Foto: Gustav Karlsson Frost

Om ni läste det första inlägget med Henok Fentie inför det att Omnipollos Hatt öppnar på lördag så vet ni att det nu är snart 5 år sedan Henok träffade en viss Karl Grandin. Redan innan Omnipollo slog igenom på den svenska ölscenen så kände vissa igen namnet Karl Grandin. Som en av de som startade det välkända klädmärket Cheap Monday och med olika former av konstutställningar och samarbeten vet folk inom allt från mode till öl och konst vem han är.

Karl har genom åren vi lärt känna Omnipollo också satt en väldigt tydlig stilistisk stämpel på Omnipollo. En stämpel vilket enligt mig har gjort att Omnipollo har gått ifrån att bara vara ett bryggeri till att bli något mer. Bara faktumet att man gjorde en öl ihop med De Molen för Karls Omnipollorelaterade utställning (läs mer nedan) i Amsterdam säger rätt mycket.

Men vem är Karl egentligen och hur mycket Omnipollo är Karl och Karl Omnipollo? Vem bättre att fråga än Karl själv? Vi låter Karl berätta om sin bakgrund, sin del i Omnipollo och hur Omnipollos grafiska profil har vuxit fram.

MankerBeer (MB:) Allt sedan Leon kom har du varit en lika omnämnd part av Omnipollo som Henok, men ofta tonas din designerbakgrund ned – hur blev du den Karl Grandin Omnipollo nu har?
Karl Grandin (KG): Jag växte upp bredvid ett berg strax utanför Stockholm och uppmuntrades att rita och hamra på skrivmaskin. Jag hade en enorm aptit på serier och att sätta ögonen i bilder av Robert Crumb och Jack Kirby förtrollande mig. I tonåren började jag arbeta med musiktidningen Pop som startats några år tidigare av bland andra Lars Sundh och Stefania Malmsten. Jag träffade också en tecknare som heter Björn Atldax och vi var båda besatta av bilder och form men ointresserade av reklamvärlden. Tillsammans bildade vi gruppen Vår, en experimentverkstad för att hitta nya lekfulla sätt att arbeta som passade oss.
Några år senare stötte vi på ett gäng som drev en liten jeansbutik på Lilla Essingen och efter olika projekt och nära-döden-upplevelser tillsammans startade vi klädmärket Cheap Monday. Där försökte vi skapa ett eget, annorlunda uttryck kring kläderna, i mönster, tryck och hela den bildvärld vi målade upp kring märket.
När jag träffade Henok – på inrådan av en gemensam vän som berättade om Henoks öldrömmar – var jag i en period där jag verkligen ville arbeta enkelt och direkt, utan någon stor organisation och drivet av experimentlust och fantasi. Och det har vi fortsatt med.

MB: Hur går det till när en ny label ska tas fram för en ny öl? Hur mycket ligger på dig och hur mycket ligger på Henok, eller är det en fortlöpande process?
KG: Det är vare sig så att bilden är en illustration av innehållet i flaskan eller att brygden är utformad för att passa en design. Istället arbetar vi sida vid sida, pratar om idéer parallellt och influeras av varandras tankar. Det händer att ett koncept genomsyrar både öl, form och namn – som med Yellow Belly och Gone — men oftast rör vi oss mer svävande och mindre direkt än så. Förhoppningsvis kommer många av våra idéer framstå på nya sätt i förhållande till varandra.

MB: Hur skulle du placera designspråket du använder för Omnipollo i förhållande till annat du gör eller har gjort? Går det att skilja på Omnipollo-Karl och Karl Grandin?
KG: Det är i grunden detsamma för allt jag gör. Jag arbetar med teman och uttryck som intresserar mig och många av mina tankar och drömmar hamnar i skissböcker. Det är ur dem som jag hämtar idéer och koncept till allt jag gör, oavsett om det är för en målning, en bar, ett uppdrag eller en etikett.
Det finns en fin barnbok där författaren skrivit en historia till en rad bilder av konstnären Henri Rousseau, bilder som egentligen inte alls hänger samman i en berättelse. På samma vis höger mina bilder inte alls ihop men i efterhand hittar jag ständigt trådar och kopplingar mellan dem.

