Logsdon är ett spännande och småhypeat bryggeri från Hood River i Oregon som enbart gör organiska öl och som trott det eller ej är ett amerikanskt bryggeri som med bravur lyckas att skapa stiltypiska belgiska ölstilar. Bryggeriet är relativt nytt i USA men helt nytt i Sverige och för mig är Logsdon mer speciellt, för ägaren och den som startade bryggeriet är nämligen Dave Logsdon. För er som inte är supernördiga hembryggare kan jag berätta att han startade Wyeast Laboratories tillsammans med sin syster Jeannette i mitten på 80 talet. Huvudbryggaren Charles Porter, eller Chuck som han kallas, har även han en fin meritlista där han bland annat varit huvudbryggare på Upland Brewing Co. Chuck ville själv byta från Upland till Logsdon då han ville arbeta på ett lite mindre bryggverk, något som passar honom bättre. Mer craft så att säga.

Nya i Sverige ja. Det är via Galatea Beer Spirits & Wine dessa kommer till Sverige. Som det ser ut nu är det bara 3 öl som kommer i första läget. Kili Wit, som är en stiltypisk witbier med sin sköna kryddighet samt Seizoen Bretta, vilket är dagens öl fast bryggt med brettanmyces jäst. Jag fokuserar på den vanliga Seizoen som är en Organisk farmhouse ale, vilket är den amerikanska motsvarigheten till en belgisk saison. Ölen är bryggd med 4 olika jäststammar vilket ska ge den en större komplexitet, fruktighet och kryddning. Chuck är väldigt stolt över att man använt bivax för att vaxa in kapsylerna. Personligen gillar jag idén, men vaxet är faktiskt ganska fult och lite ovälkomnande. Dock är det lätt att komma åt kapsylen med öppnaren, vilket inte alltid är fallet med vaxade flaskor.
En sak som jag bara inte kan utelämna är att flaskan är inköpt i Portland, Oregon på ölbutiken Pastaworks. Det är nog det konstigaste namnet på en ölbutik jag känner till.

Logsdon Seizoen

Utseende: Gyllene färg, väldigt klar med en enorm skumkrona. Varning för skummet!
Doft: Stor fruktig doft av lime, jäst och honung. Efter att ölet luftats något börjar man även känna toner av citron gräs och vitpeppar. Känner en mindre ton av svavel och det är faktiskt inte helt otrevligt. Jag är helt klart överraskad över doften och hur nära det är de belgiska alternativen. Tycker dessutom att man har en bättre doft än sina motsvarigheter.
Smak: Måste komentera munkänslan, för enligt mig är det en av ölens absoluta styrkor. Ölet är, i min mening, nästan perfekt karbonerat. Det är med andra ord lite mindre kolsyra än i många kolsyrebomer i farmhouse/saison stilen. Detta leder till att munkänslan blir fyllig, men len och mjuk mot gom och kinder. En jordig smak med fruktiga inslag. Även i smaken är det lime och honung utan att bli överdrivet sött, även viss smak av en inte helt mogen mango. Sötman motverkas av en smak av vitpeppar som även ger ölet en viss komplexitet ju mer ölet får luftas. Med luftningen så dyker det även upp en viss syrlighet i ölet som är uppskattat från min sida.

Betyg: Bättre(-) Som jag skrev inledande så är det ett stort plus hur man lyckats amerikanisera en belgisk öltyp på detta vis. Att den slår många av sina belgiska kusiner på fingrarna är även det ett stort plus, även om det finns bättre öl i sin genre. Upplevelsen i sig är värd varje krona och den hade passat perfekt till en grillad kyckling en sommareftermiddag.

Detta är en smaskig fråga, för visst är Systembolaget fantastiskt? Vi kan få del av det mesta som bryggs och säljs i vårt avlånga land. Från Ystad i söder till Luleå i norr. Det är, i stort sett, samma produkter på hyllan. Varför då denna fråga?

