Knappt att 2013 har hunnit passera innan det är dags att förutse trenderna för 2014. Fjolåret trodde jag skulle innebära en liten minskning av IPA-trenden, att nystartade bryggerier skulle gallras ut något och att de som inte håller måttet skulle märka av det, samt att jag trodde att vi skulle få se fler öl med lägre alkoholstyrka. Jag kan inte riktigt säga att allt detta slog in till 100% dock tycker jag att vi såg en viss ökning av andra ölstilar än D/IPA och till viss del kom det också fler öl med lägre alkoholstyrka (säg under 6-7%) som blev uppmärksammade och omtyckta. Detta är nog både ett resultat av humletorka i branschen och att en viss mättnad för humle hos öldrickarna växt fram.

Om man annars kort summerar 2013 var det året då nya aktörer steg in på marknaden, vi såg bryggerier som Malmö Brygghus, All in Brewing och Beerbliotek ta för sig och växa fram som de starkaste svenska varumärkena. Vi såg nya bryggerier som Klackabacken gå från okända till väldigt omtyckta och hur redan nämnda bryggerier från Göteborg tillsammans med Poppels sätta Göteborg som landets ölcentrum. Nya ölkrogar öppnade runtom i hela landet och ett projekt såsom Belgoklubben rönte direkt succé. Kanske att landets ölfestivaler fick lite mindre uppmärksamhet än tidigare men jag tror att det kan bero på att fler ölfantaster för första gången fick börja välja bland alla de festivaler som startat och med festivaler såsom Copenhagen Beer Celebration i Köpenhamn och årets All in Beer Fest så krävs det lite mer för att locka de allra mest inbitna ölnördarna.

Ett minne blott

Vi såg också fler importörer ta för sig och ta in nya bryggerier; GreatBrands kan stoltsera med Kernel, Galatea har storsatsat på USA och har nu en portfölj som är svårslagen med gottigheter, Wicked Wine satsar på Founders och Brill & Co har genom Omnipollo, Siren m.fl och samarbetet med spännande Brekeriet sett till att vi får mer nytt och spännande att gotta oss i. Vi såg Constant Companion börja ta in tidigare lite udda öltyper och bryggerier och redan nämnde Belgoklubben har verkligen gett en nytändning för belgisk öl. Visst kan det finnas åsikter om vad som sker i branschen men återigen vill jag betona att det är en naturlig utveckling i en ölvärld som är i ständig förändring. Se tillbaka 2-3 år och vi hade aldrig kunnat ana den här utvecklingen och på samma sätt tror jag att vi om 2-3 år kommer att se på årets utveckling med liknande tankar. Vi ska inte heller glömma Systembolaget som jag tycker har gjort enorma framsteg under året, vi har fått se otroligt mycket bra öl och bryggerier ta plats, vi har kunnat utnyttja ett beställningssystem som öppnat upp för fler bryggerier att ta plats runtom i hela landet och jag tycker att man har gjort bra val på öl i de fasta sortimenten.

Överlag skulle jag vilja påstå att i år var första gången den globala ölvärlden blev mer involverad i vår svenska tack vare de svenska öldrickarnas intresse. Jag tycker att fler började byta till sig öl, fler åkte utomlands och rapporterade om bra ölkrogar och butiker för öl, nya bryggerier och besök de gjorde på internationella festivaler. Ölscenen gick från den lokala forumvärlden till den mer internationella i form av Facebook och liknande. Vi såg ett minskat intresse och aktivitet på BeerSweden Forum samtidigt som det startades grupper på Faceebok; idag har vi ölgrupper från Dalarna, Gotland, Humligt & Grumligt och framförallt Untappdgruppen i Göteborg. Den senare tycker jag anammar allt som är bra och positivt med öl, åtminstone för min del – det sociala och trevliga. Istället för att dölja sig bakom smeknamn på ett forum så uppmuntas samköp från Systembolaget och ölträffar, de ses, det snackas dagligen om öl och man träffas mer än gärna över en öl. Detta hoppas och tror jag att vi får se mer av under 2014, jag tror att fler kommer att göra gemensam sak och kanske åka iväg på festivaler runtom i hela världen. Det håller nere kostnaderna och det är alltid trevligare att göra saker med andra än ensam. Det blir också lättare att utnyttja gemensamma internationella kontakter och nu när det är lättare att kontakta bryggare och bryggerier så är det lättare att styra upp intressanta upplevelser runtom i världen.

