Igår drog vår frispråkiga skribent Balder upp en rejäl sågning på flertalet hantverksbryggda öl med lägre alkoholstyrka. De flesta uppskattade hans ärlighet och att han vågar ryta ifrån medan enstaka tyckte att det var onödigt. MankerBeer har ju aldrig varit kända för att vara tillrättalagda och politiskt korrekta. Det som är bra ska hyllas och det som är dåligt ska få höra det. Vi har aldrig sagt oss vara experter eller att våra individuella omdömen är de enda eller rätta. Oftast stämmer de däremot rätt bra överens med vad andra tycker. Ett tips till er som inte höll med Balder igår är att kika på till exempel RateBeer och se vad andra tycker om många av ölen. Tyvärr är gängse uppfattning att många av dem är rätt undermåliga.

Men på samma sätt som att många av ölen igår förtjänade en verbal lusning så förtjänar andra öl att hyllas eller få lite beröm. Av en slump hade jag ett eget litet test med flera lågalkoholhaltiga öl jag kunde köpa hos en av Stockholms mer välsorterade matbutiker, den på NK. De finns allt som oftast i lite större butiker och främt då ICA eller Hemköp som jag har upplevt har satsats mycket på bättre folköl.

Jag kan redan nu avslöja att ni inte kommer att få se några toppoängare utan vi bedömer alla öl likadant oavsett om det är en 15% stark Imperial Stout med allehanda smaker eller en lättöl. Detta i linje med olika “ratingsidor” då det gör jämförelsen lättare. Många tidningar tenderar att ha olika fokus och specialer och då betygssätt ölen utifrån vad de är och i förhållande till varandra och inte andra stilar eller öl. Även fast detta är fiffigt så är det lite emot vad vi anser är bäst. Så en folköl som får “OK” i betyg (motsvarande en 3’a på 7-gradig skala) kan vara väldigt, väldigt bra för en folköl men av naturliga skäl är det omöjligt för den att hävda sig mot andra öltyper. Likaså är det få öl under 3.5% jag gett särskilt höga betyg, för det är svårt att brygga den typen av öl på samma sätt som en lambic by default har en utsökt komplexitet rent naturligt och därmed ofta får lite högre betyg, även fast det kan vara stor variation mellan olika lambics. Nog om det, nu provar vi öl!

St-Feuillien har en label med fruktöl med lite lägre alkoholstyrka som man tidigare bryggde hos De Smedt/Affligem men som man nu brygger hos Brasserie Du Bocq och Brouwerij Palm. Dels har man en Grisette med skogsbär och en med körsbär. Båda med runt 25% fruktjuice som man adderar till en grund på en lättare veteöl på 3.5% alkohol.

Grisette Cerise

Utseende: Rätt dov mörkrött körsbärsfärgad vätska med litet skum.
Doft: Körsbärsglögg med dov sötma och kräm på mörka körsbär.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt bra till kroppen, lagom fyllig trots sin låga alkoholstyrka. Smaken är lite åt fruktsötad veteöl, vilket är vad det är men vad den här typen av öl sällan smakar. Inte alltför mycket artificiell fruktsyrup utan en helt okey bärsmak med toner av julkrydda.

Betyg? – OK(-). En okey fruktöl som är hyffsat läskande och du vet redan om att den kommer att vara lite för söt för att passa dig som har svårt för söta öl. De kryddiga inslagen och den fylliga kroppen gör ändå att den klarar sig med hedern i behåll.

Hantverksbryggeriet Kusken är Västeråsbryggeriets andra lättöl (Bonden den första). Ölet benämns “Svensk Lätt Ale”, har 2.2% alkohol  och ska vara snäppet humligare än många andra liknande öl.

Hantverksbryggeriet Kusken

Utseende: Matt kopparfärgad vätska med kompakt smutsigt gräddskum.
Doft: Citruskryddig brödig arom som har både brittisk nötkross och karamellig malt. Trots sin låga procenthalt lyckas den förmedla dofterna väl, för vad det är – en 2.2% stark bitter.
Smak: Rätt lättmunkänsla med okey kolsyra. Den fyller upp munnen tack vare att beskan slår till och kolsyran märks av, men bakom det döljer sig en rätt tunn öl där beskan är snäppet obalanserad. En rejäl beska med tallbarr, kåda och citrus smäller till rejält och döljer de brittiska influenserna i stil med brittisk bitter som göms undertill.

