Innan Stockholm Beer startade gjorde vi en intervju med holländska bryggeriet Brouwerij Emelisses bryggmästare Kees Bubberman. Nu när vi möttes på mässan så återkopplade vi lite till vad vi hade frågat i intervjun och då främst om statusen på öl i Holland och hur det går för bryggeriet. Vi passade också på att prova igenom de öl Kees hade på mässan och då främst de från White Label-serien. White Label-serien är en serie om idag cirka 9 stycken öl vilka är något mer eleganta eller har något extra. Kees förklarar hur den vita etiketten ska visa att det är “något extra” från bryggeriet och trots att de flesta är olika ekfatslagringar på deras Russian Imperial Stout (“RIS”) så är de inte bundna till att vara den typen av öl utan man har också barley wines samt en Sorachi single hop-version av deras RIS. Alla ölen ligger 3 månader faten vilket ska räcka för att de ska få tillräckligt med karaktär från faten utan att det bli alltför påträngande.

De öl vi fick prova på vår lilla spontanprovning var den olagrade Russian Imperial Stout, White Label Ardbeg BA, Caol Ila BA och Sorachi Ace Single Hop. Min favorit i serien, Glen Elgin BA (som släpptes på Systembolaget tidigare i år) fanns tyvärr inte på mässan men är annars en som jag starkt rekommenderar.

Emelisse Russian Imperial Stout var en stabil och lagom kraftig RIS med både fina inslag av lakrits, bränd malt och en bra sötma med torkad frukt. Såklart finns lite choklad och starkt kaffe med, men det är den välbalanserade rökigheten som jag tyckte var mest spännande. Betyget – ett stabilt “Bättre”.

Nu när vi hade provat det olagrade ölet var det dags att gå in på de i White Label-serien och först var Sorachi Ace Single Hop. Sorachi är en speciell humle med tydlig karaktär av citrus som om den inte balanseras får tydligare toner av dill. Ölet är också en av Kees favoriter då han tycker att Sorachin ger en spännande och bra mix till mörka öl.  Återigen var det en god smak av lakrits och bränd malt med fina rökiga toner men som nu fick sällskap av en blomkryddig smak. I många ljusa öl sticker Sorachi’n ut lite för tydligt men mot det mörka, brända och lite rökiga så får humlen en bättre motståndare och vägdes ut väl. Humlen är tydlig och ölet har också en tydligare beska än den olagrade och föga förvånande så kommer nog omdömena att bero mycket på vad man tycker om Sorachihumlen. Jag tycker den är lite svår men här balanserades den in bra och även om det inte var en favorit så fick den ett bra betyg, “Bra+”.

Här på tur var två stycken öl jag hade provat kvällen innan – Caol Ila BA och Ardbeg BA. Vi börjar med den tidigare som har en något mildare rökighet och är Kees favorit i White Label-serien då han tycker att den är något mer balanserad än t.ex. Ardbeg BA som är betydligt rökigare. Det är lätt att förstå hur Kees tänker då Caol Ila BA har en mildare men likväl tydlig angenäm rökighet med eldad torv, bitter choklad och inslag av whiskey.  Sötman från det olagrade ölet fanns kvar och förde med sig choklad och starkt kaffe, vilket återigen balanseras in riktigt bra. Överlag en av de mer balanserade av White Label-ölen och även fast jag kanske tycker att Glen Elgin har en trevligare whiskeykaraktär så fick Caol Ila BA ett klart “Bäst-“ i betyg.

Sist ut var så Ardberg BA – den rökigaste och enligt vissa svåraste av de öl vi provade då den förutsätter att man uppskattar Ardbegs rökighet. En tydligare alkohol och sedan bär det av in i den rökiga whiskeyvärlden med nyeldad torv, hårdrostade kaffebönor, kol, whiskeytunna och bitter choklad. Värmer på bra i munnen och även här fungerar sötman från basölet mildrande. Även här ett klart “Bättre” i betyg.

