Tidigare har vi provat både hembryggaren Carls (Bryggeri Spritköket) Chiliporter samt fått lära oss hur man brygger egen Pseudolambic. Carl har fortsatt brygga olika ölstilar och det är alltid spännande att följa en hembryggares resa och se hur de utvecklar sina färdigheter och lär av sina misstag. Det är naivt att tro att alla lyckas på samtliga öl de någonsin har försökt sig på och snarare är en stor behållning just att prova mindre lyckade öl för att använda dem som referensram när man testar andra öl. Lite den känslan fick jag när jag nu fick prova Carls Barley Wine 2014, ett öl Carl bryggde under senare delen av januari i år och som han beskriver som en ölstil som alltid tilltalat honom, särskilt de med mer fokus på malt än humle. Carl listar själv favoriter såsom Flying Dog Horn Dog, Mikkeller Big Worse/Worst och Nynäshamns Bötet. Ölet är tänkt att ha en tydlig beska som över tiden ska avta och då istället ge mer utrymme åt portsvinstonerna i Barley Wine’et. Nu drack jag ölet ett halvår gammalt och Carl själv hoppades att ölet skulle vara perfekt till vintern, så vi får väl se mitt lilla test nedan som en indikation på var den är just nu.

I samband med att jag provar ölet testar jag också hur det går att dricka en alkoholstark Barley Wine ur Spiegelaus nya Stoutglas, framtaget i samarbete med Left Hand Brewing och Rogue Ales. Glaset har vi fått från glasbutiken Sejdelshoppen som liksom för många av sina andra populära glas  tar 99 SEK per glas. När jag tidigare provade glaset till Carls Chiliporter så gillade jag formen på glaset men fann både lite för- och nackdelar med att använda det för starkare öl du inte gärna hettar upp för mycket genom att hålla i det. Vi får se hur det nu står sig med ett Barley Wine.

Bryggeri Spritköket Barley Wine 2014

Utseende: En dov röd kopparfärgad vätska med lite skum vid upphällning men när flaskan är upphälld så ligger ölet helt slät i glaset.
Doft: Doften påminner om härliga starka ales från England i gränslandet mellan Barley Wine och Old Ale. Tänker framförallt på Ridgeways “Santa”-serie med nötblandningar, päron och sötstickig toffee. Det är spritigt på det eleganta sättet brittiska Barley Wines kan vara vilket är uppfriskande i en tid då det annars är all in på beska och kladdighet. Aningar av melon, tobak och läder mot slutet.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Mjuk och kanske aningen för lätt i kroppen, framförallt då ölet är rätt kraftigt och alkoholstyrkan hade behövt livas upp med mer kolsyra. Billig choklad, läder och tobak nedsänkt i ett spritbad med en lite underlig efterton av bär.

Betyg? – Ok(+) Doftmässigt är det en högpoängare och hade ölet bara fått mer kolsyra så hade både utseende och doft nått högre nivåer. Har potential för att bli ett väldigt trevligt värmande julöl men smakerna måste rättas till och jag hoppas verkligen, verkligen att kroppen ska klibbas till och kolsyran ska ta fart. Eller att jag bara fick en flaska med låg kolsyra.

Glasomdöme: Barley Wine tenderar ofta att vara kraftiga öl som behöver sin tid för att öppna upp sig i glaset, liksom med Stouts vill du inte heller ha dem för varma. Men medan Stout och Porter kan värmas upp till rumstemperatur utan att bli direkt spritiga kan jag tycka att vissa Barley Wines gör sig bättre någon grad kallar. Då blir det här glaset för stort och även fast det kan passa sig med öl som exempelvis Great Divide Old Ruffian som påminner om en DIPA på anabola så blir lite starkare öl aningen för markerat spritiga. Vi får prova igen imorgon med en ny hembryggd Barley Wine.

