Förra veckan öppnade så äntligen danska Mikkeller och amerikanska Three Floyds sitt gemensamma bryggeri och brewpub Warpigs i Köttbyen i Köpenhamn. Redan innan öppningen hade man från vissa håll fått negativ kritik för sitt krigsglorifierande och stundtals lite pseudo-satanistiska framtoning. Själva namnet Warpigs upprörde kanske inte lika mycket, det är ju trots allt namnet på en bra låt från Black Sabbath. Däremot var hela medlemssystemet med olika militärgrader och en lite militärisk touch något många menade inte hade med öl att göra.

Det som är intressant är att se Warpigs som något större. Ser vi Warpigs som en låt kommer vi se det lite ockulta, rockiga vilket är vad Three Floyds är känt för. Ser vi däremot Warpigs som något krigiskt är det kanske på plats att ta en liten historielektion.

För vad är en krigsgris? Varför fanns dem? Krigsgrisar är ett av de mest uråldriga krigsredskapen som har funnits. Redan förre år 0 fanns skrifter om att man använda vilda djur i krigsföring, oftast med rätt dåliga resultat. Sen kom en utveckling då Alexander den Store började använda grisar.

Den romerska författaren och filosofen Gaius Plinius Secundus, även känd som Pliny the Elder (…) berättade hur elefanter vart vettskrämda av det minsta tjutet från en gris. En annan romare, Claudius Aelianus utvecklade resonemanget och berättar om hur romarna använde skrikande grisar i kampen mot grekerna och indiernas mäktiga krigselefanter.

Läs det igen. Krigsgrisarna var ett vapen i kampen mot de mäktiga elefanterna.

Vilka är då elefanterna idag? Vilka har elefanter som sitt kännetecken? Många massölsproducerande jättar, däribland Carlsberg har frekvent använt elefanten som en symbol. Så ser vi Carlsberg som den stora armen med mäktiga elefanter som ingen vågar utmana eller slåss mot så är plötsligt krigsgrisen det mäktiga vapnet i kampen mot dem.

Nu kanske detta bara är en galen teori. Three Floyds är ju kända för sin rockiga stil och hur de gärna använder hårdrocksrelaterade referenser i ölnamn och labels. Samtidigt är de rätt smarta och Mikkeller lär ju inte ha undgått referensen till vad grisarna historiskt sett varit använda för.

Kanske är det dags att se det krigiska som något som är i “kriget” mot massölsjättarna och deras elefanter och inte ett krigsromantiserande bara för sakens skull.

I mellandagarna passade jag och Kristopher på att besöka Köpenhamn för att äntligen få tjuvkika på bygget med Warpigs. Warpigs är Köpenhamns nästa stora institution för craft beer, för det här kommer bli något unikt sett till vad vi kan finna i övriga Europa. Bakom Warpigs står Mikkeller och Three Floyds som har gått in med var sin lika stor del och som båda varit noga med att pusha på hur Warpigs vare sig är Mikkeller eller Three Floyds, utan något eget. Något unikt. Planen är att öppna någon gång under mars-april för att i maj när Copenhagen Beer Celebration drar igång kunna ha ett gäng sköna events på plats.

När vi anländer till Köttbyen, bara en kort promenad från Mikkeller Bar på Viktoriagade så står Kyle Wolak och förbereder morgondagens bryggning. Då är självaste Nick Floyd i stan för att kika in hur det går med hans investering. Kyle tillhörde tidigare Three Floyds bryggarstab i Munster, Indiana men när arbetet med Warpigs drog igång så var han inte sen att visa sitt intresse. Vilket inte riktigt behövdes då han redan stod högst på bryggeriets lista på bryggare man ville skulle leda arbetet i Köpenhamn. Kyle tackade ja direkt och kort därpå gick flytten till Köpenhamn, där han nu börjar göra sig hemmastadd.

