Efter vår resa i USA och besökt på Great American Beer Festival har flera läsare hört av sig och bett om tips och råd om hur de själva kan ta sig till och runt i USA för att besöka bryggerier, festivaler och annat kul. Trots storleken på just GABF och att det är relativt lätt att åka över till USA så kan det ändå vara bra att ha lite siffror eller vetskap om hur man  lättast genomför en resa likt denna.

För vår del började äventyret redan på vårkanten då vi var i kontakt med Brewers Association och den PR-firma som sköter hanteringen av mässan. Vi frågade lite kort om hur de trodde att biljetterna skulle gå åt då de sålt slut snabbare för var år. Det bästa rådet de och även vi kan ge er är att skriva in er som medlemmar hos Brewers Association (195$ om året för icke-amerikansk medborgare), främst för att du som medlem dels kommer in på lördagens första session vilket är vigt åt BA-medlemmar men också för att man får förtur på ett antal biljetter. Även dessa sålde slut otroligt fort, men varje extra chans till de åtråvärda biljetterna är värd att ta. Biljetterna kostar 75$ per pass, förutom BA-passet som kostar 65$.

När ni väl har skaffat er biljetter, vilka brukar släppas vid sommarslutet varje år, så är det absolut första ni bör göra att boka boende. Många bokar sina hotell redan på våren men ser då till att ha en avbokningsklausul, detta då priserna ökar ju närmre GABF man kommer och för att Denver för ett veckoslut ser flera tiotusentals turister anlända. Det finns ett par hotell BA rekommenderar och helt ska man bo centralt som möjligt för att ha nära till stadens bättre krogar och events, men då kostar det – kan man tro. När vi var i Denver 2011 fann vi ett bra motell cirka 10 minuters promenad från downtown och cirka 400 meter längre ned på samma gata fann vi årets boende – Days Inn Denver. Ett rent och okey rum som kostade runt 500 kr/natten för 2 personer (för 10$ till per natt kan man få in en extrasäng), otroligt prisvärt om man vill hålla nere kostnaderna. Använder ni sidor som Hotels.com eller liknande så är det rätt lätt att finna liknande boenden. Se bara till att ni bort centralt och nära downtown, det är en stor och rätt rå stad så ni vill inte hamna i några obskyra kvarteer mitt i ingenstans.

Med boende och biljett klara är det rätt passande att kika på flygbiljetter. Momondo.se och Expedia.se löste våra flygbekymmer genom att vi kunde skräddarsy var och när vi ville åka vart. Då vi skulle flyga till Denver för att sedan flyga till San Fransisco och slutligen hem från Los Angeles och hade vissa tider att passa så hade det varit lätt att bli lurad av SAS eller liknande att det bara fanns några enstala och då väldigt dyra resor att välja på. Flyget för vår tripp med 3 olika stopp och rätt bra flygtider och transfers kostade ungefär 8.000 SEK vilket jag kan tycka är värt det. Inrikesflyg i USA är billigt och är alternativet att bila så spar du tid och pengar på att snabbt flyga till områden där själva bilresan annars inte hade bjudit på så mycket. Flyg t/r till enbart Denver blir några tusenlappar billigare men lika billigt som flyg till exempelvis New York blir det inte riktigt, så räkna mellan 6-7.000 för flyget, mer om ni önskar planera in något extra stopp.

Rådet jag har är att om ni har tid så ordnar ni så att ni har råd att dela upp resan, lägger ni ändå ned en rätt bra summa på att åka till USA och dricka öl så är en tusenlapp för ett extra stopp värt mer än vad det kostar. Det vi gjorde var att åka till Denver och vara där i cirka 5 dagar, sedan åka för ett mellanstopp i 2 dagar, vara runt lite och sedan flyga hem från det sista stoppet. För säg att ni vill börja i New York en 3-4 dagar för att sedan ta er till Denver och sedan kanske även stanna till i Los Angeles och flyga hem därifrån, det är en lång resa men ack så värt det. De gånger jag har varit förbi New York och stannat där har varit värt det men man känner ändå att om man nu valt att åka över så skulle man gärna maxa upplevelsen. Då är det skönt att ha planerat i förväg så att man kan spara ihop lite pengar, en resebuffert och kanske till och med se om man kan unna sig någon dags extra semester.

