Äntligen börjar det närma sig jultider och till skillnad från höstens rusk och misär är julen en tid då det faktiskt börjar ljusna i mörkjret. God mat lagas och god öl får förtäras. Såklart är julölen en starkt bidragande faktor till julmyset. I år släpper S:t Eriks en hel rad olika julöl och vi har väl tänkt att prova igenom de flesta av dem. Det blir en Julale (5,4%, 19,80 kr), Winter Session IPA (4,1%, 17,90 kr), Orange Imperial Porter (9%, 32,90 kr) och så dagens provade öl, den senaste ölen i samarbetet med Mathias Dahlgren – Winter DIPA. En 8% jul-DIPA för 29,90 kr per 33 cl känns kanske på förhand inte särskilt mycket Mathias Dahlgren eller Jessica Heidrich. Ölet är sprunget från Mathias tycke för humle berättar Jessica och därifrån klickade dem på andra plan varpå ännu en öl var i göringen. Tanken bakom ölet är att ha en sötare fruktighet än den annars så populära beska DIPAn.

Personligen tycker jag att söta DIPAs är en farlig ölstil då det lätt blir att man tappar balans och smak till förmån för en tråkig maltprofil. Jessica och Mathias hoppas dock att Galaxy-, Citra- och Cascadehumle ska ge tillräckligt mycket fruktighet för att ölet ska sticka ut.

Julölen släpps nästa måndag, 3/11!

S:t Eriks/Mathias Dahlgren Winter DIPA

Utseende: Rätt brunskimmrande, mörkt kopparfärgad vätska med smutsbeigefärgat krämigt skum. Fint utseende.
Doft: Rätt tung, mörk sötma men med kraftig humlekåda. Aromerna kretsar mer kring det juligt mörka – torkad frukt, röda bär och sirapskarameller. Den kraftiga humlen ger mig intryck av typ Galaxyhumle (vilket ölet senare visade sig innehålla) med viss melon, lime och liknande gröna frukter.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med bra kolsyra. Betydligt tjockare och fylligare än andra öl från både deras samarbetsserie, men också för att vara S:t Eriks. Direkta smaker av torkade julfrukter med viss närvaro från alkoholstyrkan. Humlekåda möter mörk sirap och en släng torkade apelsinskal. Bra balans och väldigt trevlig att dricka, men ni är förvarnade – förvänta er ingen torr, besk och humlekryddig DIPA. Här har du istället en mysigt söt DIPA som den skall vara.

Betyg? – Bättre. Det här smakar vuxna, kraftiga julgodisar och har allt av det fylligt juliga. En nästintill krämig öl jag gärna har till julens alla tillfällen! Man har lyckats få rätt smakregister sett till vad det är man önskar ha och sötman känns “ren” och inte full av olika sockertyper likt många belgiska eller andra starkare ales. Rekommenderas!

Ni kanske minns de gamla tokiga Sigtunaflaskorna från ett gäng år tillbaka? De såg ut som något man gjort hemma i källaren och namnet var lite därefter. Sedan dess har man moderniserats rätt ordentligt och produktionskapaciteten har även den gått samma utveckling till mötes. Nu håller man åter på att öka sin kapacitet, närmare bestämt skall den fyrdubblas genom att bryggeriet ute i Arlandastad skall expanderas till omkringliggande byggnader. Idag delar man bryggeri med S:t Eriks Bryggeri och anläggningen man har klarar 3.000 liter per bryggning. Med en ny tappningslina och nya lagringstankar kommer man att inom tre år kunna brygga närmare 5 miljoner liter öl om året, med svenska mått väldigt mycket men glöm inte att även många “pyttesmå” amerikanska mikrobryggerierna ligger kring 1-10 miljoner liter om året. Bakom expansionen står huvudägaren Galatea.

” Syftet med designen är att stödja en framtida internationell satsning samt att ge bryggteamet utrymme på flaskorna för att kunna göra sina öl mer personliga.

– Efter nästan tio år på marknaden var har vi valt att uppdatera utseendet för Sigtuna Brygghus, säger Marcus Friari som är Brand Manager för svenska varumärken på Galatea. Den nya designen är skapad för att fungera både på hemmaplan och på våra exportmarknader. Det viktigaste är dock att designen visar att Sigtuna Brygghus är ett lokalt svenskt mikrobryggeri som drivs av ett entusiastiskt bryggteam.”

