Första gången jag och M2 tillsammans var på en resa i ölets tecken i USA hamnade vi i den lilla Coloradostaden Fort Collins. Studentstaden får likt Portland, Oregon och San Diego, Kalifornien anses vara en “av de där städerna där du har öl överallt”. I staden finns också ett av USA’s största craft beer-bryggerier, New Belgium och redan 2013 skrev jag om vårat första och då andra möte med bryggeriet.

Sedan dess har bryggeriet fått en svensk importör och vi har även hunnit med ett tredje möte med bryggeriet och framförallt staden. Fort Collins är en stad jag lätt hade kunnat flytta till vilken sekund som helst. En härlig charm, fina sommardagar och skön snowboardåkning på vintern. Däremellan är det ett trevligt gung och folk känns mer down-to-earth än på något annat ställe jag har varit i USA.

Den här veckan reser en trio bryggerirepresentanter, Matt Meadows (field quality), Casey Kjolhede (export manager) och Matt ‘Matty’ Gilliland (bryggare) runt i Sverige och hänger och snackar och dricker öl i Stockholm, Linköping och Göteborg. Ikväll kan ni träffa dem på Ölrepubliken i Göteborg och på fredag är det Linköping som gäller innan turnen avslutas på Bishops Arms Folkungagatan i Stockholm på lördag.

Igår på ett litet förevent fick jag chansen att prata lite mer med dem och ville då fokusera mer på problematiken med att vara så stora men ändå vara så små. För även fast bryggeriet idag är större än vad till exempel Åbro är i Sverige och har en daglig produktion som motsvarar vad Sigtuna Brygghus har på ett år är det svårt att se dem som något stort och ondskefullt.

Ser vi tillbaka på hur och när bryggeriet grundades så valde man redan från dag ett att låta de anställda stå för 50% av ägandet. På så sätt ägde alla anställda hälften av rösterna och det före detta ägarparet Kim Jordan och Jeff Lebesch ägde resten. Nu i oktober kommer Kim också att formellt avgå från sin position som CEO efter 25 år på posten och ett år av överlämning till Christine Perich. Under årens gång har man först kunnat rösta på små saker som huruvida man skulle övergå till energi från vindkraftverk till vilka öl som faktiskt passar marknaden. Framförallt frågan om energi är vad som gör det här bryggeriet så unikt. Omröstningen, där de anställda hade 50% talan var helt för att övergå till vindkraftverk, som några år senare fick ge vika åt solcellsdriven energi (med uppbackning från vindkraftverken). Med andra ord förlitat man sig idag helt på naturens egen energi och återvinningen från vatten och koldioxiden vid bryggningen pumpas tillbaka in i bryggerier för att hjälpa till att driva det. Kom nu ihåg att det här är ett bryggeri som kan brygga närmare 2-3 miljoner liter om dagen.

Med årens gång har Kim och Jeff också släppt sina ägarandelar och idag har man tack vare en otroligt förankrad värdegrund och “vi-känsla” kunnat överg till 100% ägandeskap hos de anställda. När du anställs får du din egen cykel (Fort Collins är lite som Köpenhamn, alla cyklar…), efter ditt första år på bryggeriet får du en röstpost och en del i bryggeriet och efter år 5 får du följa med Rodenbach före detta bryggmästare som nu arbetar på New Belgium, Peter Bouckaert på en resa till Belgien. Så igen, de brygger mer liter öl än vad vi kan räkna till men de anställda kan när som helst ta del av en kollegas arbete och ifrågasätta eller se om det går att effektivisera eller förändra.

Ett exempel är när de släppte ölet Ranger, en klassisk amerikansk IPA. Bryggeriet som annars har sin grund i Jeff och Peters kärlek till Belgien (thus namnet, New Belgium, det nya Belgiens öl) har inte riktigt haft en humlad öl från en stil du inte hittar så ofta hos belgiska bryggerier. Däremot var det tydligt att marknaden ville se en sådan öl. Bryggeriets alla säljrepresentanter, så kallade Beer Rangers lyfte upp frågan och bad bryggarteamet att ta fram en rejäl American IPA. Frågan togs upp och det beslutades vara en god ide, så bryggarteamet tog fram ett öl som man provade på marknaden, tyvärr tyckte man inte att den var riktigt vad man hade efterfrågat och istället för att försvara sig med titlar eller vem som gör vad så tog bryggarteamet och förändrade receptet. Inte för att sälja in ölet till marknaden och låta marknaden vara ledande som många andra bryggerier kan se det, utan för att de anställda alla höll med om att ölet kunde modifieras något.