Det här har också gjort att fler vågar skriva ned sina tankar och åsikter och från att vi var en 5-6 ölbloggar häromåret så finns det idag uppemot siffror över hundra-hundrafemtio olika sidor om öl idag. På gott och ont kan jag väl personligen tycka. Precis som att vi idag ser hembryggning som en hipp trend i vissa kretsar är bryggning något som är lätt att göra men också svårt om man vill göra det bra, detsamma gäller lite med att skriva om öl. Dock är ölvärlden så öppen att alla är välkomna och alla kan göra sin sak, en positiv trend – om än med svårigheten att åsikter ibland kan tas som sanning. Men alla börjar någonstans och precis som när jag skrev mina försa betraktelser om öl 2009 så har jag mognat i mina tankar, åsikter och preferenser om öl. Det blir intressant att se hur detta blir under 2014 och jag tror att vi kan få se flera sammanslagningar även på skribentfronten.

Visst var det öl, bryggerier och annat som stod ut men istället för att lista upp allt sånt här tänkte jag ta det i ett separat inlägg om “2013 års bästa-lista”. Likaså ska vi ta och se vad vi kan förvänta oss under kommande år, men det blir senare. Nu kan vi istället se tillbaka på 2013 som ett riktigt bra ölår och minnas alla trevliga stunder.

Tänkte att vi medan jag sammanfattar fjolåret samt vårt besök på Lagunitas Brewing Company kan titta närmre på ännu en öl från Monks Café och deras ibland bortglömde bryggmästare Charles Cassino. För inte så länge sedan kikade vi på Monks Café Blend No.4 Vigorous och innan det jämförde vi också Omnipollo Hypnopompa med Monks Café Blend no.2 Superior Sour Stout. Alla ölen har imponerat och varit väldigt välgjorde blends, precis som de öl Charles har bryggt som annars bara går att finna på någon av Monks restauranger, kanske att enda abret har varit att centiliterkostnaden kunnat spåra iväg ibland. Då ska man väl komma ihåg att de egentligen inte butteljerar ölen, likväl ser jag det inte som en anledning att liksom med dagens öl Monks Café Blend no.11 Extreme Trinity på Systembolaget ta 69,70 kronor fö 18 cl. Hur man än vrider och vänder på det är det väldigt dyrt, hur god ölet än kan vara. Idag säljs ölen lokalt på ett par Systembolag i Stockholm men kan annars beställas styckvis genom Systembolagets beställningssortiment (som nu är uppe och rullar igen efter gårdagens kabelbrand hos kabelleverantören).

Innehållet i Extreme Trinity är baserat på två av mina favoriter bland mörka öl, båda bryggda hos två av de bästa bryggarna i världen – Menno Olivier (De Molen) och Urbain Coutteau (Struise). Tillsammans med Mennos Mooi & Meedeogenloos och Urbains Black Albert har Charles adderat sin egen Triple Weisse Ek, en lite kraftigare Weizen Bock som fått lagras på ekfat.

Monks Café Blend no.11 Extreme Trinity

Utseende: Mörktbrunfärgad vätska med nästan gushande brunare beigefärgat skum.
Doft: Mycket choklad och en sockerknastrande, aningen vinöst syrlig arom med choklad och färska kaffebönor.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Lätt till kroppen och direkta drag av vin, bärlikör och fenomenala imperial stouts. Det är sötman från Menno med kraften från Urbain och Charles egna touch som drar ihop dem. Sött men inte för sött utan mer som russin som fått ligga och dra till sig i dessertlikör och dessertvin.

Betyg? – Bra/+. Det som drar ner omdömet är dels priset men också att sötman ibland blir för påtaglig. Personligen tycker jag att det vinösa gör sin del i det, men jag kan förstå om ölet kan variera lite beroende på lagring och egna smakpreferenser så det är inte en öl för alla. Gillar du söta, lena Imperial Stouts med markerad sötma och mycket bär, choklad och vinösitet ås kommer du dock att tycka om den.