Först ut med den nya designen är Sigtuna East River Lager, flaskor som kommer i butik till mitten av månaden men som ni ser på bilden så kommer även East Coast Pale Ale och Organic Ale att prydas med de nya etiketterna. Frågan blir då – vad tycker ni, fult eller snyggt? Personligen föredrar jag nog de tidigare flaskorna.

I samband med Stockholm Beer and Whisky Festival dök en lättsam, glad och humletokig bryggare upp från Nya Zeeland. Luke Nicholas hette han och brygger öl på Epic Brewing Company och anledningen till att han satt sin fot i Stockholm var förutom att besöka deras största exportmarknad att brygga öl med sin gamle vän och bryggarkollega Jessica Heidrich på S:t Eriks Bryggeri. Innan jag träffade Luke för första gången visste jag bara att han legat bakom Sverigebekanta öl som Armageddon IPA och Mayhem IPA. Hur och vad han skulle brygga med Jessica var för mig lika svårtippat som att det skulle visa sig att han var en humleofil i samma anda som vi på MankerBeer (han gillade även bra bourbon, men det är en annan historia). Liksom Jessica brygger han öl på ett bryggeri han själv inte äger utan i hans fall är det Steam Brewing Company i Auckland som står för utrustningen.

Sedan mars 2013 har det sålts 600.000 flaskor Epic i Sverige (varpå det är Nya Zeelands största bryggeri i Sverige) och när Luke pratade om framtiden, både för egen del men också för hans öl i Sverige så var det i positiva ordalag. Den internationella ölscenen blomstrar och det verkar nu som om både gränser och avstånd börjar minska varpå det blir lättare för bryggerier att exportera sina öl vilket i sin tur ökar deras möjlighet att växa. En nackdel är att mer limiterade öl, i Lukes fall hans rejäla monster Hop Zombie blir svårare att brygga i takt med att efterfrågan ökar. Mängden humle i den ölen är redan på gränsen till vad han kan få tag på och om man inte vill nalla på receptet får man antingen vara mer återhållsam med ölet eller finna mer humlereserver, något Luke faktiskt gjorde varpå vi kommer att få se den senaste batchen av ölet i landet.

Nu skulle det dock bryggas ute i Märsta. Jag hade fått frågan om jag ville dokumentera bryggningen av Devastation, ett namn som trots att det verkar fortsätta på Lukes namn som Armageddon, Mayhem och Hop Zombie faktiskt lika gärna kunde varit Pool Dancer eller liknande, något lustfyllda namn. När vi pratar om de idéer på namn och etiketter de hade kunnat tänka sig vart det nog till slut en konsensus om att Devastation passade bäst med hänsyn till vad som skulle tillåtas. Vid morgonkaffet förklarade Jessica och Luke att det skulle bli en 9% stark dubbel IPA med lika mycket av bådas touch. Jessica hade valt en jäststam som skulle göra ölet rent och typiskt S:t Eriks och Luke hade sagt humle. Humletyperna hade de debatterat fram och tillbaka då Luke visade sig ogilla Nya Zeeländsk humle, lite oklart då ordet han nämnde flest gånger under bryggningen var just “hops”. Slutligen valde man Centennial, Citra, Nelson Sauvin och Motueka som de humlesorter som är mest framträdande. Det faktum att det planerade antalet fat som skulle släppas av ölet vart en bråkdel (vågar knappt säga hur många fat som “försvann”) av de som nu når krogarna i landet vittnar om hur mycket humle som man till slut använde. Humlegalna Luke hade exempelvis aldrig haft såhär mycket humle i en öl. Istället för att smälla på helt med beska och ett hopkok av humletypernas olika karaktär á la många amerikanska IPA och DIPA’s hoppades man finna humletyper som alla skulle få en egen roll i ölet. Jag har sagt det förr och säger det gärna igen, jag tycker Jessica får oförtjänt mycket kritik för sina mer humlade öl. Det finns för få rena öl där humlesorterna har valts med omsorg och som ger en öl man faktiskt kan dricka ett par av. Jag älskar överhumliga öl också, de våldför sig på min tunga och min mun med beska och smaker men de är knappast balanserade eller eleganta och verkligen för de med en “aquired taste”.