Betyg? – OK (-). Egentligen lite för besk, obalanserad och när eftersmaken mest består i en beska som sprider sig i munnen och fördärvar smaklökarna så borde det inte vara bra. Samtidigt kan jag tycka att det här ölet behövs. BrewDog Nanny State är på tok för besk och Dugges Brandmästarn’ är likaså lite för mycket beska och är också betydligt ljusare än denna. Så vill du ha en lågalkoholhaltig öl med mycket beska och gärna lite brittiska toner, prova denna.

Näst på tur står Eskilstuna Lättale på bara 2.2% men som enligt etiketten ska ha tydliga citrustoner, markerad beska och torr avslutning. Tanken är att den ska dra åt en lättare American Pale Ale.

Eskilstuna Lättale

Utseende: Ljust kopparfärgad vätska med poröst ljus skum.
Doft: Tydliga inslag av amerikansk humle med lite tropik och fräsch humlefruktighet. Lite klent ibland vilket inte är så förvånande. Som en okey välhumlad American Pale Ale utan kraften från alkoholstyrkan.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolstyra. Rätt lätt i kroppen och lite för porös för att bibehålla smakintensiteten. Ljust blommig, fräscht fruktig men aningen flyktig i smakerna.

Betyg? – OK (-). Ännu en rätt bra lättöl. Visst är den flyktig i smakerna och lite för lätt och porös i kroppen, men ölet är på 2.2% och jag hittar inga större felsmaker annat än vad många lättöl drabbas av. En bra öl att ha med på utflykten i sommar.

Pang Pang Waikiki är lite starkare än de tidigare ölen, ölet är på hela 2.8% alkohol. Som namnet antyder är den humlad med den lite exotiska Waikikihumlen och är en del bland de lågalkoholhaltiga ölen Pang Pang bryggde första gången innan fjolårets semester.

Pang Pang Waikiki

Utseende: Disig och lite grumlig persikofärgad vätska med poröst vitt skum.
Doft: Passionsfrukt, mango, ananasjuice och annan tropik är ledande i doften som följs upp av sommarblommor och söta fruktkakor.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. En till öl med en kropp som gör att beskan markeras lite för tydligt, och då är ändå ölet inte särskilt beskt. Förutom en pigg exotisk fruktmixtur så är det vissa toner med lite syrlighet och porös kryddighet som känns lite fel. Jag får lite aningar av Sorachihumle med dess dill och lite speciella kryddighet, men med mer gröna frukter och tropikjuice.

Betyg? – OK (-). Även här är det på grund utav balansen det lila minuset dyker upp. I stort en fruktig och god lättöl med balanserad beska och tydliga smaker. Men det finns lite småsaker jag finner som störande, men då letar jag också efter dem.

Mikkeller Henry Jagger är del i den serie lågalkholhaltiga öl Mikkel har börjat experimentera med. Henry Jagger är en American Style Pale Ale med vete på 2.2% alkoholstyrka.

Mikkeller Henry Jagger

Utseende: Något disig varmt persikofärgad vätska med litet ljus skum.
Doft: Dofter av apelsingodisar, grape och örtig blomsteräng med aningen sötma.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn i kroppen och smakmässigt är den rätt slätstruken. Det är balanserat just för att det inte smakar särskilt mycket, likaså är den något söt med viss beska vilket gör att den inte heller sticker ut på något sätt. Samtidigt är det en rätt god öl i dess enkelhet, det smakar verkligen “normalstark” öl fastän den bara är på 2.2%.

Betyg? – OK. Det här är gott och välbalanserat, men är det inte lite tråkigt och enkelspårigt. Ölet tar inte ut några svängar och ger inga nyanser utan det är mest upp och ned vad man får i glaset.

Förra veckan öppnade så äntligen danska Mikkeller och amerikanska Three Floyds sitt gemensamma bryggeri och brewpub Warpigs i Köttbyen i Köpenhamn. Redan innan öppningen hade man från vissa håll fått negativ kritik för sitt krigsglorifierande och stundtals lite pseudo-satanistiska framtoning. Själva namnet Warpigs upprörde kanske inte lika mycket, det är ju trots allt namnet på en bra låt från Black Sabbath. Däremot var hela medlemssystemet med olika militärgrader och en lite militärisk touch något många menade inte hade med öl att göra.

Det som är intressant är att se Warpigs som något större. Ser vi Warpigs som en låt kommer vi se det lite ockulta, rockiga vilket är vad Three Floyds är känt för. Ser vi däremot Warpigs som något krigiskt är det kanske på plats att ta en liten historielektion.

