MankerBeer.com

Lika många gånger som vi har druckit en India Pale Ale (IPA) som smakar som h(u)immlriket har vi behövt stå ut med en trött IPA. En IPA som inte smakar bra.

Ett av de största problemen hos många, inte alla, Svenska mikrobryggerier är att de förlitar sig på och använder amerikansk humle. “Va, än sen då?” kanske du tänker nu och jag förstår att du blir fundersam. Amerikanska humlesorter har ofta likställts med de smakrika och lite häftiga humlade ölen, vad är det då för fel på den? Jo, problemet med amerikansk humle är att det sällan är den bästa skörden som finner sin väg över till Sverige. Det är ofta lite tröttare humle från den delen av humlefälten som kanske inte producerar lika bra humle som kommer hit. Humletorkan som råder i världen, där nya bryggerier över hela världen vill åt den bästa humlen gör att alla inte kan få sitt. Vilket leder till att vissa (återigen, inte alla) allt som oftast tyvärr får andrahandssorteringen.

Dessutom är det många svenska bryggerier som tyvärr inte proaktivt ändrar sina recept efter hur humleskörden är. På samma sätt som att vindruvor vid vintillverkning skiljer sig i kvalitet mellan olika år så är det naturligt att vissa humlesorter vissa år inte är av samma kvalitet som andra. Samtidigt blir ett bra öl inte dåligt bara för att det är amerikansk humle, för så är det verkligen inte. Poängen är bara att humlesorten Amarillo, till exempel, inte alltid smakar lika. Vilket gör att ett recept med framförallt Amarillo (som exempel) inte alltid är konstant i fråga om smak och doft, de två viktigaste delarna av en fräsch och smakrik humlad öl.

Vad vissa större bryggerier i USA har gjort är att de har köpt in sig på en andel av humleodlingarna, eller i vissa fall hela har köpt hela humleodlingar vilket ger dem en riktigt premium humle som är lättare att göra klockren humlad öl på. Den är fräsch och lättarbetad och ger dig ett bra resultat.

Det finns däremot en humlesort som kanske fluktuerar i kvalitet mer än många andra. En humlesort som kan vara fantastisk både i samspel med andra sorter men likaså i ensam majestät. Samtidigt är det en humlesort som kan smakar kattpiss vilket får det att växa i munnen. Citra, denna humle som ofta bygger humlekomplexiteten i den bästa av IPA’s – men som också kan fälla många IPA’s som i botten har en ren och bra grundöl, men som trots det smakar smutsigt och fult. Att lägga till är att Citra överlag är väldigt svår att använda i öl. Det finns många saker att räkna in när man använder den då smaken lätt kan bli frän om man till exempel torrhumlar för kraftigt med den.

Nu är inte den här lackningen baserad på våran kärlek till suröl utan mer att problematisera förkärleken många mindre bryggerier ofta har för just den amerikanska humlen. Det är ibland viktigare att kunna skylta med “American IPA” mer än “smakrik och väl humlad ale med icke-amerikansk humle”. Det finns så mycket fantastisk humle i Europa som har glömts bort. En personlig favorit vi har är Hallertau med dess blommiga arom och fantastiska beska.

Varför kan vi inte få se mer av det fantastiska som finns här på hemmaplan, som inte behöver färdas långt eller där vi riskerar att få det som blivit över när amerikanerna eller de andra större bryggerierna har köpt sitt? Inte på något sätt menar vi att man ska lägga ned ambitionerna, bara att det är värt att tänka på att det inte blir en perfekt American IPA bara för att man använder amerikansk humle. Ofta kan du finna både fräschare och billigare humle här hemma, humle som dessutom kan vara lättare att kontrollera kvalitet på. Vi måste inte vara så inskränkta i det som på pappret är häftigt.

Vi får nästan också passa på att be om ursäkt ifall vi trampar någon på tårna. Vi själva har inte alla svar på vad man ska göra, hur det ser ut i världen och hur faktorer som tillgång, efterfrågan, receptbyggande och ekonomi faller ihop på ett bryggeri. Vi är bara så trötta på att se en bra producerad IPA som förstörs av trött humle. Det pratas mycket om att IPA’n ska vara färsk, hur den fraktas hit och behandlas, hur nära flasktappning vi dricker den – men allt för sällan om hur färskt grundelementet för en bra IPA är – humlen.

Ni som har hängt med ett tag har flera gånger fått läsa mina tankar om ölen i Systembolagets så kallade lokala sortiment. Öl som främst säljs inom bryggeriets närområde men som också ibland går att beställa genom samma bolags websida. Problemet med många av ölen är att de är infekterade, har brister i receptet eller helt enkelt inte är goda – glömde jag nämna att de olyckligtvis ofta också är rätt dyra.