Att ta sig runt i Colorado eller på västkusten görs lättast genom att hyra en bil. Vi hade både en större SUV och en mindre bil för kortare resor som vi använde. En lite mindre bil lämplig för 2-4 personer utan större väskor kostar knappt 70$ om dagen (exkl bensin) vilket inte är så farligt om man vill åka norrut i Denver för att spendera en dag med att besöka bryggerierna i Boulder, Longmont och Fort Collins. Besinen är också rätt billig och trots att vår GMC Yukon XL vi hade på västkusten drog över en liter milen så kostade det sällan mer än 500-lappen att tanka upp den. På så sätt är det inte så farligt att hyra bil om man är ett par personer som vill åka runt, bilfirmorna är många, bensinen billig och friheten ni får genom att kunna välja fritt vad ni vill göra är värd det. Ett alternativ till flyg och bil är Greyhoundbussarna som går mellan flera större städer, det tar längre tid men det finns smidiga nattbussar och det är inte för dyrt. Tåg däremot är banne mig bara dyrt, Amtrack må vara smidigt men då tid är pengar så är det mer prisvärt att välja flyget.

Ska ni vara runt i landet en längre tid och inte ha en fast bas är det väldigt bra att ha kollat runt lite på exempelvis Hotels.com för att se vad snittpriser på hotell är per natt och vilka kedjor som är prisvärda. Det är lätt att man gör som jag och M2 gjorde 2011 och blandar vistelser på Motel 6 (billigt motell som ofta ligger lite här och var)  med akuta drop-in-besök på lite dyrare hotell då vi inte fann annat. Det är lätt att en hotellnatt då kostar som 2-3 nätter på ett billigare hotell, så vill ni dra ned på kostnaderna så är det bra att scouta terrängen innan. Framförallt om man bara ska sova på stället.

Vill ni köpa öl att dricka på plats eller ta med er hem så går det att göra nästan var som. Oftast har även den minsta skruttbutiken åtminstone 1-2 lokala bryggerier men vill ni vara säkra på att få tag på lite trevligare saker rekommenderar jag er att använda RateBeers locationsida, där kan ni hitta bryggerier, bryggubar, ölbutiker och lite annat. Det är också bra att googla runt lite för att se vad för ställen andra likasinnade brukar besöka samt att använda exempelvis google maps för att stjärnmärka hotell, krogar och annat ni vill besöka. Då är det lätt att göra upp en mer bestämd rutt, men också att kunna sticka iväg på spontana avstickare. Exempelvis visade det sig att 3 av de krogar och bryggerier vi var som mest sugna på i San Fransisco låg på gångavstånd från varandra och i ett rakt led varpå det var lätt att köra en game plan än att börja i ena hörnet och sedan hatta runt helt i onödan mellan olika ställen. Tidsfaktorn kanske inte är lika viktig i Sverige men i USA kan det ibland vara lite avstånd mellan krogar eller bryggerier och då vill man gärna undvika att slösa en halvdag för att man valde en krånglig rutt.

Ska vi försöka sammanfatta det hela och då med hänsyn till GABF så ser ungefärliga (minimi-)kostnader ut något såhär:

Biljetter GABF – 75$ per pass
Flyg (exkl extra stopp) – 6-7.000 SEK
Hotell för 4 nätter i Denver  – 2-3.000 SEK
Mat – Cirka 50$ dag
Dryck – En fatöl kostar mellan 4-8$ beroende på storlek och sort. Flesta krogarna erbjuder flights för cirka 1-2$ per taster
Köpa med sig öl – En vanlig IPA på 33 cl kostar runt 2-4$ beroende på hur lokal den är. En bomber ligger på 8-16$
Hyrbil – Säg runt en 100$/dag

