Varför ska vi sluta komma med fasansfullt hiskerligt underbara nyheter när vi ändå kan komma med lite till? Nyligen blev det klart att ett av USA’s bättre bryggerier, och särskilt så när man kikar på den amerikanska västkusten, Ballast Point kommer att få distribution i Sverige. Återigen är det Galatea som spänner musklerna och breddar sitt fokus på craft beer. Så om det inte vore nog med att Westvleteren 12 kommer och att de tar över Evil Twin så kommer man nu att då och då kunna erbjuda oerhört fräscha batcher av öl från Ballast Point. Bryggeriet kommr inte att vara “fast” på samma sätt som många av Galateas brittiska bryggerier, S:t Eriks eller liknande utan är snarare att räkna som ett “bonusbryggeri”, något som kommer att dyka upp lite då och då och här och var. Oavsett vilket så är det en fin fjäder i hatten för deras satsning på craft beer och som om det inte vore nog så kommer Coronado Brewing Company med på liknande premisser av bara farten. Bryggerierna ligger dryga milen mellan varandra och den som inte ser fram emot möjligheten att kunna dricka en dryga månaden gammal Sculpin IPA är bra tossig. Exakt när, hur och var ölen börjar dyka upp är inte helt säkert än utan det blir förhoppningsvis under våren som de kan börja dyka upp någon gång då och då, så det är ingen jättebra ide att maila Galatea och fråga då de inte vet riktigt utan det kommer när det kommer.

Åter igen, grattis ölsverige!

Det räcker nog med lite koll på vad som finns på marknaden idag vad gäller dansk öl för att man ska veta att det finns ett märke som heter Mikkeller, och troligen också att mannen bakom det – Mikkel Borg Bjergsø har en tvillingbror, Jeppe som även han brygger öl men då under namnet Evil Twin. Jeppe flyttade i fjol från Danmark till USA för att bosätta sig i Brooklyn och för att från andra sidan Atlanten försöka bygga upp båda sitt eget märke men också för att komma närmare de bryggerier som hans importföretag Drikkeriget har. Det har gått rätt bra och på Rate Beers lista över världens bästa bryggerier kom han i år på en förvånansvärt bra placering – 10’a.

I USA har han bryggt lite här och var men senaste tiden har det varit frekvent bryggande hos Westbrook samtidigt som han har fått igång ett samarbete med Two Roads Brewing Company i Connecticut. Där kommer han att få brygga “basen” av sina öl och ha möjligheten att göra lite mer kul öl, utan att för den delen behöva ge efter på att brygga hos andra. Kort och gott garanteras produktionen av en linje på cirka 8 öl som kommer att spridas runt i USA men också till Sverige. För svensk del i den här satsningen är det Galatea som kommer att ta över distributionen av Jeppes öl här i landet med målet är att få ut mer av öler både till krog och privatperson med förhoppningen om fler framtida släpp på Systembolaget.

Kul tycker vi då Jeppe har släpps flera otroligt bra öl och ett bredare utbud av bra öl är alltid välkommet.

Då nedan nu inte är helt nya news (Ölhunden.se) så låter jag det sättas i pränt ändå, för det har varit klart en tid nu att en av världens två bästa öl ska lanseras i Sverige. Men då inget är hugget i sten och då ölet inte har landat i Sverige eller allt är klart till 100% så har man inte velat gå ut med det officiellt ännu, tills idag – vilket alla vi ölfantaster är glada för.

Länge har kampen om omnämnandet som världens bästa, eller åtminstone högst rankade öl stått mellan vår egen Närke Kaggen Stormaktsporter och den lika aktade Westvleteren 12. Två öl som både har varit knepiga att få fatt på och som länge hade en kultstatus bland ölfantaster. Medan Närke inte släppte en ny Kaggen så kom klostret att få ont om pengar varpå man släppte iväg lite mer Westvleteren på ett nytt sätt och i en större mängd än tidigare. Som  inte det var nog så har vi svenskar
nu blivit än mer bortskämda under 2013, ett år som bara nyss börjat. Westvleteren som tidigare bara sålde sin öl från klostret under vissa perioder och strikta former och som enligt myten jagade fatt krogar aom sålde vidare deras öl har nu gett Galatea, via Panosgruppen, tillåtelse och möjlighetwn att sälja Westvleteren 12 i en mindre mängd.