Så här är det. Jag har tagit del av ett test som utfördes på Malmö Brygghus. Bryggmästare Thomas Fransson tar väldigt hårt på kvaliteten på sina brygder och ägare Anders Hansson skojar ibland med att säga att om Thomas själv hade fått välja så hade de bara släppt 10% av ölen han brygger. Nåväl, i detta fall är båda herrarna eniga. Efter Thomas tester så kunde de snabbt konstatera att Canned Wheat inte kommer att buteljeras och släppas på Systembolaget.

Själva testet gick ut på att simulera vad som händer med ölen när den säljs till Systembolaget. Så grabbarna på brygghuset buteljerade ölet varmt och lät en flaska stå varm i 3-4 veckor, vilket är vad som händer med ölen på vägen till konsumenten. Den skickas till ett lager där den står i 3 veckor innan den till slut skickas ut i butik. Ölet provades tillsammans med Thomas och Anders, serverad vid rumstemperatur. Anders själv frågade faktiskt om  det verkligen var Canned Wheat vi drack?

Personligen tyckte jag att det var en sådan öl man tittar på och säger ”bra för att vara svenskt”. Men det är ett uttryck jag tycker sämre och sämre om, vi ska inte “vara bra för att vara svenskar”. Vi befinner oss i ett av världens mest utvecklade länder, som mer och mer törstar efter kvalitet i både mat och dryck. Vi må vara ett helt varv efter USA och ett par hästlängder efter Danmark i båda fallen. Men varför måste vi klanka ner och hylla en produkt på samma gång genom att hylla den för att det är svenskt? Nej våra öl ska vara bra internationellt, precis som med allt annat. Vi ska kunna säga att vi är ta mig fan bäst, även om en svensk öl teoretiskt ligger etta på Ratebeers topp 50 lista.

Ölets smak var väldigt speciellt. Att maltbasen var där råder det inget tvivel om, den hade förmodligen klarat att stå varmt längre innan något hade hänt. Canned Wheat är inte en öl som ska leva på sin malt, den lever på sin humle som ger dess underbara arom, dess smak och på dess knivskarpt balanserade beska. För ett öl som Canned Wheat är färskhet otroligt viktigt, och det är därför den bör gå direkt från buteljering ut i handeln, där den inte ska få stå på hyllan i mer än absolut max 6 månader.

Hur smakade ölet nu då? Jo doften var som försvunnen. Viss svettdoft, men inte alls den blommiga härligheten som bidrar med en somrig ton av lime och citrusfrukter.

Som jag nämnde innan var det inget större fel på malten, den var där precis som vanligt. Men som jag sa, det är inte det som ger ölen dess fantastiska smak. Nej det är Citrahumlen som man doserat riktigt bra. Det fanns med i spelet, men oj så dold den var. Glädjeämnen i att man kände en viss smak av tallbarr och kåda. Men i det stora hela var det som att dricka en IPA på vippen till utgångsdatum. Likt hur det var i doften så fanns humlen där i bakgrunden men var nästan lite unken och inte alls den friska sommarkänslan man får av papaya, lime, persimon, kåda, tallbarr och ananas. Detta ändå vid rumstemperatur och då kunde vi snabbt konstatera att kylskåpskall hade den nog varit sämre.

Frågan är därför om inte Systembolaget borde se över sina rutiner för att främja vår blödande ölkultur och att förändra processerna så att slutprodukten kommer till oss konsumenter så bra som den kan och ska vara. En humlad öl ska serveras fräsch och när nu importörer och bryggerier har lagt ned tid på att få tag på, eller brygga så färsk öl som möjligt, ska den då inte kunna säljas i ett liknande skick? Om inte så anser jag högst personligen att Systembolaget utgör ett hot mot den svenska ölkulturen.

Ja det var ett tag sen nu. Vi har dock spelat in en ny film till er som var… intressant. Lär ta pågarna ett tag att klippa allt råmaterial.