För vår resa på närmare 2 veckor i USA betalade jag runt 12-13.000 innan själva resan för flyg och ett par förbetalda hotellnätter, vilket var bra att ha för att undvika tråkiga överraskningar om man väl löser allt på plats. Väl i USA brändes väl ytterligare än 17-20.000 på hotell, mat och en hiskerlig massa öl så räkna med en 2.000 SEK/dag vilket då inkluderar mat, resa, hotell och olika events. För just eventsen i Denver under GABF är nästan det som är roligare än själva GABF, biljettpriserna vilket inkluderar gratis samples på ölen ligger mellan 80-120$ beroende på vad det handlar om. Vissa är dyrare, andra betydigt billigare.

Är det något mer ni vill veta om själva reseplanerandet så säg gärna till så ska jag se till att sätta ihop en del 2.

Poppels Bryggeris öl är rätt roliga att ge en recension på då det oftast blir lite olika åsikter om ölen. Många tycker att ölen är väldigt bra med rena och raka smaker i öl som fungerar för en bred massa, lite som S:t Eriks eller Nils Oscar. Andra tycker det gör ölen lite tråkiga och platta och vill kanske ha mer untz unt skjuts i smaken. Ni som läst mina tidigare recensioner av deras öl har nog sett att jag tillhör skaran som gillar den typen av öl. Det är ett mellansegment mellan “vanliga öl” och lite mer “spännande öl”. Vi kan jämföra en brittisk, aningen humlad ale (vanlig öl) och Oppigårds Amarillo (spännande öl) och då är exempelvis Poppels American Pale Ale emellan de två enligt mig, den är mildare och lite lättare men den är ändå bättre än en vanlig öl – en bra inkörsport helt enkelt. Nu kanske det inte är vad bryggeriet önskar och så klart beror mycket på var i sitt öldrickande man befinner sig. Mina mindre öldrickande vänner gillar verkligen de här ölen och anser att de är mer spännande och goda, gärna vill de prova dem på krogen om de finner dem. Samtidigt är de mer öldrickande vännerna lite mer skeptiska och vill ha något som stimulerar smaklökarna en extra gång. Tur då att det finns öl för alla och att alla kan hitta sina favoriter, vad jag vill säga är att det finns tråkig och rätt dålig öl och så finns det öl som bara “ska vara” och det är ofta dem jag själv dricker när jag inte vill nörda ner mig. Då blir det en hög Amarillo och Nils Oscar mer än spännande dubbel IPAs.

Poppels senaste tillskott i ordinarie portföljen är deras 5.5% alkoholstarka, 45 IBU beklädda Extra Special Bitter (ESB). Ölet är maltfokuserat med tre sorters karamellmalt, en fruktig engelsk jäst och snälla tillskott av humle. 33 cl kostar 23,90 SEK och kan beställas genom Systembolagets webbeställning eller i ett gäng lokala butiker i Göteborg.

Poppels Extra Special Bitter

Utseende: Aningen disig brun öl med ett väldigt litet nougatfärgat poröst skum som lämnar få rester när det falnat ihop.
Doft: Söt karamell med lite av inslag av äpplen, röda bär och vört. Det är den milda söta frukten som är behållningen i aromen som annars är rätt mild.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Rätt mild i kroppen och med en rund mysig sötma drar den ifrån den mer traditionella bittern kan jag tycka. Det är lite lätt bitterhet på slutet och i eftersmaken men överlag är det karamell, små nysningar av nötskal och söt humlefruktighet.

Betyg? – Bra(+). Det lilla pluset är för att det här är en öl som förtjänstfullt och passande placerar sig bland Poppels övriga öl – de är lättdruckna, har fin smak och är lätta att ta till sig vilket passar de bredare publiken som vill ha en bra öl utan börja äventyra. Det är som en brittisk bitter men ändå inte och jag tror att ni som provar den kommer att bedöma den beroende på om ni gillar att den drar mer på sötma och fruktighet än stram bitterhet och mer traditionell stil.