MB: Ölvärlden har fått fler och fler “designkändisar”, främst tänker jag på Keith Shore (Mikkeller), du själv, Lee Verzosa (Stillwater) och Colin Healey (Prairie). Finns det någon anledning till detta? Är det viktigare att sticka ut mer med utseendet på ölen eller är det bara att öl faktiskt ses mer som ett hantverk?
KG: Precis som att bryggare får alltmer uppmärksamhet i och med att vad de gör upplevs som mer spännande så växer intresset också för andra som är aktiva i kulturen. Hittills är det inte många som tagit utformningen på allvar och försökt göra något eget. Att sticka ut är i sig inte särskilt intressant men att faktiskt uttrycka sig själv eller att kika utanför det uppenbara och skapa något helt nytt kan vara trollbindande. Vi är precis i början av någonting ännu och jag väntar på att få se massor av nya uttryck.

MB: Vem tar du mest inspiration av i ditt eget arbete?
KG: Fullmånen.

MB: Hur var det att arbeta med Colin inför Potlatch? Det är lite intressant att två designers samarbetar samtidigt som man gör en öl ihop.
KG: Vi kände inte varandra särskilt väl men det fanns redan då en känsla av koppling mellan mig och Colin, precis som med Keith Shore (Mikkeller), Jean Broillet (Tired Hands), Kasper Ledet (To Øl) och andra som arbetar för att göra något annorlunda med utformningen av öl. Min idé med Potlatch-bilden var att bygga den på ett sätt som gjorde det möjligt att arbeta fritt på var sitt håll och samtidigt få det att hänga ihop i en enhet. Ölen heter Potlatch, efter en högtid som bland annat firas av den nordamerikanska Kwakwaka’wakw-befolkningen, och bilden är en form av totempåle. Egentligen är det en sorts exquisite corpse, eller vik-teckning, där den ena bilden påverkar nästa. Colin är från den amerikanska södern och våra olika associationer till ölen, namnet, projektet och så vidare var väldigt olika. Potlatch bryggdes med samma recept men i två olika versioner, en hos oss och en hos Prairie, och vi gjorde också var sin färgställning av omslagspappret, den ena tryckt i USA och en andra i Europa. Samtidigt tror jag att framtida samarbeten kan komma att ta sig helt andra uttryck, inte minst på grund av de erfarenheter vi fått av att arbeta några korta, intensiva år med var sitt ölmärke och hur hela scenen utvecklas.

MB: Om du fick välja vem du ville, levande eller död – vem hade du helst gjort en label med till nästa Omnipolloöl?
KG: Tre personer jag skulle velat ha chansen att träffa och arbeta med, av tre olika anledningar, är Lena Svedberg, Hieronymus Bosch och Robert Storm Petersen.

MB: Vad är egentligen roligast med Omnipollo?
KG: Det är att vi arbetar fritt, utan ett givet slutmål, men också fritt på det sätt att vi inte känner oss fast i en form. Att skapa utan att följa ett utstakad bana gör att Omnipollo alltid är i förändring och ingen dag riktig sig lik.

MB: En bok, en krog, flera öl, mjöd och så en utställning i Amsterdam. Det känns som att det finns en röd tråd genom allt ni gör, men samtidigt, vad är Omnipollo egentligen? Är det ett bryggeri med en egen bar och en bok om bryggning eller är det något ni inte riktigt definierat vad det kan bli?
KG: Omnipollo var redan från första dagen något med enorm reslust men utan bestämd destination. Att slippa gränser och definitioner är befriande.