Detsamma gällde för den nu Sverigeaktuella Slow Ride, en Session IPA som på kort tid blivit en favorit hos bryggeriet. Understilen Session IPA har på kort tid seglat upp som en av de snabbast ökande ölstilarna och står för 18% av den amerikanska marknaden för IPA, rätt imponerande och ett bra bevis på att folk vill kunna dricka mer och under en längre tid.

Som om inte detta var nog så släpper man året runt ett par specialöl som de anställda fått ta fram. Det hela går ut på en liten tävling där den föregående vinnaren tar och blandar tre stycken av bryggeriet öl, tar med sig till bryggpuben där de som vill tävla dels ska gissa vilka tre öl som använts, samt deras alkoholstyrka. Vinnaren får sedan ta fram sitt eget koncept på nästa öl som han eller hon sedan lämnar över till bryggteamet som försöker brygga ölet. Flera av de öl som kommit fram på det här sättet har varit bland mina favoriter bland bryggeriets öl. Ofta för att de är lite nyskapande och tokiga, men oftast för att de gjorts med glädje och faktiskt smakar jäkligt gott, man märker att alla bryr sig om produkten. Som exempel har vi Lindsey som ville ha en öl som skulle smaka S’mores (Lindsey’s S’mores Porter) och mycket riktigt är det just det du tänker på när du dricker ölet.

Oavsett vad just du tycker om bryggeriets öl, vare sig det är storsäljande Amber Ale’en Fat Tire eller någon av de mer experimentella ölen i serien Lips of Faith, eller för den delen hur du ser på debatten kring “craft vs crafty” så kan du åtminstone känna hopp om framtiden. Alla bryggerier som växer vill inte gå över till mer centraliserat styre, mer marknadsfokus eller att sälja så mycket öl som möjligt för sakens skull. Utan trots att man nu snart öppnar upp ett andra bryggeri på östkusten så kommer man att fortsätta drivas av de över 600 anställda, du kommer att fortsätta få en cykel när du börjar hos dem och de kommer att fortsätta ta till vara på energin som finns att tillgå utan att smutsa ner miljön. Det och den typiska Fort Collins-känslan alla vi genom åren har fått träffa på bryggeriet gör att åtminstone jag blankt struntar i antalet liter man brygger utan hellre fokuserar på sättet de gör det.

Det lilla Bohusländska bryggeriet Grebbestad brygger lite över en halv miljon liter om året och har nyligen släppt en India Pale Lager på Systembolaget, där du också finner deras vanliga Lager. Men ölet de kanske är mest kända för får ändå anses vara deras årliga dubbelbock Lunator. Ölet som bryggeriets bryggmästare sätter under årets första fullmåne får jäsa fram till vårkanten då den tappas.

Själva bryggerier har alltid varit lite bortglömt, kanske för att de håller sig till de öl de känner att de gör bra och att de själva inte tar alltför mycket utrymme. Intressant är däremot att Stefan Gustafsson på Mohawk en gång i tiden jobbade på bryggeriet. Bryggeriet bytte ägare i mitten av 2006, alltså året efter det äldsta ölet nedan, varpå omsättningen åter växte på. Men man ska också komma ihåg att bryggeriet inte bara brygger öl utan deras olika säsongsmuster står för en rätt stor del av produktionen.

Då Lunator har blivit lite av en årlig tradition på Systembolagets hyllor valde jag för ett par år sedan att börja spara på ett par flaskor om året. Många gick åt i takt med att jag började leta upp lite häftigare öl men till slut hade jag ändå fått ihop en vertikal som spann över 4 år med ett tillägg i form av Lunator 2005, ett öl jag faktiskt fick i form av ett byte med de gamla tokarna på ölbloggen Schnille & Schmak för sisådär 6 år sedan.