Själva bryggningen gick tämligen smärtfritt, Jessica lubbade runt och visade att det där med att hon inte alls själv brygger öl bara är en myt medan Luke tryckte på knappar och slängde i mer humle. Själv tvättade jag tankar, så tycker ni att ölet är gott och utan infektioner så är det minsann mig ni ska tacka. Sigtuna Brygghus som stod som brygglokal har fått bygga ut de senaste åren och när vi nu kikade runt i lokalerna var det svårt att inte bli imponerad över hur mycket öl man kan pumpa ut från ett ändå rätt så litet bryggeri. Planerna på vidare expansioner finns och med dem kanske även möjligheten för vidare samarbeten och one-off-projekt likt detta, något vare sig Jessica eller för den delen Luke verkade ha något emot. Innan vi återvände till Stockholm provade vi ölet som redan då utlovade stora humlefanfarer, dock skulle det till rejält med torrhumling, för som Luke fortsatte upprepa för oss och sig själv: ….need…more…hops.

Ölet släpps i T7-modulen nu på fredag och kostar då 32,90 kronor för en flaska på 33 cl, ni finner ölen i dessa butiker eller genom Systembolagets webbeställning.

S:t Eriks/Epic Devastation

Utseende: Något mörkare gyllene kopparfärgad vätska med ett kompakt poröst skum med lite gräddigare topp.
Doft: Humle, humle, humle. Start med lite söt karamell och rena aromer av humlekotte och grape vilket sedan får sällskap av fler gröna humlekottar, citrus och inslag av tung saftig melon och druva.Viss pepprig krydda och trots viss fruktighet hade jag kanske trott på snäppet tydligare tropik.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med bra kolsyra. Fyller ut munnen och sätter genast igång en ruljans av humlearmeer på tungan. Till en början är det inte överdrivet beskt men när du försöker formulera smakerna för dig själv känner du hur tungan sakta domnar bort av beskan. Det är väldigt grönt, väldigt rent och liksom både Jessicas DIPA och Lukes Armageddon och Hop Zombie är humlen där och ger en helhet mer än “fruktighet” eller “grapeskog”.  Dov melon, lime och en söt maltbas ger en trevlig och välbalanserad humlesoppa.

Betyg? – Bra+. Jag hade hoppats på mer fruktighet eller en mer nyanserad humlearom och smak – samtidigt smakar det exakt så som en DIPA med de här humlesorterna ska göra, något jag tror man bör ha med sig när man dricker den. Det jag gillar med den är att den är riktigt ren och har lika mycket Jessica som Luke i smaken. Nu är den knappt en 2 veckor gammal och jag tror att den kan växa av att få stå några dagar till och även att den får luftas lite i glaset för att smak och doft ska få blomstra ut.

Helgdagar, högtider och allehanda påhittade spektakel såsom Halloween, Alla hjärtans dag och liknande sitter något enormt rotat i den svenska själen. Öl, mat, musik och andra traditioner bundna till dessa imaginära måsten är ristade i tid, blod och sten och när ett bryggeri tycker att de bör ändra lite i en julöl så var (nu har det lättast upp betydligt) det vanligt att de möttes av kritik. Vi minns alla hur kommentarer har lagts om hur man inte ska ha en dubbel IPA på påsken eller julen eller hur en julöl ska ha en viss karaktär. Detsamma gäller för Oktoberfestölen. Oktoberfest en tradition född i tyskt stål och som vi svenskar inte direkt har någon koppling till annat än att vi gillar att äta och dricka. Samtidigt är det rätt konservativt vad som är en Oktoberfestöl, de ska hålla sig till stilen Oktoberfest/Märzen vilket från början av en mörkt brun öl med bra kropp och med bitterhet. Ölet källarlagrades över sommaren och serverades sen på Oktoberfesten. För att ölet skulle hålla sig kunde man öka humlingen eller alkoholstyrkan. Stilen är idag med karaktäristisk som en mellankraftig öl med tydlig maltighet, ren och torr.

Lägger ni in lite olika Oktoberfestöl så ser ni att vissa går mer åt det humliga, rena och andra åt maltiga och mörka. Båda kan vara rätt, båda kan vara fel. När så S:t Eriks för andra gången gör en Oktoberfestöl så är det tillsammans med Mathias Dahlgren i deras gemensamma projekt med rena öl som passar fint till mat. Deras Oktoberfest kostar 16,90 och finns på de flesta Systembolagen som har tagit in Oktoberfestölen.  Mathias Dahlgren rekommenderar ölet till en spenatomelett fylld med stekt lök och stuvad skogssvamp eller till en pepparbräserad fläskkarré med rotfrukter, kål, lökar och potatis som kryddats med rosmarin och honung.