Ibland får jag banning för den banning jag delar ut till många öl. Vissa tror att jag rentutav njuter av att “såga” öl. Till er vill jag säga att det inte är glamoröst, roande, kul eller för den delen gott att sitta instängd i en källare i flera timmar med 59 öl framför sig. 59 öl som sakteligen bryter ner smaklökarna och som tar värdefull tid av mitt liv.

Jag gillar verkligen öl. Ölvärlden och det community som finns. På samma sätt som att bra öl ska premieras, lyftas fram och hyllas ska öl som – i mitt tycke och baserat på min erfarenhet – inte håller måttet omtalas. Såga är ett hårt ord så vi kan välja att även här kalla det för att lyfta fram dem.

Det här inlägget handlar däremot inte om de lokala ölens brister. Utan snarare om hur Systembolagets rutin för skribentprovningar, men ibland också deras inköpsrutin ser ut. Tyvärr är det få som känner till hur länge en öl ska finnas i lager innan Systembolaget väljer att sätta ut den på hyllor. Likaså hur bryggerier, visserligen frivilligt, stressas att få fram klara produkter till provningar och offerter.

Förut hölls Systembolagsprovningarna rätt långt innan ölsläppen, något som för vin inte spelar så stor roll men för en färsk IPA eller en öl som ligger på slutlagring kan det ha stor betydelse. Något som flera bryggerier vars öl jag har anmärkt smakar lite “ofärdigt” har hört av sig och erbjudit att skicka nya samples att prova, igen ett tecken på den öppenhet och ärlighet som präglar ölvärlden. Nu senast fick jag höra att Systembolagets krav på när ölen som ska vara med på skribentprovningarna ska vara inne inte riktigt möjliggör en färdig slutprodukt.

Systembolaget vill ha ölet i god tid innan en planerad skribentprovning, därtill är det ytterligare några veckor innan ölet ens släpps att köpa/beställa. I praktiken gör det att ett bryggeri kan tvingas göra testbatcher som man sänder in som offerter/provflaskor, eller att man tappar upp en ofärdig produkt och skickar in. För importörer innebär det att man ska ha in flaskor till Systembolaget långt innan de släpps varpå öl som skickas från USA ofta hinner bli 3-5 månader innan ölet väl släpps. Glöm nu inte att många bryggerier i USA ibland sätter så lite som 3-6 månader som “best before date” på ölen, allt för att uppmuntra folk att dricka dem färskt. Med andra ord tror folk att ölen som de ser på hyllorna har gått ut/snart går ut, när de egentligen är 2-3 månader gamla. Allt för Systembolaget egen kontroll, krav, samt för skribentprovningarna.

Nu står ölen i sak kylda innan skribentprovningarna, men sedan står många av dem öppna i värmen i några timmar, vilket inte är perfekt för en öl som redan är framstressad. Det här är något jag märkt då jag har provat flera av ölen vid tidigare tillfällen, på mässor, krogen eller på andra sätt. Ölen kan då ha smakat superbt, men på skribentprovningarna smakar det helt annorlunda.

Jag säger inte att detta på något sätt försvarar många öl som vi provat, de är i många fall fortfarande öl som inte riktigt håller måttet och felsmakerna finns i många fall där även vid senare provningar. Men jag tror tyvärr att själva systemet med hur skribentprovningsöl och offertöl skickas in, hanteras och sedan ska lagerhållas en lång tid innan själva lanseringen kan skada många öl och inte minst den upplevelse skribenter, Systembolagets egen personal och slutligen slutkonsumenter uppfattar ölen.

Samtidigt är det svårt. Vad ska man göra för att förändra systemet? Ja, dels så är ju skribentprovningar i sig inte så himla viktigt i den riktiga världen. Vi har en viktig roll med att nå ut, informera och sprida kunskap om vad som kommer och hur vi uppfattar ölen. Sedan är det upp till var ölfantast att själv bilda sig en uppfattning utifrån deras egna preferenser. Problemet som blir kvar är att bryggerier och importörer även fortsättningsvis kommer att behöva sända in små offertprover som i många fall kan skilja sig, på gott eller ont från slutprodukten. Eller att de måste sända in offerter över kommande öl, men där proverna inte riktigt är så bra som de önskat.

Grundproblemet är det monopol vi har och där en lansering på Systembolaget för många är så värdefull att de tvingas att kapitulera för de rutiner som finns. Ta bara Poppels vars framgångar på Systembolagen runtom i landet har möjliggjort deras expansion, ökade produktion och nu också den flytt de gör. Ta ett bryggeri så som Dugges som efter att ha kämpat sig igenom ett par svåra år nu äntligen har flertalet bra öl i fasta och tillfälliga släpp. Eller varför inte Omnipollo där den fasta lanseringen av Leon öppnade upp nya möjligheter och en viss trygghet.