Summa summarum är att Emelisses mörkare öl verkligen är att räkna med och jag hoppas att vi kan få fler små exklusiva släpp från serien. Tills vidare finns de då och då som privatimport från Brill & Co samt på rätt många välsorterade ölkrogar. De olika ölen har alla olika förtjänster beroende på vad för stil du är ute efter; från balanserade rökig whiskey till rejält rökig, kanske kryddig humle eller någon av de mer balanserade whiskeylagringarna – eller varför inte prova den Jack Daniels-lagrade Jack Daniels BA?

Idag vaknar jag upp till en ny vecka, för även fast det är söndag så är det idag vi kan se framåt igen. Stockholm Beer and Whisky Festival är över och efter 5 besök på 6 dagar så är kroppen rätt tacksam för lite vila. Efter ett väldigt långt besök på fredagen  så var gårdagens besök, då jag skulle visa runt ett par vänner vigt att bli lite lugnare. Väl på plats så fick jag den eminenta iden att prova de tre stycken ofiltrerade tjeckiska pilsners som fanns på mässan; dels på grund utav den här diskussionen och dels för att min vän jag traskade runt med gillar tjeckisk öl. Förutsättningarna var på topp; jag var bakis och trött sedan fredagen och därmed var mina förväntningar låga och jag var mest sugen  på något läskande och enkelt – som en ofiltrerad pilsner? Även min vän som är en vann pilsnerdrickare fick agera domare och komma med inputs. Vilka var nu ölen som skulle provas?

På mässan fanns Staropramen Unfiltered, opastiröserad och ofiltrerad Pilsner Urquell samt Krusovice Musketyr  – vilekt också är ordningen vi skulle prova ölen i.

Staropramen Unfiltered, en ofiltrerad pilsner med 34% vetemalt och bland annat lite koriander. Förutom att den faktiskt ser väldigt trevlig ut med en rejäl krämig och välsatt “hatt” ovan på den disiga vätskan så är de första dofterna också förvånansvärt angenäma. En frisk fruktighet och den typiska något metalliska eller som-att-slicka-på-en-sten-doften som slutar med lite krydda. Smaken är även den helt okey och det är riktigt läskande och perfekt som första öl efter en lång fredagnatt. Kroppen är annars vad som gör ölet och en fyllig men ändå lagom öl slinker ned väldigt lätt. Däremot är det kanske inte något jag skulle se fram emot att få dricka igen, men som dagen efter-öl, en läskande öl nere vid bryggan på sommaren eller till gedigen tjeckisk husmanskost så passar det utmärkt.

Näst på tur var den nu i höst så omtalade ofiltrerade och opastöriserade Pilsner Urquell. En öl som i dess rätta omgivning framhållits som en av världens bästa öl – och med de orden så måste jag ju bara testa den igen. Jag har provat den samtliga år jag har varit på mässan och den har funnits och första året tyckte jag att den bara smakade majschips, andra året att den bara smakade illa och nu i år? Utseendet är ungefär som med Staropramens dito ovan, men med ett lite mindre krämigt skum och en lite klarare vätska. Doften har tendenser av blommig humle, ljus malt, jäst, metall och typ där slutar det. Nu har fatet stått ett tag och ju längre det står desto mer försämras ju kvaliten, en nackdel med pr-tricket att frakta dit en enorm trätunna att ha ölet i. Smaken är liksom doften förvånansvärt blommig och frisk, men inte alls lika fyllig och runt som Staropramen. Säd, metallpinne och lagom vetekryddighet.

Sist ut var så Krusovice Musketyr. Utseendet är som en blandning av de två föregångarna med en mellandisig vätska och ett skum som är rätt så krämigt men kunde ha gått ett bättre öde till mötes. Dofen är lite ‘off’ men har lite apelsinskal, jäst, syrligt hö och vissa spår av malt. Det doftar inte helt rent, vilket var en känsla som kom tillbaka vid smaken där ölet liksom båda konkurenterna ovan har en bra fyllig kropp. Men den är jämförelsevis lite tunnare och smakmässigt har den en syra som inte borde vara där. Lagom besk, lagom söt, helt okey fyllighet men nog den jag tyckte sämst om utav alla tre. Mycket ligger i kroppen och en pilsner ska vara mysigt fyllig, krämig och ha en balans av järnkaraktäristisk jäst, viss blommighet och både lite beska och sötma – detta hade inte Krusovice’en lika mycket av.

