Förra veckan var minst sagt välfylld med spännande ölrelaterade events; i Göteborg hade man premiär för En Öl & Whiskymässa, Menno Olivier från De Molen startade sin två veckor långa vistelse i Sverige – och så var brittiska Thornbridge på besök. Ett bryggeri som snabbt seglat in på mången svens ölfanstasts radar. Inför kvällens ölprovning på mysiga Bishops Arms Folkungagatan i Stockholm stämde vi middagsdate med en av bryggeriets bryggare Matthew Clark och bryggeriets marketing manager Alex Buchanan.
Redan när jag anländer sitter de båda britterna (Alex är visserligen skotte) tillsammans med M2 och Stefan Johansson från bryggeriets svenska importör Galatea Beer Spirits & Wine och dricker öl och skrattar likt de har suttit där bra mycket längre än de minuter jag missat.
De sitter och pekar i en folder som illustrerar bryggeriets rätt imponerande uppsättning öl. Förutom en kölsch, Tzara har de allt från den hos Odell Brewing Co. nyligen bryggda välhumlade red ale’en Colorado Red och för oss svenskar välkända öl som Raven och Bracia. Jag lär mig snabbt att pekandet och det som det pratas om inte riktigt är synkat utan samtalen kretsar mer kring den brittiska ölkulturen och hur den börjar förändras till hur fasiken jag och M2 valt att pyssla med öl. Det är avslappnat, vänskapligt och precis som ett möte mellan människor som delar en passion ska vara.
Alex berättar om hur bryggeriet startade för att bit för bit växa ifrån det gamla bryggeriet i vackra Thornbridge Hall. Idag har man istället bryggeriet i nya lokaler inte mycket längre bort, men känslan för god mat och dryck sitter kvar. Mat undrar ni? När bryggeriet 2004 startades utav Jim Harrison, ägare av Thornbridge Hall och hans affärspartner Simon Webster så var tanken att erbjuda riktigt bra öl. När man sedan kom i kontakt med krögaren och kocken Richard Smith så var steget att inkorporera även restauranger och egna pubar inte lång bort. England har en annan tradition när det gäller att driva egna ölställen och många bryggerier har även krogverksamhet – så även Thornbridge. Man har allt från egna pubar, utan mat, till barer med enklare menyer och slutligen ett par restauranger som Richard ser till håller klassen.
Om vi tar och återgår till starten. 2005 slog Thornbridge upp portarna och bland bryggarna finner vi namn som Stefano Cossi och Martin Dickie. Italienaren Cossi kom från en utbildning inom Food Science and Technology i Italien medan Martin, som senare blev ena halvan bakom BrewDog startade sina studier på International Centre for Distilling and Brewing i Edinburgh. De båda var med och la grunden till de öl som numera är bryggeriets sortiment och vissa menar att man kan känna igen mycket av det Martin bryggde hos Thornbridge i vissa av BrewDogs öl Mottagandet från de brittiska ölfantasterna var minst sagt varmt och redan första året kammade IPA’n Jaipur hem ordentligt med lovord på CAMRA Awards (Campaign for Real Ale). Som en kul anekdot så jobbar jästnörden Cossi idag för Coors..
Nutid. Under middagen tar vi och frågar de båda hur de ser på den brittiska ölkulturen och varför den stagnerade så under en längre tid. De håller delvis med om att det har varit en lång väg att gå men framhåller att väldigt mycket sker nu nu och i samband med att fler och fler börjar intressera sig för öl så blir också exponeringen av craft beer större. Alex förklarar hur man förut hade få som provade eller skrev om deras och andra brittiska bryggares öl men i takt med att öljournalister och bloggare blev vanligare och allt mer professionella så kom också fler “vanliga” öldrickare att upptäcka vad öl kan vara. Samtidigt har också flera brittiska bryggerier börjat knyta starkare band och Alex framhåller att det är en positiv konkurens. Även om marknaden kanske inte är jättestor och inte kan svälja hur mycket öl eller bryggerier så är alla vänner och arbetar för samma mål – man vill lyfta ölen. Sedan är det en attitydsfråga, hur dricker man öl och vad är öl. Ska ölet drickas ur pints, ha lägre alkoholhalt och du ska dricka en sort under en kväll? Även här menar de att en förändring är på väg i takt med att medvetenheten och intresset ökar.
Kvalitéens roll på Thornbridge är viktig, väldigt viktigt – varje halvtimme handplockas en random flaska från tapplinan för att man ska kunna mäta syre- och koldioxidnivåer, smak, doft och utseende – allt ska vara perfekt och hålla en jämn kvalitet. Här lyser bryggeriets tre ledord innovation, passion och knowledge igenom klarare än någonsin. Matthew berättar hur de hela tiden, för varje ny batch öl och varje ny batch med råvaror analyserar allt från humlens nivå av alfasyra till dess smak och arom. Passar den inte eller når inte upp till kvalitetsmålen så får den bytas ut. Genom att göra olika single hop-öl kan de lära känna varje humlesort och under kvällen är det här arbetet något de båda återkommer till – kvalitet, kvalitet och åter kvalitet. Istället för att tillsätta humlen i fasta omgångar där den riskerar att “kokas ur” så tillsätter de humlen under hela koket samtidigt som den gamla humlen fiskas upp, detta för att undvika kokat kål och istället få en fräsch humlearom med genuin humlekaraktär. Kort och gott – jämför med thé. Många av de humliga öl vi dricker har en karaktär vi förknippar med en viss humle, däremot kan den skilja sig rätt markant beroende på om humlen hanterats rätt (behålla fräschör) eller överdoserats (klibbigare, kraftigare, saknar fräschör).