Nu pratar vi dessutom bara om etablerade aktörer. Tänk då hur det är för de små bryggerierna runt om i landet som bara drömmer om att få in ett öl på en exklusiv lansering. För dem är det lokala sortimentet den första och i längden tyvärr kanske enda möjligheten de har att nå ut med sin öl, förutom till krogar vilket i sin tur innebär ökade kostnader och spenderad tid.

Lösningen? Tyvärr har jag ingen bra lösning då någon form av kvalitetstest bör göras och likaså en viss lagring för att garantera tillgången till ölen. Därmed måste ölen ibland skickas in långt före det att släppen väl är, eller att man skickar in testprover som folk kanske olyckligt sågar utan att ölet för den delen är klart. Kanske är lösningen att återigen se över alternativa vägar för bryggerier att nå ut med sin öl, att se över hur man kan modifiera monopolet så att små aktörer uppmuntras snarare än missgynnas. Men utan att man äventyrar de krav om fri konkurens som sätts genom EU.

Fram tills dess ska jag själv försöka vara tydligare med hur jag ser på ölen vi provar i fråga om färskhet. Är de för färska och inte klara, såsom vissa svenska försök på en belgisk ale kan vara, eller är IPA’n vi provar tyvärr inte längre purfärsk. Är Imperial Stouten fortfarande i stadiet att den borde fått stå i lagertank någon månad eller är surölet på tok för nytappat så alla bakterier inte hunnit göra sitt?

Förra veckan öppnade så äntligen danska Mikkeller och amerikanska Three Floyds sitt gemensamma bryggeri och brewpub Warpigs i Köttbyen i Köpenhamn. Redan innan öppningen hade man från vissa håll fått negativ kritik för sitt krigsglorifierande och stundtals lite pseudo-satanistiska framtoning. Själva namnet Warpigs upprörde kanske inte lika mycket, det är ju trots allt namnet på en bra låt från Black Sabbath. Däremot var hela medlemssystemet med olika militärgrader och en lite militärisk touch något många menade inte hade med öl att göra.

Det som är intressant är att se Warpigs som något större. Ser vi Warpigs som en låt kommer vi se det lite ockulta, rockiga vilket är vad Three Floyds är känt för. Ser vi däremot Warpigs som något krigiskt är det kanske på plats att ta en liten historielektion.

För vad är en krigsgris? Varför fanns dem? Krigsgrisar är ett av de mest uråldriga krigsredskapen som har funnits. Redan förre år 0 fanns skrifter om att man använda vilda djur i krigsföring, oftast med rätt dåliga resultat. Sen kom en utveckling då Alexander den Store började använda grisar.

Den romerska författaren och filosofen Gaius Plinius Secundus, även känd som Pliny the Elder (…) berättade hur elefanter vart vettskrämda av det minsta tjutet från en gris. En annan romare, Claudius Aelianus utvecklade resonemanget och berättar om hur romarna använde skrikande grisar i kampen mot grekerna och indiernas mäktiga krigselefanter.

Läs det igen. Krigsgrisarna var ett vapen i kampen mot de mäktiga elefanterna.

Vilka är då elefanterna idag? Vilka har elefanter som sitt kännetecken? Många massölsproducerande jättar, däribland Carlsberg har frekvent använt elefanten som en symbol. Så ser vi Carlsberg som den stora armen med mäktiga elefanter som ingen vågar utmana eller slåss mot så är plötsligt krigsgrisen det mäktiga vapnet i kampen mot dem.

Nu kanske detta bara är en galen teori. Three Floyds är ju kända för sin rockiga stil och hur de gärna använder hårdrocksrelaterade referenser i ölnamn och labels. Samtidigt är de rätt smarta och Mikkeller lär ju inte ha undgått referensen till vad grisarna historiskt sett varit använda för.

Kanske är det dags att se det krigiska som något som är i “kriget” mot massölsjättarna och deras elefanter och inte ett krigsromantiserande bara för sakens skull.

Green Flash (förklaras nedan), Founders, Stone, Drikkeriget, st-feuillien, Black Isle, North Coast, Green Flash, Boon, Lervig, Stronzo. Ja listan är lång på bryggerier som har något gemensamt. Alla har de under de senaste åren på något sätt bytt svensk importör/distributör. Lervig visserligen för något år extra sen. Dessa är bara några av alla de bryggerier som själva velat byta, har erbjudits bättre avtal eller av andra anledningar själva helt enkelt bytt samarbetspartner.