Nu är det bara två dagar kvar till årets julöl släpps så vi fortsätter i rask takt att prova igenom ett par av de mer spännande julölen i år. Tidigare skrev jag om Electric Nurse Underbar Jul Vinterporter som är en av de två julölen de i år släpper, den andra heter Christmas Ale och är en lite rödare amber ale på 4.4% alkoholstyrka. Uppbyggd med pilsner- och karamellmalt har den sedan fått amerikansk och nyazeeländsk humle som genom tillsättning senare i koket ger ölet mer smak och doft än beska.

Precis som jag skrev i samband med Underbar Jul så föredrar jag de lättare, ibland nästan tunna julölen då de brukar passa otroligt bra till den ofta rätt feta och smakrika julmaten. I vanliga fall brukar jag alltid ha lite brittiska ales i stil med Newcastle eller Kilkenny på julbordet för att de som inte önskar en lite kraftigare julöl ska ha ett alternativ, men med de senaste årens utbud av lättare julöl kan jag nu äntligen servera hantverksbryggda lätta julöl istället för att servera öl som Kilkenny.

Electric Nurse Christmas Ale släpps alltså nu den 15 november, har artikelnummer 11395 och för 50cl betalar du blygsamma 27,50 kronor.

Electric Nurse Christmas Ale

Utseende: Lätt smutsig orangekolafärgad vätska med litet vitt skum som lite väl snabbt dör ut i en tunn ring längsmed glaskanten.
Doft: Lätt touch av karamell följs av typisk “amerikansk pale ale från Dugges-doft”, det är syltigt och toner av äpple, lite tropik och torkade frukter.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Liksom julportern lite väl lätt i kroppen, något jag personligen har förbiseende med för den här typen av öl – jag tycker att det gör dem lättdruckna. Karamelligheten väger upp fruktigheten väl och det lite nätta, söta möter beskan väl medan smakerna av torkad aprikos, sylt och grape inte klampar in på dina smaklökar utan slinker förbi med en lätt smekning.

Betyg? -Bra+. Det är lätt, ja och visst kan vissa nog gnälla på att det smakar lite därefter. Återigen vill jag snarare lyfta det som positivt, en lätt och fräsch amber ale ska vara såhär och med låg alkoholstyrka och frisk smak kan det här bli utmärkt på julbordet eller julfesten. En öl de nyblivna öldrickarna lär gilla och med en beska som ger lite mer “zing” i smaken men som inte skrämmer bort de som inte gillar beskan.

Det är passande med ett par klargörande innan nedan inlägg.

– Vi har tidigare genom rykten och annat målats ut som ett hot mot svenska ölscenen för att vi vägrat böja oss utan har sagt och gjort vad vi vill. Vi har sagt ifrån när det behövts, vilket ändå verkar ha gått hem hos folk då vi av BeerSweden Forums medlemmar har prisats som en av de bättre ölsidorna de senaste åren (2’a 2012, 1’a 2013). Så även om ni inte håller med mig sen är det fullt okey. Allas åsikter är lika värdefulla.

– Förutom en ölprovning jag fick betalt för har vi har aldrig haft reklam eller tjänat en krona på MankerBeer. Så vi ber de som menar att vi är köpte se på andra sidor med reklam för alla möjliga märken, ibland öl de själva aldrig skulle dricka.

– Senare idag kommer ett inlägg om hur ni reser på en ölresa till USA, baserat på vår resa till GABF som kostade mig motsvarande två svenska genomsnittliga månadslöner, så nej ingen bjöd oss på den resan. Vi fick låna en bil i en dag utav en Galatea-anställd som vi reste med i egenskap av vän. Vi hänger med alla möjliga leverantörer då vi anser att det är rätt väg för att vara med på ölscenen, inte att sitta och dela statusuppdateringar om det andra gör. Jag har druckit mig bartimefull med anställda hos alla ölimportörer, med folk från många krogar och med flera bryggerier – om det gör mig mer positiv till någon får andra bedöma. Dock ska man ha i tanke att jag skriver om öl jag har eller kan få tillgång till, så sorry om jag inte skriver om alla – men jag har inte alltid möjligheten, det är inget aktivt val.