Idag, på MankerBeers 5-årsdag så bjuder er på en annan film ur arkiven och förklara hur det egentligen går till när MankerBeer ger sig ut på sina upptäcktsfärder. Detta är en sann historia sett från insidan, utan att spoliera sanningen om vad som verkligen hände den där dagen den 25 augusti 2012.

Det var med andra ord en sensommar för två år sen. Manker och M2 satte skutan nedåt till Skåne och ett par hus i Sveriges Monaco, Vellinge. Bjuder på en exklusiv bild från inspelningen till SBWF 2012 års video, på tal om video.

Vi var ett par som samlats för att inmundiga kräftor och lite trevlig öl. Det tog ungefär 10 minuter innan snapsvisorna var utbyta mot grova bröl till Joddla med Siv och allmänt bonnigt beteende. Den högt limiterade tradeölen varvades om vartannat och efter ett tag började det regna flaskor och kräftor, främst från en av Mankerskribenterna (numera med ett uttryck för denna grad av berusning).

Klockan fyra (ja klockan 16.00) var misären total när den hemmakryddade snapsen kom fram. Överdrivet torrhumlad av Manker och naturligtvis mer lik en grön sörja, det var det eller en annan Skånskt hemkryddad snaps med naga chili som fick folk till tårar. Att den senare skulle jämföras med några flaskor Sink The Bismarck gjorde det inte bättre. Att gästskribentfyllot (undertecknad) naturligtvis bestämmer sig för att halsa en flaska gjorde att han föll bort bara timman senare, för att sen likt Jesus återuppstå tillsammans med en Cantillon Vigneronne från 2005. Se själva.

Här gick det än mer utför. Manker härjade och krossade glas, M2 härjade än mer och kastade mat och flaskor (ett par månader senare upptäcktes de sista flaskorna), Balder däckade, Henning spelade luftrumor likt en besatt, Jonas Stroh grät (tårar av lycka säger vi..), Röstlund hälsade på vasken, Almryd gick på makrolagern och ett par stycken åkte hem innan klockan var åtta. Efter detta är det bara en ända stort svart hål, ingen vet vad som hänt.

Vi vaknar på morgonen, Manker och jag började städa och likt två zombies letar vi föda. Vilse, min älskade och då gravida sambo, kom hem öppnade dörren, vände på klacken och gick. Öppnade dörren igen och sa, ”Balder, jag åker hem till mina föräldrar ett tag och du det ligger någon i svinstian”.

Där har ni det, mycket kortfattat om hur det verkligen går till när Sveriges bästa ölblogg ger sig ut på tur. Med andra ord, man kan lita på dem, för ölen har de druckit…

Nu ska vi se till att Surisarna sätter Cantillonflaskan i halsen, för nu ska vi skapa vår egen Mamouche! För er som inte känner till Mamouche så är det en öl av belgiska lambicbryggeriet Cantillon som har gjort en lambic med fläderblommor. En av mina absoluta favoritöl och det var en kväll då jag bara kände att “nej fan jag måste ha en Mamouche”.

Tyvärr så gapade Mamouchehyllan tom och jag började klia mig lite i skägget och såg en liten Geuze Tilquin ståendes. Ja va fan man får väl nöja sig med en geuze en kväll som denna tänkte jag….eller? I köket hade jag ju en flaska med koncentrerar flädersaft. Ja va fan ner med lite saft i glaset och sen på med geuzen och det var ta mig fan magiskt. Stannar min hjärna där? Nej, här ska det blandas öl!

Jag döpte snabbt ölen till Tilqouche så ja va fan om man gör det med en Duchsesse de Bourgogne. En flamländsk rödöl i stil med Rodenbach Grand Cru som man finner på systembolaget. Detta borde passa ganska väl kan man då tänka. Men herregud vad räligt detta är. Den mjuka underbara Duchessen med sin smak av balsamico  mot den beska och ändå söta saften blir till en vedervärdig sörja.