MB: Går det att kombinera öl till konst istället för konst till öl? Lite som med Karl Framboise, att ta fram ett par öl till en viss utställning eller ett verk eller blir det för skitnödigt?
KG: Om drycker i årtusenden kunnat ha så pass centrala roller i ceremonier, mässor och ritualer, så varför inte i en utställning? I The Omnipollo på Kuva Gallery i Amsterdam ville jag arbeta på samma sätt som vi gör med Omnipollo men med ett annat fokus. Att sätta en ensam ölflaska på ett galleri kändes inte motiverat men att istället titta på ölbryggandets alkemi, vrida på den och hitta ett liknande sätt att arbeta med bilderna var väldigt spännande. På utställningen var brygden Karl Framboise en av väldigt många manifestationer av detta, bredvid skulpturer, tryck, tyg, oljelampor och så vidare.

MB: Slutligen då, vad tror du om 2015. Hur kommer året bli?
KG: Det håller på för fullt runt omkring oss!

Och fullt upp det har dem. Nu är det bara dagar kvar tills baren öppnar! Näst på tur står deras alltiallopollo Viktor. Han som knep den åtråvärda platsen som praktikant men vars tjänst utvecklats och blivit fast i takt med att Omnipollo fortsatt växa.

Ni kanske har sett att vi, temporärt, bytt logga här och på Facebook? Undrar ni varför? Få ölfantaster har missat att Omnipollo äntligen kommer att öppna upp sin egen bar/pizzeria/livsnjuteristuga Omnipollos Hatt på Hökens Gata 3 på Söder i Stockholm. Detta vill vi såklart uppmärksamma lite extra varpå vi kör en OmniMankerBeer Week. Detta blir det första inlägget under denna vecka med lite speciellt fokus på just Omnipollo och deras Hatt. “Varför, är ni köpta eller” lär haters fråga. Tvärtom, precis som alltid så gör vi detta bara för att vi älskar craft beer, och våra vänner på Omnipollo! Sedan är det alltid gott med pizza.

Det blir allt från ölrecensioner, intervjuer med personerna bakom Omnipollo och så såklart en blick in i baren. Kommentera gärna här eller på vår Instagram (mankerbeer) eller Facebook om det är något särskilt ni vill läsa, veta eller få inblick i. Vi hoppas att ni kommer att gilla formatet som vi hoppas kunna göra om framöver med andra bryggerier.

Men inget bryggeri är sig självt utan sin bryggare. Därför är det inte mer än rätt att vi kör igång veckan med ett gött tjöt med Henok Fentie själv. Sedan första gången jag och M2 satt ner och snackade med Henok över en enkel middag hos mig har han alltid varit sådär jobbigt positiv och glad. Oavsett hur du väljer att vinkla en fråga för att den ska bli lite knepigare så är svaret allt som oftast levererat med samma positiva attityd. Trots det försöker vi nu ifrågasätta lite mer kring den svenska ölkulturen, nitarna man har gått på och vad man egentligen vill. Vi säger välkommen Henok!

MankerBeer (MB): Omnipollo har nu hållit på ett par år, har det blivit vad ni trodde när ni först tog fram och släppte Leon?
Henok Fentie (HF): Jag träffade Kalle första gången 2010 och jag tror inte att någon av oss hade kunnat förutspå vad som skulle hända. Med det sagt har min känsla för vad Omnipollo var, är och ska vara, inte förändrats särskilt mycket.

MB: Från att göra några få öl per år så gör ni nu en mjöd, en öl till Onda och öppnar en bar. Hur ser du på Omnipollo, som något ni har en klar plan och ide för eller som en levande organism där ni gör vad ni vill, när och hur ni vill?
HF: Jag har en ödestro och ibland så känns det som om projektet väljer sin egen gång. Även fast ambitionen oftast är att saker ska komma inifrån och ut.