Så hur sammanfattar vi det här testet då? Ingen av ölen var för mig några enorma höjdare även om Staropramen Unfiltered faktiskt fick ett väldigt bra betyg och är en öl jag utan tvekan skulle kunna dricka vid rätt tillfälle igen – så den var min vinnare. Framförallt hade den rätt kropp och munkänsla och den bästa smakbalansen. På andra plats kom Pilser Urquell med sin opastöriserade och ofiltrerade pilsner – vilken var som Staropramens fast nedtonad och det märktes att fatet inte var helt nyöppnat. Sist kom så Krusovice Musketyr som inte alls höll samma nivå som de två tidigare ölen, men här tror jag också att man på en tjeckisk krog hade behandlat ölet lite annorlunda än bortglömt i en liten monter längst in i Hall II.

Det är sällan jag skriver något som självgott kan uppfattas som en krönika. Dels för att jag bara är en av alla öldrickare där ute och tycker att jag inte är något speciellt att läsa, sedan om folk läser vad jag och M2 skriver och ser på det vi gör så är vi såklart extremt hedrade. Men jag känner inte allt jag ska lära er något, utan erfarenhet är något man anförskaffar sig själv. Vad vi kan ge är enbart inspiration och hjälp på vägen.

Men just ikväll, eller inatt, igår, nyss hemkommen från Stockholm Beer’s andra mäss-torsdag så känner jag en önskan att sammanfatta mina tankar om kvällen och den prisutdelning som enligt traditionen genomfördes. Vad jag vill belysa är inte mässan eller prisutdelningen i sig, mässan har vi skrivit såpass mycket om redan. Utan vad jag vill göra är att lyfta fram mässans stora vinnare – Henok och Omnipollo. Anledningen är simpel; på något udda sätt är det som när något man har följt sedan barnsben plötsligt får ett enormt utrymme och ett välförtjänt erkännande.

Jag minns när jag för första gången provade Omnipollos första öl, Leon. Jag minns första gången jag mötte Henok och jag minns på ett nästan läskigt sätt alla gånger jag har provat något av hans nya öl. Inte för att Henok, Omnipollo eller ölen i sig är exceptionella utan för att det är sån jag är – när jag börjar följa något så grottar jag mig in i det, vare sig det är film, serier, böcker eller öl. En gång i tiden hade jag en grungeklubb på söder i Stockholm och än idag är jag vän med flertalet bandmedlemmar från band som spelade där – för 10 år sedan. För på samma sätt som man gick på deras konserter, blev smygplakat på fulöl på efterfesterna och köpte deras hemproddade EP’s – “de kommer att slå, tro mig, de är nästa Soundgarden!” – så känner man något speciellt för de bryggerier och bryggare man lär känna just när de startar upp. Det är just av den anledningen som vi har vissa “logos” på sidan, inte för att det är reklam utan för att vi gillar att lyfta fram bra saker – precis som med de band man en gång började följa.

Så där stod jag nu tillsammans med lite vänner framför scenen på mässan och småsnackar med David från de Struise Brouwers medan pris efter pris betas av, och i takt med att Brill & Co får plakat efter plakat så höjs stämningen vid gruppen till höger om mig.  Jag gratulerar Tobias från To Öl för de priser han och bryggarkompanjonen Tore fick och jag är glad att se hur Coast to Coast från Oppigård välförtjänt blev tilldelad medalj. Men det är när Omnipollo Nebuchadnezzar tilldelas silver för bästa moderna ale över 6% som jag blir riktigt glad. Inte för att Stefan Gustavsson, Jessica Heidrisch, Mattias Hemmerlind eller Björn Falkeström inte förtjänar exakt samma erkännande utan för att det för mig handlade om något annat, något mer personligt – precis som med de gamla banden som spelade på Navelludd.

