Det är sällan jag har varit med om en så intensiv period av fantastisk mat och utsökt öl. På tre dagar har Garrett Olivers, bryggmästaren på Brooklyn Brewery, resa i Stockholm och Göteborg bara nått mittcirkeln. Ändå har jag fått i mig mer än 14 rätter och fler öl än vad jag vågar erkänna, jag har trots allt släkt, familj och vänner som läser detta. Då jag inte kommer gå in på gårdagens trevliga middag på American Table lika djupt som den på Akkurat så vill jag bara tacka denna förstaklassiga USA-inspirerade restaurang för sitt genomgående högklassiga USA-tema med allt från corn bread (vilket jag älskar) till bräserade lamlägg som fick det att smälta i munnen till en Local 2 och desserten, en “chocolate obsession” som ackompanjerades med den alltid lika bra Black Ops, ölet som inte finns.
Min resa började dock redan i måndags då Garrett intogs av Akkurat. För det var just så det var, Akkurat tog över Garrett och hans öl – inte tvärtom som det brukar vara. Jag har varit på rätt många ölevents under de få år jag har varit mer aktiv inom den lilla svenska mysiga ölscenen och jag har fått min erfarenhet av hur olika bryggare tenderar att köra på gammal vana, finna nya inslag eller att bara improvisera när de håller sitt snack. Garrett, som den gentleman han är levererar inte bara var gång, utan levererar också nya saker varje gång. Ibland kommer han tillbaka till viktiga punkter, men då för att de är av den art att det är de saker han finner vara av störst värde – som att öl är på väg att normaliseras som huvuddryck och att det som sker runtom i världen är en naturlig reaktion på att vi blir medvetna om vad som är bra. Sverige är nu Brooklyns näst största marknad och i samband med att man nu startar upp Nya Carnegiebryggeriet i samarbete med bryggeriets svenska importör Carlsberg så har vi ett ypperligt bevis på vad alla ölfantaster i landet har lyckats åstadkomma.
Därför är det så härligt att se Garrett få dela rampljuset med krogen som håller middagen – vilket var fallet på Akkurat. Darren Packman på BeerSweden (tack för en trevlig kväll) skrev det oerhört bra i sin sammanfattning av kvällen – det här var den mest ambitiösa beer makers dinnern någonsin. Då menar vare sig han eller jag att andra middagar inte har levererat utan snarare att det här var i en egen klass. 9 olika rätter med lika många öl – nuff’ said. Att Akkurats ‘fader’ Stene Isacsson på det slänger in en liten extra aptitretare i form av en silltallrik som serveras med inte en utan två öl gör det bara än mer galet. Det här var lite som om någon eller något skulle firas.
Temat var svensk husmanskost, något Garrett var förundrad, på ett positivt sätt över. Aldrig tidigare hade han sett en restaurang gå tillbaka till basics vad gäller maten och parningarna; blodpudding, silltallrik, kalops – allt tydligen väldigt svenskt och främmande. Imponerad menade han på att han själv kanske borde försöka gå tillbaka till sin barndom och se vad han serverades då och vad man kunde göra med det. Kvällen började dock lite tidigare med att jag klev in på Akkurat och snabbt fick rådet att ta en “för-öl” varå på rådet att Monster Ale var ett bra val, trots vad den är (tack Nicklas). Monster Ale är en nästan 11% stark barley wine, väldigt lättdrucken men farlig såhär innan en middag skulle starta. Inte blev det värre över de två första ölen vi fick råd att ta med oss in, då till aptitretaren. Så in bars ett glas, ja inga smakprov här inte, vardera av bryggeriets Summer Ale och Pilsner. Där började festen kan man säga.
Istället för att tråka ut er alternativt göra er överdrivet hungriga genom att beta av varje rätt med varje öl så tänkte jag med mer svepande drag motivera hur maten och ölen lyckades med någonting knasigt. Förhoppningsvis lyckas jag ge en bättre bild av Garretts roll i det hela i ett andra inlägg. Det stora med de här eventen, vilket kan verka främmande för vissa men som jag vill lyfta fram som ännu ett bevis på var craft beer står idag är hur det samlar olika typer av folk. Mitt emot mig sitter vår belgofil Jens Skrubbe, bredvid mig Roger från Alf Tycker om Öl och bakom mig inte ett utan två par med far och son. Utöver det finner jag gamla vänner jag inte mött på en tio år och som jag inte ens visste var nyfrälsta öldrickare. Så bra öl samlar folk.