För vad är en krigsgris? Varför fanns dem? Krigsgrisar är ett av de mest uråldriga krigsredskapen som har funnits. Redan förre år 0 fanns skrifter om att man använda vilda djur i krigsföring, oftast med rätt dåliga resultat. Sen kom en utveckling då Alexander den Store började använda grisar.

Den romerska författaren och filosofen Gaius Plinius Secundus, även känd som Pliny the Elder (…) berättade hur elefanter vart vettskrämda av det minsta tjutet från en gris. En annan romare, Claudius Aelianus utvecklade resonemanget och berättar om hur romarna använde skrikande grisar i kampen mot grekerna och indiernas mäktiga krigselefanter.

Läs det igen. Krigsgrisarna var ett vapen i kampen mot de mäktiga elefanterna.

Vilka är då elefanterna idag? Vilka har elefanter som sitt kännetecken? Många massölsproducerande jättar, däribland Carlsberg har frekvent använt elefanten som en symbol. Så ser vi Carlsberg som den stora armen med mäktiga elefanter som ingen vågar utmana eller slåss mot så är plötsligt krigsgrisen det mäktiga vapnet i kampen mot dem.

Nu kanske detta bara är en galen teori. Three Floyds är ju kända för sin rockiga stil och hur de gärna använder hårdrocksrelaterade referenser i ölnamn och labels. Samtidigt är de rätt smarta och Mikkeller lär ju inte ha undgått referensen till vad grisarna historiskt sett varit använda för.

Kanske är det dags att se det krigiska som något som är i “kriget” mot massölsjättarna och deras elefanter och inte ett krigsromantiserande bara för sakens skull.

Allt sedan jag fick höra det första mumlande indicierna om att Henok Fentie och Karl Grandin på Omnipollo var igång med planer på en egen bar så har förhoppningarna varit höga. När det också gick ifrån lösryckta citat och antydningar till de första officiella nyheterna om en bar i egen regi så var det redan på förhand en av årets händelser. Sedan tidigare är Karl inblandad i Pizzahatt, en modern kvalitetspizzeria som bara råkar ha ett ypperligt utbud av öl och utifrån vad som har gått att läsa sig till genom Omnipollo och deras Hatts Facebook och Instragramsidor så verkar detta bli något liknande fast flyttat till Omnipollos värld.  Det kanske inte är någon större nyhet när, var och hur baren öppnar för er som följt oss under OmniMankerBeer Week där ni fått möta Karl, Henok och Viktor. Men öppningsdatum för Omnipollos Hatt är nu på lördag klockan 12.00 och adressen är Hökens Gata 3 på Söder i Stockholm. För er som inte har turen att vara i Stockholm då bjuder vi på ett snack med Henok själv om just baren. Missa inte heller uppsnacket vi har haft med de inblandade, länkarna finner ni i namnen ovan.

MankerBeer (MB): På något sätt känns det så självklart att ni efter flera öl, en bok och en konstuställning nu också öppnar en krog. Har det alltid funnits en sådan ambition eller var kommer den ifrån?
Henok Fentie (HF): Vi har pratat om det en tid och drömt lite om det men känt (som med de flesta projekt vi tar oss för) att det händer när det känns rätt. För ett år sedan ungefär växlade vi upp och började leta lokal och efter vårt första möte med Pizzahatt så föll det på plats.

MB: Vad kan vi förvänta oss av Omnipollos hatt?
HF: Ett litet ställe med stort hjärta.

MB: Ni kan ju inte blunda för att Omnipollo är rätt stort och har en väldig internationell respekt, känner ni någon press på att lyckas med krogen eller att folk förväntar sig något större och mer grandiost än er egen bild av krogen?
HF: Vi har ett fint flow just nu och jag känner mig ganska trygg med vart vi är på väg. Jag tror att Omnipollos hatt kommer att kännas trångt under öppninghelgen men vi gör det här lika mycket för den där gången när man vill ut på stan en måndag några månader från nu. Då kommer det att kännas perfekt. Både ölen, pizzan och storleken.

MB: Varifrån har ni hämtat inspirationen till hur baren ska bli?
HF: Vi är ett gäng som gör det här tillsammans och alla hämtar inspiration från olika saker, men min känsla genom hela den här processen är att vi tillsammans vill skapa en plats som är fantasifull men samtidigt naturlig.