Något flera amerikanska västkustbryggerier kanske har lyckats med bättre än någon är att ta fram ljusare, traditionellt europeiska öltyper som de sedan kryddar eller låta ligga på träfat för att de ska få en såpass vinös karaktär att det nästan bara är kolsyrebubblorna som avslöjar ölets karaktär. Russian River, Almanac och Lost Abbey är bara några exempel på bryggerier som alla gjort sig ett namn för sina högklassiga öl av den här typen. Ser vi österut finns det många andra som gör bra syrliga ekfatslagrade öl men det är främst de förstnämnda jag tycker att jag har fått stora upplevelser med och ölet jag tänkte kika närmre på var inget undantag. När vi var på Lost Abbey/Port Brewing i höstas så visade de oss de enorma utrymmena med lagringsfat, en yta som var större än själva bryggverket gånger två. Likaså var det på Russian River och det är inte så konstigt att många nordvästliga bryggerier satsar mycket på vinfat med tanke på den starka vinkulturen och vinproduktionen i norra Kalifornien och vidare norrut.

Lost Abbey Saison Blanc lät inte alltför spännande när vi stod på bryggeriet men när bryggmästare, och en av mina personliga ölhjältar Tomme Arthur frågade om vi ville ha lite öl med oss var det svårt att inte välja den, efter några veckor av IPAs och Imperial Stouts kunde det vara gott med någonting enkelt tänkte jag. Som alltid med Lost Abbey så var det inte fullt så enkelt. Ölet ska efterlikna ett torrt, krispigt vitt vin och druvsorten Sauvignon Blanc. Nya Zeeländsk humle, gyllene russin och vitpeppar åkte ned i ölet som sedan fick jäsa till sig med Brettanomyces.

Har du tur kan du finna ölet, eller andra Lost Abbey öl till och från i Köpenhamn och då och då har vi även blivit bortskämda med att få ölet hit till Sverige. Galatea som genom Drikkeriget nu tar in ölet hoppas få in mer av dem och det är vi glada för, Lost Abbey har sedan jag började min resa in i ölets värld varit en stor favorit.

Lost Abbey Saison Blanc

Utseende: Klargyllene, aningen matt gyllenfärgad vätska med litet vitt skum som slutar som rester längsmed glasets väggar och en kluddig hinna.
Doft: En typisk Lost Abbey-doft med brettig citrus och den söta, lite tunga russintonen (de har en tendens att ha russin i många av sina öl) och mycket klara drag åt ljusa, syrliga vita viner. Vitpepparn påminner mer om örtigheten i vissa vinär än kryddigheten i många liknande öl som bara blir “peppriga”.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Det börjar lätt men växer i munnen tack vare små bubblor som ändå tar för sig. Det är oerhört rent där den lilla bretten lurar dig att tro att du dricker ett storrt syrligt vitt vin, något pepparn och de lagom beska citrussmakerna från humlen bygger vidare på. En torr, apselsin-zestfylld eftersmak som låter beskan angripa tungspetsen.

Betyg? – Bättre. Ta bort de milda små bubblorna och det är svårt att hålla isär från ett vin. Otroligt rena smaker där pepparn inte blir kryddig utan bara ger en liten touch som med bretten och russinen fångar kärnan i ett torrt vitt vin – lite örtighet och lätt syrlig funk, en stramhet och så lite tryck. Det här är en öl som imponerar på mig och verkligen är bättre än vad jag först trodde att det skulle vara. En perfekt öl på vårkanten och jag hoppas att vi kanske kan få se den hit till Sverige, eller i värsta fall så får den bli ett bra köp om man lyckas finna den i Köpenhamn.