De 437 så kallade gift pack’en (enligt ryktet 12 6 flaskor + två stycken speciella glas) kommer dock bara att säljas på krogen enligt Galatea. Om Panosgruppen kör vissa mot Systembolaget i en exklusiv lansering eller om Galatea släpper någon dit får vi se när det hela presenteras från deras sida, men då måste ölet ha landat säkert här i Sverige. När ölet lite småkontroversiellt släpptes i USA i fjol var det dock om 6-pack med två stycken glas, men ingen verkar ännu vara helt klar med hur det faktiskt blir eller var och när de hamnar. Edit. Recep skrev faktiskt 6-pack.

Det här är stort och riktigt roligt då det verkligen sätter Sverige på ölkartan. Det är också hemskt roligt att Galatea och Panosgruppen satsar vidare och bara de senaste året har vi fått se dem bitvis hjälpas åt för att visa upp bryggerier som Lagunitas, De Molen, Struise, Westvleteren och såklart alla nya stabila britter (Summer Wine, Redchurch, Moor bara för att nämna några). Uppmärksamma ser vad jag gjorde där. För sedan i somras är det klart att Panosgruppen och Galatea även börjar sammarbeta med ytterligare två bryggerier…

Hur ofta dricker ni stout, en hederlig stout på runt 5.7% alkohol – utan lagringar på rumänska druvfat eller amerikanska barkbitar? Jag gör det inte, i alla fall inte så ofta som jag känner att jag borde. För just som en riktigt välgjord real ale från FFF, Skebo eller Magic Rock får det att krulla av glädje i munnen så kan en enkel schysst stout vara det som räddar ens dag. Tyvärr har de kommit lite i skymundan på samma sätt som många vanliga ales har fått ge iväg mer och mer utrymme till IPAs och när det idag är “mer är bättre”-tänk även på öl och vi gärna har “imperial” framför vad vi nu dricker så är det svårt att sticka ut med en vanlig stout.

Nu har vi dock fått en riktigt bra vardagsstout på Systembolaget – Anderson Valley Barney Flats Oatmeal Stout. En oatmeal stout (stout med bland annat havremalt), på burk, för 19,90 per burk och från ett väldigt stabilt amerikanskt bryggeri – med andra ord är det svårt att finna någonting jag inte skulle tycka vara intressant med ölet. När jag tidigare har druckit det har jag tyckt att den var lite lätt, lite enkel och inte alltför smakfull – den var god, men det kom aldrig längre än till att det är en bra öl. Därför var det nu ett utomordentligt bra tillfälle att prova den på nytt.

Anderson Valley Barney Flats Oatmeal Stout

Utseende: Lätt svart vätska med fint ljusbrunt skum som lägger sig rätt snabbt.
Doft: Mocha, lätt mjölkchoklad och ah, där är dem – de milda lättrostade kaffebönorna. Borta är kraften från alla imperial stouts och närvarande är mildare och gräddigare toner med barndomens mjölkchoklad och havregryn-i-mjölk-cocktails.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mild och lätt i kroppen, fast på ett förtjänst fullt och bra sätt. Mjölkchokladpudding med havrens baddande smak och choklad, kallt hederligt dagispappekaffe och en snutt fruktighet i den lätt bittra eftersmaken. Två ord som sammanfattar smaken? “Inga konstigheter”! Lite citrus och beska från humlen ger riv mot slutet och gör att det drar sig lite snabbt i gommen vilket ger den variationen jag för något år sedan inte hade uppfattat som bra.

Betyg? – Bättre (+). Det lilla pluset får plats för att jag hade glömt hur mycket jag gillar den här typen av lättdruckna öl. En stout som en mild stout ska vara. Fyllig, lagom gräddig och full med choklad, mocha och snabbrostade inslag. Vissa inslag från humlen som hindrar den från att bli för lik dagisvänlig mjölkdryck. Grymt trevlig och inte allt för mycket att anmärka på. Snobbismen i mig skulle vilja ha lite mer av allt, lite annan kropp, lite mer tryck men då kommer ölfantasten i mig och ber min andra sida hålla käft och gå och köpa ett tjog burkar till – det är ju snart helg liksom.

Nu i lördags var vi ute på ett andra besök på mässan och fokuserade då på områden där Brewers Association, Galatea, Wicked Wine m.fl huserade, kort och gott där majoriteten av den bra ölen från England och USA fanns.