MB: Hur kommer arbetet med krogen fungera med bryggarverksamheten, hur pass delaktiga vill och kommer ni att vara? Övergripande eller mer vid behov?
HF: Vi kommer att vara väldigt engagerade i baren men kommer inte att jobba i baren operativt. Till det har vi anställt världens bästa personal. Min förhoppning är att baren och bryggandet kommer att ge till varandra. Ett direkt möte med de som dricker vår öl. Ett hem.

MB: Den kommer att öppna i en rätt krogtät miljö, vilka tror du kommer att vara era typiska kunder?
HF: Alla som gillar bra öl, pizza och pickles.

MB: Om baren skulle gå helt över förväntan bra, finns det några planer på expansioner eller en till bar?
HF: Det finns inga sådana planer i dagsläget.

MB: Hur ser drömmen för baren ut? Hur ska stämningen vara och vem är drömbesökaren?
HF: För min del är det en intuitiv plats där alla är välkomna.

MB: Till slut då, när öppnar ni?
HF: Vi öppnar lördagen den 11:e april kl 12.00

You heard the man, lördag, 11:e april, klockan 12.00! Vi tackar Henok, Karl, Viktor och alla andra som varit delaktiga i vår OmniMankerBeer Week för nu. Nu dags för lite öl! Vi ses på lördag!

För lite över ett år sedan fick jag frågan ifall jag hade lust att åka på en ölresa till Litauen. Den för mig då rätt nya ölimportören Original Brands skulle besöka lite av de bryggerierna man jobbade med i Estland och Litauen och ville se ifall några dryckesintresserade ville följa med. Tyvärr kunde jag inte åka men där och då öppnades mina ögon för öl från länder man tidigare mest förknippat med billiga färjeresor.

Allt sedan dess har jag skrattat åt tanken på öl från de här länderna, mycket då de ölen jag först fick prova var rätt svajjiga. Så när jag åter fick frågan om att följa med på en weekend till de här länderna tackade jag glatt ja, nu skulle mina fördomar få sig en match. Siktet låg visserligen på Litauen men redan då vi satt oss i bussen i Tallins hamn fick vi de första fördomarna krossade. Bryggeriet Põhjala, nu sverigeaktuella med ett av ölen i kommer att prova på nedan, var tänkta som bussällskap på resan ned till Vilnius. Tyvärr hade vår tänkta dryckesguide och ägaren av bryggeriet gått och dragit på sig en dunderförkylning så istället fick vi en busslast full med öl och en spontan genomgång av våra resvärdar från Original Brands, Martin och Fredrik.

Med all rätt är estländsk öl lite förbisedd och vi kommer att återkomma mer till varför i det här resereportaget. Exempelvis startade Põhjala för bara 3 år sedan och då få öl från “öst” tenderar att nå Sverige så är det inte konstigt att vi inte har hört om dem. Men konstigt är vad det är. För på bara 3 år har man dels bryggt landets första Berliner Weisse och annordnat landets första mikroölsfestival, Tallin Craft Beer Weekend som gick av stapeln 28 mars i år. En festival där med bryggerier som svenska All in Brewing, amerikanska Boneyard, italienska Ducato och många andra välkända namn.

Innan vår resa ens har anlänt till Vilnius kan vi redan slå fast att mycket varför vi inte vet så mycket om vad som ölmässigt sker i öst beror på att det har varit rätt isolerat. I de fattigare länderna söderut är logistiken för att ta sig till exempelvis Sverige bra mycket svårare och en bättre craft beer där kostar mer än vad många är beredda att lägga. Estland och Tallin däremot har det lättare då det både går flyg och färjor som tar suktande ölfantaster till Sverige där utbudet är bra mycket större än hemma. Därför är också bryggerierna från Estland lite i framkant om man jämför med de i Litauen.

Det återgående temat i Põhjalas öl var just den moderniseringen och kvaliten som vi sett har pågått mycket i de ölländer som har haft sin “revolution”. Vi skulle komma att få prova 8 stycken olika öl, allt från IPA, Berliner Weisse och laktostout till öl med råg och USA-inspirerade vete-IPAs. Allt serverat i väldigt snygga Põhjalaglas längst bak i en skumpande buss.

Först ut var bryggeriets Specialty Grainöl Rukkirääk, namngiven efter fågeln som ofta huserar ute på rågfälten. 8 olika maltsorter och humlad med Chinook, Cascade och den i Baltikum väldigt vanligt förekommande Magnumhumlen. Ölet har karaktär från småbitter nötchoklad, sträv malt och påminner mycket om en rågfylld Brown Ale. Det är rent, välsmakande och modernt.