– I vintras delgavs jag en undersökning av vad de större bloggarna hade på sina facebooksidor i form av leverantörer m.m. Där låg Wicked Wine, Brill och Great Brands i topp för oss. Något som helt enkelt har med tillgång och tillgänglighet av deras öl att göra. På samma sätt var det mer Galatea i somras och just nu är det små svenska bryggerier. Så det där med att skriva mer om vissa som jag tror många anser att vi och andra gör visade sig vara helt ogrundat både för MankerBeer men också de andra frekvent uppdaterade större ölsidorna som BeerSweden, Kornmalt & Humlekottar, Pilsner.nu och Ölsvammel.

Bra. Har vi slagit fast det där med eventuell bias nu?

Den svenska ölmarknaden har passerat flera stadier där främst se två senare är aktuella. Dels den med de första stora amerikanska ölmärkena såsom Stone, Brooklyn, Sierra Nevada, Oskar Blues och Samuel Adams och sedan den senare där vi ser Mikkeller, Evil Twin, Omnipollo med flera. Medan den första svängen lade grunden för importfirmor, bryggerier, samarbeten och kroghandel så kom den senare att omkullkasta alltifrån vilka märken som anses bra, vilka märken som finns var och hur själva handeln med öl kommit att ske. Idag är världsmarknaden i stort under väldig förändring och nästan varje dag poppar nya bryggerier upp, nya chefer anställs och andra slutar.

I allt detta kommer vi alla in, de ölintresserade. Jag skrev en lackning tidigare om datummärkning och vikten vid att veta hur amerikanska bryggerier datummärker sina öl, något jag tror de flesta öldrickare har usel koll på. Lika usel koll har många på marknaden och hur olika strukturer, avtal och relationer ser ut. En fördel med att dricka öl med anställda på bryggerier är ofta att man i förtroende får viss information som senare kan läggas fram lite såhär i förbifarten. Som t.ex. att antalet amerikanska bryggerier som skeppar hit öl och som gör det med kylda transporter är oerhört få (=sämre kvalité på ölen redan innan den kommit hit), de använder viss datummärkning anpassad för svenska marknaden (se tidigare länk) och säljer till vissa importörer enbart på grund utav privata relationer. Ibland är dessa relationer rätt logiska och inget som lär förändras, medan andra har sin grund i en relation som är 10 år gammal men där den ursprungliga personen nu har slutat varpå ingen vet varför man skeppar viss öl hit. I andra fall är det bryggerier som känner att deras öl inte får rätt marknadsföring eller spridning varpå de ser sig om efter alternativ, detta skulle jag säga är rätt naturligt?

Problemet är att det är lätt att se tillbaka på den första ölsvängen där markanden var otroligt fixerad och när det då börjar ändras så är det lätt att se förbi att det faktiskt är markanden som styr. Tyvärr. Man kan dricka sitt te, pyssla med sina barkbåtar och drömma tillbaka till tiden då Palme styrde landet, eller acceptera att tiderna har förändrats och därmed anpassa sitt sätt att arbeta.

Idag har alla större importörer någon kassako – Ambar, Herrljunga och AC/DC-ölen kan göra så att Great Brands kan sälja Smuttynose, Arboga och TT gör att Galate har råd med S:t Eriks, Efes ger Brill & Co en bra boost och Wicked Wine har sin vinportfölj att falla tillbaka på. Vem är då rätt person att kasta sten i glashus och säga att en importör eller bättre eller värre än någon annan? Ingen pysslar med den här businessen av solidariska skäl. Skulle jag jobba med öl, vilket jag har fått erbjudanden om men inte känt att jag kan göra med min integritet intakt så skulle jag jobba aktivt – resa, lära känna, prova ölen, ha kul, bygga relationer. Den vägen skapar band som gör att man blir ett attraktivt märke. Sedan har såklart muskler i form av distribution, kapital och makt mycket inflytande – men jag tror likväl att en start i bra relationer är att föredra. Tar du inte hand om dina märken eller vårdar dem med hänsyn till deras föränderliga önskningar så kommer de inte att stanna kvar.