Kanske är det just på grund utav deras ständiga passion och nogrannhet som flera av världens mest förnämsta bryggerier har hört sig för och velat göra olika typer av samarbeten med dem. Förutom samarbeten med Dark Star (UK), Terrapin (USA), Kernel (UK) och Bridge Road (AU) så har man gjort uppmärksammade öl med både Sierra Nevada och Garrett Oliver från Brooklyn Brewery. Garrett var på Thornbridge Hall för öppningen utav det nya bryggeriet och passade då på att göra en 11% stark barley wine, Alliance som också lades på olika fat. På 11% har Alliance blivit bryggeriets starkaste öl. Matthew menar att balans och drinkabilitet ska vara i centrum, du ska kunna dricka ölen och då fungerar det inte med för starka öl, dessutom är många öl starka “bara för att”. Genom att veta vad du gör kan du uppnå samma smaksensationer och komplexitet redan på receptstatidet – ännu ett tecken på den medvetenhet som blivit ett fundament för bryggeriet. Just nu är det rätt lugnt på samarbetsfronten, en anledning menar Matthew är att det är så mycket jobb att man ofta bara sitter och blir frustrerad på den tid som krävs på att tweaka recept och bolla idéer medan det man vill göra, att brygga ölet sällan “bara görs”.
Ölen då, var de något att ha? Under kvällen kom vi att prova hela nio stycken utav bryggeriets olika öl; Tzara, Chiron, Halcyon, Jaipur, Kipling, St Petersburg, Raven, Honey Heather och Imperial Oatmeal Stout – de två sista speciella öl brygda i det gamla bryggeriet (därav märkningen Thornbridge Hall).
Tzara, en kölsch style ale (de får bara kallas Kölsch om ölet bryggs i tyska staden Cologne) bjöd på friska toner av halm, lite banan och en mullig men lätt kropp som gör den perfekt när du vill ha något trevligt för att släcka törsten. Det här är en öl jag hoppas vi kan få se på svenska uteserveringar i sommar då den är det perfekta mellantinget mellan en lager och en ale. Därefter kom Chiron, en pale ale namngiven efter den mytologiska figuren som också står staty utanför Thornbridge Hall. 5% alkoholstyrka för fram fräscha toner av citrus, tallbar och gräs i näsan och med endast någon vecka på nacken så är det som att smaka på en nyskördad humlebassäng. Krispig och uppfriskande, men den bör drickas relativt färsk för det är mer utav aromhumlen och en balanserad måttlig bitterhumling.
Sedan var det dags att bryta av och gå upp ett steg i form av den mörka IPA’n Wild Raven – en öl som när den först släpptes i Sverige togs emot utav en delad skara öldrickare. Vissa ansåg att Sorachi-humlen var för tydlig medan andra höll den som den bästa mörka IPA’n de provat. På grund utav en namntvist så har Raven nu fått tillägget “Wild”, dock är det samma öl som tidigare. Eller samma och samma? Både jag själv, men även andra provningsdeltagare anmärkte att den kändes lite mildare och mer balanserad. Matthew förklarar att man genom att ha ändrat lite på maltbasen troligen har modifierat den totala beskan. Anledningen är att en stor del av ölets beska och bittra toner kommer från malten. Med en en mer balanserad maltbas får ölet tydligare toner av de rostade choklad och kaffetonerna jag föredrar där humlen ger perfekt kryddning till ölet. Kanske har de också låtit de övriga humlesorterna Nelson Sauvin och Centennial balansera upp Sorachihumlen mer.
Näst på tur var samarbetsbrygden med australiensiske bryggeriet Mountain Goat – Thorny Goat. En balanserad och rätt mild mocha porter med toner av choklad, en nypa lakritspulver och milda kaffebönor. Väldigt behaglig för att vara 6% och som ni nyss läste så är balansen viktigare än att göra en alltför kraftig öl – något jag första gången jag drack ölet hade svårt med men ju oftare jag har provat den ju mer tycker jag det är skönt med en mocha porter som faktiskt är riktigt lättdrucken.
Det var så dags för de avslutande ölen och nu åkte de kraftigare brygderna fram – först ut den 80 IBU kraftiga (imperial) IPA’n Halcyon. Ölet påminner rejält om en upphottad och vuxnare Chiron. Även den här flaskan är helt färsk så det är blommande sommaräng, mogna citrusfrukter och en avslutande touch av humlekotte som provas. Den sista trippeln öl går sedan helt i mörkrets tecken – först ut bryggeriets russian imperial stout – Saint Petersburg Russian Imperial Stout. Med stundtals rivig och ibland subtil lakrits, aningen rökighet och mer mörk choklad tycker jag att ölet visar att det ibland kan vara gott med en välbalanserad och enkel kraftig mörk öl än en komplex och varierad dito. Ibland vill man ha något extra, ibland vill man ha något rakt på sak utan krussiduller.