Ett silver är ett silver och ett bra bevis på att ölet har mottagits väl men visst hoppas man på mer. När det sedan är dags för priserna för fatöl och vi återkommer till samma kategori och “Neb” åter kniper silver, så är det en mixtur av glädje för att ölet har bedömts lika bra även på fat men även lite bitterhet för att det inte blev ett guld. Men det handlar inte om priser eller plakat – inte för mig, jag har ingen egen vinning i det och jag kan inte annat än säga att detta var hur jag kände och det står jag för. Alla priser har nu delats ut tror jag och medan jag sippar i mig de sista klunkarna av Stone Ruination IPA så förstår jag att det är ett par priser kvar. Och tro mig, det var bra galet när Neb också utnämns till mässans bästa öl – ett pris jag trodde skulle gå till Nils Oscar, Oppigård, St Eriks eller någon av alla de fantastiska importerade ölen som fanns.

På något sätt tror jag också att vi är vid ett vägskäl; ett vägskäl där vi kommer att få se mer inovativa sätt att brygga öl och få ut sitt märke. Inte för att det klassiska slitet med bryggverk, städning och allt kommer att försvinna – det är där mycket av ölkulturen lever kvar. Utan snarare för att utvecklingen går framåt och ja, det går att inflika alla möjliga argument för att “flying brewers” och kontraktsbrygder skulle ha en annan status. Men för mig, för mig som ölkonsument så är det faktiskt en fråga om bra öl. Så utan att lägga vikt vid vad som är rätt eller fel så tar höjer jag min lilla kupa med Neb och gratulerar Henok för vinsten till bästa öl!

Sierra Nevada Brewing Company. Ett mer än klassiskt bryggeri. Till och med så pass klassiskt att bryggeriet var bland de första amerikanska bryggerierna att leda oss dit vi är idag och varför vi idag har öl som Sierra Nevada, Flying Dog, Samuel Adams och Ska på Systembolaget. När så Steve Grossman, bror till Sierra Nevadas grundare Ken Grossman och Brand Ambassador för bryggeriet besöker Sverige – då är det svårt att inte bli star struck. Jag har träffat många bryggare de senaste 12 månaderna, många av dem ikoner och “stjärnor” på ölscenen men det är någoting speciellt med att träffa någon som var med “back then”, då när allting startade.

På Amaranten i Stockholm hade Wicked Wine, Sierra Nevadas svenska importör, anordnat en beer makers dinner med Steve där tre stycken rätter skulle paras med totalt 5-6 stycken öl. Inte alltför otippat var platserna snabbt fyllda och middagen fullsatt. Innan middagen skulle börja och lokalen började fyllas med förväntansfyllda ölfantaster så passade jag på att slå mig ned med ett glas Pale Ale för en pratstund med Steve.

Det “många” vet är hur bryggeriet startade i början av 1980-talet då Ken Grossman beslöt sig för att “go pro” och gå från hembryggare till att likt läromästaren och vännen Fritz Maytag som då hade tagit över Anchor Brewing Company börja brygga i större skala. Det färre vet om eller sätter i relation till hur stora bryggeriet är idag (beräknad produktion i år är över 1 miljon barrels av öl, 1 barrel = 119,2liter…) är hur de under en rätt så lång tid var väldigt små och “bara” brygde mellan hundra och tre hundra tusen liter. Redan i tidig ålder, eller “väl före vi egentligen var i närheten av laglig ålder”, kom bröderna i kontakt med öl och det tog inte många år innan de erfarenheterna banade väg mot ett allt större ölintresse. Efter två år beslöt sig Kenför att hoppa av skolan för att istället jobba med olika ströjobb medan han försökte att få sin egen butik att gå runt; en butik där han sålde hembryggningsutrustning. En dag beslöt han och den tidigare affärspartnern Paul Camusi att hyra in sig i en 280 kvm stor lokal som kom att bli bas för bryggeriet, som bit för bit fylldes med allehanda maskiner och utrustning som snickrades ihop till fungerande bryggverk. Det skulle dröja 9 år innan man kunde köpa ett riktigt tyskt bryggverk och flytta till nya lokaler men grunden var lagd och arbetet kunde nu starta.