Näst på tur är ett öl som släpps om någon vecka (24/4) på Systembolaget – Uus Maailm, en San Diego Session IPA med vete. I grund och botten är ölet en upphumlad veteale som humlad med Mosaic, Galaxy och såklart Magnum. Ölet är torrt och kryddigt med stor närvaro av citrus, tall och humlekottar. Fin fruktighet och föredömligt fräsch. Kanske lite kort eftersmak men som helhet är detta lika bra som en bättre amerikansk IPA.

Bryggerier har också ett par IPA’s som tyvärr var lite sötfruktiga och jäsiga. Virmalised hade lite för mycket kanderad frukt och diacetyl för min smak medan Dubbel IPA’n Topeltnelson var lurig. Rikligt humlad med Magnum och Nelson Sauvin smakade den just Nelson. Väldigt mycket oljig grape, kanderad frukt och lite sur grapefrukt gjorde att det tog ett tag innan man kom överens med smakerna och insikten att ölet faktiskt smakar rent och ska vara såhär. Gillar du Nelson Sauvinhumle älskar du den, är du inte lika förtjust kan du vara lite mer skeptisk.

Varje år den 28 december, vilket är årets mörkaste natt så brygger man en särskild 13,6% stark öl Pime Öö. En sirapsmjuk Imperial Stout med stora kaffetoner och mörkaste sirapen. Ölet är en uppumpad version av deras vanliga Imperial Stout Öö där denna är snäppet sötare. Vilket gör den kraftig och tung men ändå mjuk och inte alltför svår att dricka. Då är Öö lite vuxnare med sina toner av tobak, aska och bränt. Fortfarande mjuk och söt, men ändå snäppet tyngre än Pime Öö.

Põhjala har också en laktosporter på 7,8%, Must Kuld som de sedan har låtit ligga med olika frukter, bär och kaffebönor. Versionen vi får prova är den “rena” laktosportern som är rätt torr och hård, men som ändå har en lurigt söt och fyllig grund. Väldigt lättdrucken med brödiga inslag och smak av mjuk espresso, choklad och lite gräddighet.

Sist ut på bussresan som nu äntligen har tagit oss över gränsen mot Litauen där vi stannar till för ett kortare toalettbesök och för att bunkra upp på smaskiga lokala korvar är deras Berliner Weisse. Kreuzberg har bara humlats med Magnumhumle och för malten står Pale Ale, Vete och havreflakes, så det är en rätt simpel bas på den 3,5% starka berlinern, som det ska vara. Den är läskande småfruktig med en behagligt låg sälta och syra men ändå med uppfriskande “fizzighet”. Det är inte den bästa Berliner Weissen jag har druckit men nog en av de mer balanserade och rättframma.

Ungefär här var vi framme vid vårat första stopp på resan, i vad vi känner är mitt ute i ingenstans. Här är också vart vi för första gången får bekanta oss med det gamla Litauen, ett land vars dryckestraditioner har hållits kvar och där man på vissa håll än i dag mäter temperaturen på ölet med fingret. Ett land där man är stolta över att ha sin gamla dryckeskultur, även fast den för oss moderniserade svenskar framstår som rädd udda. I nästa del kommer vi därför att kika mer på det gamla Litauen.

Igår fick ni bekanta er med Henok Fentie och Karl Grandin, de båda grundarna av Omnipollo. Länge var det också Henok och Kalle som skötte allt som rörde bryggningen, marknadsföring, events, resor, mässor och boksigneringar. Men då Henok i fjol tog lite pappatid och inte kunde jobba lika mycket så behövde man förstärkning, sin första förstärkning någonsin.

De la upp en rätt enkel annons på sociala medier och på sin hemsida där de sökte en assistent som under året kunde hjälpa till med lite allt möjligt. Många sökte men till slut föll det spännande uppdraget på Viktor Abrahamssons huvud. Men vad gör egentligen en praktikant på Omnipollo? Vem är man som person, vad gör man på dagarna och hur ser framtidsutsikterna ut för en? Vi bad deras före detta praktikant Viktor själv svara på det.

MankerBeer (MB:): Jobba med vad många anser är Sveriges mest utmärkande bryggare vore en dröm för många. Hur skulle du beskriva ditt eget ölintresse och vem är du egentligen?
Viktor Abrahamsson (VA): Jag är en glad och social kille som trivs bäst bland folk. Jag gillar när det händer saker, är alldeles för rastlös för att sitta hemma och fundera. När jag inte jobbar med Henok och Karl jobbar jag inom skolans värld.
Mitt intresse för öl har vuxit med åren. Jag började uppskatta öl på riktigt när jag hittade till ställen som Monk’s och Bishop arms. Sen har det har det rullat på, jag och min bror köar utanför systemet på ölsläppen och hänger på alla barer som känts intressanta.