Kvällens verkliga höjdpunkter var de två sista ölen; Heather Honey Stout som med helt underbara smaker av ljunghonung penetrerar en redan rejäl och fyllig stout för att likt Närke Kaggen Stormaktsporter skapa lycka i min mun. Ölet, som har fått jäsa med champagnejäst har under ett halvår varit uppdelat på tre fat – en tredjedel i franska ekfat, en tredjedel i Pedro Ximinez sherryfat och en tredjedel i rödvinsfat från Bordeaux. Rökighet, mörka torkade frukter, honung – allt blir perfekt. I min bok var det här var världsklass! Sist ut bjöds det på Imperial Oatmeal Stout, även denna jäst med champagnejäst men lagrad i ett halvår i Kentucky Bourbonfat. Kokos och bourboninslag tar för sig och låter mildrande vanilj och choklad ga komplexitet. Visst är bourbonen rätt tydlig, men man är dum som klagar – ölet är trots allt “bara” på förvånansvärt låga 11%.
Ni kanske tänkte på det där med att Raven fått byta namn, och jo, även Saint Petersburg Russian Imperial Stout har diskuterats då man inte kan heta likt en stad. Vad alla verkar ha missat är den halvt barbystade kvinnan,Flora som utgör den staty som pryder trädgården på Thornbridge Hall syns på samtliga flaskor..
Kvällen avslutades sedan nere i baren där vi pratar vidare om vad som kommer att ske framöver. Alex och Matthew förklarar entusiastiskt om den bredd och variation de vill ha på deras öl, de ska inte bli ett bryggeri som bara gör en typ av öl. Så när jag och M2 frågar varför de inte gör mer extrema öl så får de något lurt i blicken. Matthew berättade redan under middagen hur man lagt undan lite fat för framtida experiment och att vissa av faten innehöll brettanomyces. Vissa fat hade redan legat en längre tid men skulle få ligga än längre för att de suröl som de innehåller ska utvecklas på ett förtjänstfullt sätt. Han nämner också att man arbetar med ett par berliner weisses som man får se om man sedan kommer att “smaksätta” med frukt, bär eller annat eller om man låt de vara som de är – just nu vill man bara få rätt laktokaraktär på dem. Förutom dessa nyheter så har man en European Series på gång där man vill göra lite mer traditionellt Europeiska ölstilar, bland dem en weizenbock, abbey ale och så vidare. Vi lär förhoppningsvis få träffa de båda i Sverige igen, det var Alex andra besök och redan på Stockholm Beer så blev han förtjust i Sverige och önskar komma hit under varmare årstider. Rätt otippat håller han också på att läsa om Sverige då hans nuvarande kvällsäsning utspelar sig just i landet – så håll utkik, för i år kan det det bli en brittsommar!
Igår kväll genomfördes den stora och oerhört trevliga provningen utav de öl som spända hembryggare har ställt upp med i Omnipollos hembryggartävling. Hela 37 bidrag (36 om man räknar bort min egen blen som tydligen blev diskat) stod uppradade och ölstilarna spännde från allt från humlad lager, dubbel IPAs, brettade saisons och imperial stouts med vanilj och chili. Juryn som skulle utse fem stycken finalister bestod av Omnipollos team om Karl Grandin och Henok Fentie, MankerBeers Manker och M2, Brill & Cos Marc Schuterman och Bishops Arms Folkungagatans barchef Petra Öhman. Med andra ord var det en panel med olika bakgrund, tycke och tänk som fick det ärofyllda uppdraget att välja ut sina favoriter för att sedan kort diskutera med övriga för att enas om fem stycken öl som skickas till bedömning nummer två. Denna andra omgång görs nu i helgen i London varpå en lycklig vinnare kommer att informeras kort därpå för att veckan efter åka med Henok och Karl till London för att ta fram och brygga en vinnaröl hos Siren.
Något som alla i juryn var spända på var just huruvida deltagarna skulle skicka in bidrag som de själva gillade, eller som de tror skulle falla juryn i smaken. Jag får nog säga att det var lite både och, vissa siktade högt och vågat medan andra körde på safe och modernt. Förvånansvärt många av ölen hade en måttlig alkoholstyrka och det var få som drog iväg helt, antingen med alkoholstyrkan, smaker eller recept. Att knappt ett enda bidrag var infekterat eller hade fel var imponerande och visar hur bra svenska hembryggar ändå får sägas vara. Snarare var det några recept som jag personligen tycker kunde förfinas lite, det var inte på något sätt fel på ölen, men hade de renats lite eller haft ett tydligt fokus hade det varit svårt att avgöra om de varit kommersiella brygder eller hembrygder.