Oliver Twist/Great Brands samarbetar med Brewers Association på mässan där “BA”‘s uppgift är att sprida information om amerikansk öl runtom i världen, vilket vi amerikanofiler såklart uppskattar. Därför är det inte förvånande att det är här man kan hamna en längre stund då de har en gedigen uppsättning öl från bryggerier som Dogfish Head, Rogue, Ballast Point, Oskar Blues, Caldera. Ja, och så fortsätter det. Några av favoriterna på mässan så här långt återfanns i deras monter och gillar du choklad och chokladpudding måste du bara prova Caldera Mogli, en underbart chokladsmakande stout som är lättdrucken och osar chokladpudding – dock har den mässans fulaste design.

En annan öl jag hade sett fram emot men som inte riktigt levde upp till mina förväntningar var Dogfish Head’s Tweason’s Ale – en glutenfri ale med jordgubbar som tyvärr var lite småblaskig men ändå med en bra smak av de röda små gubbarna. I så fall går jag hellre över till de underbara IPA’s som fanns; Oskar Blues Deviant Dales är en fantastisk humlebomb, Odell’s Mercenary Double IPA visar åter varför det var en av fjolårets mässfavoriter och Dogfish Head’s 90 Minute IPA ger lite förlåtelse till Tweason’s Ale. Föredrar man mer klassisksa ölstilar och öl och vill prova något nytt så är det den lite udda, kryddiga och väldigt lätta Rogues Chatoe Good Chit Pilsner eller Choc Beer Company’s Signature Gose eller Grätzner du bara måste prova. De två senare är ölstilar som nästintill är utdöda men som har dykt upp då och då från landet i väst. Brewers Associationmontern är verkligen en av de montrar man bara inte kan undvika att gå förbi om man gillar allehanda typer av amerikanska öl.

Två stycken öl man fann hos “BA” men där bryggeriet egentligen tillhör en annan utställare är Boulevard Brewing Company, ett riktigt bra bryggeri från Kansas City och vars öl nyligen har börjat tas in genom Cask Sweden. Både John McDonald (grundare) och Bob Sullivan (vice-president) från bryggeriet var på mässan under första veckan och under den provning vi hade med bryggeriet tillsammans med BrewDog så berättade John gärna och glatt om bryggeriet och deras öl. Deras Pale Ale var en av mässans bästa öl och är en just lagom pale ale, riktigt fräsch och lite mildare än den ibland lite klibbiga Pale Ale’en från Sierra Nevada – så hoppas att vi kan få se den på Systembolaget i framtiden. Men är det något man ska lyfta fram från bryggeriet så är det deras Smokestack Series, en serie lite mer vågade öl som bryggs på bryggeriets andra, mindre, bryggeri och består av en underbar Tank 7 Farmhouse Ale (en lagom men väldigt smakrik farmhouse ale), en lika bra Saison Brett (Saison med brettanomyces), den vildjästa surölen Love Child #2 och den gott kladdiga dubbel IPA’n Double-Wide IPA. Av de dryga 9-10 öl jag har provat från bryggeriet har alla hållit en väldigt hög kvalitet och jag rekommenderar stark deras öl på mässan.

Det är omöjligt att prata om Cask Sweden utan att komma in på BrewDog och nu under de första dagarna var också James Watt på plats för att snacka, hälla upp och dricka öl. På samma provning som ovan så berättade han lite om vad som komma skall och vi provade deras “nya” Paradox Jura, en kraftig imperial stout lagrad på Jura-fat. Paradoxserien har tidigare legat på 10% men James berättar att man nu kommer att höja alkoholhalten till 15% för att få mer tryck i ölet – vilket märktes och jämför när jag sist drack ölet så var det en mycket bättre upplevelse. En annan bra upplevelse var bryggeriets Scotch Ale San Diego Scotch Ale som man har bryggt tillsammans med amerikanska Ballast Point. En scotchlagrad scotch ale med russin som i sin tur har legat i rom, destillerat av Ballast Point. När vi stod och pratade med James lite senare tog han fram en lite lurig flaska med ett namn vi kände igen “Hello, My Name is..” men denna gång med slutändelsen Beastie. Den skotska versionen av “Ingrid” fast med björnbär istället för hjortron, jag tyckte väl att de var rätt lika i smaken och blindprovat så skulle det vara svårt att hålla isär dem. Men vad gör det när det är en riktigt bra öl, men kanske att man ska lyxa till det med än mer bär nästa gång.