MB: De sökte efter en praktikant och du fick platsen, vad gjorde att just du stod ut tror du?
VA: Den frågan har jag både ställt till Henok och mig själv. Jag tror att den ansökan jag skickade iväg kändes äkta och ganska opretentiös. Sen tror jag att mitt sätt att se positivt på uppdraget som Henok beskrev under vår intervju gjorde mycket. Jag var och är sjukt taggad!

MB: Brygger du själv?
VA: Det går lite i vågor med bryggningen men jag försöker att göra några öl då och då. När man bor litet blir det tyvärr ett stort projekt. Ett tag kunde jag och en vän brygga i ett bryggrum som fanns i hans hus. Att få utnyttja sådant är guld.

MB: Hur glamoröst är det egentligen att jobba med Omnipollo, hur ser en vanlig arbetsdag ut?
VA: En vanlig dag startar efter att jag jobbat på skolan. Då möter jag oftast upp Henok och får en del uppgifter att lösa. Det kan vara allt från att ta fram information om ingredienser till att betala fakturor som kommit in.
Sen finns det ju dagar som man kanske minns extra mycket som exempelvis helgen i Göteborg under All in beer fest, releasedagen på Bishop arms Hornsgatan och att få se lokalen för baren demoleras.

MB: Vad skulle du säga har varit det mest oväntade med jobbet?
VA: Att ingen dag är den andra lik. I början trodde jag att de uppgifter jag fick var de jag skulle ägna mig åt. Men nu kan en dag vara att man sitter framför datorn och jobbar och en annan dag springer jag runt på stan, pratar med folk och hämtar och lämnar grejer.
Sen så är det mäktigt att få vara med Henok och Karl nu när baren ska startas!

MB: Hur ser du helst på din egen framtid, vill du vara kvar hos Omnipollo, inom ölbranschen?
VA: Du sa det själv, att få jobba med en av Sveriges mest intressanta bryggare är något som många drömmer om. Självklart vill jag fortsätta med Henok och Karl! Nu när jag fått en större inblick i hur allt fungerar vore det guld att får fortsätta inom ölbranschen och helst med Omnipollo.

MB: Vad skulle du anse är det viktigaste du lärt dig under den här tiden?
VA: Att vara noggrann, det är lätt att missa små detaljer som i slutändan kan betyda stora förluster. I början stressade jag nog lite för att bli klar snabbt. Nu lägger jag ner mer tid för att det ska bli så bra som möjligt också.

MB: Har, och i så fall hur har din syn på ölvärlden och dess intriger, sköna stämning och vardag ändrats?
VA: Det är ungefär så som jag hade föreställt mig. Men jag är lite överraskad av att det är så pass öppen och skön stämning mellan alla. Jag trodde att det skulle vara lite mer vassa armbågar och hemligheter. Men i grunden strävar väl alla efter sammas sak vilket gör att man hjälper varandra framåt. Det är nog få branscher som är så vänskapliga som ölens.

MB: Om du skulle få ta fram en egen Omnipolloöl till din egen ära, vad skulle du önska dig då?
VA: Om jag fick välja något helt eget skulle det förmodligen bli en suris. En schysst Gueuze som man kan dricka en solig sommardag, men som är lika bra en kall vinterdag när man vill drömma sig bort till värmen.

MB: Vad tror du om 2015, hur kommer året att bli för Omnipollo?
VA: 2015 kommer bli året som det exploderar för Omnipollo, med barens öppning som start på året kan det inte bli annat är sjukt bra! Som ni sett på Facebook kommer det att komma riktigt tunga brygder under 2015 och baren kommer göra att Sverige får ta del av allt det goda.

Vi tackar Viktor för ett arbete väl utfört och kan glatt konstatera att han nu har gått från praktikant till anställd hos Henok och Karl, därav före detta praktikant. Mycket välförtjänt och riktigt kul för alla inblandade. Viktor har verkligen varit en positiv injektion för Omnipollo och det är också kul att se att man som företag nu kan bygga upp en bas med personal och hjälp vilket kan bidraga till att man kan fortsätta att leverera på topp framöver! Grattis ölsverige!