Kyle leder oss runt i den två våningar stora lokalen som är typiskt Köpenhamnskt ljus och ren. Vitt kakel med industriell charm och med gamla balkar i taken och köttkrokar kvar på hängarna så har man fått en känsla av amerikansk grillfest, hård industribyggnad men med en fräsch finish. Braukonsystemet är inte jättestort men det är motsvarande vad Kyle har jobbat med i USA och tack vare en otroligt imponerande anordning så kan man in i minsta detalj bearbeta vattnet så att de har exakt samma värden som vattnet i Munster. Just vattnet är det många anser gör Three Floyds öl så goda, ja och en släng bra receptmakare och grymma bryggare. Idag har man 8 stycken 10-hektoliterstankar vilket möjliggör en kapacitet på ungefär 200-250.000 liter under 2015. I framtiden kommer man dock att kunna dra in ett par 10-hektoliterstankar till och eventuellt kan man dra upp lite utomhustankar om man vill öka kapaciteten ytterligare.

På nedervåningen kommer det förutom ett fatlagringsrum där man redan nu kan finna lite tokigheter, bland annat så står ett litet fat med öl bryggt med Brekeriet att finna. Det finns också två mindre rum som man inte vet exakt vad de kommer att bli, men troligen vigs de åt Warpigs högre rankade medlemmar. De som vill kommer snart att kunna signe’a upp sig för olika ranker där en högre rang ger fler fördelar, såsom billigare mat, öl och olika specialevents.

Något som visar hur seriöst projektet är att White Labs från Kalifornien kommer att husera i lokalen. White Labs är ett av de största och mest respekterade jästlabben och i Köpenhamn ska man nu forska vidare med olika jäststammar och projekt. Kyle hade svårt att tona ned entusiasmen över att kunna få tag på det senaste inom jästforskning. Lika häftigt är att man har de största rökarna utanför USA. En “mindre” smoker står i själva matsalen medan man i ett av de bakre rummen har ett enormt monster som ser ut att kunna sluka en mellanstor Dinosaurie.

Just maten kommer att vara viktig och den blivande kökschefen är fortfarande på en längre resa runtom USA för att få inspiration från de absolut bästa köttställena. Det kommer att bli enkelt och bra, du hämtar en bricka, väljer käk, betalar, hämtar öl, sätter dig på bänkarna som leder mellan köket och bryggverket och njuter. Runt 200 pers hoppas man kunna ha matplats för och under årets varmare månader har man tillstånd till en uteservering, så räkna med skönt sommarhäng! På fatkranarna kommer man erbjuda runt 6 egna öl och en 14-15 andra fatöl.

Redan nu har man tre olika prototypöl som jäser, två Pale Ales och en Milk Stout. Vi får prova en Pale Ale som påminner mycket om Three Floyds Alpha King men också en ren känsla av Mikkeller. Vad gäller ölen kommer de att vara skrivna tillsammans av Three Floyds och Mikkeller och tanken är att göra något nytt. Så räkna in med en Dreadnaught eller American Dream från Warpigs, men kanske en Dread Dream? Just skillnaden mellan de bägge bryggerierna och Warpigs är något som diskuterats flitigt av USAs ölnördar. Kyle berättar hur många var besvikna på att Europa nu får mer Three Floydsöl än vad man gör i närliggande delstater, något som inte stämmer då ölen som kommer att bryggas inte är Three Floyds utan Warpigs. Däremot kan jag tro att många Europeer som inte haft turen att få prova på Three Floyds öl nu kan få en ide över varför många håller dem som ett av världens bästa bryggerier. På något sätt blir världen genast mycket mindre och avståndet till Indiana är inte riktigt lika stort längre.

Med plastmugg i handen börjar det bli dags för lunch och lite häng på Mikkeller Bar men vi vet att vi kommer ses snart igen, för Warpigs kommer bli mege fedt!

En oerhört trevlig sak med Londons annars rätt speciella uteliv är  deras after work-häng. Olikt i Sverige där folk samsas på uteserveringar under sommarens få varma eftermiddagar, eller inne vid bord inne i barerna. I London har de inte samma tänk om uteserveringar, inte heller om lagar som reglerar det där med att dricka utanför pubarna. Eller snarare, lagarna finns med all sannolikhet, det är bara svårt att tro det när man ser alla gladdruckna britter stående i klungor på gatorna utanför pubarna.