Dags att starta det nya året och varför inte göra det med lite kul nyheter från Göteborg. All in Brewing släpper nu en av sina första öl på Systembolaget. Det är Bigger Lager, storbror till den  förra Big Lager’n. Det blir en begränsad tillgång av ölet som All in Brewing bryggde tillsammans med och hos Toccalmato nere i Fidenza, Italien. Ölet släpptes egentligen för cirka en halvtimme sen men Systembolaget har som vanligt haft lite problem under morgonen, men ni ska kunna finna ölet på denna länk. Skillnaden mot den första batchen av ölet som hade premiär i fjol är att de valt att ha i mer humle. Humlesorterna Citra, Mosaic, Galaxy, Wakatu, Pacifica, Pacific Gem och Pacific Jade har använts och som ett tränat humleöga ser så är det fokus på Nya Zeeländsk humle, en trend vi lär se mer av i år. Dock ligger ölet fortfarande på 7,5% alkohol. Medbryggare Victor tipsar om lättare, syrliga fisk- och skaldjursrätter till ölet.

All in Brewing, som arbetar med ett eget bryggeri har under 2013 bryggt och fixat tillsammans med Stigbergets Bryggeri och nu släpper man också ett gäng fat av deras All in Pale Ale, en Mosaichumlade single hop pale ale som släpps och har bryggts på egen hand hos Stigberget. Ölet dyker dock bara upp på fat.

Julen är äntligen till ända och vi kan direkt börja blicka framåt mot nästa stora helg – nyårsafton. Som alltid reglerar staten när vi får, bör och skall inhandla vår alkohol så det gäller att vara ute i tid om ni inte vill gå bet på att fylla på skåpen hemma inför stundande festligheter.

Vad är då en bra öl inför nyår? Många ölnördar kommer att slita sitt hår och försöka trumfa varandra i häftiga och goda öl medan andra kommer att svara att en vanlig pils är perfekt – jag väljer en mellanväg. Nyår liksom jul är stunder då alla ska kunna ha kul utan att just drycken skall stå i centrum. Sådana tillfällen kan man också ha och det är ofta kul att slinka in en rolig öl till middagen som kan väcka intresse, detsamma görs ju med vin och fungerar oftast bra. Dock ska det aldrig bli påtvingat och bland det värsta jag vet är när helt fel öl läggs fram och en stor andel av gästerna sitter och smuttar på sitt vatten.

För att ge er ett blandat utbud av nyårsöl har vi valt lite olika teman och sedan ställt två alternativ mot varandra så att ni själva kan finna fram vad just era vänner och gäster kanske föredrar. Vi har den belgiska, aningen mousserande ölen, vi har sällskapshumliga ölen och slutligen de med lägre alkoholstyrka. Samtliga öl finns på Systembolaget och finns att köpa i de flesta butikerna (ni kan se var genom länkarna).

Vi hoppas att ni får ett gott nytt år och hörs snart igen!

Omnipollo Leon – 49,90 för 75 cl flaska (finns var?) alternativt Brooklyn Local 1 – 79 för 75 cl flaska (finns var?).

Båda ölen påminner något om varandra, porösa, fylliga och mysiga med en blommig och lätt fruktig touch från humlen. Kan fungera lika bra som öl istället för champagne vid 12-slaget, eller ofta utmärkta som måltidsdryck, eller så serverar ni ett glas som välkomstdrink. Local 1 kan ibland vara lite skarpare med mer aprikos och sting medan Leon har mer apelsin, fräschör och något mer herbal touch. Local 1 har en rätt typisk tysk och nordeuropeisk stil med Perle, Styrian Golding och tysk Hallertauer som humle och är i sak en mer belgoinfluerad stark golden ale än en uttalad belgisk öl. Leon har bryggs med champagnejäst och får annorlunda bubblor och humlen av Simcoe och Amarillo ger den ett modernare snitt så valet är lite hur stora bubblor och vilken munkänsla man vill ha och lite vilken typ av smakflora man vill ha. 

BrewDog Punk IPA – 20,90 för 33 cl burk (finns var?) alternativt Lagunitas New Dogtown Pale Ale – 20,90 för 35,5 cl flaska (finns var?)