S:t Eriks & Mathias Dahlgren Oktoberfest

Utseende: Disig grågul vätska med vitt skum som lägger sig som ett väldigt litet lock.
Doft: Syrlig fruktjuice likt en fruktig men kanske lite urvattnad pale ale. Bra touch av citrus.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Frisk fruktighet med typiska, om man kan säga så, drag av S:t Eriks. Friskt, citrus, aningen syrlig “fizzig” grape och ett rent avslut med melon, lite banan och halm. Känns lite mer om en humlad och oerhört ren pilsner. Viss beska som drar retsamt på tungspetsen för att sedan försvinna ut i fruktigheten.

Betyg? – Bra+. Beroende på vad du väntar dig så kommer du tycka olika om det här ölet. Jag tycker att det följer helt i den linje S:t Eriks men även samarbetet med Mathias Dahlgren har gått – trevliga, väldigt rena öl där smakerna får stå fria utan krusiduller. Ölnörden kommer tycka att den är tråkig, middagsgästen eller vännen som bara gillar en god öl, gärna till maten kommer att uppskatta den.

Förra veckan satt jag i den domarpanel som skulle utse “Årets Öl“. Folk har en tendens att ifrågasätta namn som detta och vilka som deltar, varför och hur det hela går till – tur då att jag ska förklara det.

Tävlingen avgörs mellan bryggarna på S:t Eriks Bryggeri och Sigtuna Brygghus och annordnas av Galatea AB. Tävlingen har två syften; dels att utse Galateas officiella öl under Ölets Dag, 17 juli då medlemmarna i Sveriges Bryggerier har öppet hus och inbjuder för olika events. Dels finansierar intäkterna på runt 35.000 kronor det stipendium Galatea numera årligen delar ut i oktober för Årets Ölperson, där fjolårets vinnare blev mässgeneralen för Stockholm Beer and Whisky Festival Marianne Wallberg.

Alla bidragen blindprovas, utan vetskap om annat än vad det är för ölstil och alkoholstyrka. I år bestod domarpanelen av undertecknad, 2 representanter från Galatea samt ölskribenterna och bloggarna Darren (BeerSweden), Fredrik (Ölhunden.se) och Roger (Alf Tycker om Ale). De fyra ölen, en mörk lager, en humlig strong ale, en weizenbock och en IPA höll alla en hög nivå och för min del var det svårt att utse vilken som var bäst. Fler faktorer spelade in på mitt val – hur bra var ölet, hur var dess drinkabilitet och hur skulle det smaka vid olika tillfällen. Då både IPA’n och strong ale’en höll en rätt hög alkoholstyrka så kanske de hade lite mer att kämpa mot, samtidigt som båda trots alkoholstyrkan inte var svårdruckna. IPA’n som visade sig tillhöra Jessica Heidrich (S:t Eriks) hade bra pondus och bryggt i stort bryggverk (det var mindre provbrygder vi provade) skulle den nog göra få besvikna, så Jessica – brygg ölet. Likaså hade strong ale’en en fruktighet som kröp fram mer och mer med smak av ljusa bär och antydan till tropik, även detta ölet hade fungerat väldigt bra i normalstor skala. Weizenbocken, bryggd av fjolårets vinnare Emil Lindén höll liksom fjolårets bidrag en nivå som mången tysk veteölsfantast skulle känna sig hemma med, tyvärr var den lite enkel mot de andra bidragen varpå mina toppplaceringar kom bland de andra.

Vinnarbidraget, Sigtunas Kalle Fornarves 4,7%’iga Black Lager var min andraplacering efter en tid filurande då jag inte visste om den skulle ligga etta eller tvåa. Ölet, en modern tolkning av en tjeckisk mörk lager har bryggts med pilsnermalt, rostat omältat korn och lite mörk karamellmalt. Ölet är snäppet torrare och har humlats med tysk bitterhumle, nya zeeländsk Pacific Gem och amerikansk Palisade.

En värdig vinnare som tagit fram en lättillgänglig öl som gör sig bra vid olika tillfällen, har en riktigt bra helhet utan att behöva ta i genom en överdriven humle, alkoholstyrka eller annat utan som förlitar sig på balans och renhet. Bara att gratulera!

Kommer ni ihåg min förra krönika? Den handlade om en dag i december då mitt tycke för riktigt bra öl skulle konsumeras.

Jag hade sen tidigare varit gladare för de lite mörkare ölen och när danskarna släppte sina julöl var jag alltid över och handlade lite. Detta är som ni kanske förstår i unga år då jag fortfarande inte nått den respektabla åldern av 30 än. Sedan dess har det bara gått utför och min besatthet av julöl har nu lett till att jag och Ölrådet.se troligen kommer att slå ett rätt osunt rekord i år vad gäller julöl. Så låt detta bli en försmak av vad julölet bringar med sig.