Lunator har för mig alltid varit en väldigt bra svensk tolkning på en klassisk dubbelbock. En ölstil med högre och mer markerad alkohol än en vanlig tysk bocköl, de har ofta en stor kropp och en låg humleprofil. Bäst i stilen enligt rankingsidor är Ayinger Celebrator, inte så konstigt med tanke på jänkarnas hype på ölet. Annars är det väl Paulaner Salvator och Weihenstephaner Korbinian som vi ser i Sverige.

Själva provningen som jag hade ihop med Surisarna började bakifrån med den äldsta först. Lunator 2005 hade väldigt myket torkade sviskon i munnen, men också röda bär och en viss metallisk ton som späddes på med en smakmässigt dammig och något oxiderad smak. Inte alltför välutvecklade och troligen har inte kapsylen mått så bra under åren. Tror det får ölet ett OK som betyg.

Lunator 2011 hade mer av de traditionella smakerna av karamell, lite bär och en helt okey syra. Tyvärr var den lite för mild och aningen vattnig, men av de med lite tid på nacken var den nog bäst – mycket tack vare balansen. Framförallt om vi jämför med Lunator 2012 som visserligen hade mer kropp och var lite kraftigare i hur vi uppfattade alkoholstyrkan. Den kändes oxiderad och var lite smått off, tyvärr verkar den inte ha lagrats så väl.

Lunator 2013 bjöd på choklad, visserligen gammal östeuropeisk femkronorschoklad, men likväl smaker som bjöd till mer. Mer malt, mer choklad och som helhet en rätt bra dryckesöl att ta fram när detta är vad man är sugen på. Slutligen tog vi fram Luantor 2014 som istället för choklad eller bär hade något mer rökighet, men också mycket mer tryck i malten. Ölet kändes mer nyanserat och hade både kroppen och slängen från de 7.9 alkoholprocenten som du önskar hos stilen.

Slutomdömet får bli att Lunator 2011 hade utvecklats bäst av de med år på nacken medan den “färska” trots allt höll högst klass. Så mitt råd – lagra inte Lunator, jag personligen kände inte att de vann särskilt mycket på det.

I takt med att fler och fler restauranger inser att öl är en lika användbar som efterfrågad produkt bland deras gäster så har samarbeten mellan bryggerier och krögare blivit fler. Brooklyn Brewery har gjort flera öl för olika stjärnprydda restauranger i USA men framförallt i New York och här på hemmaplan har sedan tidigare den svenska stjärnkocken Mathias Dahlgren ett djupt och långt samarbete med S:t Eriks. Tidigare i år var det dock dags för Mathias att ta fram ett nytt öl, den här gången med en internationell kompanjon.

På andra sidan Atlanten hittar vi numera Evil Twins Jeppe Jarnit-Bjergsø. Jeppe, vars restaurang Luksus blev den första Michelinstjärnerestaurangen som enbart serverar öl till maten har redan tillägnat Luksus ett öl. Luksus One vart en Berliner Weisse som innehåller rödbeta och lakritsrot, där det sistnämnda inte blev godkänt av de amerikanska myndigheterna varpå ölet inte har lanserats i USA. Tur för oss i Sverige som kan beställa ölet genom CraftBeer.se.

Som om det vore nog med Luksus One för den otroligt matintresserade Jeppe. Tack vare gemensamma kontakter kom Jeppe och Mathias Dahlgren att föras ihop och det slog direkt gnistor om paret som spånade fram ett samarbete som tidigare i år släpptes på Systembolaget liksom deras respektive restauranger. Resultatet blev Matölen, en 6% stark porter med tillsatt blåbärspurée. Ölet finns kvar i 19 butiker runtom i landet, så är du sugen på den kan du kontakta ditt Systembolag och se om de kan få hem den.