Vad provar man mer med? Barley wine kanske? Ja för fasen fram med Bötet Barley Wine från Nynäshamn. Ett Barley Wine i engelsk tappning då den inte är fullständigt fullpackad med humle utan mer fokuserad på malten. Fikon, aprikoser, karamellsötma och en maltsöttma till den unika smaken man får av en fläderblomssaft med den söta beskan. Men nä, det finns ljuspunkter i att det beska från flädern väl kan passa in i detta öl, men då Bötet redan är en söt öl så blir detta en sockerbomb. Men om ni på Nynäshamn får för er att läsa detta så vill jag ha lite royalty när ni brygger en fantastisk öl, för potentialen finns där!

Här tar mina ideer slut, för jag ska snart träffa Manker och då vill vi att ni tar fram en öl som vi tillsammans ska dela i ett avsnitt av MankerBeer TV. Det kommer att bli ett “all-star avsnitt” med det vidrigaste jag har gjort.

Förresten, om någon har en Shipyard Applehead att donera så lovar jag att Manker och jag gör om denna klassiker.

Ja då var det dags att lämna julen bakom sig och återkomma till den verkliga världen. Dags att berätta vad för dumheter jag har haft för mig i jul. Jag har ätit en massa julmat och då har man ju naturligtvis käkat en massa gröt.
 
Jag drack en Ris a la male från Mikkeller och blev inspirerad. Ha, jag ska skapa min egen risgrynsgröt. Det jag har gjort är att jag lagt upp en skål med gröt och blandat den med öl, inga konstigheter.

Dagens lineup av öl är:
Allagash Black, en belgiskt stout.
St Louis Framboise, en sötad hallonlambic.
Deschutes The Abyss från 2011, en maffig amerikansk imperial stout.
Jester King Le petit Prince, en farmhouse ale från Texas, en av de bästa mellanölen som exiterar.
Sierra Nevada Torpedo, kort och gott en IPA.
 

Kriterierna blir utseende, doft, smak, magkänsla (ett snällare ord för spykänsla och är det  kriteriet som kan ge minuspoäng).
 
Jag började med Allagash Black för det är nog den som jag förväntade mig skulle bli konstigast.
Utseende: Gröten blev lite grådassig och tråkig att titta på, men det är trevligare än den vanliga vita sörjan. Utseende 2
Doft: Doften var mystisk, den gräddiga risgrynsgröten mot den vinösa och fortfarande aningen rostade doften och minimalt med kaffe. Ja det blir faktiskt inte helt tosigt. Men ändå inte helt perfekt. Doft 4
Smak: Smaken är sämre, det var en väldigt vinös smak med den utblandade gröten. Nej det är inte alls gott. men vad förväntade jag mig? Smak 2
Magkänsla: Magkänslan är egentligen inte mycket att tala om. Detta är riktigt jävla äckligt, men det är inte så att jag vill kräka av det. Magskänsla 2
Totalpoäng: 10
 
St Louis Framboise
Detta är ju egentligen en så kallad no-brainer, söt hallonlambic till gröten. Som barn hade man ju saftsås, så detta måste ju bli kanon!
Utseende: Utseendet är elegant, den rosaröda lambicen mot det vita ger en härlig julkänsla och att det dessutom bildas ett litet kolsyrehoppande skum gör det bara mer effektfullt. Utseende 5
Doft: Doften är även den väldigt fin, det är en del hallon som man redan i doften känner kommer att vara riktigt söta och fina mot den gräddiga gröten. Inte helt prefekt, men det är bra. Doft 4
Smak: Smaken är som en änglasmekning, eller inte. Det är fortfarande gröt och hallonlambic…efter förutsättningarna är det ändå ganska så gott. Faktiskt, jag kan tänka mig att göra detta igen faktiskt. Smak 3.
Magkänsla: Magkänslan är bra, det är ju det söta fina hallonet som ger gröten en fin touch. Magskänsla 3
Totalpoäng: 15
 