Vår vän Carl som bland annat har skribit inlägget om hur du som hembryggare kan ge dig in på pseudolambics och andra surare ölstilar gör inte bara ljus syrlig ljus öl. Förutom Gose (ursprungligen en tysk ölstil med salt) med saltvatten från Göteborg så har han gjort öl på kött och så nu dagens öl, en mörk porter med chili. När Carl bryggde ölet i slutet av förra året så tog han upp just svårigheten i att brygga öl med chili, då chilikaraktären lätt kan ta över eller att man kan få fel drag från chilin. Vissa vill ha en karaktär som påminner om grön paprika, andra en fruktigare djup hetta och andra en rökigare ton. Totalt användes 7,5 g torkad Chipotle och 7,5 g torkad Ancho i sekundärjäsningen och om det inte var nog med chilin så hade den fått ligga och dra i bourbon, samt så fick ölet smaka på lite ekkuber. Efter en månad tyckte Carl att ölet fortfarande var för starkt och rådde mig därför att låta ölet stå ett tag, sagt och gjort, nu snart ett halvår efter bryggning var det dags att prova ölet, ett öl Carl också varnat mig för kunde ha lite för högt tryck i flaskan.

Ölet blir utmärkt som första öl att prova tillsammans med mitt nya stoutglas, vänligen donerat från glasshoppen Sejdelshoppen. Liksom det omdiskuterade IPA-glaset är det Spiegelau som ligger bakom designen och glaset har tagits fram tillsammans med Left Hand Brewing och Rogue Ales – båda med en serie riktigt bra mörka öl bakom sig. Trots glasets rätt snäva form rymmer det en 50 cl öl, eller 60 cl fyllt till bredden vilket gör att du lätt klarar en 50cl flaska och en fin skumkrona på det. Just Sejdelshoppen tar liksom många av sina andra populära glas 99 SEK per glas och även det här glaset vågar jag säga att jag personligen tycker är rätt fint. Många ogillar IPA-glasets lite lustiga form men jag tycker det ser lite charmigt ut, även om jag personligen älskar mitt Tekuglas.

Bryggeri Spritköket Chiliporter

Utseende: Tyvärr gushar ölet något enormt och en brun stråle målar om vägg och bord, men när ölet väl får stillas. Mörkt brun vätska med stort chokladfärgat skum som dör ned till tunna, spräckliga kvarlevor.
Doft: Ölet har en viss syra jag antar kan bero på att något gått lite fel, vilket också skulle förklara gushningen. Ju mer jag svingar glaset och låter vätskan cirkulera så dyker det upp fina dofter av mörk bitter choklad, brända träplankor och viss chili med efterföljande fruktighet.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra och en behaglig kropp. Medan du låter ölet smeka ut över tungan så kommer smaker av chokladkaka, ekkuber och stark espresso, men så hugger chilin till och du får en varm sensation som börjar vid tungans kanter och sprider sig inåt i munnen. Jag gillar chili och hetta så för mig är den just på gränsen för att vara balanserad och drickbar, men vissa kommer att finna den för stark. Tyvärr tar chilin över smakmässigt vilket gör att det inte bjuds på en vidare smaksensation eller djup, något chiliöl brukar kunna råka ut för.

Betyg? – Bra(-). Ett bra betyg sett till att halva ölet hamnade på väggen och att den är rätt potent i chilistyrkan. De som gillar chili och vill ha en brännande porter som ska bränna men inte bli odrickbar kommer att sätta ett litet plus istället för mitt minus. Jag tycker att den är lovande.

Glasomdöme: Det jag gillar mest med stoutglaset är formen nedtill. Det är behagligt att hålla i och påminner om en kupas känsla av att “greppa den undertill”. Du kommer ned bra med näsan och doften samlar sig väl upp mot öppningen vilket gör att du får ned både syre och näsan, utan att glaset smalnar av för mycket eller att du får för mycket skumkrona att vänta ut. Att du till skillnad från en kupa håller mot glaset och inte bara i glaspinnen gör att du själv kan värma upp din öl beroende på hur du väljer att hålla glaset, något som kan vara trevligt med mörkare öl som du kanske inte vill servera allt för kallt. Nu kan du ta ut dem lagom kalla/varma och sedan själv styra temperaturen mer. Överlag ett väldigt intressant glas som jag ska prova mot Teku- och provningsglaset vid ett senare tillfälle.