Mot bakgrund av det jag personligen tänker här ovan, vilket kanske är helt fel och i så fall får ni säga till, så ser jag det som nu sker på den svenska ölscenen med andra ögon. Är ni nu redo att höra mina tankar? Om inte, så klicka in er på någon annan sida, varför inte en med bilder på glada djur? För nu kommer jag att ta upp elefanten i rummet.

Wicked Wine och Galatea har tagit över märken från Brill & Co i form av Founders och Drikkerigets portfölj. Det som är otroligt synd är att Brill & Co har gjort ett superbt arbete mot oss som konsumenter med bra information om produkterna, bra ledtider och samtidigt ett otroligt arbete mot krogar. Idag finner du hemskt mycket bra öl på vanliga krogar tack vare deras arbete. Att Jeppe (Evil Twin) själv då väljer att byta distributör i Sverige kanske beror lika mycket på hans personlighet och ego som hur han känner att hans märke behandlats. I fallet Founders handlar det lika mycket om hur märken som Founders, Flying Dog och Anchor säljs i Sverige – det är inte direkt genom bryggeriet utan genom Europeiska grossister, då blir märkena mer flytande. Brill & Co har dock sin styrka i sitt enorma kontaktnät och jag tror att de kommer att studsa tillbaka starkt nu när de visserligen tappat många starka bryggerier men samtidigt kanske får se om sin prissättning som många menar har varit lite väl hög och också får jobba mer direkt med egna märken.

Wicked Wine har behövt göra de här förändringarna efter att ha stagnerat de senaste åren där nya spännande bryggerier har uteblivit, åländska Stallhagen levererar stabil öl men de är inga som får mig att komma i byxan så att säga. Satsningen på Camden, Founders m.fl känns därför positiv vilket inte minst har märkts med att vi snabbt fick se Founders på Systembolaget igen.

Galatea var länge ett företag som förknippades med försök att sälja in Sigtuna som häftigt och kaxigt när man egentligen hade sin huvudsakliga marknad på Arboga, Samuel Adams och öl som få ölnördar skulle röra vid. Genom de musklerna och aktivt arbete på en nysatsning kom man sedan att få in en oerhört intressant skara bryggerier från England och USA. Tyvärr har deras arbete kanske gått lite fort och det har saknats en “craft beer”-grund att stå på utan mer varit en one man show där få inom företaget förstått vilka märken de fått in. Något jag vet att flera krogar klagar på, de är inte nöjda med kunskapen om ölen de nu fått in, något krogpersonalen ibland varit bra mycket mer kunniga och intresserade om. Detta tillsammans med det stora antalet nya bryggerier har fått det att sticka i ögonen hos andra i branchen. Den förstaklassiga kundkontakten Brill & Co har och som har varit deras styrka måste i Galateas fall omsättas i kunskap och passion hos deras anställda, annars riskerar de att bränna sitt eget skepp. Galateas framfart blir lite som trollet som snor allas guldmynt och som aldrig stannar upp och säger att han egentligen är ensam och bara vill ha sällskap.