Sydväst om SoHo, mittemellan Picadilly Circus och Tottenham Court Road ligger en klase pubar som utifrån verkar rätt lika varandra. De ser ut att ha samma klientel, de börjar alla med ett “The” följt av något brittiskt enkelt som ship, george, bar, timmy eller Old Coffee House. Just The Old Coffee House sticker utifrån inte ut på något sätt alls, det är samma personer vid entren, lika mycket folk av olika etnicitet, ålder, kön och preferenser på vad en god öl är som på alla andra ställen. Skillnaden är att det inte är som alla andra ställen. 2008 öppnade Jamie och Lizzie Brodie sitt egna lilla bryggeri i östra London och efter över hundra öl som spänner mellan häftiga collaborations med Three Floyds och Mikkeller och traditionella engelska ales får man nog säga att de vet vad de gör. De har tre barer som är deras huvudsakliga kunder vad gäller fatöl – och detta är ett av dem.

Direkt när jag stegat in genom dörren blickar jag mot tappkranarna med lika mycket förväntan som rädsla över att bli besviken – det blir jag inte. På fat har de fem stycken öl, med lika många på cask. I kegväg finns ikväll att dricka Mojito Pale (en fruktölsinspirerad pale ale med citron och andra galenskaper – lite för mycket Aya Napa för min del), Cranberry IPA (en IPA med tranbär vilket ger en ännu torrare och stramare munkänsla, ruskigt god), London Sour Pineapple (berliner weisse-serien som bryggerier likt BrewDog, Kernel, Brodies m.fl spårat ut på – här med en lätt smak av ananas), Big Mofo Stout (en collaboration med Mikkeller vilket resulterat i en nästan 11% stark imperial stout som osar av lakrits och mörk fruktighet) samt collaborationen med Three Floyds – Floyds ESB.

På cask är fokus mer på deras “vanliga” serie öl, trots att många av dem är lika välbryggda och smakrika som de jag nyss listade. Singel hop-humlade golden alen’en Citra är fullsmockad med smak trots att ölet bara ligger på blyga 3.1% i alkoholstyrka, lika lättdrucken, fräsch och sagolikt god är Shoreditch Sunshine – humlad enbart med Galaxyhumle från Australien. 3.8% alkoholstyrka gör den också lite busigare än Citra. London Fields Pale Ale å sin sida har enbart fått smaka på den lite ovanliga engelskodlade Pioneerhumlen, men även här är det bara att kapitulera och ta in ännu en pint. Det här är världsklass med låg procent alkoholstyrka men fullmatad med smaker och dofter.

Den till synes hemtrevliga restaurangdelen märkar jag inte av då jag fastnar på entreplanet, men för de som vill äta så finns det vissa möjligheter, likaså för de som bara vill släntra in och se på tv eller hänga vid något av det rätt stora antalet bord som finns runtom i baren.

Ölen kostar lika mycket som de Fosters och Kronenbourg 1664 som de som dyker upp vid min sida vid bardisken beställer under de timmarna jag är där. Tydligen är den exotiska Fosters att föredra framför helt närproducerat och världsklassöl, där det trots allt finns milda ales att prova för Fostersdrickarna som kanske hellre föredrar en 3.7% stark pale ale framför en 10.4% stark imperial stout. Samtidigt är det lite av det jag ser som charmen med puben – att det är ett nästan gömt litet smultronställe för de som vill dricka en pint London Sour för sig själv medan andra glatt hinkar Stella Artois. Inga pretentioner, inga fördomar utan bara en riktigt mysig liten pub med riktigt bra öl – för de som vill. Rekommenderar verkligen ett besök och jag vart förundrar över hur lätt det var att ta sig hit – 5 minuters promenad från Tottenham Court Road eller en snabb promenix på ungefär samma tid från Picadilly.