Foto: Gustav Karlsson Frost

Om ni läste det första inlägget med Henok Fentie inför det att Omnipollos Hatt öppnar på lördag så vet ni att det nu är snart 5 år sedan Henok träffade en viss Karl Grandin. Redan innan Omnipollo slog igenom på den svenska ölscenen så kände vissa igen namnet Karl Grandin. Som en av de som startade det välkända klädmärket Cheap Monday och med olika former av konstutställningar och samarbeten vet folk inom allt från mode till öl och konst vem han är.

Karl har genom åren vi lärt känna Omnipollo också satt en väldigt tydlig stilistisk stämpel på Omnipollo. En stämpel vilket enligt mig har gjort att Omnipollo har gått ifrån att bara vara ett bryggeri till att bli något mer. Bara faktumet att man gjorde en öl ihop med De Molen för Karls Omnipollorelaterade utställning (läs mer nedan) i Amsterdam säger rätt mycket.

Men vem är Karl egentligen och hur mycket Omnipollo är Karl och Karl Omnipollo? Vem bättre att fråga än Karl själv? Vi låter Karl berätta om sin bakgrund, sin del i Omnipollo och hur Omnipollos grafiska profil har vuxit fram.

MankerBeer (MB:) Allt sedan Leon kom har du varit en lika omnämnd part av Omnipollo som Henok, men ofta tonas din designerbakgrund ned – hur blev du den Karl Grandin Omnipollo nu har?
Karl Grandin (KG): Jag växte upp bredvid ett berg strax utanför Stockholm och uppmuntrades att rita och hamra på skrivmaskin. Jag hade en enorm aptit på serier och att sätta ögonen i bilder av Robert Crumb och Jack Kirby förtrollande mig. I tonåren började jag arbeta med musiktidningen Pop som startats några år tidigare av bland andra Lars Sundh och Stefania Malmsten. Jag träffade också en tecknare som heter Björn Atldax och vi var båda besatta av bilder och form men ointresserade av reklamvärlden. Tillsammans bildade vi gruppen Vår, en experimentverkstad för att hitta nya lekfulla sätt att arbeta som passade oss.
Några år senare stötte vi på ett gäng som drev en liten jeansbutik på Lilla Essingen och efter olika projekt och nära-döden-upplevelser tillsammans startade vi klädmärket Cheap Monday. Där försökte vi skapa ett eget, annorlunda uttryck kring kläderna, i mönster, tryck och hela den bildvärld vi målade upp kring märket.
När jag träffade Henok – på inrådan av en gemensam vän som berättade om Henoks öldrömmar – var jag i en period där jag verkligen ville arbeta enkelt och direkt, utan någon stor organisation och drivet av experimentlust och fantasi. Och det har vi fortsatt med.

MB: Hur går det till när en ny label ska tas fram för en ny öl? Hur mycket ligger på dig och hur mycket ligger på Henok, eller är det en fortlöpande process?
KG: Det är vare sig så att bilden är en illustration av innehållet i flaskan eller att brygden är utformad för att passa en design. Istället arbetar vi sida vid sida, pratar om idéer parallellt och influeras av varandras tankar. Det händer att ett koncept genomsyrar både öl, form och namn – som med Yellow Belly och Gone — men oftast rör vi oss mer svävande och mindre direkt än så. Förhoppningsvis kommer många av våra idéer framstå på nya sätt i förhållande till varandra.

MB: Hur skulle du placera designspråket du använder för Omnipollo i förhållande till annat du gör eller har gjort? Går det att skilja på Omnipollo-Karl och Karl Grandin?
KG: Det är i grunden detsamma för allt jag gör. Jag arbetar med teman och uttryck som intresserar mig och många av mina tankar och drömmar hamnar i skissböcker. Det är ur dem som jag hämtar idéer och koncept till allt jag gör, oavsett om det är för en målning, en bar, ett uppdrag eller en etikett.
Det finns en fin barnbok där författaren skrivit en historia till en rad bilder av konstnären Henri Rousseau, bilder som egentligen inte alls hänger samman i en berättelse. På samma vis höger mina bilder inte alls ihop men i efterhand hittar jag ständigt trådar och kopplingar mellan dem.