MB: Vad känner du är drivkraften med Omnipollo?
HF: Från början var det personligen att sprida budskapet om bra öl på ett kul och fantasieggande sätt, men med facit i hand så är det lika mycket energin mellan oss som jobbar med det som driver saker framåt.

MB: På många sätt är Omnipollo en lyckosaga, men något måste ju ha skitit sig någon gång? Vad har varit svårast sedan ni startade?
HF: Vad det gäller själva ölen så hade vi ett mellanår 2013. Jag tog mig för en mängd olika stilar utan tillräckligt med förarbete och vi släppte ett par öl som inte höll den kvalitet vi vill ha på våra produkter. Mer research, mindre batcher och i princip inga större släpp på bolaget under hela 2014 gjorde att vi höjde kvalitén avsevärt.

MB: Du anses ju vara otroligt opretentiös och ödmjuk, vilket känns återkommande inom ölbranschen. Samtidigt är det en hårdare marknad idag med fler aktörer, finns det plats för alla eller är det bara att fokusera på sig själv och sitt eget race?
HF: Att marknaden i Sverige hårdnar lite är bra för alla. Med en otroligt stark inhemsk kundbas så har Sverige chansen att bli ett av världens intressantaste ölländer. Vi har länge legat i lä men i takt med att konkurrensen hårdnar internt så gjuts ringar på vattnet starka nog att nå långt.

MB: Samarbetet med Mjödhamnen är ert egentliga första svenska samarbete, varför har det inte blivit fler?
HF: Vi har bryggt hos Dugges i Göteborg också. Vi lever och verkar i Sverige, samtidigt bestämde vi oss redan från början att vi skulle se världen som vår spelplan. Genom att inte begränsa våra produktionsmöjligheter tror jag att ölen vi släpper blir bättre och mer spännande. Samtidigt har vi de senaste två åren utökat vår produktion på de platser där vi säljer mycket öl.

MB: Brekeriet och Omnipollo är väl idag de svenska bryggerier som det pratas mest om internationellt, vilka svenska bryggerier tror du håller den nivån som krävs för att kunna lyckas utomlands?
HF: Oj. Svårt att uttala sig om, men en sak vet jag och det är att det kommer att bli betydligt fler framöver.

MB: Vid de två provningarna jag har varit på hos Systembolaget för att prova små svenska bryggeriers öl så har genomsnittskvaliten varit extremt låg med mycket infekterade öl och undermåliga recept bakom ölen. Överlag, vad är statusen på svensk öl?
HF: Den nya svenska vågen går igenom precis samma sak som de flesta unga ölscener som jag stött på. Brasilien är världens 3:e största ölland men vartannat hantverksöl jag drack där var odrickbart.
Statusen är att det är många nya aktörer men med lite tid så kommer kvalitén att gå upp.

MB: Från en Belgisk Pale Ale till en American Pale Ale till öl med jordnötter, en mjöd och de experimentella ölen i Magic #-serien – vad blir det härnäst
HF: ”Never let ’em know your next move” – Ten Crack Commandments, Biggie Smalls.

MB: Hur länge tror du att man ständigt kan komma på nya saker, nya öl, stilar och så vidare innan man känner att man gjort sitt och mest vill ha tid att njuta av status quo? Som Mikkel, han måste ju jobba dygnet runt med ständigt komma på nytt.
HF: Frågar du mig så trivs jag med vart hantverksöl är på väg just nu. Friheten är enorm och fortsätter det så ser jag ingen anledning att dra i handbromsen.

MB: Sist då. 2015, varför kommer 2015 att bli the shit?
HF: Hantversköl har aldrig varit större, vi öppnar en bar med pizzahattgänget, Omnipollo fyller 4 år, vi utvecklas och tar nästa kliv.

Boom goes the dynamite! Vi fortsätter med Karl Grandin, lite barnyheter och öl inom kort!