Storleken på bryggeriet var det. Det är intressant att höra hur Steve beskriver den amerikanska marknaden där man distribuerar sina öl till samtliga delstater och enbart en liten, liten procent går till export – detta trots en årlig produktion på runt 119 miljoner liter öl. Än mer intressant är det när Steve berättar om det nya bryggeriet som beräknas starta redan under nästa år i North Carolina och att den utökade produktionen kanske gör att man kan ge positiva svar till alla de förfrågningar de får från törstande ölfantaster från världens alla hörn. Idag exporterar man förutom till västra Europa, Sverige, Finland även till länder såsom Australien och Japan. Tyvärr är det problematiskt och relativt dyrt då man för att garantera ölets kvalitet sänder alla öl nedkyld längsmed hela produktkedjan, något man även gör inom USA. Med andra ord har den Torpedo du har i handen nu till helgen varit nedkyld från det att den skeppades från bryggeriet till att den hamnade hos distributören och sedan i butik.

Ytterligare en åtgärd för att säkerställa ölets kvalitet har gjorts i och med att man har köpt in en canning line varpå Torpedo nu sätts både på burk och på flaska. Efter att rejält ha undersökt burkens förmåga att hålla ölet och hur det påverkas av den invändiga beläggningen (det är detta ämne som när det bryts ned ger de metalliska smakerna till ölet och inte burkens material i sig) så känner man sig nu säkrare på att ha hittat ett bra ämne som ger ännu en fördel till att ha ölet på burk. Andra fördelar är att ölet inte riskerar att oxidera på samma sätt som på flaska, det utsätts inte för direkt ljus och framförallt så är det otroligt mycket bättre för miljön. Just miljön är viktig för bryggeriet och Steve berättar att man årligen, i takt med att bryggeriet växer, installerar nya solpaneler på alla bryggeriets byggnader för att tillvarata solenergin. På det nya bryggeriet som ligger vid en flod planerar man också att ha ett vattenkraftverk som ska alstra mer energi. Energin som används återanvänds sedan i bryggeriet. Så all elektricitet och värme bidrar inte bara till den dagliga uppvärmningen i byggnaderna utan i ett andra steg till att ge energi till alla de bryggverk som ger oss ölen vi nu sitter här med. 2010 belönade också United States Environmental Protection Agency bryggeriet med “Green Business of the Year” just för dessa projekt och arbetet med att visa hänsyn för miljön.

Vi pratar vidare om hur det samhällsansvar många amerikanska bryggerier tar inverkar på hur craft beer får ett ansikte, vilket i sin tur kan fostra en känsla av stolthet över stadens öl vilket kan fungera som en katalysator för fortsatt intresse över “riktig” öl. Detta är något vi sett på våra resor runtom i USA där bryggerier som Oskar Blues, New Belgium, Dogfish Head, Rogue Ales och Sierra Nevada inte bara är ett bryggeri utan något mer än så, de är en del av “communityt”. Även den minsta stad har idag ett litet bryggeri och i takt med att de uppmärksammas och blir något att vara stolt över så sprids också craft beer-tänket. Ett av Steves dagliga projekt är att hantera och administrerar det Beer Camp-projekt man anordnar i Chico och dit ölfantaster från hela världen 1-2 gånger i månaden beger sig för att lära sig om ölbryggning, få en inblick i bryggeriet och deras historia och såklart att få prova på att brygga riktigt bra öl. Tanken är att sätta upp ett liknande projekt på det nya bryggeriet som kommer att ha små stugor och camp sites för besökare och Beer Camp-deltagare. De har inga planer på att exportera konceptet utan vill hålla sig till sina egna marker för att få en genuin Sierra Nevada-känsla då landskapet och omgivningen är en lika viktig faktor som ölrecepten i sig. Bortsett från en liten hembryggartävling inom bryggeriet i år så berättar Steve att han inte har bryggt hemma på åtminstone 20 år och med alla de resor, föreläsningar, provningar och Beer Camp-projekt  han ska hinna med på veckans få dagar så är det inte konstigt att han hellre vilar ut med en god öl på fritiden än att sätta igång och brygga öl. Jobbar man för ett av de största bryggerierna så är det ju heller ingen brist på tillgången till öl. Nu har man dock utökat personalstyrkan om cirka 450 personer med ytterligare en som är vigd åt att assistera Steve med Beer Camp och som kan avlasta honom med bryggningen, det administrativa arbetet och övriga sysslor.