Great Brands har gjort oerhört mycket för Sverige och varit de som puschat in många märken på den svenska marknaden, så all cred till dem. Tyvärr fungerar det inte att ständigt utmåla sig som underdogs och samtidigt leverera öl som oftast står och blir gamla på hyllorna. Med sin bakgrund och hur företaget är uppbyggt blir det också fel att måla upp andra som djävulen och pengakåta stofiler, vill minnas att när den spanska lagern Ambar kom på marknaden så motiverades det öppet med att försäljningen av öl som den och den tyvärr superäckliga AC/DC-ölen möjliggjorde försäljningen av annan öl – något man verkar ha glömt nu. När man kastar skit på varandra över att sälja “gammal ö” eller sälja masslager bör man kanske ha källkritiken att ens egna öl ute på hyllorna har helt keffa datum och när man dessutom säljer öl som man fått bekostad av bryggerier så är det oundvikligt att något kommer ske eller någon inte kommer att upptäcka eller tycka till om det.

Så. Nu tar jag en paus och andas ut. Förlåt om någon tagit sig illa vid, men det är såhär jag ser det utifrån vad jag vet. Rätta mig om jag har fel, men då har jag i många fall källorna direkt hos bryggerierna och bryggarna och inte genom rykten eller skvaller. Sandlådenivån blandat med vår elefant gör att saker som det ovan aldrig voicas, alla är för rädda eller har för mycket prestige för att våga tycka till om det. Jag kommer säkert få mail från anställda hos alla ovan som säger att jag numera är paria, men det är okey för jag vill inte vara aktiv på en ölscen där alla är rädda att ha en åsikt eller beter sig som barnungar – det hämmar bara spridningen av en medveten ölkultur!

It’s better to burn out than to fade away!

I somras kom Siren Craft Brew på den genialiska iden att färgsätta sig själva och sina brygarvänner, fast inte med vanlig kroppsfärg eller liknande utan genom att låta ölen prata. Rainbow IPA Challange bestod i att sju bryggerier fick en färg slumpvis framlottad varpå de skulle tolka den färgen i sin IPA.

Färgerna föll såhär:

Red : Siren Craft Brew
Orange : Partizan
Yellow : Buxton Brewery
Green : Brodies Fabulous Beers
Blue : Magic Rock Brewing Company
Indigo : The Kernel
Purple : Hawkshead

Ölen hade sedan premiär samma dag där man kunde prova “regnbågens alla IPAs” i ett väldigt lyckat event. Det hela flöt på så lyckat att Siren nu har bestämt sig för att köra en andra omgång – Raninbow Challange Round 2 är nu i görningen.

Henok Fentie på Omnipollo berättar för oss att temat liksom sist är att man har en färg att jobba efter men att öltypen inte är begränsad till IPA, man har också ett helt år på sig. Som ni märker har man också ändrat upplägget för deltagandet och den här gången paras ett engelskt bryggeri ihop med ett internationellt. Ölen kommer sedan att släppas i varje av de internationella bryggarnas länder där vi får 14 olika bryggarteam, 7 olika öl och en gemensam vilja att bräcka de andra.

Siren släpper nya team varje dag och har nu släppt följande team:
Blue: Partizan * Mikkeller (Denmark)
Orange: Beavertown * Naparbier (Spain)
Yellow: Buxton * Omnipollo (Sweden)

Så håll koll på Siren på Facebook och Twitter för senaste nyheterna. Henok hoppas även att fler av de deltagande ölen kommer till Sverige nästa år, så det är på alla sätt ett riktigt aktuellt event även för oss svenskar.

Innan vi återvänder till Denver för vår andra del av bryggeribesök, vi började ju med New Belgium Brewing, så tänkte jag sliunka in en av de absoluta höjdpunkterna. Inte bara på vår senaste två veckor långa tur genom USA utan kanske i min ölkarriär – vi skulle till Santa Rosa och besöka Russian River Brewing Company. Ett par kvällar innan vi tog flyget från Denver till San Fransisco för vidare transport uppåt längsmed US Highway 101 North satt vi på ölkrogen Falling Rock och pratade öl med just Russian Rivers välkände bryggmästare Vinnie Cilurzo. När han hörde att vi skulle västerut och upp till Santa Rosa var han inte sen att bjuda in oss på ett litet besök, något som tyvärr kom att krocka lite med hans flygplaner varpå han satt på ett plan när vi satt på krogen. Å andra sidan är det inte helt fel att ha ett innestående besök på Russian River tillgodo.