Nu till helgen är det premiär för Omnipollos senaste öl, en Gose som fått inspiration av den traditionella drycken Lassi. Istället för yoghurt, kryddor och frukt har man laktos, mangopurée och havssalt i ölet. Är ölstilen ny för dig är det inte så konstigt då det är först på senare år stilen har fått ett uppsving efter att ha i omgångar ha legat i glömska. Balder har tidigare skrivit en väldigt bra historieöverblick om stilen, läs den så vet du vad du ger dig in på när du provar Omnipollo Bianca.

Med bara 3,8% alkoholstyrka är det en öl man med gott samvete kan ta ett par glas av utan att trilla av stolen och Henok ska själva ha varit så nöjd med ölet att han var nära att göra just det, men mest av den simpla orsaken att han vart riktigt nöjd med ölet.

Vill du prova ölet finns den från och med imorgon på Nöjesguidens Ölfestival i Stockholm innan den letar sig vidare ut i landet.

Omnipollo Bianca Mango Lassi

Utseende: Matt urvattnad och gul till färgen med ett frostigt vitt skum.
Doft: Stiltypisk arom av salt, lite mineral och den för vissa aningen fräna men ack så underbara laktosen. Ju mer ölet värms upp i min hand ju mer blommar doften av mangomos fram. Mangosötman botas med saltet så du får inte den härliga puréen utan mer “hård” mango. Annars är det som alltid oerhört rent och fokuserat i doften där stilen kanske begränsar bredden av dofter.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med en okey kolsyra. Rätt mild till kroppen men trots det vare sig tunn eller matt i smakerna. Nu när ölet fått värmas lite så kommer smakerna fram betydligt mycket lättare. En mjölklen, men saltstickig känsla i munnen som nog hade lurat många att tro att de fått helt annat i munnen än en öl. Om ni har druckit Omnipollo Magic #411 så känner ni igen er i den smoothieliknande grunden för smakerna. Du känner en tydlig smak av mango men mer likt i te än öl då det är lite herbalt och utan sötman. Jag känner istället tydliga drag av  ise med citron- och mangosmak. Jämfört med andra goses får du den typiska saltkaraktären mer mot slutet och i eftersmaken än att det spritter till i hela munnen.

Betyg? – Bra+. Inte en av mina absoluta favoriter men så var det också det jag sa första gångerna jag drack “411”, som kom att bli en favorit. Anledningen är nog att med en återhållsam kolsyra och smaker som rör sig bland te och olika läskande drycker så luras man lite, vilket också är ett gott betyg. Det här är helt enkelt för lömskt och lättdrucket och kommer att bli en hit på krogarna och Omnipollos Hatt i sommar.

Förra måndagen bryggde Henok Fentie från Omnipollo bärs med Colin och Jean från superhypade Pennsylvaniabaserade Tired Hands. Hur fasen gick det till? Vi åkte dit och tog reda på lite mer.

Colin

Tired Hands distribuerar i princip ingenting, och vill man få tag på deras öl är det säkraste kortet att besöka deras tap house på hemmaplan, eller ha koll på det där med trading av öl (Det kommer vi att berätta mer om här på MankerBeer inom kort, för övrigt). När jag åkte ut till Dugges, där bryggningen skedde, hade jag tidigare endast haft möjlighet att prova en av deras öl, HandFarm som är en vitvinsfatlagrad Saison med toppbetyg på Ratebeer. Så det var klart att man var jäkligt sugen på att veta hur Jean och Colin nu hamnade mitt ute i den Göteborgska skogen för att brygga tillsammans med en person de egentligen knappt träffat.

