Imorgon släpps en speciellt för Sverige lanserad fatlagrad imperial stout. Hela vägen från Skottland och Black Isle kommer Black Islay – en öl som gjordes en i en batch, men sedan separerades vid lagringen och där denna batch är en som fått ligga än längre än sin yngre broder. I 5 månader har ölet legat på Bruichladdichfat vilket gett ölet en elegant vaniljton till de mörka smakerna av kaffe och choklad som med all säkerhet lär finnas med. 1051 flaskor tappades av denna och av dessa har 888 stycken anlänt till Systembolaget där de imorgon släppt i T7-modulen.

T7 11638 Black Isle Black Islay Storbritannien 330 ml 69,00 kr 888 stycken

Efter förra veckans oerhört trevliga minimiddag med killarna från bryggeriet som hölls på Bishops Arms Folkungagatan såvet jag lite om hur denna öl var. Men med ett par öl som satt sina spår i munnen och med mer fokus på att prata med dem om deras öl så är det nu spännande att ge ölet fullt fokus.

Black Isle Black Islay

Utseende: Mörk brun vätska med milt ljust chokladbrunt skum som lägger sig som en hinna ovanpå vätskan.
Doft: Först anas aromen vara lite tunn tack vare dofter av syrligt, något oxiderat trä med en wiskös ton. Men sedan öppnar sig aromen och det är dovt svart kaffe och mörk choklad med en vaniljton och lakritssälta som slår in riktigt bra för att bryta av och röra till.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt mild i munnen med en mjuk och bitvis oljig känsla. Smaken är lagom rökig och håller man kvar vätskan i munnen i ett par sekunder känner man hur väl smakerna passar in på en öl som “bara” är på 8% – för den saknar alkoholens sting vilket jag ibland kan störa mig på. Likaså i eftersmaken så har den en tydlig närvaro av Bruichladdishlagringen och ger lite stram kaffe och vanilj. Det sitter kvar en smak av rostad choklad, espressoböner och fin fruktighet kvar i munnen vilket är oerhört angenämt och bidrar till att jag tycker det här är en oerhört elegant öl.

Betyg? – Bättre. En väldigt enkel öl, rätt lätt i kroppen och utan samma “pow” som många fatlagrade imperial stouts. Istället är den en mild och balanserad träfatslagrad stout som har tagit åt sig väl av fatets toner av vanilj, trä och bränt. Kan troligen lagras fördelaktigt i åtminstone ett år till och är lömskt lättdrucken. Växer mer och mer på mig så lär bli åtminstone en 2-3 flaskor imorgon. Lär gå åt fort för jag tror det här passar fler öldrickare än andra kraftigare fatlagrade imperial stouts gör.

Vad är det som hindrar “vanliga öldrickare” från att köpa och prova en IPA, en imperial stout eller liknande? Är det alkoholstyrkan, tillgängligheten, ölet i sig eller är det kanske priset på ölet? Detta har Henok Fentie (Omnipollo) och Jeppe Jarnit-Bjergsø (Evil Twin) frågat sig. Efter deras båda samarbete med den rätt nyskapande Russian Roulette vill de nu gå ett steg längre och som vi har hintat om tidigare så är deras nya samarbete något som på många sätt kommer revolutionera ölvärlden.

Det de har funnit är att priset på en shysstare och god öl ofta är avskräckande och ett hinder för många när de ska välja öl. Antigen kan detta lösas genom att nalla på råvarorna till förmån för sämre råvaror i mindre kvantitet – eller så löser man det genom att sänka priset och tjäna mindre på ölet, en inte heller gångbar lösning i längden.

Därför har de båda vännerna nu beslutat sig för, i samarbete med Bishops Arms-kedjan som sponsrar projektet, att göra en IPA. Men inte vilken typ av IPA som helst – utan en gratis IPA.

“Project Free Beer” går ut på att de båda tar fram en IPA som sedan släpps på krogar i Sverige och Danmark – gratis. Lite praktiska detaljer gällande logistik, juridik och genomförande kvarstår men projektet i övrigt är rätt långt gånget och är onekligen hemskt spännande. Tanken är att Free Beer ska locka öldrickare att välja en IPA fullmatad med allt som vilken dyrare IPA som helst har men som med tanke på priset gör att man hellre väljer den än “en stor stark”. Tack vare Bishops Arms som sponsor av projektet har det varit enkelt att finna en logistisk lösning till vilka krogar som kommer att få ölet och samarbetet har också varit helt okontroversiellt då BA inte vill ha något i retur, annat än att ge Henok och Jeppe fria tyglar att ta fram ett grymt öl.