Det var väl något åt sedan M2 var i London och kom hem med ett stycke öl han inhandlat i de nordvästra delarna av staden, ett bryggeri som tydligen hette Beavertown och höll till på en köttkrog som dessutom hade kött sänt från gudarna. Då smakade ölen fortfarande lite hembryggt men var samtidigt så otroligt goda och kom i en tid då vi just började få in de “nya” brittiska bryggerierna på den svenska marknaden. Idag har vi sett hur Kernel, Magic Rock och Summer Wine sprider sig över landets bättre ölkrogar och näst på tur är just Beavertown. Dukes Brew & Que har fortfarande de bästa ribsen och köttbitarna jag har ätit någonsin och är ett stående besök när jag är i London, men bryggeriet har fått flytta på sig då efterfrågan blev så stor att man inte längre kunde hålla till hos Dukes. Från det att Logan Plant öppnade bryggeriet i december 2011 tog det bara 2 år innan det inte gick att ha det lilla 650 litersbryggverket mitt emot rökeriet på restaurangen utan man behövde expandera. Expansionen ledde inte bara till att fler kunde prova deras öl och att de nu ställer upp på Copenhagen Beer Celebration utan också att de kommer att dyka upp i Sverige, vilket vi är oerhört glada för. Redan i juni släpps Beavertown Bloddy ‘Ell (en 7.4% stark IPA med blodapelsin) i T5-modulen på Systembolaget, men orkar du inte vänta på det skall du bege dig till en Öl & Whiskymässa i Göteborg nästa vecka då bryggeriet har premiär hos Cask. Det senaste ölet jag har provat från dem heter Quelle Saison och är en 4.1% stark saison som har fått en riklig dos torrhumling. Med en så låg alkoholstyrka vill jag ha ett glas som bygger upp ölet varpå valet återigen föll på mitt Tekuglas.

Beavertown Quelle Saison

Utseende: Persikofärgad disig vätska med litet vitt skum som lämnar rester längsmed glaskanterna.
Doft: Tydlig arom av torr tropisk frukt, citrus (mild grape och pomelo) och örtig och lite ljus pepprighet. Doften går nästan mer åt en mild American Pale Ale som gått en kyss av en Saisons milda funktoner men när ölet värms blommar mer funk och viss estrig syra fram.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Kroppen är mild, men så är ölet på svaga 4.1% alkohol så det känns passande mer tunnt. Beskan är balanserad och tar inte över i brist på kropp, något som gör att smakerna av tropik och saisonkryddor får visst utrymme. I eftersmaken bestämmer sig beskan sig återigen för att gå på strapats och svingar in igen för ett kortare besök.

Betyg? – Bra+/Bättre-. Smaken är inte fenomenal men ölet levererar väldigt mycket för att vara så svagt och  även fast syran med mycket grapejuice kanske stinger till en gång för mycket så är det här den typen av öl man kan sitta och dricka en hel dag på våren och sommaren. Beskan är till störst del väldigt balanserad, men är läskande och balanserar fruktigheten bra. Funkigheten å sin sida är inte för mycket för att skrämma bort de som inte är invigda men samtidigt nog för att ge bra karaktär.

När vi häromveckan skrev om Kristianstads Bryggeri nämnde vi att Kristianstad firar 400 år i år varpå de jubilerar med roliga fester och annat kul under året. Dessutom gör bryggeriets 3 etablerade bryggerier sak i det hela och bjuder till med varsin speciellt framtagen jubileumsöl som släpps idag. Charlis Brygghus, Kristianstads Bryggeri och Klackabacken kommer att släppa lite olika öl men allt med detta syfte. Nu igår släpptes så Klackabackens Pale Ale – Kristianstad 400 år, en ljus Pale Ale på snälla 4.8% bryggd på lokal honung från Vinslöv och den nu mer förekommande Waiitihumlen. En flaska på 33cl kostar 24,90kr och kan beställas i de lokala Systembolagen i Kristianstad samt på interwebben.

När jag öppnade flaskan för att hälla upp glaset passade jag på att sniffa lite i flaskan och kände direkt att ölets arom inte var vidare explosiv. Då vi försöker få med lite om glaskunskap och om glaset faktiskt påverkar glaset så tänkte jag därför motivera val av glas. Skum har en inneslutande effekt på aromer och många vällagrade öl utan direkt skumkrona tenderar därför att ha en rätt flyktig arom, något man kan antingen kan åtgärda genom ett glas som hjälper till att bygga upp skummet eller genom ett “inneslutande” glas såsom Tekuglaset. Jag älskar mina Tekuglas och använder dem rätt ofta då jag även tycker om utseendet på dem, hade jag istället valt ett öppnare glas är risken att doften vittrar ut lättare – åtminstone är det min åsikt. Därav hälldes ölet upp i ett Tekuglas och nu ska vi fokusera på ölet och inte mer på glaset.