Men är den här typen av samarbeten och öl bra? Är kombinationen mat och öl tydlig eller saknas något om man dricker ölet ensamt? Tidigare har jag tyckt att många “matöl” likt dessa har varit lite tråkiga när man dricker dem ensamt, du vill verkligen ha det som lyfter smakerna i ölet till nästa nivå.  Tar vi Luksus så får kocken Daniel Burns var av de fem rätterna på avsmakningsmenyn att lyfta. Ett genomgående tema man skulle kunna påstå ha en skandinavisk touch där varje rätt ackompanjeras av en ny öl. Jeppes källare på TØRST, Luksus bardel, är välfylld och har lite gott och blandat som paras ihop med rätterna. Intressant och vågat på ett sätt som är lite mer modernt och nyskapande än vad det kanske såhär ungt är bra.

Våga beställa hem ett av ölen och prova med din egen matlagning. Det behöver inte vara någon speciell eller tillknasslad mat du gör, men något som du tror kommer att passa till ölen.

Evil Twin & Mathias Dahlgren Matölen

Utseende: Brunsvart vätska med härligt ljusbrunt skum.
Doft: Torr ljus choklad, kakao och milda jästtoner. Mild vardagsporter med en aning blåbär som träder fram lite tydligare när ölet blir varmare. Rätt måttlig sett till aromerna, men också en oerhörd variation med hur du låter flaskan värmas upp.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Kakao strösslat över en längd med ljus choklad, sedan lite blåbärsdrizzle på det. Rätt enkelt men gott, och här märker du av syftet med ölet och hur den lämpar sig till något tilltugg.

Betyg? – Bra/Bra+. Liksom Mathias öl med Jessica och S:t Eriks är det en rätt balanserad, men en aningen feg öl vars storhet inte ligger i “öligheten” utan dess möjligheter ihop med mat. De nätta tonerna av kakao och blåbär kan lyfta en mildare dessert eller varför inte bygga på de redan något rostade tonerna av stekt rågbröd med lite sill.

Evil Twin Luksus One

Utseende: Något rödflammig varmt orangefärgad vätska med litet smutsigt skum som dör ned rätt fort.
Doft: Tydlig arom av jordiga rödbetor, mjölkigt syrlig Berliner Weisse och vet du om att det finns så kan du även plocka ut lakritsen. Fokus på rödbeta och då både rå beta direkt från jorden med blast och allt, men också nykokt beta.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Skön kropp med fina små fizziga bubblor. Jordig beta, lakritsrot och herbala smaker från växtriket. Bra syra som sätter igång tankarna om matparningar, syran ger också tankar av sura godisar.

Betyg? – Bättre. Jag älskar den här ölen, så komplex, annorlunda och galet utmanande. Inte en öl du öppnar för svärmor dagen före ett bröllop, inte heller en öl du tar fram på date’en. Men till mat och framförallt då getost, varför inte serverad med lite snabbwokad rödbetsblast.

Nyligen skrev våra bägge Surisar ett uppskattat och av många hyllat inlägg om det ibland överdrivna fokuset på humle, humle som inte håller kvalitet. Att det råder humlebrist är inte så konstigt om vi tänker på hur snabbt framförallt den amerikanska bryggeriscenen ökar. Inte blir det bättre av att bryggerier i England, Sverige, Danmark, Australien och så vidare också vill ta del av en inte allt för stor mängd producerad humle. Har ni inte redan läst Surisarnas inlägg, så gör gärna det. Det är en bra grund för vad som kommer här nedan.

Mina första öl som ölnörd var inte alltför humliga. För 5-6 år sedan fanns det inte samma utbud av D/I/B/S/IPA på Systembolaget eller på krogarna utan då var Twisted Thistle vad jag uppskattade som “humlig öl”. Sedan dess har det hänt väldigt mycket och självklart är det bra. Vem föredrar inte dagens utbud på Systembolaget över vad vi hade förr? Med det inte sagt att det i sig är bättre. Jag står ofta och smygkikar på andra på Systembolaget och hur de väljer öl, tänker på vad som kan få dem att välja just den ölen de väljer.