Jester King Le Petit Prince
Kan bli precis hur som helst, men jag valde den mest ljusa ölen jag hade att tillgå, bara för att se hur det blev.
Utseende: Utseendet blev nästan som att se urin i en Gustavsbergs urinoarkopp. Det var riktigt vidrigt att titta på. Utseende 1
Doft: När det kommer till doften blir det lite bättre, men det är fortfarande inte bra. Det som är trevligt med en framhouse ale är istället det som fäller den. Jästdoften är så malplacerad att det bara blir fel. Doft 2
Smak: Men värst av allt är nog smaken, “#¤%&/ vad räligt detta är. Det finns inga ord i mitt stora skånska ordförråd för hur detta smakar. Smak 1
Magkänsla: Magskänlan, det är ju en av de mest vidirga saker existerat, sen det där hamburgerhaket utanför M2. Vem fan serverar räksallad (den dåliga typen) på en hamburgare, ja PÅ EN HAMBURGARE! Magkänsla -3
Totalbetyg: 1
 
Jag var tvungen att slå på trumman lite, Sierra Nevada Torpedo borde ju vara något från detta vansinna experiment. den fruktiga härliga IPAn mot gröten.
Utseende: Utseendet, ja då var vi tillbaka till Gustavsbergs urinoaren. Kort och gott, ljus öl passar inte till vit gröt. Det var nästan värre än Le Petit Prince. Utseende 1
Doft: Doften blir inte heller så bra som jag hade tänkt det. Den relativt humlestinna Torpedon blev nu ett litet antiklimax. Det var inte alls så trevligt. Doft 1
Smak: Smaken blir dock trevligare än sin föregångare, det beska och blommiga som man får ut av en Torpedo är nu ändå lite trevlig. Men sen kommer blandningen av öl och gröt. Behöver jag säga mer? Torpedo är inte lika räligt som Le petit Prince, men det är verkligen riktigt riktigt äckligt. Smak 1
Magkänsla: Magkänslan ger även här ett minus, jag är spyfärdig, men inte riktigt lika illa som Le petit Prince. Men magkänslan blir -1
Totalbetyg: 2
 
Sist ut är ölen som jag ändå trodde minst på. En The Abyss från 2011 av Sverigeaktuella Deschutes. En fantastiks öl, som jag sippar på i glas här och efter. Man måste ju få sig en fin liten belöning efter denna hemska upplevelse.
Utseende: Utseendet är läckert, ölet är mörk mörkt brun, nästan svart och kompakt som motorolja. Att det blir ett brunt skum som lägger sig ovanpå gröten ger en härlig känsla. Det blir inte grådassigt som Allagashen, det blir mer som ett konstverk. Utseende 4
Doft: Doften av kaffe, choklad och grädde tillsammans ger faktiskt en bättre doft än vad St louisen gjorde. Jag sitter och småskrattar för detta doftar riktigt gott. Doft 5
Smak: Men smaken är inte något lika uppfriskande som doft och utseendet. Det smakar ändå ganska vedervärdigt. Men det har det mesta andra redan gjort. Smaken är något mer intensivare än Allagash Black men det gör att smaken av gröten dör helt och hållet. Ja egentligen borde det vara ett stort plus, men det förstör lite av det jag skulle göra här. Gröten framhäver en smak av hasselnötter som jag aldrig känt i en The Abyss. PLus i kanten, men denna kanten är brant. Smak: 2
Magkänsla: Magkänslan är inte så trevlig. Jag känner verkligen för att jag vill gå och kräkas lite för att det var så hemskt i jämförelse med ölet. Magkänsla 2
Totalbetyg: 14
 
Vinnaren av detta test blir med andra ord en sötad lambic. Hurra äntligen har jag hittat en användning för den!
 
Nästa gång blir det Mamouche, Mamouche och Mamouche. Men tills dess, skål bönner, imogon lassar vi skit!