Men den där dagen i december fick mig att upptäcka att det fanns en nivå till av julöl. Vi började hänga på Bishops Arms i Malmö. På den tiden fanns det bara ett, det som vi numera kallar Savoy och troligen är det mest gemytliga BA i Sverige (min mening). Det började som en afterwork och slutade i att vi ofta var där två gånger per vecka.

Den ölen som verkligen fick oss på bättre humör var återigen ett julöl. En öl för 90 kr, som var på 9% ABV. Perfekt efter jobbet tyckte vi. Man behövde ju bara betala 90 kr och fick ett öl som var mycket starkare än den vanliga lagern för 60 kr utan att minsta lilla smaka alkohol. Det var ju dessutom så mycket godare än vad alla andra ölen var. Det var en liten kär flaska som finns på nästan varje systembolags ölhyllor. Det var så klart en helt vanligt blå Chimay.
Nu kanske ni reagerar och tänker. Ha din sopa, den blåa Chimayen är ju en öl man brygger över hela säsongen. Det må vara sant men sanningen är den att munkarna i Notre Dame de Scourmont bryggde detta som ett julöl från första början. Men då den blev så populär valde man att utöka och göra det till en av sina ordinarie öl. TACK julen!

Men så kan man fråga sig vad är det som gör att det är ett julöl? Det är en fråga man kan ställa sig i all oändlighet. Det finns nämligen inte någon riktig definition på det. Precis som att det finns inga rätt eller fel i smakerna DU känner. Det är individuellt och så är även alla julöl. Det hela kulminerar i vad bryggare sätter på etiketten. Säger dom att det är julöl så är det ett julöl för dem, punkt. Det är därför jag har bestämt mig för att ge dem alla en chans och även se om de är så juliga utifrån ett par aspekter.
Är de värmande i vinterkylan? Passar de till maten? Passar de efter maten när man bara ska sitta och umgås med familj och vänner. Eller för den som firar julen själv, att unna sig en liten lyxig njutning.

Allt sedan jag började ställa mig själv dessa frågor och hittat njutning i julölen har jag nördat ner mig fullständigt. Jag bedriver själv en ölblogg. Inte den mest lästa eller mest intressanta (för alla), det är jag väl medveten om. Det är en blogg där det mest skrivs om roliga upplevelser, väldigt gamla öl eller om öl som man inte ser så ofta i Sverige. Men när novembermörkret lägger sig och all grönska dör då blomstrar det i gamla goa Skåne. Mitt hem fylls med ljus och värme (tacka min sambo för det) men framförallt med julöl. Men under julen går min trygga läsarskara och inte bara fördubblas, den fullkomligen exploderar. Anledningen? Jo jag provar precis alla julölen som kommer till Systembolaget! Förutom dem är det några resor till Danmark och lite webshoppande, så det blir en del.

I år är målet 200 olika öl och recensioner, men målet är satt högt och kravet jag satt på mig själv är 150 stycken. En djupdykning som får de flesta att flämta till ordentligt. Det är rekord av något slag, men jag har inte riktigt känt mig manad att undersöka saken. Men ett svenskt rekord i ölrecensioner på en blogg lär jag nå. Men jag dricker inte bara öl, jag försöker varje år att forska lite i det. Det finns så många teorier och så mycket kul information att lära sig om de här mytiska ölen. Visste ni att det bara var kvinnorna som bryggde julölen förr, visste ni att det var lag på att alla skulle dricka minst två glas var och visste ni att alla gårdar i Sverige var tvungna att ha ett julöl. Tanken är att om några år kunna presentera en riktig, riktigt forskning på julölet.

Jag ska inte bli långdragen, men i kort så härstammar det redan till innan vi blev kristna i Sverige och vikingarna hade sina midvinterblot och egentligen är rena offerfester till asagudarna, det blev med Kristendomens infall inte borttaget utan istället fräst i Jesusnamn. Traditioner som är svåra att rucka på och om de är så fast förankrade är de här för att stanna.
Det vi kan säga om den svenska julölen är att en hybid mellan St Eriks som är brygd av en kvinna, Jessica Heidrich, och Sigtunas Midvinterblot är den ultimata julölen. Nu börjar tankelampan åter lysa…

Så det jag egentligen ville säga till er är att låt julen komma med lycka! Låt den komma med julöl, men tänk på att inte dricka för mycket på julafton, det kommer ju ett nyår också!