En sak som jag märkt är att när det gäller “klassiker”, alltså öl som man märker att personen brukar köpa och gillar så åker de fort i korgen. Ofta vet de också var på hyllorna de står. Sedan är det mörka öl, antingen för att man har en viss favorit eller för att utbudet av Brown Ales, Stouts och annat är något smalare. Produktgruppen de oftast tar mest tid på sig för att gallra igenom, gärna med en telefon i handen för att snabbt söka information om de olika ölen är humlad, ljus öl – och nyheter i övrigt.

Den humleboom som kom för något år sedan och som ser ut att fortsätta i år framöver är självklart inte av ondo. Tvärtom har den resulterat i fler öl som egentligen inte har stått emot i konkurensen har fallit bort, ibland har hela märken tappat. Darwin’s evolutionsteori gäller ju även här – är inte ölen tillräckligt starka så kommer andra att passera dem. Ibland reagerar man med ny etikettering, PR-kampanjer och events, ibland låter man ölet falla i glömska.

För att återgå till Systembolagshyllan så står många idag och ser på fler humlade ales på nyhetshyllan eller bland Ales-kategorin än vad de har fingrar. Många, jag bland dem orkar inte alltid med den typen av utbud. Det blir overload och man faller in i att plocka på sig lite av sånt man vet att det levererar. Man vill åt humlekicken, smakerna humlen trots allt ger ett öl – men utan hela hetsen av att välja det beskaste, alkoholstarkare eller det som bara är “extra allt”.

Jag är otroligt glad att “session beer”-trenden nått hit, att ölen inte behöver vara starkare än 5%, smakerna ska inte behöva slå ut din mun efter en halv flaska. Kanske också att priserna tack vare svensk alkohollagsstitning inte behöver bli lika höga tack vare en rimlig flask/burkstorlek och lägre alkoholstyrka. Enda abret med Session IPA är att det har snott andelar från humlade ljusa öl som inte är ales. Plötsligt är vi inte lika intresserade av humlad ljus lager, en kategori som jag annars verkligen gillar och som gör sig perfekta vid flera olika tillfällen.

I flera år efterfrågade många en lagerrevolution. En schysst lager måste in på Systembolaget, måste ut på krogen och ersätta Falcon, Carlsberg eller Mariestads. De kom också. Inte nog med det, de slog igenom och fler och fler “fulölsdrickare” hittade en bra väg in till craft beer genom öl som Mikkeller American Dream, Mohawk Unfiltered Lager eller S:t Eriks Pilsner. Tyvärr är de två sistnämnda inte längre fasta öl i Systembolagets sortiment längre och då var de ändå givna favoriter i min egen korg på Systembolaget.

Tyvärr kan något liknande hända framöver, vi får in för mycket humlad öl. Öl som ändå ska drickas färskt men som på grund utav det växande urvalet på hyllorna ibland får stå lite för länge, i solljus, i värme och då inte smakar lika gott när vi väl köper dem. Det i sin tur gör att vi kanske står över dem nästa gång, vilket gör att de får stå kvar än längre – varpå Systembolaget kanske tappar tron till produkten. Igen märker vi av någon form av evolutionsteori – cyklerna där den starkaste står kvar men där det hela tiden kommer nya, anpassade produkter som kan omkullkasta status quo.

Men under tiden så glömmer vi fort otroligt många riktigt goda öl, många som inte är fullt lika känsliga som en purfärsk Imperial IPA med tropisk humling som kanske inte riktigt är lika rolig någon månad senare och som trots allt redan har rest över halv jorden i några månader. Tänk då på vad vi har som är närmre till hands och öl som ger dig allt det goda från humlekotten men som inte är en X/IPA. Under tiden kommer jag att fortsätta att njuta av goda IPA som vi i Sverige ska vara lyckligt lottade att få hit. Likaså kommer jag att fortsätta smaska i mig ölen här under som även dem ger en bra humlefix, medan jag står kvar bland Systembolagets hyllor och ser hur folk inte vet vad de ska välja.

Så för att hylla de humlade, i humlehysterin något bortglömda ölen så listar jag mina 5 bästa humlade icke-IPA’s.