Återgår vi istället till England, men kanske med en touch av USA så kan man gå någon monter ned, mellan Cask Sweden och Brewers Association där man finner Wicked Wine. Förutom alla goda öl från bryggerier som Dieu du Ciel, Flying Dog och Sierra Nevada har man just startat ett samarbete med Camden Town. Bryggeriet riktar sig till en yngre och mer festglad målgrupp vilket kan ses på standardsortimentets dsign. På fat på mässan hade man däremot bland annat samarbetsölet Rude Boy, en imperial pilsner brygd tillsammans med Ska Brewing Company. Inte alltför oväntat var den en väldigt smakrik lageröl som kändes fylligare och mer mogen än alla de lageröl som fanns runtom i många andra montrar. En annan bra öl var deras ekfatslagrade sur-IPA King Crimson som hade både bra beska och bra syra med tydliga ektoner. Slutligen provade vi deras dry stout Ink, som är en mild stout på 4.4% med smak av kaffe, kakao och rostad malt.

Galatea, som har tagit in en himlans massa spännande brittiska mikrobryggerier (och har två riktigt bra “bomber” inför hösten, eller vad sägs om två av världens bästa bryggerier. Men nog om det skvallret nu…) annordnar ett par Brewers Corner under varje mässdag. Då tar sig bryggare och andra från bryggeriet tid att prata med besökarna och kopplar på två stycken mässpecialer. Just när vi var där var det Redchurch och sedan New Wave som skulle vara där, de senare dök inte upp men jag fick en bra pratstund med Redchurch. Bryggmästare Gary Ward stod och hällde upp öl med sin bryggassistent och ölen som var speciellt påkopplade för timmen de skulle stå på mässan var deras 9% starka Chinook Double IPA och Old Ford Extra Stout. Gary var väldigt nöjd med att kunna vara i Stockholm och få visa upp sin öl och var glad av att höra att bryggeriets öl hade mottagits väl och förhoppningarna var att kunna komma in på Systembolaget under nästkommande 12 månader. Idag har man inte riktigt kapaciteten att exportera alltför mycket av ölen utan man arbetar i detta nu med att bygga om och sedan flytta bryggeriet för att kunna expandera. Ölen då? Dubbel IPAn var inte helt otippad en rejäl humlesmäll med allt det goda från Chinookhumlen och en passande sötma mot allt det beska. Old Ford var en riktigt bra stout, framtagen inför mässan, som smakade perfekt välbalanserat av choklad, espresso och en något fyllig fruktighet. Otippat lättdrucken trots 7.5%. Framöver siktar man på att prova på att göra en baltic porter och en mörk IPA och när jag påtalar att han borde prova Samuel Adams Dark Depths Baltic IPA lyser Garys ögon upp och han blir väldigt intresserad, så vem vet vad man kan se framöver.

Nu var ännu en dag på mässan till övers och det var dags att gå hemmåt. Härnäst kollar vi in vad Brill & Co har att bjuda på samt vad alla svenska bryggerier har att erbjuda.

I förra veckan blev vi inbjudna på en mini beer makers dinner med skotska Black Isle Brewery som var i landet med bland annat det enda fatet av den speciellt för Sverige framtagna Bruichladdishlagrade Black Islay. Med andra ord, det ölet som nyss kom på bolaget. Bishops Arms Folkungagatan stod som värd, en restaurang som verkligen lyckats profilera sig med flera trevliga middagar senaste året. Inte blev det värre av att “Folkis” kock åter bevisade sin storhet med perfekta parningar som fungerade fint till ölen.

Efter en kort introduktion av grundaren David Gladwin där han glatt förkunnade att det helekologiska bryggeriet snart också får sin egen in house-humle – den enda biten de fortfarande inte har att ta fram från den egna marken så var det dags att prova ölet. 6 stycken spännande öl med 4 spännande matiga tillbehör stod uppdukade och upplägget var simpelt – “prova och njut av våra öl så går vi runt och pratar med er” – öppet och väldigt trevligt.

Som en starter fick vi prova ett av ölen som jag innan besöket hade läst in mig på och blivit väldigt nyfiken på – Geoffrey the Tortoise. En öl som först togs fram för att samla in pengar till bryggeriets sköldpadda men som sedan blev så omtyckt att de fortsatte att brygga den. Bryggaren Colin beskriver ölet som en friskt humlade golden ale som han är glad att alla gillat så mycket att den nu börjar göras oftare. Målet med ölet är att få fram en frisk ale med tydlig humlekaraktär men som ska ha en ren smak och bra lättdruckenhet – vilket de verkligen lyckas med. Citrusfräsch smak med ljus kryddning och inslag av “husjäst” och lite apelsin.