Detaljer återstår som sagt, men vi kommer med spänning följa hur det går och kommer såklart att berätta mer i takt med att projektet fortskrider.

Hoppas ni alla har haft en trevlig valborg och idag står och stampar runt på stan för att kräva bättre öl på våra krogar och Systembolag. För med bra väder borde ni vara ute istället för att sitta inne och läsa om öl. MankerBeer firade gårdagen med att genomföra världens minsta Beer Makers Dinner med Henok från Omnipollo och den middagen kommer bli något riktigt intressant att läsa om, det lovar vi!

Enligt 152 av RateBeers användare så är dagens öl – Cantillon Cuvée Saint-Gilloise världens 20e bästa gueuze. Ölet som ursprunligen kallades Cuvée des Champions i en hyllning från Jean Van Roy till fotbollslaget Union St.Gilles som 2003-2004 vann division 3-titeln och avancerade i den belgiska fotbollshierarkin. Ölet skiljer sig från andra gueuzes då det “bara” görs med tvåårig lambic från 2001 istället för att blend’a olika årgångar. Ölet har sedan torrhumlats i tre veckor med Styrian Goldinghumle.

Cantillon Cuvée Saint-Gilloise

Utseende: Poröst fint vitt skum som fizzar till ovanpå den tjockt apelsinjuiefärgade vätskan.
Doft: Underbar citrusdoft med filt och torr, torr humle. Mild men komplex, sursyrlig men citrustorr. Doftar verkligen torrt och fräscht, nästan blomstrande och med små små nyanser av tropik.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Fizzig och torr i munnen. Riktigt torr med mycket citron och torr humle som krullar fint på tungan och runtom i munnen. Torr kryddig ljus träplanka som någon nyser citron och gamla sockor över. Inte så sur utan mer karaktär från humlen och torrhumlingen vilket ger mer smakvariation än “bara” syra.

Betyg? – Bäst+. Galant finstämd gueuze och det är väl inte mycket mer att skriva då Cantillon får likställas med toppklass rätt igenom. En bra gueuze att prova på för de som vill ha mer karaktär från humlen än syra och bett. En underbar öl, helt klart.

Efter att man har återhämtat sig från valborgsmässoaftonsfirande och första maj-tågande så är det bara att styra kosan mot Systembolagets och onsdagens nyhetssläpp. En av de öl som släpps då och som både jag och M2 har varit riktigt nyfikna på är Ruthless Rye från Sierra Nevada – bryggeriets råg-IPA som nu äntligen gör en sejour på den här sidan Atlanten. Vissa har haft möjligheten att prova den på mässor och på krog redan men för de som inte har provat den än så kommer nu ett lämpligt tillfälle – 33 kronor flaskan känns rätt prisvärt med tanke på att det bara är 6 kronor mer än Torpedon.

Vad jag tidigare inte har provat denna öl mot är mat, och mat gillar vi så mat gjorde vi. Till den här något kryddigare ölet men som ändå har en fin beska (58 IBU, bland annat Bravo, Chinook och Citra har använts) så provade vi med ett par riktigt fina bitar flankstek. Till dessa penslade vi på ordentligt med en glace med vikt på sötma och viss kryddhetta. Resultatet och receptet finner ni nedan, men det är helt klart något jag uppmanar er att prova. Överlag tror jag att det här kan vara en öl som fungerar lika bra till mat som Pale Ale‘en men som har lite mer tryck samtidigt som den är något snällare än Torpedon.

Sierra Nevada Ruthless Rye

Utseende: Lite mörkare klar orangebrun vätska med stort fint smutsvitt skum med gräddig topp och som kladdar av sig fint på glasväggarna.
Doft: Vid första sniffen slås man av en fin rågkryddig, frisk arom med citrus, grape frukt och det vita innandömet från densamme. Doftar också av vitpeppar med en rätt torr och kryddig karatär, något som rågmaltsöl brukar kunna uppvisa. Bitvis drar det år blöt wellpapp men jag tycker nog mer att det ändå slutar i en tydlig rågmalt- och citrusstil.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. En halvtorr känsla sprider sig i munnen och för med sig smaker av örtblandning, grapeinnandöme och skal. Eftersmaken är mjuk och har en torr pepparkarkatär med en måttlig och inte för markant beska. Lättdrucken och lite speciell, kanske mer finstämd? Tar man en liknande öl i Mohawk Rye IPA så är den mer karaktäristisk och pang på medan Ruthless kommeri mer av Torpedons grapeskepnad.