Medan vi hugger in på förrätterna, en magisk trio bestående av “blodpudding” (blodpudding, pilgrimsmussla och rivna baconchips), “Tunnbrödsrulle” (såklart med strömming och hummer) och “torsk med äggsås” (ingen beurre blanc utan gueuze?) så berättar Garrett lite om “community”-känslan de har i Brooklyn, ett tema han har återkommit till under dagarna. Mittemot bryggeriet ligger en svensk restaurang som man hoppas kunna göra något för/med och både i Brooklyn och nu i Hammarby Sjöstad önskar han göra de som bor i området delaktiga i bryggeriet och känna att man har en bra relation till det. Inte för att potentiellt sälja mer öl utan för att det är ett viktigt tecken av respekt. Till förrätterna serveras en purfärsk US-version av Brown Ale’en (opastöriserad och mer ofiltrerad om jag förstod det rätt), Sorachi Ace och en Local 1. Framförallt så var Brown Ale’en bättre än någonsin tidigare och blodpuddingen med de nästan knastrande goda lingonen visade hur bra den här typen av öl är till mat. Local 1 skar in i smörsåsen och den perfekta torsken med lite extra sötma och en liten örtighet som fick mig att kapitulera och tunnbrödsrullen och den speciella karaktären från Sorachi Ace ska jag inte ens tala om. Full pott med extra plus.
Ett roligt sidospår om Sorachi Ace är att bryggeriet som använder ungefär halva den producerade skörden av Sorachihumle för just det här ölet nu snart gjort en gladpack och fått sitt öl att ibland ersätta humlens faktiska namn. Jag har här och var sett folk referera till Sorachi Acehumle, vilket är lite roligt på sitt sätt.
Åter till middagen, vi har ju nyss börjat. Till varmrätten och trion av “kroppkaka”, “rotmos och fläsklägg” och “kalops” serverat med den för mig helt nya Jonge Kriek, EIPA och Local 2. Jonge Kriek är trots namnet en twist på Local 2 som fått ligga med körsbär och med tillsatt brettanomyces (om jag förstod allt rätt). Här steppade belgo-Jens in och vi kunde väl slå fast att det påmindre mer om en oud bruin eller liknande än en frisk kriek. Till kroppkakan gjorde sig körsbären och inslagen av blöta murkna träplankor sig väldigt fint och igen var det bara att smaska i sig glatt – aldrig har så här vanlig mat varit så gott. Trots den enorma mängden öl och mängden rätter lade köket och serveringspersonalen ett perfekt tempo så att man hann socialisera och ändå dricka och äta på i lagom takt. Jag vill rekommendera er att prova EIPA’n som ni kan finna på fler och fler krogar med bra husmanskost, gärna med ljusare kött och mos – IPA och ett välsmörat mos är finfint. Det här är också en öl som fått flera av mina vänner att börja intressera sig mer för öl och bara det att den tagit över Brooklyns Brown Ale på många krogar som “standardöl” är stort, även IPA börjar bli folkligt.
Vi passade på att fråga Garrett varför man inte gjort öl som Jonge Kriek tidigare och ärligt men väldigt tänkvärt svarade han att man genom att växa sig större nu kan inrikta sig på att göra vad man vill på ett helt nytt sätt. Så diskussionen om craft vs crafty och att de inte längre är så små som vissa önskar att de skulle vara ger han inte mycket för, så länge de har full kontroll på vad de brygger, var och när så tycker han inte att något har ändrats. Tvärtom släpper det fram de friheter som gör att de äldre och numera större mikrobryggerierna kan utveckla sin portfölj – vilket är det som är kul. Jag frågar om han menar att man måste gå den här vägen eller kan man satsa all in på galenskaper direkt. Här passar han på att förtydliga att bryggerier kan gå vilken väg de vill, från dag 1. Vi tar Cigar City som exempel som gjort lite annorlunda öl men som gjort det och blivit uppskattade för det sedan deras start, så det finns inte en naturlig väg man måste gå och alla som gör sin sak och gör det bra förtjänar respekt och den uppmärksamhet de får.
“Äntligen” säger magen och konstaterar att ännu 3 rätter står kvar på menyn; “friterad camenbert” (med friterad persilja och hjortron), “chokladkaka” (med havssalt, baconflakes och inlagda päronbitar) samt en “jordgubbstårta” (med vaniljmaräng och hasselnötscreme). Serverat med bryggeriets dubbel-IPA Blast!, Cuvée Elijah och klassikern Black Chocolate Stout så var det just vad Stene skrivit i menyn – en “happy ending”. Åter visar en balanserad och grym humlad öl, Blast!, hur väl det går med ost – gärna smält sådan där persiljan ger en liten men likväl extra dimension. Skulle kunna leva på den desserten, om det inte vore för att jag var dum nog att stoppa skeden med den helt lena chokladkakan i munnen. Vipps så smalt all ångest över mättnad och gynnande berusning bort för att lämna små spår av lycka kvar. Cuvée Elijah med sina bourbontoner gav djup till chokladen även om jag skulle kunna låta bli att ha något alls till den, den var för god. Likaså var sista finalen med den lilla tårtan till Black Chocolate Stout ett exempel på varför “BCS” är bolagets mest prisvärda öl då den släpps, allt en imperial stout ska ha och en mästerlig öl till desserter likt denna – något jag skall minnas till midsommar.