1. Mikkeller American Dream (20.90 kr 33 cl)
Finns än så länge på de flesta Systembolagen. En given klassiker och ett öl som var med och startade vågen av humlade öl som inte var IPA. En Premium Lager på 4.6% med härliga toner av grapefrukt och citrus men med lite spår av sötma från aprikos och persika. Inte din vanliga torra lager, men inte din smakrika IPA – utan mitt mellan de båda. Funkar till allt.

2. Nynsähamns Ångrbyggeri Tjockhult Tjinook (30.30 kr 50 cl)
Finns lokalt på en rad Systembolaget i Stockholmsområdet. Finns annars att beställa i kolli om 20 flaskor. Vilket är värt det, för det här är en livlig 5.1% stark lager med riklig humling utan att det blir för mycket. En bra “drickarbärs” med karaktär och grym till festen, middagen eller bara att ha hemma att själv nalla på.

3. Monks Cafe Hoppy Lager (24.90 kr 33 cl)
Går att beställa genom Systembolaget men finns lokalt i ett par butiker i Stockholm och finns också att beställa i en större 75 cl-flaska för den som vill ha färre flaskor men lika mycket öl. Trevlig humlenärvaro och bra smäll med humlekottar, örter och lite citrusskal. En väldigt bra humlad lager och kanske en av de rivigare på listan. Passar bra i parken eller i sensommarsolen.

4. Brooklyn Lager (17.90 kr 35,5 cl)
Finns på i stort sett alla Systembolag. En klassiker som varit med så länge jag kan minnas. Men också en lite bortglömd öl som många nog förknippar mer med “maltig humlad ale” än vad det är, en lager. Sedan 1988 har den varit ett bra alternativ för den som gillar en lager men vill ha mer. I Brooklyn Lager får du sötstickig apelsinmarmelad på mörkt rostat bröd, men också lite ananas och mer blomster än i en vanlig lager. Säga vad man vill, men vill du ha något med humlekaraktär men som inte är direkt beskt – ja, då har du ett typexempel här!

5. Beer Studio Remix Unfiltered Lager (26.50 kr 33 cl)
Finns lokalt i Umeå men går att beställa till övriga landet genom Systembolaget. En modern och lite mer nyanserad tagning på en tjeckisk pilsner, men med ett tydligare humlesting. Fortfarande något mer typiskt brödig med toner av gräs och blomster men jämfört med din vanliga stora stark får du här en annan smakvariation som är betydligt roligare än i average fullager.

För ett tag sedan provade jag två stycken lågalkoholhaltiga öl som Nils Oscars bryggeri hade fått i uppdrag av matkedjan ICA att ta fram. En Stout och en lätt humlad Ale som båda klarade sig med ett godkänt omdöme. Som kommentar till det inlägget fick jag att det fanns två till öl i ICA Selection, en veteöl och en IPA som istället för Nils Oscar hade bryggts hos Grythyttans Brygghus. Även dem skulle ligga på 3.5% och finnas i de flesta ICA-butikerna, vilket de nu också verkar göra.

Grythyttans Brygghus har jag bara mött och provat som snabbast, då på Göteborgs ölmässa för två år sedan då de ställde ut i “Göteborgshörnan” med Stigberget, All in Brewing, O/O Brewing m.fl. Tyvärr var det rätt mycket snack och liten verkstad och ölen var inte alltför imponerande, tyvärr. Något förvånande då man har några av landets mer dryckeskunniga på plats och trots allt har ett bra dugligt bryggverk på plats. Men man kan alltid hoppas på bättring! Nu över till 3.5’orna.

Grythyttan ICA Selection Veteöl

Utseende: Gråguldisig vätska med litet ljus, snabbt döende skum.
Doft: Milda, nästan vattniga toner av plastig banan, metall och lite halm. Lite tydligare karamell än vad jag brukar finna i den här ölstilen. För vag doft så det är tyvärr inte mycket att hurra för.
Smak: Lätt munkänsla med svag kolsyra. Inte den chunkiga, fylliga veteölen jag önskade utan rätt mild. Vissa estrar som ger fruktkarameller och en vattnig banangodis med dess inte helt naturliga banansmak. Lätt kryddighet, aningen mineralig och i stort rätt menlös smak.