Just att få en känsla för drycken i sig är lika viktig som för alla livets njutningar vare sig det är vin, öl eller mat och i takt med att vi börjar förändra våra traditioner så tror han också att vi kommer att ändra inställningen till öl. Utbildning och kunskap är A och O för att få ett sunt förhållande till allt och genom projekt såsom Beer Camp och att visa att öl inte bara smakar gott utan varför det smakar som det gör så kanske vi kan påverka folks intryck av vad de dricker. Vi pratade om hur man i unga år gärna tar ett tolvpack Coors Light till helgens fest eller till kvällens footballmatcher då det är ”vad man alltid har gjort”. Men i takt med att craft beer börjar hitta in till nya marknader, in till matborden i hemmen och på restauranger så blir det mer naturligt att plocka på sig ett par craft beers istället. Idag utgör craft beer-scenen i USA 6% av den totala marknaden och Steve är lite skeptisk till Jim Kochs (Sam Adams) att man ska kunna dubbla den siffran de nästkommande 10 åren. För trots att craft beer fortsätter att öka i volym och att fler och fler amerikanska bryggerier poppar upp så betyder det inte att folk slutar dricka massproducerad öl, tyvärr.

Det började nu bli dags för middag och en stor skara hade samlats bakom bordet vi satt vid, förväntansfulla över att prova de utvalda ölen, maten och såklart att få höra Steve berätta om bryggeriet. Jag skulle kunna fortsätta att berätta om allt vad Steve hade att säga och om middagen, men ni ska få vila lite nu så kommer det en till dos av Steve Grossman och den trevliga middagen lite senare.

De Struise Brouwers är inte bara med på årets mässa med en hel trailer fylld på fat av några av världens bästa öl och de är inte heller bara ett av världens bästa bryggerier. Utan vad Struise är för mig är ett bryggeri som lyckas blanda och ge bland ölstilar och påhitt utan att någonsin hamna under “riktigt jäkla bra”-nivån. Visst har jag provat ett par öl från dem som har varit besvikelser men generellt så är man bland de stabilaste bryggerierna jag känner till. Det som gör att bryggeriet verkligen står ut är att de ständigt vill utveckla många av sina öl vilket syns i att de har frysdestillerat vissa öl, med andra ord så har de kylt ned ölet så att vatten fryser varpå en alkoholstarka vätska blir kvar (tänk BrewDog Tactical Nuclear Penguin).

Struise har ett “beer recrystallization project” där man gör just detta med sina öl och ett par av dem finns på Stockholm Beer and Whisky Festival men om Five Squared, baserad på bryggeriets Quadrupel X, gör det får ni fråga de pratglada och ytterst trevliga herrarna Urbain eller David om. Ölet som är på hela 25% (därav namnet) togs fram i runt 216-240 flaskor som alla såldes för 100€ styck för välgörande ändamål och då det är förståerligt att en flaska är lite dyr så tycker jag ändå att ni ska fråga på mässan om de har ölet. Denna flaskan öppnade hederskyffen Jens på Pressklubben i Stockholm för att så många som möjligt, som vågade sig på den, skulle ha möjlighet att prova något väldigt speciellt. Nördigt, javisst, men läxa lärd – kom ihåg namnet De Struie Brouwers. Imorgon släpps också tre versioner av deras väldigt goda julöl Tsjeeses på Systembolagets weblansering – passa på att beställa en av varje och ha en liten julölsprovning redan i oktober?

Struise Five Squared

Utseende: Trögflytande mörk klarorangebrin vätska utan direkt skum. Små jästflarn simmar runt i glaset.
Doft: Allting som en bra quadrupel har men med mer sötma, mer kletighet ochonekligen mer kraft från alkoholen. Men här kan bryggerier som BrewDog m.fl lära sig något för det doftar inte spritigt. Däremot är det en vuxen och explosiv arom med extra av allting. Kolakaramell, äpple, sirapsklubba.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Där briserar allting och smakerna säger hej mun, hejdå Manker. Styrkan är ofrånkomlig men likt en riktigt bra likör eller avec så är det delad njutning jämfört medmycket liknande. Det är sjukt starkt för en öl men alkoholen känns ölig (typ Sam Adams Utopias) mer än spritig. Sötman är inte där för att lura dig att tro att det är en feg öl utan för att den är kraftig och väldigt god. Smakerna då? Mnjae, annan typ av karamell, kola och säg något fruktigt? Eller så är den inte så klar i smakerna och det är det som gör den bra.