Russian River Brewing Company grundades från början av Korbel Champagne Cellars och låg då i Guerneville, en halvtimme västerut från bryggeriets nuvarande plats i centrala Santa Rosa. Då låg bryggeriet bid Russian River men när man beslutade att upphöra med bryggandet 2003 så föll lotten så väl att Vinnie och hans fru fick ta över rättigheterna. Det skulle ta drygt ett år innan Vinnie som tidigare hade skött lite allt möjligt, bryggande, försäljning med mera skulle öppna upp den nuvarande bryggpuben i Santa Rosa och resten får man väl säga är historia. Vinnie har lett surölstrenden i USA och har varit en av få internationellt aktade namn för sin förmåga att para ihop olika träfat med de suröl som gjorts. Trots fantastiska suröl är det nog ändå världens två högst rankade Dubbel IPAs, Pliny the Younger och Pliny the Elder som har satt dem på ölnördarnas karta och fått humliga öl att säljas för samma summor som fina belgiska lambicer.

Mitt i den lilla staden Santa Rosa är bryggpuben inslängd likt en blomsterbutik mitt mellan två lågvuxna radhus. Redan vid anblicken på uteserveringen börjar vi känna att det kommer bli svårt att få ett bra bord med bra platser att dricka öl – uteserveringen är knökad denna söndagsförmiddag. Inte blir det bättre av att vi inte kan finna en parkersingsplats för vår lilla GMC Yukon XL (enormt chabang) varpå vi tvingas åka runt lite i den mysiga staden för att se vart vi kan dumpa bilen. Lyckligtvis hamnar vi på baksidan av bryggeriet där vi efter lite väntan finner en halvdan plats att ställa bilen, som då täcker större delen av ett körfält. Nog om det, för det var ju öl vi ville åt och efter att ha sneakat in bakvägen var vi nära på att sno åt oss lite platser till den väntande skarans förargelse.

Till slut får vi plats i baren genom att sno åt oss en pallplats där vi fyra öltörstande svenskar knökar in oss och lyckas beställa en flight med alla öl de har på. Vi provar bland annars den relativt nya American Pale Ale’en Row2/Hill 56 som inspirerats av vingårdarnas terroirtänk och använt en viss humle – vilket har lyckats, otroligt bra APA som är riktigt välbalanserad. De har också ett par brewpub specials där Hop 2 It och Hopfather är två India Pale Ales där framförallt den senare, som också vunnit flera nämnvärda priser är bland det bättre jag provade på resan vad gäller IPAs. Att man också gör bra traditionella ölstilar visade Saison Blonde, Perdition (en Bìere de Garde) och Aud Blonde (en blonde ale) som båda visar att kunskap och bra bryggteknik är källan till lyckade autentiska traditionella stilar. OVL Stout med “nitro”, en makalös dry stout på 4% som vart magiskt len och välsmakande, en perfekt mörk session öl, tog också hem priset som en av de bättre ölen de hade. Sedan drack vi såklart den legendariska IPAn Blind Pig, Vinnies första riktiga öl som sedan dess hängt med genom alla år samt en bra dos suröl.

Tyvärr fick vi aldrig chans att prova på maten men sett till maten som stod de få lyckosammas bord så såg den rätt bra ut och med utsikt över det gamla bryggeriet som numera används som bryggpubsbryggeri så är det en schysst spot att spendera en dag på. Själva bryggeriet ligger sedan off site men det annordnas små turer på bryggpuben där man får kika runt och kolla på alla trätunnorna som inhyser de goda surisarna.

Nä, för att summera kan jag bara säga såhär – är ni på västkusten, åk dit eller åk inte mer! Russian River är ett helt fantastiskt bryggeri och att ni kan köpa med er en 3-5 olika öl för inte för stora slantar gör det inte sämre.