Efter gårdagens utläggning om extrema öl och hur underskattat  “vanlig” öl börjar bli så går jag nu en helt annan väg – all in, som en panzervarg! För som den intressanta diskussionen på vår facebooksida igår artade sig så konstaterades det att experimentell- och mer extrem öl ändå har ett klart syfte, så länge man inte bara gör det som en gimick som säljer. Därför hyllar vi idag en mer extrem öl från några som kan detta med mer extrem och rejäl öl och som också är ett av de bästa bryggerierna i världen – Three Floyds. Ölet, Arctic Panzer Wolf, har inte bara ett riktigt coolt namn och en snygg etikett utan är en extrem öl sett till humling och karaktär. Med 9% och “måttliga” 100 IBU låter den tam, men detta är en varg som biter.

För rejäl öl fyller sitt syfte, det ifrågasätter gränser och möjligheten att finna balans, smaker och dofter även bland mer extrema recept. Jämför t.ex. BrewDog Nanny State och Mikkeller Drink’in the Sun – två välhumlade lågalkoholöl men som båda har humlats rätt ordentligt, eller Mikkeller 1000 IBU Ultramate/Light, 1000 IBU fast med halva alkoholstyrakn. Det är extrema öl som pushar gränser men där enbart Drink’in the Sun enligt mig är en god öl. De andra är intressanta, men jag skulle ju hellre se den senare än Nanny State på bolaget. Nä, nog om det – nu letar vi upp vargen.

Three Floyds Arctic Panzer Wolf

Utseende: Klar orangegyllene vätska med minimala bubblor i det porösa ljusa skummet.
Doft: Mycket salmiak och doften drar till en början åt det rågmaltsrough’a hållet. Tycker den har både lite av kladdiga sötman från en “gammal” IIPA samtidigt som den har en såpass tydlig beska att det sticker igenom. Citrus- och grapeskörder i en tung arom som ändå känns potent.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lite åldrad men ändå med fin frän bitter beska som sliter åt. Smak av salmiak, citrus och markant humling, vilket inte är undra på. Den hyffsat söta maltbasen är trots all humle stabil nog för att stundtals ge intryck av att det är en bärsmakande besk red ale mer än en hungrig humlevarg.

Betyg? – Bättre. Troligen något gammal men ändå full av beska, kryddigt humlesting och smaker av blommig citrus och en stor hög med grapefrukt. Jämför man med Dreadnaught så är den bra mycket mer balanserad, uttrycksfullt fruktig och en mjukare maltbas medan det här är extra humle varpå det är en grönkottig käftsmäll.

Ikväll vankas en sådan där extra trevlig kväll. Välförtjänt efter en veckas hårt arbete med få pauser för öl, ölskriverier och ja, liv. Tillsammans med M2 och lite goda vänner kommer vi bjuda in till ölprovning med öl som nått både berättigade framgånger och delvis lite hype. Three Floyds är mästare på att brygga storslagna öl och deras Dark Lord (2009) är en av de där ölen som det “pratas om” nästan mer än vad det dricks utav den. För oss blir det vårt första möte med denna beryktade imperial stout och vi är självklart väldigt spända på det. Blir spännande att se om den är berättigad två platser bland Rate Beer’s topp-5 imperial stouts.

Nästan mer spänd är vi på våra vänner på Sea-Goat och Omnipollo och deras samarbets-IPA. Det enda vi vet är hur Henok själv beskriver den:

Omnipollo/Sea-Goat Brewing – vår bastardiserade Ale från planeten Mars.

I gränslandet mellan en American Strong, en Brown och en dubbel IPA gömmer sig en myllrande humleskog bakom denna till synes väluppfostrade varelse.

Vid ölprovningar, seriösa som något mer spontana i goda vänners lag tycker vi det är roligt med kontraster (eller andra typer av teman) och med en fullmatad imperial stout och en galen DIPA så behöver kanske något mer lättdrucket att bryta av med, men som ändå är värdigt en trevlig kväll. Därför öppnar vi också Früh Kölsch, kanske redan till M2s än så länge hemliga måltid. Den släpps ju på Systembolaget nu nästa vecka så det är banne mig på tiden att åter stifta bekantskap med “Das Kölsch”.