Klackabackan Pale Ale – Kristianstad 400 år

Utseende: Rätt mycket bottensats, men lugnt upphällt så får du en grumlig lätt persikofärgad vätska med ett litet vitt skum.
Doft: Till en början rätt anonym arom som växer med lime, gräs och fruktig sötma från honungen. Det är inte extremt utrycksfullt och här kommer glasets fångande effekt bra till pass. Honungen ger en sötma som påminner om doften av kakor och deg som man kan finna i många brittiska öl, något som ger mig lite anglofila vibbar.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Väldigt snäll till kroppen och nog hade jag tackat för lite mer kolsyra – det är hemskt lättdrucket, men smakerna lyfter väldigt långsamt. Trots så ockulta saker som modern humle och honung påminner den även i smaken om en modern och ljusare brittisk bitter med tydlig sötma från malt och honung. Snäll beska som märks av mer i slutet då en torr och pepprig beska lämnar spår bak i munnen vilket ger en längre efterbeska.

Betyg? – Bra (+). Det är en intressant öl som spänner mellan det moderna och det mer klassiska, det amerikanska och det brittiska. Kanske hade den gynnats av mer aromhumle så att fokuset hade blivit tydligare, men för att vara en 4.8% stark öl som är tänkt att gå hem hos många så tycker jag att den är just lagom. Den är helt klart värd att prova och på inga sätt särskilt orimligt dyr sett till vad du får, men prova den utan förväntningar och gärna till en fräsch vårsallad på balkongen.

För någon timme sedan skrev jag om Poppels Prototyp 3, en prototypöl till det som sedan blev den färdiga Projekt 002 Russian Imperial Stout. Deras RIS är tvåa i serien av “projektöl” – öl som är “lite mer” men som bryggs i en lite mindre skala och deras Projekt 001 DIPA togs emot väldigt väl. Skillnaden mot Prototyp 3 är att 002’an är lite, lite svagare (8.5% istället för 9%) och har 7 maltsorter jämfört med 9. Betoningen på valet av malt ligger på rostat korn, choklad- och svartmalt för att ge toner av choklad och lite aska. Tydligen är en bra rekommendation till ölet meditation om vi ska tro flaskan, lite uppslupet och kul kan tyckas.

En flaska på 33 cl kommer att kosta dig 29,90 svenska enkronor och ni kan beställa ölet från och med imorgon på den här länken till Systembolagets hemsida.

Poppels Projekt 002 Russian Imperial Stout

Utseende: Svartbrun vätska som pryds av ett ljusare ljusbrunt chokladfärgat skum.
Doft: Rivig humle med herbala toner som får sällskap av aska och bränd humle likt väldigt humlade Imperial Stouts eller extra mörka Black IPA’s. Choklad, viss fruktighet och saltlakrits. Påtagligt mer brända toner i denna med mindre fruktighet och len choklad. Rivigare helt enkelt.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Brända humlekottar, mörk choklad och djupt bränd malt gör 002’an kraftigare och mer mogen än Prototyp 3 som var snällare. Alkoholstingen är borta även här och den är väldigt lättdrucken och ren vilket är Poppels signum.

Betyg? – Bättre-. Det är riktigt gott och de brända humletonerna fungerar väl och ger ölet en fin variation och djup i smakerna av bränd malt, choklad och lakrits. Kanske att den tappat lite i komplexiteten mot Prototyp 3 som var lenare, fruktigare och kanske även lite sötare. Samtidig gillar jag kraften i den här. Intressant hur man har arbetat med maltprofilen som här är råare vilket passar stilen bättre även om det fortfarande är lite snällt á la Poppels. Nä, köp rekommenderas.