“Alf”, Garret och Dake
Mättnad och allt slog till och medan kvällen fortsatte in på småtimmarna så var det en rätt annorlunda och glad stämning på middagsgästerna. Det var bra och engagerade samtal om öl, musik och livet däremellan och ja, det var fasiken inte igår jag var med om en sådan fest på en månad – och då var det egentligen “bara en vanlig beer makers dinner”. Enorm eloge till Stene med personal, till Garrett (och Fredrik måste få en stjärna med som ser till att det görs möjliugt) och alla som var där. Grymt trevlig kväll.
Missa nu inte kvällens Tap Takeover på Akkurat när man går bärserk på Akkurats kranar och serverar mer Brooklynöl samtidigt än vad som gjorts tidigare i det här landet.
Det finns många bra ölkrogar i Stockholm, i Sverige och i den stora vida världen, fler lär dessutom öppna i takt med att det internationella intresset för öl bara växer. En av världens högst rankade krogar enligt ölsidan Rate Beer är svenska Akkurat, just nu 
Ölutbudet i Sverige hade ännu inte börjat fyllas på men Oliver Twist var något före sin tid och bland de första ställena att ta in brittisk real ale och öl från belgien och USA. Efter något år togs dock beslutet att gå vidare och ta över lokalen nere på Hornsgatan 18, en lokal som då påminde om lika delar ålandsfärja och Gröne Jägaren. Efter mycket arbete så slog till slut Akkurat upp portarna redan på hösten/vintern 1995. Akkurat var tidiga med att samarbeta och jobba med “nya” bryggerier och öl och började i ett tidigt skede att samarbeta med Nynäshamns Ångbryggeri och andra nya små svenska bryggerier som komplement till den öl som man tog in från utlandet. Genom att resa, prova på och prata med folk så breddades både ölintresset och kontaktnätet, det som kommit att bli mycket av grunden till de öl de idag är ensamma om att kunna servera. Det är med andra ord inte underligt att det är just Akkurat som har bryggt egna öl med Närke Kulturbryggeri (Konjaks!), Cantillon (bl.a. Soleil de Minuit), Oppigårds (Fatboy Brown och Coast to Coast) och Nynäshamns Ångbryggeri (T.ex. Tjinooken och årets Jul-IPA) med flera.
Trender kommer och går och han menar att det är att likna vid en pendel som sakta går fram och tillbaka, motreaktioner kommer alltid att komma. Och just humlefokuset har kanske gått lite långt tycker han. Det blir mer, mer och mer av beska utan att man ser till till exempel maltens roll, hur ölet mäskas och hur produktionen faktiskt ser ut. Allt spelar ju in på hur ölet blir. Balans menar han är det han föredrar och tar upp exempel på hur många av ölen som bryggs med brettanomyces eller som har legat på olika träfat bara för att saknar just balans. Dessa är inte heller hans favoritöl utan då dricker han mycket hellre en välgjord gueuze eller lambic – eller så tar han helt enkelt något han vet att han gillar, kanske en brown ale.
Framöver hoppas Stene att fler kommer att förstå mer om öl och att fortbildningen om öl och vad öl kan vara får fortsätta. Mer kortsiktigt är det framförallt två stora event att se fram emot. Dels nu på lördag, 1 december, då det för andra året i rad firas Zwanze Day på Akkurat. Akkurat är en av de utvalda krogarna som kommer att få servera ett fat av Cantillons lambic som i år har smaksatts med rabarber (i fjol I var den smaksatt med Pinot d’Aunis-druvor och torrhumlad med Bramling Cross). Tidigare år skedde denna festlighet bara på bryggeriet och max på någon enstaka krog runtomkring men sedan fjolåret så har Cantillon spridit ut faten så att fler ska få möjligheten att prova på dem. Kvällen till ära har Akkurat komponerat en exklusiv meny där alla rätter på olika sätt har tillagats med lambic. Jag har sett menyn och kan garantera att den ser otroligt inbjudande ut! Förutom Zwanze Day så är det i vår release för en väldigt speciell öl – Cantillon Soleil de Minuit. Hjortronlambicen som senast var på besök 1999 men som nu har återuppstått. Enligt Stene är den kommande “Soleil”‘en bättre än den förra. Anledningen är helt enkelt att Cantillon har blivit ett mycket bättre bryggeri; framförallt är aromen helt underbar och likt andra fruktlambics ska den drickas färsk medan karaktären från bären är som tydligast. Det är svårt att beräkna helt när den är klar, men framåt vårkanten hoppas Stene.