Första rätten var sedan en cevice på kolja som serverades till svenskbekantingen Goldeneye Pale Ale. Återigen slås vi över hur crisp och ren smak ölet har, precis som Geoffrey hade men här är det mer grape och apelsinskal. Kanske inte helt superbt till maten som hade tydlig syra och krydda. Samtidigt passade det väl ihop med det milda och rena hos fisken och känns som en mix som passar till sommaren. För att vara ett öl som ligger runt 16-17 kronor på Systembolaget så är det bra valuta för pengarna.

Något mörkare öl stod på tur i form av Red Kite som serverades med en kalvcarpaccio med olivolja och parmesan. Ölet, en bitter humlad med Challanger- och Styrian Goldinghumle samt med en bas av Maris Otter-malt växte på oss båda och igen är det svårt att inte slås av renheten i ölet med fräscha aromer och smaker på det måttliga och lättdruckna sättet. Funkade väldigt bra ihop med kalvcarpaccion där köttets smak lyfts fram med sötman från ölet som ändra långsamt släpper ifrån beskan vilket fungerar fint som motpol. M2 uppmärksammar också hur väl ölet fungerar med cevicen och ger en en mer maltrik touch på kombon som inte Goldeneye hade – vi skulle sedan märka att Red Kite nog fungerade lika bra till alla rätter.

Export Scotch Ale, en skotsk scotch ale och en öltyp jag brukar finna ha en för tydlig närvaro av alkohol och avsaknad av balans serverades med anklever- och fläskterrin med fikonmarmelad. Tillsammans smalt det i munnen och fruktigheten från ölet sveper in över fettet i terrinen och för också med sig en dos rökighet som gick oerhört bra med den milda smaken. Troligen en av de bättre scotch ale jag druckit på väldigt länge, om inte annat klart den jag hade kunnat dricka mest av. En väldigt spännande kombo som vi nog kommer att prova igen, varför inte en bra paté eller leverpastej till en fin scotch ale som förrätt?

Sist ut bland mat-och-ölkombosarna var Hibernator Oatmeal Stout som inte helt otippat serverades med en sagolik chokladmousse med vispad grädde och apelsinsås. Inte bara var desserten helt underbar utan kolsyran i ölet lyfte rätten och bidrog med choklad, bär och lagom med rökighet för att bygga upp desserten än mer. Det börjar bli tjatigt, men återigen är det enkelheten i ölet som gör det så bra. Varför krångla till det när ölet kan tala för sig själv och följer den brittiska vägen av att du ska kunna dricka mer än en öl och ändå ha en trevlig kväll. Detta är också något vi diskuterar med David som påpekar hur vi svenskar delar deras ölintresse – men att vi ibland dricker på lite olika sätt. Colin som är mer nyfiken och kommer med egna idéer från sin tid som bryggare i Manchester har fått rätt fria tyglar på att modifiera recepten för att de ska bli “lite mer”, men samtidigt är det viktigt att de håller kvar sin filosofi om vad det är bryggeriet ska göra och stå för. En väldigt sund inställning.

Så till sist, ölet som nu kom – Black Islay. Tyvärr serverad något för kall varpå Bruichladdishlagringen kom fram lite råare och det blev lite tyngre kaffe, choklad och vanilj som satte sig i munnen. Serverad något varmare så kom istället en behaglig vaniljsmak fram som faller in väl tillsammans med  trä, rostad malt och kaffe. Här är hela vår recension av Black Islay.

Innan vi lämnar killarna och Folkungagatan för att snabbt åka iväg på ännu en Beer Makers Dinner så hinner vi med lite mer snack om deras framtida planer. Förutom att de vill satsa mer och längre på sitt ekologiska koncept så är det ett par spännande bryggder och tweakningar på recepten att vänta. De strävar hela tiden efter att justera sina öl för att göra de än bättre, men utan att tappa kärnan i dem. Trots att det finns ett par skotska bryggerier, där väl främ BrewDog står ut, så menar dem att det är en vänskaplig relation mellan dem – trots att det mellan raderna kan anas en viss bitterhet. Det är inte alltför knepigt att besöka bryggeriet och de välkomnar