Betyg? – Bättre.  Det här är en öl som växer på mig varje gång jag har provat den igen (en 3-4 gånger nu). Först vart jag lite besviken, nog för att jag förväntade mig någonting annat. Sen desto oftare jag har testat den igen så börjar jag uppskatta hur den blandar rågmaltens kryddighet och humlens grapestinna torra känsla. Tillsammans blir det lite mindre fruktigt än andra råg-ipa’s jag har provat vilket inte behöver vara något dåligt.

Tillsammans med den rosagrillade flanksteken blev köttets smaker mjukare, tydligare och släppte fram mer av köttsaftssmaken tillsammans med grapesmak och torr krydda. Hade man provat med en Torpedo eller Pale Ale vid sidan så tror jag att de tagit över lite för mycket.

Glace’ad flankstek:

Två fina, centimetertjocka skivor flankstek (cirka 800 gram tillsammans).

HP-sås
Honung
Japansk sojasås (inte den svampbaserade)
worcestershiresås
Cayennepepar
Vitpeppar
Salt
Peppar

Blanda glace’en baserad på egna preferenser av smaker, men ungefär mest av det överst och minst av det nederst. Värm upp grillen ordentligt och lägg sedan på köttet. Köttet ska inte brännas utan bara bli fint brunt. Pensla på glace’en på översidan och låt den ligga på medan du grillar den andra sidan. Vänd när köttjuicen börjar sippra fram och undersidan har fått ett fint mönster från grillen. Pensla på mer av glace’en på den andra sidan och låt stå någon minut tills den har jämn grillning på båda sidorna. Det ska vara en fin rosa mitt och köttet ska vara mjukt och saftigt mer än “eldat”.

Ta av från grillen och skär i dryga centimetertjocka remsor (se bilden). Ät som fingermat till ölet eller servera med ett mos baserat på jordärtskockor.

Efter en lång vecka med trevliga events och möten med Black Isle och Garrett Oliver är det nu passande att luta sig tillbaka i solen och vila lite. M2 är på uppdrag i Skottland hos BrewDog där han kommer försöka få ihop lite roligt medan jag tar hand om Stockholm och Sverige.

På tal om Skottland, Púca är ett keltiskt väsen som Southern Tier har tillägnat sin pumpaöl Pumpking till.

Púca is said to waylay travelers throughout the night, tossing them on its back, and providing them the ride of their lives, from which they return forever changed.

En Halloweenöl som avses sammanbinda andar med vår fysiska verkligenhet under en tid när magin blomstrar.. Eller något åt det hållet. Pumpaöl är ju annars rätt speciellt och det är få som verkar tycka att vad vi kan likna något vid amerikanernas variant av våra julöl är så god. Jag skulle tro att det kan bero på att det är en rätt söt karaktär på många pumaöl med mer kryddning än vad vi är vana vid och kan likna vid öl. Sedan är pumpa nog också en smak många av oss svenskar inte direkt känner igen eller använder oss av vid matlagning. Tur då att Southern Tier gör öl på det.

Southern Tier Pumking

Utseende: Något disig juicefärgad vätska med smutsigt poröst skum som fläckar ut sig över vätskan.
Doft: Doftar tydligt av muskot och gräddiga söta julbrödskryddor tillsammans med kanel och ingefära. Kanelsockerkaka och kryddigt, men ändå bra för att vara en pumpaöl som ibland kan bli lite vattniga till doften med för obalanserad kryddning. Southern Tier visar att man satsar på sina “imperial”-öl med ordentliga aromer med fin balans mellan pumpabröd, krydda och pumpakött.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kanel och muskot som precis som anat drar åt julkryddhållet. Men det smakar också av pumpakött och en söt, bitvis klibbig kryddblandning. Sötman med lite vanilj och en viss humlig beska ger liv åt ölet, något som jag tycker oftast saknas i pumpa, liksom andra säsongsöl.