Betyg? – Bättre(+). Jag ljuger om jag säger att det är en öl för alla men 5-10cl serverat som en elegant, komplex och ytterst vuxen bomb, ja då är den mer till sin fulla rätt. Jag tycker vare sig att den är på tok för alkoholstark och spritig eller klibbigt söt – om man jämför med liknande öl frå andra bryggerier, men det gör den inte lättdrucken eller förlåtande utan det är en rejäl beat up din mun och lever kommer att få.

Nu i lördags var vi ute på ett andra besök på mässan och fokuserade då på områden där Brewers Association, Galatea, Wicked Wine m.fl huserade, kort och gott där majoriteten av den bra ölen från England och USA fanns.

Oliver Twist/Great Brands samarbetar med Brewers Association på mässan där “BA”‘s uppgift är att sprida information om amerikansk öl runtom i världen, vilket vi amerikanofiler såklart uppskattar. Därför är det inte förvånande att det är här man kan hamna en längre stund då de har en gedigen uppsättning öl från bryggerier som Dogfish Head, Rogue, Ballast Point, Oskar Blues, Caldera. Ja, och så fortsätter det. Några av favoriterna på mässan så här långt återfanns i deras monter och gillar du choklad och chokladpudding måste du bara prova Caldera Mogli, en underbart chokladsmakande stout som är lättdrucken och osar chokladpudding – dock har den mässans fulaste design.

En annan öl jag hade sett fram emot men som inte riktigt levde upp till mina förväntningar var Dogfish Head’s Tweason’s Ale – en glutenfri ale med jordgubbar som tyvärr var lite småblaskig men ändå med en bra smak av de röda små gubbarna. I så fall går jag hellre över till de underbara IPA’s som fanns; Oskar Blues Deviant Dales är en fantastisk humlebomb, Odell’s Mercenary Double IPA visar åter varför det var en av fjolårets mässfavoriter och Dogfish Head’s 90 Minute IPA ger lite förlåtelse till Tweason’s Ale. Föredrar man mer klassisksa ölstilar och öl och vill prova något nytt så är det den lite udda, kryddiga och väldigt lätta Rogues Chatoe Good Chit Pilsner eller Choc Beer Company’s Signature Gose eller Grätzner du bara måste prova. De två senare är ölstilar som nästintill är utdöda men som har dykt upp då och då från landet i väst. Brewers Associationmontern är verkligen en av de montrar man bara inte kan undvika att gå förbi om man gillar allehanda typer av amerikanska öl.

Två stycken öl man fann hos “BA” men där bryggeriet egentligen tillhör en annan utställare är Boulevard Brewing Company, ett riktigt bra bryggeri från Kansas City och vars öl nyligen har börjat tas in genom Cask Sweden. Både John McDonald (grundare) och Bob Sullivan (vice-president) från bryggeriet var på mässan under första veckan och under den provning vi hade med bryggeriet tillsammans med BrewDog så berättade John gärna och glatt om bryggeriet och deras öl. Deras Pale Ale var en av mässans bästa öl och är en just lagom pale ale, riktigt fräsch och lite mildare än den ibland lite klibbiga Pale Ale’en från Sierra Nevada – så hoppas att vi kan få se den på Systembolaget i framtiden. Men är det något man ska lyfta fram från bryggeriet så är det deras Smokestack Series, en serie lite mer vågade öl som bryggs på bryggeriets andra, mindre, bryggeri och består av en underbar Tank 7 Farmhouse Ale (en lagom men väldigt smakrik farmhouse ale), en lika bra Saison Brett (Saison med brettanomyces), den vildjästa surölen Love Child #2 och den gott kladdiga dubbel IPA’n Double-Wide IPA. Av de dryga 9-10 öl jag har provat från bryggeriet har alla hållit en väldigt hög kvalitet och jag rekommenderar stark deras öl på mässan.