Jean

Henok Fentie, en av hjärnorna bakom Omnipollo, hade blivit nyfiken på bryggeriet för en tid sedan och skickade lite mail fram och tillbaks för att lära känna pågarna innan det byttes lite flaskor över Atlanten och efter lite bromance-bondning så lyckades Henok helt enkelt övertyga de att, när Jean och Colin var i krokarna (Köpenhamn), istället för att bara gå ut och dricka massa bärs, att de helt enkelt skulle skapa ett kärleksbarn ihop. Recept skickades och tweakades och resultatet blir en mix av Omnipollos fenomenala Fatamorgana, som de flesta känner till vid det här laget, och Tired Hands Mago Tago. Mago Tago är Tired Hands version på en Simcoe IIPA, med en hel drös med mango tillsatt i jäsningen. Resultatet av dena bromance blir Omnipollo/Tired Hands Fatamatago Citra/Simcoe Mango IPA som kommer att ha premiär på BrewDog Bar i Göteborg lördagen den 30 augusti och sedan sprids de få faten som finns, till resten av Sverige.

Fatamatago

Omnipollos Henok Fentie säger att:

”Vi upplevde att det fanns ett släktskap mellan våra bryggerier och framförallt när det kommer till välhumlade öl. Ölet är bryggt på Dugges (Göteborg) och är en korsning mellan vår Citra/vete DIPA Fatamorgana och Tired Hands Simcoe/mango IPA Mago Tago – en Citra/Simcoe/mango/vete IPA helt enkelt. Det har varit ett spännande samarbete där vi djupdykt i varandras respektive möjligheter/begränsningar, både vad det gäller process och ingredienser. Vad jobbar man med för vatten i Pennsylvania? Hur utnyttjar man estrar istället för att förtrycka dem? Är det värt besväret att skeppa basmalt över Atlanten?”

Efter avslutad bryggning tog jag med gänget till BrewDog Bar och bjussade på lite smarrig bärs innan taxin tillbaka till Landvetter gick, och det verkade som att vi fick de att trivas i Sverige under de få timmar de var här, det känns kanonbra!

Jag personligen älskar nästan alla galenskaper Omnipollo får ihop men till och med måste erkänna att förväntningarna på denna är skyhöga! Vi snacka en 1000 liters batch med 200 kg mango i, fullproppat med Citra och Simcoe. Det vattnas för fasen rejält i munnen bara jag tänker på det! Men på något sätt så är jag övertygad om att grabbarna lever upp även till de här förväntningarna!

/M2

Härom morgonen kunde nattugglan läsa hur Omnipollo berättade om sitt nästa samarbete – Omnipollo/Tired Hands Fatamatago IPA. Tired Hands är ännu rätt okända här i Sverige och även i USA får man säga att de kanske ännu inte har slagit över hela landet, men så är det inte så konstigt. Liksom många andra “small batch”-bryggerier som gör succee på kort tid så har deras öl blivit otroligt eftertraktade och tar slut oerhört fort. “Bryggcaféet” öppnade bara för något år sedan men det är väl främst i fjol som ölen började nå massorna och dyka upp på RateBeers listor över bästa ölen, samt att bryggeriet kom med på listan över de 100 bästa bryggerierna i världen. Med andra ord är det inte fy skam att få se dem i Sverige och än mindre att de vill samarbeta med Omnipollo.

Ölet kommer att bryggas hos Dugges här på hemmaplan i Sverige och är enligt Henok en ren korsning mellan ett av Tired Hands öl, Mago Tago och Omnipollo Fatamorgana. Ölet bryggs den 11:e augusti och beräknas vara klart i början av september då faten är tänkta att skickas ut blixtsnabbt för att vara så färskt som möjligt. Jag gillar verkligen att Omnipollo brygger i Sverige då vi nu kan skippa alla tänkbara ledtider och för en ölstil som IPA så måste det kännas skönt att man nu lättare kan styra hur färskt ölet är när man ger det till marknaden.

Henok (Omnipollo) själv säger såhär om samarbetet:

Vi har haft kontakt med Jean (Tired Hands) en tid och när han bokade sin biljett till Belgien och Danmark så hörde han av sig. Tired Hands är en inspirationskälla och det känns oerhört kul att få jobba med dem. Dessutom på hemmaplan här i Sverige. Vi lägger just nu ner mycket tid på att hitta rätt råvaror och på att anpassa process, bryggvattnet etc efter förhållanden som Jean jobbar under hemma i Pennsylvania.