Men ingen kväll är fulländad utan lite speed. Därför bjuder vi in vår gamla vän Speedway Stout från Alesmith. Ännu en av de bästa imperial stouts jag har druckit och en len vacker njutning om den fått spendera lite ensamtid i källaren. Alesmiths trevliga Grand Cru, som M2 satt sitt “rekommenderar”-sigill på kommer nu vid 1a mars och ja, Alesmith har en galet bra lägstanivå. Sånt gillar vi.

Ja. Då har vi skrivit av oss lite om vad VI ska göra. Men vad ska ni göra, ska ni ha en ölprovning i helgen och i så fall – hur ser den ut, vad för öl är med, har ni något tema, några tilltugg etc? Berätta gärna hur ni ordnar era ölprovningar, intryck och andras erfarenheter är ju mer än värdefulla.

Skål och trevlig helg!
/
Manker och M2

Igår var så releasfesten av öldokumentären Beer Wars ute på Sorbon som vi tillsammans med Despotz Media hade ordnat de föregående veckorna. Vid halv sju-tiden var stället fullt och gästerna hade intagit sina platser där de förutom filmen fick lite annat kul från oss och Despotz. Fem olika öl samt en “bonusöl” till maten var planen och överlag så genomfördes denna, vår första “ordentlig” ölprovning på ett avslappnat och lite kul sätt. Efter en kortare presentation av Despotz Media, filmen och Manker Beer så tog vi över taktpinnen, slipade kapsylöppnarna och tömde kylarna.

 I ölväg bjöds det på Three Floyds Pride & Joy (Mild Ale), SKA Modus Hopperandi (IPA), Sorbon X (Sorbons egen pale ale de gjord med Ölvisholt), Port Brewing Hop-15 (färsk och god dubbel-IPA), Stillwater Existent (mörk saison) och slutligen Port Brewing Santas Little Helper Vintage 2010. Med både bredd och djup ur USAs ölutbud så verkade samtliga öl tas emot väl och det var roligt att låta folk prova lite “speciella” öl som t.ex. Pride and Joy och Existent som är öltyper du inte ser var dag, men som ändå togs emot väl och förhoppningsvis gav några av besökarna mersmak på “lite ovanligare öl”. Hop-15 var så färsk och kryddigt “het” så att många av de lite mer erfarna besökarna blebv imponerade och många mumsade rätt ordentligt på samma bryggeris Santas Little Helper, en stout fullsmackad med mörka sockerarter och en stor komplexitet i malten.

Glasen gick åt i rykande takt och tillsammans med de tre hjältarna i baren (tack George, Pia och Madde) och den fenomenala kökspersonalen (Claudio är kung) så gick det snabbt att få ut dussintals med burgare och ett par hundra glas öl under kvällen.

Tanken och vårt mål var att hitta en balans mellan seriositet och fest där vi önskade att alla skulle socialisera och samtala om ölen, om sig och om vad annat de kände för. Du kan tala om öl i timmar om du så vill, men med en stor skara med helt olika bakgrund och kunskap så var vår önskan snarare att inspirera och roa än att nörda in oss helt på ibland ovistentliga delar.

Redan under första ölen så var det rätt skön stämning i lokalen och det pratades, skrattades och dracks öl – precis som vi önskat. Så stort tack till Sorbon som lät oss hållas och bjöd ut en rad grymma öl för riktigt bra priser, tack också till oss själva och Despotz som ordnade något vi hoppas ni uppskattade. 

Tack också till Brill och Wicked Wine som såg till att vi hade lite roliga priser att lotta ut samt ett par riktigt spännande öl, typ 5 år gammal Flying Dog Dog Schwartz. Tyvärr hann vi inte koppla på ett spännande och lite ovanligt fat Carnegie 175th Anniversary Porter som istället kopplas på nu i helgen, så ni som är sugna på att prova den på fat vet vart ni bör ta er i helgen.

Hoppas ni hade lika trevligt som vi och igen, stort tack att ni kom!  

Vill ni ha fatt på filmen så finns den bland annat här.