MB: Ölvärlden har fått fler och fler “designkändisar”, främst tänker jag på Keith Shore (Mikkeller), du själv, Lee Verzosa (Stillwater) och Colin Healey (Prairie). Finns det någon anledning till detta? Är det viktigare att sticka ut mer med utseendet på ölen eller är det bara att öl faktiskt ses mer som ett hantverk?
KG: Precis som att bryggare får alltmer uppmärksamhet i och med att vad de gör upplevs som mer spännande så växer intresset också för andra som är aktiva i kulturen. Hittills är det inte många som tagit utformningen på allvar och försökt göra något eget. Att sticka ut är i sig inte särskilt intressant men att faktiskt uttrycka sig själv eller att kika utanför det uppenbara och skapa något helt nytt kan vara trollbindande. Vi är precis i början av någonting ännu och jag väntar på att få se massor av nya uttryck.

MB: Vem tar du mest inspiration av i ditt eget arbete?
KG: Fullmånen.

MB: Hur var det att arbeta med Colin inför Potlatch? Det är lite intressant att två designers samarbetar samtidigt som man gör en öl ihop.
KG: Vi kände inte varandra särskilt väl men det fanns redan då en känsla av koppling mellan mig och Colin, precis som med Keith Shore (Mikkeller), Jean Broillet (Tired Hands), Kasper Ledet (To Øl) och andra som arbetar för att göra något annorlunda med utformningen av öl. Min idé med Potlatch-bilden var att bygga den på ett sätt som gjorde det möjligt att arbeta fritt på var sitt håll och samtidigt få det att hänga ihop i en enhet. Ölen heter Potlatch, efter en högtid som bland annat firas av den nordamerikanska Kwakwaka’wakw-befolkningen, och bilden är en form av totempåle. Egentligen är det en sorts exquisite corpse, eller vik-teckning, där den ena bilden påverkar nästa. Colin är från den amerikanska södern och våra olika associationer till ölen, namnet, projektet och så vidare var väldigt olika. Potlatch bryggdes med samma recept men i två olika versioner, en hos oss och en hos Prairie, och vi gjorde också var sin färgställning av omslagspappret, den ena tryckt i USA och en andra i Europa. Samtidigt tror jag att framtida samarbeten kan komma att ta sig helt andra uttryck, inte minst på grund av de erfarenheter vi fått av att arbeta några korta, intensiva år med var sitt ölmärke och hur hela scenen utvecklas.

MB: Om du fick välja vem du ville, levande eller död – vem hade du helst gjort en label med till nästa Omnipolloöl?
KG: Tre personer jag skulle velat ha chansen att träffa och arbeta med, av tre olika anledningar, är Lena Svedberg, Hieronymus Bosch och Robert Storm Petersen.

MB: Vad är egentligen roligast med Omnipollo?
KG: Det är att vi arbetar fritt, utan ett givet slutmål, men också fritt på det sätt att vi inte känner oss fast i en form. Att skapa utan att följa ett utstakad bana gör att Omnipollo alltid är i förändring och ingen dag riktig sig lik.

MB: En bok, en krog, flera öl, mjöd och så en utställning i Amsterdam. Det känns som att det finns en röd tråd genom allt ni gör, men samtidigt, vad är Omnipollo egentligen? Är det ett bryggeri med en egen bar och en bok om bryggning eller är det något ni inte riktigt definierat vad det kan bli?
KG: Omnipollo var redan från första dagen något med enorm reslust men utan bestämd destination. Att slippa gränser och definitioner är befriande.

MB: Går det att kombinera öl till konst istället för konst till öl? Lite som med Karl Framboise, att ta fram ett par öl till en viss utställning eller ett verk eller blir det för skitnödigt?
KG: Om drycker i årtusenden kunnat ha så pass centrala roller i ceremonier, mässor och ritualer, så varför inte i en utställning? I The Omnipollo på Kuva Gallery i Amsterdam ville jag arbeta på samma sätt som vi gör med Omnipollo men med ett annat fokus. Att sätta en ensam ölflaska på ett galleri kändes inte motiverat men att istället titta på ölbryggandets alkemi, vrida på den och hitta ett liknande sätt att arbeta med bilderna var väldigt spännande. På utställningen var brygden Karl Framboise en av väldigt många manifestationer av detta, bredvid skulpturer, tryck, tyg, oljelampor och så vidare.

MB: Slutligen då, vad tror du om 2015. Hur kommer året bli?
KG: Det håller på för fullt runt omkring oss!

Och fullt upp det har dem. Nu är det bara dagar kvar tills baren öppnar! Näst på tur står deras alltiallopollo Viktor. Han som knep den åtråvärda platsen som praktikant men vars tjänst utvecklats och blivit fast i takt med att Omnipollo fortsatt växa.