Riktigt kul samarbete som kanske gör att fler bryggerier i USA vill komma över och brygga öl i Sverige vilket jag hoppas bidrar till att sätta Sverige på bryggkartan för fler borta i USA. Vem vet, kanske dyker det upp fler häftiga amerikanska bryggerier som brygger öl i Sverige under året? Kanske till och med ett av de bästa?

Omnipollo har gjort sig lika kända för sina öl som för sitt estetiska utseende där Karl Grandin har satt sin prägel på varenda öl man har släppt, något som kräver tid och ofta leder till ett visst fokus. Man vill ju inte lägga ned tid på att skapa någontin unikt och vackert bara för att se produkten lanseras lite på sidan av de övriga, större lanseringarna. Med nya Magic Numbers vill man kunna släpp mindre batcher (“a dreamy small-batch series” kallar dem det) som inte behöver föregås med lika mycket snack eller att det görs någon större release. Henok kan fokusera på ölen och Karl får lite tid till annat. Ölnamnen blir olika numren som betyder något för Henok och Karl eller som bara känns passande och det minimalistiska utseendet på flasklabeln sätter förväntningarna något lägre än på de vanliga ölen.

I dagarna släppte man de två första ölen  i serien; 7 som vi provar nedan är en 4.5% stark sur witbier bryggd med ananas och handplockar mynta medan 3,14 är en saison med vildhonung. Självklart kommer snart min favorit, 42 med gottigheter som passionsfrukt och lime. Ja, ni är inte helt fel ute om ni tycker att ölen till stor del låter som drinkar sett till vad de innehåller och Henok har ju länge hintat på deras Facebooksida att han är intresserad av hur man kan transformera öl till drinkar och vice versa. Just 7 som vi nu skall prova är alltså brygd med ananas och för att få ut extra mycket ananaskaraktär, vilket kan vara svårt då det är en lite svårarbetad frukt så har Henok ocskså gjort en ananaspurée som skickades ner under bryggningen.

Omnipollo Magic #7 – Pineapple/fresh mint Wit

Utseende: Rätt urvattnat ciderliknande utseende på den tunna, citrusfärgade vätskan, det lilla skummet lägger sig fort.
Doft: Doften för med sig citrus á a limoncello och rengöringsmedel, mynta och lättsamma kryddor av korriander, mint och tropik. Utan att veta att det vore en surare witbier hade man kunnat uppfatta den som lite unken, men den har en lovande syra och dofterna är lite otippade och intressanta. Ananasen är lurig, vet du om att den finns där så känner du av den men tack vare syran så kan den nog uppfattas som lite annan syrlig frukt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Spritzig kolsyra med små mousserande bubblor och utan att vara direkt sur så har den en sur syrlighet som för tankarna åt läskande citrusdrinkar, typ en mojito med citrus och billig tysk tropikjuice. Ananasen kommer inte fram alltför tydligt och hade även i smaken varit svår att plocka ut om man inte vetat om dem. Citronsyra och en nästan laktoliknande syra kommer fram på slutet tillsammans med mynta och örter och lämnar en stram känsla i munnen. Myntan växer fram mer och mer ju varmare ölet blir och du har kommit över den initiala smaken av citrus och ananas.

Betyg? – Bra(+). Det är inte Omnipollos bästa öl men en spännande coctailliknande skapelse som fungerar utmärkt som en läskande sommarfrestelse där vetskapen att den är på snälla 4.5% gör ditt samvete väl. Det här kan man beställa in en pitcher av en varm sommardag och jag vill verkligen bara hälla på krossad is och garnera med en myntakvist, samtidigt är ölet lite för svagt i smakerna för att den skulle klara det.