Betyg? – OK (-). Även fast det inte är större fel på ölet så är det lite för intetsägande. Vissa antydningar till bra smaker finns där men i stort är det tyvärr inte särskilt livat.

Grythyttan ICA Selection IPA

Utseende: Dov, disig persikofärgad vätska med litet ljus skum.
Doft: Sötfruktig godisdoft med fruktkaramell och rätt tydlig fruktkola. Doftar mer billig godisbutik än IPA.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Smakmässigt något bättre med markerande beska som slås mot gräsig humle, brödig smutsig malt och ett hopkok av metalliska fruktsmaker

Betyg? – Sådär (+). Nä, det här är inte en god IPA. Då väljer jag bra mycket hellre någon av de andra humliga alternativen som finns. Tyvärr smakar det inte nog för att den ska duga som vanlig sällskapsöl utan då duger andra öl i samma segment av alkoholstyrka och tillgång bättre. Eller varför inte ta typ BrewDog Dead Pony Club eller liknande som ligger lite högre i % men som också kostar snarlikt.

Om någon dag kan du äntligen få ännu en chans att beställa öl från landets alla hörn och kanter då Systembolaget lanserar de lokala tillskotten i deras sortiment. Jag vill återigen slå ett slag för min lackning som handlar om hur ölen hanteras innan de når de provningar där vi får prova igenom nyheterna. Alla ölen är troligen inte färdiga produkter utan tankprover som skickas in innan det att ölen flaskas och når slutkonsumenterna.

Samtidigt så har erfarenheten lärt oss att trots att vi har så pass många bryggerier i landet så är det väldigt få som faktiskt levererar. I augustisläppet är det väl 3-4 stycken av 20+ som faktiskt var rätt okey, till och med goda. Samtidigt ser vi några nitlotter och någon enstaka öl som inte alls höll den höga kvalitet som den brukar hålla. Mitt största problem är nog inte längre enbart kvaliteten hos många öl, som blivit bättre utan snarare priserna. Inte en chans att jag beställer hem 3 halvdana pilsners bara för att de är svenska när jag betalar 40 kronor styck för dem, tyvärr.

För att beställa ölen så går ni in på Systembolagets hemsida, sök på namnet, lägg till i er korg och beställ hem till den butik ni vill hämta ut dem på.

Nytt för nu är att vi sammanställt vår betygskala längst ned så att ni får en hint om vad “OK” eller “Sådär” m.m betyder. Kort och gott går skalan från 1 till 7 där 7 innebär Världsklass och 1 är Odrickbart.

Byaregårdens Fröjd (33 cl 23,50 kr)
Torr, rätt bra humlad lager. Doftar och smakar som jag kan tycka att en bra svensk lager bör göra. Lite tunn kanske men överlag bra.
Betyg? – OK+.

Båstad Öl 520 Lager (33 cl 19,90 kr)
Doftar lite mjölkigt, fis och kofjärt. Smakar citrus och ofärdig öl. Inte godkänt!
Betyg? – Sådär.

Waxholms Premium Lager (50 cl 27,50 kr)
Ren lager utan direkt något extra. Helt okey läskande.
Betyg? – OK.

Hönöbryggeriet Lager (33 cl 24,90 kr)
Inte mycket till lager. Spritisig och porös med fel humlestuk. Går inte hem i min bok.
Betyg? – Sådär.

CAP Bohemian Rhapsody (33 cl 26 kr)
Inte lika bra som den brukar vara. Obalanserad, plastig och fel på doft och smak. Troligen flaskavvikelse från en ofärdig sampel då det här annars är en smakrik god pilsner.
Betyg? – Sådär.

Jädraöl Solkatt (33 cl 24,90 kr)
Smått fruktig Pale Ale som ändå känns lite oklar rent stiltypiskt. Lite för tunn och något för lätt i smaken.
Betyg? – OK.