Vi kom fram till att det är dags att vi åter tar upp hur kul man kan ha med öl så jag ska nu ha en ny roll som lekledare. Efter varje krö(ni)ka får ni hitta på vad jag ska göra härnäst. Så gör det, våga och utmana mig!

Efter några roliga förslag bestämde jag mig för att prova på att ändra om kända drinkrecept och addera öl istället. Det kanske låter som en dålig ide, men det är ju precis detta min kröka, förlåt krönika, handlar om. Barn här kommer varningen: PROVA INTE DETTA HEMMA! Jag menar det.

Valet av öl drinkar slogs fram med tärning och valet av öl gjordes på bästa möjliga vis genom att jag tog vad jag hittade i hemmets mörka vrå.

Nu tänker ni. Vadå han har ju bara satt i sig lite grann och sen hällt ut skiten. Nej det har han inte. Detta har konsumerats i dess hela form.

Drinkarna blev:
Irish coffe
Strawberry Mojito
Gröna hissen
Howard jones

Irish Coffe

Häll upp 4 cl irländs whiskey, jag hade bara en hemma så en 10 årig Bushmills fick det bli, ner med sockret ner med en Imperial stout som man värmt upp till en 60-70 grader.

Ölet i detta fallet var Pipeworks Coffee break Abduction imperial stout. Blanda på tills sockret löst upp sig. Det var lite svårt med att hålla skummet nere  men när det väl lagt sig så på med vispad grädde och servera med sugrör. Ja sugrör nu igen!

Hur det smakade? Ja vad tror ni? Har ni provat att koka upp en imperial stout någongång och hällt i whiskey med socker? Nej det smakade rent ut sagt förjävligt. Det var maltigt som bara den och starkt som en habanero (i brist på fina ord)! Inte nog med det, jag brände tungan på köpet.

Vilken tur att jag då fått med en kall drink som nästa.

Strawberry mojito

Mixa ett par isbitar.

Muddlaett par nävar med jordgubbar, lite mynta och lime. Blanda ihop med isen och häll på 5 cl med rom. Toppa upp detta med en ljus pilsner, jag hade bara en grön tuborg så det fick bli det.

NU jäklar. Detta blev ju gott. Sött som Sören på Jylland, men det var ju gott. Jag har just uppfunnit en kvinnodrink med öl i. Ölen ger en viss beska som passar till de söta jordgubbarna. Det låter ju helt banalt, men det var faktiskt ganska gott. Rom är ju som bekant gott, även om jag gärna haft annat än Bacardi i drinken nu i efterhand. Ja detta får ni faktiskt prova hemme om ni vill.

Gröna hissen

Klassikern från 80 talet kommer tillbaka. Vi byter så klart ut ginnet och behåller den gröna curacaon. Mina föräldrar hade lite gammal hemma hos sig så jag högg den.

I med 4 cl med öl som i det hastigaste av val blev en Westmalle tripel. 2 cl med den gröna curacon ner med det i ett lags och så ska man garnera med russin.Om allting fungerar som det ska så åker russinen hiss upp och ner i drinken. Gissa om namnet anspelar på det.

Det funkade inte…inte smaken heller. Westmalle tripel är enligt många en ultimat öl. Den ska förbli så. Grön curacao är så jävla äckligt och russinen till gjorde det som ett levandekräkmedel och det var inte långt från att jag gjorde det.

Howard Jones

2 delar Brewdog Walt dickie
4 delar vaniljvodka
Blanda ingredienserna i ett högt glas fyll upp med Sprite pressa i lime.

T-röd med humle blandat med vanilj. Om ni aldrig mått dåligt förr så gör man det nu. Det var bland det vidrigaste jag har druckit i hela mitt liv.

Så mina kära små vänner, nu kanske ni förstår att jag gör precis det ni ber mig om att göra. Så jag ger er min kropp för en dag. Vad ska jag göra med den som innefattar öl.

Blanda sås på den? Laga mat med den? Dricka den varm? Ni har ideerna, jag ger svaren!