av produkten och ibland glömmer vi kanske bort hur eleganta och välstämda vissa öl faktiskt är.

Lagom är ofta väldigt bra, men vi har kanske blivit bortskämda med med aggressiva öl vilket gjort att våra förväntningar och smakpaletter också har förändrats. Det är ingenting fel med det, som ni vet älskar jag en välhumlad dubbel-IPA, men jag har alltid gillat och kommer fortsätta uppskatta välgjorda öl som är just mer “lagom”. Så länge de faktiskt smakar gott och är välgjorda (två kriterier som sållar bort lite bland alla de hantverksmässiga öl som trots allt finns) så finns det ingen anledning att klanka ned på en schysst vanlig lager.

Kanske är det lite samma känsla jag får hos ett av mina andra favoritbryggerier – Rogue Ales.

Nu är visserligen ett par av Rogues öl rätt platta och lite tråkiga, men vad som är genomgående är att de minsann går att få i sig i större mängder och där den första, tredje och femte smakar likadant och lika bra. De behöver inte ens vara sessionvänliga öl på runt 4-5% utan kan klättra uppåt 8%-sträcket. För det verkar vara något med sättet man tänker kring öl – öl ska vara gott och socialt och då är det svårt att göra roliga öl på 11% med explosioner i munnen.

En av dessa öl som jag tycker är väldigt lättdruckna och har hög så kallad “drinka/hinkabilitet” är Rogues Mogul Madness. En säsongsbetonad vinteröl som togs fram i slutet av 2009 inför vinter OS i Vancouver 2010. Lite ovanliga och roliga humlesorter som Newport, Horizson, den egenodlade Willamettehumlen som gör Simcoe, Continental, Crystal 90 och Amarillohumlen sällskap. Just den här flaskan är inköpt via lite resor men ölet är en del av den sändning Brill & Co har fått in och levererat under vintern och som därför har funnits på lite krogar runtom i landet för allas avnjutning.

Rogue Mogul Madness

Utseende: Mörk vätska likt en brown ale med ett poröst nougatfärgat skum. Klart mycket ljusare än vad man förväntar sig av den traditionella mörka IPA’n.
Doft: Den har det mörkt oljiga likt de flesta amerikanska black IPA’s men har ändå maltkaraktären av en brown ale. Med andra ord är den något ljusare i smaken vilket jag tycker lyfter den. Lagom bränd humleolja med nötter, choklad och grape men samtidigt lättrostad malt och karamell.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är också perfekt balanserad mellan mörk och halvmörk IPA med nötter, kola och kryddig humle. Riktigt lättdrucken och oerhört trevlig, mycket tack vare att beskan inte tar över. Är lite som en frukost, mörkt bröd som man tappat i sin kaffekopp efter att man just druckit lite grapefruktjuice.

Betyg? –  Bättre. Lika trevlig som exempelvis Beer Heer Höst Citra som placerar sig i mellanlandet mellan humligare brown ale och ljusare mörk IPA. Förväntar man sig en mörk IPA i amerikansk stil (d.v.s. mer pang på) så blir man besviken, för här saknas den tydliga beskan, brända humlekådan och gröna kottarna. Istället är det mer och tydligare inslag från malten som väl parerar både fruktigheten och citrusskal och grapesmaken från humlen.

Ett tydligt bevis på att lagom kan vara väldigt bra.

Efter en oerhört trevlig fredagskväll fylld av skratt, Brooklynöl och worskshopande tillsammans med passionerade och väldigt kunniga personer med inriktning på allt från mat, öl, snacks och teknik så är vi nu på gång med vårt nya projekt. Tur då att man idag kan pusta ut och se tillbaka på all god öl man druckit under vintern.

Näst på tur är Element Brewing Company, de vars Interval Ale (Summer Fusion Pilsner) och deras Dark Element (inköpt på Ölbutikken i Köpenhamn i vintras). En med deras ord “New American Black Ale” (ytterligare ett namn på mörk IPA) som blandar maltkaraktären hos en Schwartz med den blomsterfyllda karaktären av en IPA. Redan här låter det som en perfekt öl att avnjuta med en saftig välgjord hamburgare och till vår steak sandwich var det en bra matchning med både lätt brända toner och med mild beska (66 IBU) som smälte in väl med det smöriga brödet och den lagom heta såsen.

Det har ju varit mycket snack om mörk IPA under senaste året och sist var det Thornbridge Raven, en riktigt välbalanserade mörk IPA som samlade lovord från höger och vänster över sin balans. Jag tyckte den var oinsamt välgjord och riktigt god, men bitvis lite safe och därför var det intressant att jämföra med nedan öl som är snäppet mer aggressiv med beskan, det rostade och mörka – men som ändå har samma fina balans. Sedan är det ju inte något negativt om fler öl börjar få en balans och karaktär som gör att man kan dricka fler av dem och utan att bli för extrema.

Element Dark Element

Utseende: Mörk brun till svart vätska med brunt litet skum med gräddig topp som sjunker ned till en fin häxring.
Doft: Den typiska mörka, lite oljiga brända humlen är där tillsammans med mörk rostad choklad och aska. Om det låter mörkt och jäkligt så kommer det mer fruktiga inslag och en nästintill stoutliknande finish av bär. Fyllig och fruktig malt men ändå bitter, torr och bränd doft med te, citrus och kryddig humle.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En väldigt balanserad kropp som är kraftig men inte tung, mörk men inte svart – utan lägger sig i ett bra mellanläge som släpper fram en bra smakflora. Fyllig choklad och bränd humle ger fin bitterhet samtidigt som kaffe, choklad och en mörk fruktighet ändå ger mjuka smaker. Tillsammans skapar de kontraster men ändå samspel och det lyfter helheten till en ny nivå med en balanserad komplexiteten.

Betyg? – Bättre+. Jag gillar verkligen hur det går mellan en mörk IPA/ale och en porter eller schwartz med inslag från samtliga ölstilar. Mindre bränd och bitter än en mörk IPA men tyngre och mörkare än en vanlig porter. Tycker man har hittat smak- och doftintryck som kompletterar varandra mycket bra och överlag så tror jag inte att jag hittar något negativt att anmärka på.Här har man då en kontrast mot Thornbridge Raven som hyllas av så många för sin balans, denna har minst samma vältune’ade balans – men med lite roughare smaker vilket gör att det bara är en av de Black IPAs som är snäppet vassare än Raven.

Mer Element Brewing Company:
Snöar det, då dricker vi sommaröl – Element Interval Ale (Summer Pilsner Fusion)