Äppelbo Bryggery Svenne Rubins Öl (33 cl 27,90 kr)
Nu vill jag inte vara elak. Men det här ser ut som det smakar – som ett skämt.
Betyg? – Underkänt.

Walhöll Brygghus Valkyria (33 cl 25 kr)
Smutsig och inte så mycket av en California Common, lite underlig maltprofil för stilen. Men lite lovande.
Betyg? – Sådär+/OK-.

Bryggeri Fängelset Double India Pale Lager (33 cl 28,50 kr)
Lite för mycket humle och lite obalanserad. Men drickbar och skönt humletugg. Finns potential i ölet.
Betyg? – OK.

Lundabryggeriet Migranten Pale Ale (33 cl 30,10 kr)
Vattnig, obalanserad och kan inte se att den är särskilt inspirerad av amerikansk öl vilket den enligt etiketten skall vara.
Betyg? – Sådär+.

Rocket Brewing Club Tropicana Pale Ale (33 cl 47,50 kr)
Fruktighet och smak som en average American Pale Ale, men för det här priset finns det bra många andra alternativ.
Betyg? – OK+/Bra-.

Walhöll Brygghus Embla Pale Ale (33 cl 29,90 kr)
Lite trött Pale Ale, men inte dålig på något sätt. Aningen maltig.
Betyg? – OK (-).

Walhöll Brygghus Ask Pale Ale (33 cl 29,90 kr)
Det här var underligt. Toksöt, guschar och känns överlag lite konstig. Verkar inte vara helt klar.
Betyg? – Sådär.

Falu Brygghus Guld Ale (33 cl 33,70 kr)
Smaklös öl som är på tok för dyr.
Betyg? – Sådär.

Bryggeriet Stenhammaren Attaque Ale (33 cl 22,70 kr)
Lite citrus men inte alltför mycket mer. Torrt slut och hyffsat okey om än lite trist.
Betyg? – Sådär+/OK-.

Ängö Ängöl 5 (30 cl 45 kr)
Småkryddig och lite ljus fruktighet mot belgisk jäst. Drickbar och ja, som Ängö brukar ha många av sina öl.
Betyg? – OK.

Närke Örebro Bitter (50 cl 32,90 kr)
Klassisk Bitter i brittisk stil med aningen karamelliserad malt. Smakar som Närke och ditt intryck om ölet lär bli lite efter hur du gillar deras brygder.
Betyg? – OK+.

PKLK Bryggeri Public Service (33 cl 29,30 kr)
En helt okey och rätt basic American Pale Ale. Kanske något enkel.
Betyg? – OK+.

Nya Carnegiebryggeriet J.A.C.K Session India Pale Ale (33 cl 18,90 kr)
Bra pris på en väldigt trevlig vardagsöl. Kul att man nu kan få tag på den även utanför Stockholm.
Betyg? – Bra.

Heavy MetAle Dead Man’s Hop India Pale Ale  (33 cl 28,40 kr)
Guschar. Känns felhumlad och lite mindre defekter finns där. Känns inte helt klar.
Betyg? – Sådär.

Villovägens Falu Röd (33 cl 37,40 kr)
Smaksatt eller oklart då ölet är rött. Otydlig och på tok för dyrt.
Betyg? – Sådär (+).

Hantverksbryggeriet Indianen IPA (33 cl 34,90 kr)
Ännu en på tok för dyr öl som inte levererar. Västeråsarna har ett par bra öl, tyvärr är den här inte helt där. Smakar bittermandel, humle och på slutet har den lite skum eftersmak.
Betyg? – Sådär+.

Brewing Költur No Name Evölution IPA (33 cl 28,90 kr)
Lite dyr för en öl som mest känns som att den butterljerats för tidigt.
Betyg? – Sådär.

Sundbyberg Köksbryggeri Lasse i Gatan 2015 (37,5 cl 79 kr)
Russian Imperial Stout som börjar med en okey doft av mörk, bränd malt och aska men som smakar lite svajjigt.
Betyg? – Sådär+/OK-.

Betygskala:
Världsklass
Bäst
Bättre
Bra
OK
Sådär
Underkänd/Odrickbar