Det är omöjligt att prata om Cask Sweden utan att komma in på BrewDog och nu under de första dagarna var också James Watt på plats för att snacka, hälla upp och dricka öl. På samma provning som ovan så berättade han lite om vad som komma skall och vi provade deras “nya” Paradox Jura, en kraftig imperial stout lagrad på Jura-fat. Paradoxserien har tidigare legat på 10% men James berättar att man nu kommer att höja alkoholhalten till 15% för att få mer tryck i ölet – vilket märktes och jämför när jag sist drack ölet så var det en mycket bättre upplevelse. En annan bra upplevelse var bryggeriets Scotch Ale San Diego Scotch Ale som man har bryggt tillsammans med amerikanska Ballast Point. En scotchlagrad scotch ale med russin som i sin tur har legat i rom, destillerat av Ballast Point. När vi stod och pratade med James lite senare tog han fram en lite lurig flaska med ett namn vi kände igen “Hello, My Name is..” men denna gång med slutändelsen Beastie. Den skotska versionen av “Ingrid” fast med björnbär istället för hjortron, jag tyckte väl att de var rätt lika i smaken och blindprovat så skulle det vara svårt att hålla isär dem. Men vad gör det när det är en riktigt bra öl, men kanske att man ska lyxa till det med än mer bär nästa gång.

Återgår vi istället till England, men kanske med en touch av USA så kan man gå någon monter ned, mellan Cask Sweden och Brewers Association där man finner Wicked Wine. Förutom alla goda öl från bryggerier som Dieu du Ciel, Flying Dog och Sierra Nevada har man just startat ett samarbete med Camden Town. Bryggeriet riktar sig till en yngre och mer festglad målgrupp vilket kan ses på standardsortimentets dsign. På fat på mässan hade man däremot bland annat samarbetsölet Rude Boy, en imperial pilsner brygd tillsammans med Ska Brewing Company. Inte alltför oväntat var den en väldigt smakrik lageröl som kändes fylligare och mer mogen än alla de lageröl som fanns runtom i många andra montrar. En annan bra öl var deras ekfatslagrade sur-IPA King Crimson som hade både bra beska och bra syra med tydliga ektoner. Slutligen provade vi deras dry stout Ink, som är en mild stout på 4.4% med smak av kaffe, kakao och rostad malt.

Galatea, som har tagit in en himlans massa spännande brittiska mikrobryggerier (och har två riktigt bra “bomber” inför hösten, eller vad sägs om två av världens bästa bryggerier. Men nog om det skvallret nu…) annordnar ett par Brewers Corner under varje mässdag. Då tar sig bryggare och andra från bryggeriet tid att prata med besökarna och kopplar på två stycken mässpecialer. Just när vi var där var det Redchurch och sedan New Wave som skulle vara där, de senare dök inte upp men jag fick en bra pratstund med Redchurch. Bryggmästare Gary Ward stod och hällde upp öl med sin bryggassistent och ölen som var speciellt påkopplade för timmen de skulle stå på mässan var deras 9% starka Chinook Double IPA och Old Ford Extra Stout. Gary var väldigt nöjd med att kunna vara i Stockholm och få visa upp sin öl och var glad av att höra att bryggeriets öl hade mottagits väl och förhoppningarna var att kunna komma in på Systembolaget under nästkommande 12 månader. Idag har man inte riktigt kapaciteten att exportera alltför mycket av ölen utan man arbetar i detta nu med att bygga om och sedan flytta bryggeriet för att kunna expandera. Ölen då? Dubbel IPAn var inte helt otippad en rejäl humlesmäll med allt det goda från Chinookhumlen och en passande sötma mot allt det beska. Old Ford var en riktigt bra stout, framtagen inför mässan, som smakade perfekt välbalanserat av choklad, espresso och en något fyllig fruktighet. Otippat lättdrucken trots 7.5%. Framöver siktar man på att prova på att göra en baltic porter och en mörk IPA och när jag påtalar att han borde prova Samuel Adams Dark Depths Baltic IPA lyser Garys ögon upp och han blir väldigt intresserad, så vem vet vad man kan se framöver.

Nu var ännu en dag på mässan till övers och det var dags att gå hemmåt. Härnäst kollar vi in vad Brill & Co har att bjuda på samt vad alla svenska bryggerier har att erbjuda.