Betyg? – Bättre (-). En av mina favoriter bland pumpaölen. Rejäla smaker och mer variation och “bas” än öl där man enbart dragit ned pumpakryddor i en rätt trist och mild ale. Här har man en bra grundöl som lyfts av sötman med vanilj, frukt, kakor och russin. Kryddorna ger sedan en mer typisk pumpastil och med en bra kropp så är det en öl jag gärna sitter och dricker då och då året runt.

Mer pumpaöl:

Kvällsnotis: Vi svenskar och pumpaöl? Dogfish Head Punkin Ale
Shipyard Smashed Pumpkins och två klassiska amerikaner

Veckans tema är ju Brooklyn – inte helt oanat med tanke på Garretts gästspel här i Stockholm under veckan. När jag idag läste en intressant artikel på Just Drinks gällande Brooklyns öl och att en viss, måttlig, elegans oftast övertrumfar extrema och puschande öl så känner jag att det är spot on.

Vad skribenten så väl beskriver är hur masslager säljs in som manligt, häftigt, coolt – vilket är lite samma som vissa extremare öl nu gör. Det är mer marknadsföring än leverans av produkten och ibland glömmer vi kanske bort hur eleganta och välstämda vissa öl faktiskt är.

Lagom är ofta väldigt bra, men vi har kanske blivit bortskämda med med aggressiva öl vilket gjort att våra förväntningar och smakpaletter också har förändrats. Det är ingenting fel med det, som ni vet älskar jag en välhumlad dubbel-IPA, men jag har alltid gillat och kommer fortsätta uppskatta välgjorda öl som är just mer “lagom”. Så länge de faktiskt smakar gott och är välgjorda (två kriterier som sållar bort lite bland alla de hantverksmässiga öl som trots allt finns) så finns det ingen anledning att klanka ned på en schysst vanlig lager.

Kanske är det lite samma känsla jag får hos ett av mina andra favoritbryggerier – Rogue Ales.

Nu är visserligen ett par av Rogues öl rätt platta och lite tråkiga, men vad som är genomgående är att de minsann går att få i sig i större mängder och där den första, tredje och femte smakar likadant och lika bra. De behöver inte ens vara sessionvänliga öl på runt 4-5% utan kan klättra uppåt 8%-sträcket. För det verkar vara något med sättet man tänker kring öl – öl ska vara gott och socialt och då är det svårt att göra roliga öl på 11% med explosioner i munnen.

En av dessa öl som jag tycker är väldigt lättdruckna och har hög så kallad “drinka/hinkabilitet” är Rogues Mogul Madness. En säsongsbetonad vinteröl som togs fram i slutet av 2009 inför vinter OS i Vancouver 2010. Lite ovanliga och roliga humlesorter som Newport, Horizson, den egenodlade Willamettehumlen som gör Simcoe, Continental, Crystal 90 och Amarillohumlen sällskap. Just den här flaskan är inköpt via lite resor men ölet är en del av den sändning Brill & Co har fått in och levererat under vintern och som därför har funnits på lite krogar runtom i landet för allas avnjutning.

Rogue Mogul Madness

Utseende: Mörk vätska likt en brown ale med ett poröst nougatfärgat skum. Klart mycket ljusare än vad man förväntar sig av den traditionella mörka IPA’n.
Doft: Den har det mörkt oljiga likt de flesta amerikanska black IPA’s men har ändå maltkaraktären av en brown ale. Med andra ord är den något ljusare i smaken vilket jag tycker lyfter den. Lagom bränd humleolja med nötter, choklad och grape men samtidigt lättrostad malt och karamell.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är också perfekt balanserad mellan mörk och halvmörk IPA med nötter, kola och kryddig humle. Riktigt lättdrucken och oerhört trevlig, mycket tack vare att beskan inte tar över. Är lite som en frukost, mörkt bröd som man tappat i sin kaffekopp efter att man just druckit lite grapefruktjuice.

Betyg? –  Bättre. Lika trevlig som exempelvis Beer Heer Höst Citra som placerar sig i mellanlandet mellan humligare brown ale och ljusare mörk IPA. Förväntar man sig en mörk IPA i amerikansk stil (d.v.s. mer pang på) så blir man besviken, för här saknas den tydliga beskan, brända humlekådan och gröna kottarna. Istället är det mer och tydligare inslag från malten som väl parerar både fruktigheten och citrusskal och grapesmaken från humlen.

Ett tydligt bevis på att lagom kan vara väldigt bra.