Två öl jag alltid rekommenderar på fester. Punk’en är en klassiker och fördärvade många nyblivna ölentusiaster med sin lättdruckenhet, vilket indirekt ledde till att fler drack bra mycket humligare öl än vad de trodde de gillade. Burkformatet är grymt då det blir lätt att hantera. Dock kan kvaliten variera något och alla kanske inte gillar en IPA, därför har vi med Lagunitas flerfaldigt prisvinnande pale ale, New Dogtown som alternativ. En fräsch pale ale som istället för Punk’ens tallbar, kåda och grape har tydligare citrustoner. Ett förslag kan vara att variera de båda. Självklart finns det fler liknande öl och kanske bör jag nämna Oppigårds Amarillo och Lagunitas Maximus IIPA som två andra val – ett med mindre beska men med oerhört fin smak och den andra med mer tryck än både Punk och New Dogtown, på gott och ont. Det är en lång kväll och jag gillar inte att bedöva mina gästers smaklökar med för mycket beska eller för påtagliga smaker som är svåra att tona ned i takt med att kvällen fortlöper.

BrewDog Dead Pony Club – 16,90 för 33 burk (finns var?) alternativt Mikkeller Drink’in The Snow – 16,90 för 33 cl flaska (finns var?)

Alla vill inte dricka öl med högre alkoholstyrka så därför har vi valt två stycken med något lägre styrka. Dead Pony Club, även den från BrewDog har bara 3,8% alkoholstyrka men trots det bra kraft i trycken med marmelad, mörkare honung och torr humle. Jag tycker att ölet ofta kan fungera grymt som “avbrottsöl” när man vill pausa mellan ett par öl. Vill man ha än mindre alkohol är danska Mikkellers Drink’in The Snow bra, 0,3% alkoholstyrka men trots det en lite julig smak av kryddor och citrusskal. En öl som visar att man kan få bra smaker trots nästan ingen alkoholstyrka, kanske lite lätt men otroligt mycket mer smakrik och välgjord än många andra alkoholfria alternativ. Det börjar dyka upp flera bra öl med låga alkoholstyrkor på de flesta ICA och Hemköpen runt om i landet så håll utkik där också efter bra alternativ. Train Station Brewery, Dugges och Hantverksbryggeriet har alla lågalkoholhaltiga öl som finns på fler och fler matbutiker.

Vad återstår att säga då? Jo, Gott Nytt Bartime™ 2014!

Igår recenserade vi Poppels Vintervärmare Tvåtusentretton och lovade då att vi skulle jämföra den med fjolårets version. Vintervärmare Tvåtusentolv var något starkare till alkoholstyrkan (8.2 istället för 7.8%) och kryddningen skiljde sig lite då man i fjol även hade muskot som komplement till kryddpeppar, kanel och ingefära.  Det är lite missvisande att jämföra öl som har lite olika kryddning och påstå något om deras utveckling och lagringsbarhet. Om “2013an” hade en väldigt trevlig kryddighet trots att kanel och ingefära ibland tillsammans kan bli både bu och bä så är jag rädd att muskoten ska göra ölet lika spretig som vissa pumpaöl ibland kan vara. Varför dra ut på snacket om vad ölet kan vara, är det inte bättre att dricka det?

Poppels Vintervärmare Tvåtusentolv

Utseende: Något rödgyllenbrun klar vätska med litet smutsigt brunbeigefärgat skum som dör till lite smutsiga rester ovanpå ölet.
Doft: Mixen av kanel och muskot drar till lite jänkarinspirerade dofter där ingefäran breddar kryddregistret men det är svårt att inte tänka i termerna av vinter/pumpaöl mer än direkt julöl.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lätt till kroppen och jämfört med 2013’an så är det lite mer som sker, det är något mer syrlighet istället för sötma och muskoten sticker verkligen ut om man jämför med 2013 – på gott och ont. Muskot kan ge en “love it or hate it”-känsla men det är också en krydda som livar upp. Intressant maltkaraktär som ger lite sultanrussin och plommon likt i en lagrad belgisk ale, något som också lär härstamma från kryddorna.

Betyg? – Bra+. Same same but different om man jämför med 2013 som är sötare och renare i kryddningen medan 2012’an nu är som en mer traditionellt lagrad kryddad julöl. Just tonerna som drar åt en lagrad belgisk ale blir jag intresserad av och det vore kul att gå på djupet om det beror på kryddorna eller malten och lagringen.