Skillnader mellan glasen:

Utseende: Till skillnad mot Prototyp 3 så är skummet lite ljusare och hålls ihop lite sämre i provningsglaset, otippat. Härliga skumkronor i Tekuglaset som knappt vinner detta 1-0
Doft: Rökigare och kraftigare näsa i provninsglaset medan Tekuglaset ger mer bränd humle och fruktig choklad. Svårt att finna en vinnare men kanske att provningsglaset passar ölet bättre 1-1
Smak: Här är provningsglaset rakt på sak och sättt vätskan trängs fram in i din mun ger extra skjuts åt smakerna som är rätt enkla och ännu inte alltför komplexa. Detta tycker jag faktiskt gynner provningsglaset medan Tekuglaset lättar upp smakerna, gör dem fräschare och lättsamma – på gott och ont. En öl likt den här kanske man vill ha tyngre och då fungerar provningsglaset bättre, knapp seger med 2-1

Slutsats: Här vinner provningsglaset lite otippat, inte för att det är bättre i sig utan vill du har mer luftiga toner och aningen mer komplexitet så välj Tekuglaset. Gillar du istället kraft och pondus i en såpass mörk öl så är provningsglaset dock bättre. Mycket beror på komplexiteten i ölet och tiden du vill ge det.

Nu på lördag släpps det inte bara en massa fantastisk öl i Systembolagets månadssläpp, utan det kommer också flera lokala ölsorter som går att beställa över webbeställning eller på bryggeriernas lokala Systembolag. Ett av dessa öl är Poppels Projekt 002 Russian Imperial Stout, en maffig RIS som de arbetat på en längre tid. Just att de succesivt har arbetat fram ölet genom flertalet prototyper har gett oss ölfantaster en möjlighet att följa resan från första prototypen till färdig produkt. Prototyp 2 eller snarare Imperial Stout No.2 gick och vann pris på Göteborgs Porterfestival och No.1 gick även den att prova något tidigare. Nu när det fädiga ölet släpps tänker vi därför prova den inte annars presenterade Prototyp 3. Poppels butteljerade ett par specialflaskor och prydde dem med mig och M2’s nunor som en liten julpresent till oss. Denna prototyp som tackar oss för ett gott år med lackningar, galna upptåg och djuplodande journalistik är på 9% och har 2 sorters humle samt 9 sorters malt.

Tanken är att ni ska få recensionen av Projekt 002 RIS lite senare idag och kan då se hur de skiljer sig åt och hur det nu snart släppta ölet en gång började sin resa och hur det har utvecklats. Precis som jag gjorde med Traquair 2010 så tänkte jag prova ölen i två olika glas för att se om glasskillnaderna påverkar upplevelsen. Glasen kommer som jag skrev då från Sejdelshoppen och är det lite större Tekuglaset (99kr/styck) och det lite mindre Viticole provsmakingsglas (55kr/styck).

Poppels Prototyp 3

Utseende: Svartbrun mörk vätska med ljusare chokladfärgat skum med minimala till små bubblor.
Doft: Näsan ger dig nötchoklad, choklad och en lätt örtig touch från humlen samt en nysning aska. Mycket mildare och framförallt inte så markerat stark som många RIS’ar kan vara. Vissa lätt komplexa likörtoner och mörk bärighet med blåbär och drottningsylt med riven chokladkaka on top.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smak av blåbärschoklad, mörk knäck och en härlig fruktig finish. Otroligt len och väldigt snäll vilket gör den extremt lättdrucken. Kanske till och med är för snäll för att vara helt stiltypisk.

Betyg? – Bättre(+). Gott som attan och jag gillar att den är lite snäll, därav plusset. Smakar underbart med en bit mörk choklad och likaså en kula vaniljglass. Ska bli intressant att se om Projekt 002 är lika snäll och mjuk den med.

Skillnader mellan glasen:

Utseende: Tekuglaset samlar skummet något sämre vilket inte är så konstigt då ytan är större, personligen föredrar jag ett mindre glas för mina mörka öl då det ser mysigare och framförallt kraftigare ut. Provningsglaset tar denna 1-0
Doft: Åter är Tekuglaset en mästare på att ge dig dofter och här blomstrar ett spektra av olika mörka bär, nyanser av choklad och mörkt kaffe som i provingsglaset trycks ihop och blir till “mörk öl”. Klar vinst för Tekuglaset 1-1
Smak: Smakerna är direkta i provningsglaset, men mycket centrar kring mörk choklad och bär medan det i Tekuglaset blir än lättare och får mer bär och ljus choklad. Ölet luftas mer och får en fräschare framhållning. Även här klar vinst för Tekuglaset som vinner med 2-1

Slutsats: Japp, Tekuglaset levererar och även fast det blev oavgjort sist så får man nog säga att jag har hittat glaset “för mig”.