Ja. Listan är lång och många på listan är sådana bryggerier som ni läsare knappt har reflekterat över att de har bytt partner. För varför bry sig när ingen ropar bu? När det stord klart att North Coast efter ett långvarigt, och djupt samarbete med Great Brands bröt upp. Men när det var ombytta roller några månader senare och Great Brands plockade brittiska Black Isle utan deras tidigare partner hade informerats – vem var stora stygga vargen då? Eller när det nu står klart att Cask Sweden plockar Stone från nämnda Great Brands?

Likaså har många haft komplexa resor, Green Flash tillhörde Brill & Co men då Drikkeriget bytte till Galatea så tappade man temporärt bryggeriet. Efter att Brill hade jobbat in flera lanseringar på Systembolaget var det plötsligt Galatea som skulle lansera bryggeriets öl på bolaget, men tack vare Brill’s bra samarbete med bryggeriet så valde de att gå över från Drikkeriget till att köra direkt genom Brill & Co. Vipps vart det Brill & Co som lanserade bryggeriets öl i Sverige.

Vi på MankerBeer har hela tiden varit rätt neutrala i detta då vi alltid lyft fram den marknadsmässiga aspekten av detta. Bryggerier vill tjäna pengar på sin verksamhet. De som erbjuder de bästa lösningarna de ökar sina chanser att knyta åt sig bra bryggerier.

North Coast, Anderson Valley, Stone och Boon är bara några bryggerier som öppet gått ut med att de söker nya partners i Sverige/Norden. Anderson Valley och Boon bytte båda då ändringar i företagsstrukturen och ägandeskapet gjorde att det var smidigare för de båda att börja samarbeta med de nya ägarnas partners för att få synergieffekter i arbetet. De var hela tiden öppna mot sina tidigare partners och var öppna mot intressenter att de även skulle träffa andra. Ändå ses hela soppan som importörernas fel? Ingen talar om giriga eller expanderade bryggerier som tänker på sin egen framtid och sin egen utveckling. I North Coasts fall besökte de runt 3-4 olika importörer innan de efter mycket tid bestämde sig, detsamma för Stone. De åkte runt, bad om offerter för hur samarbetet skulle kunna se ut och skapade sig en uppfattning av möjliga partners.

I andra fall har det helt gått förbi deras importörer att bryggerierna vill byta partner. En vacker dag har det dimpt ner ett mail hos deras tidigare partner som bums fick reda på att de nu var med ett bryggeri mindre i sin portfölj. Här talar vi bryggerier och importörer från samtliga de jag nämnt ovan, så att tro att en eller ett par få bolag sköter sin business såhär är direkt felaktigt. Det kan såklart bero på en rad olika omständigheter men min poäng idag är att visa att det är såhär branschen ser ut.

Även fast vår svenska kärlek för solidaritet och konsensus är fin så är det inte så marknaden ser ut. Man ska inte dra det så långt som att säga att vi har någon överdriven extremkapitalism där alla bara vill få ut vinning. Snarare är det så att alla vill växa, utvecklas och kunna försörja sina anställda. Att då byta från en importör som kanske inte har fått ut deras varumärke eller antalet öl till krogar och Systembolaget är ett rätt vanligt steg för att kunna utvecklas på en viss marknad.

Vissa av bryggerierna som bytt leverantör har tidigare funnits på några enstaka krogar med kanske en enstaka öl då och då på Systembolaget, för att senare finnas över hela landet och ha sina öl mer frekventerade hos vårat monopol. Ibland har bryggerierna gett leverantören en chans att förbättra sig innan ett byte kommit på tal – i många fall inte.

Oavsett så kvarstår faktum – att om du gör ett bra jobb så kommer du att få ett gott rykte och dina affärer att frodas. Får du inte ut produkterna, ja då är det motsatsen. Då får man en stämpel om att visserligen vara trevliga prickar, men ölen kanske inte når ut till hyllorna och/eller når fel/inga butiker, restauranger etc. För samtidigt som det kan var en styrka att vara stot och nå ut brett och djupt så tappar man fokus på varje enskilt märke vilket kan göra att de vill byta. Medan andra kanske känner att man uppfattas som ett “vardagsmärke” och inte som det “premiummärke” man kanske vill vara genom att synas på färre ställen, men istället på mer utpräglade ställen såsom bättre restauranger eller liknande.

Så nästa gång du hör om hiskerliga aktörer i branschen. Stanna upp och tänk efter. Vem vinner på att byta importör, vad för motiv kan bryggeriet ha, vad kan de ha önskat mer från den tidigare samarbetspartnern och vad kan den nya ge som den gamla saknat. För allt som oftast märker man att det i inte alla, men i de flesta finns en rätt tydlig strategi från bryggeriets sida. I några fall kanske det rör sig om en liten kupp men då är det viktigt att komma ihåg att det är vanliga än ni tror. Både vad gäller mindre craft-bryggerier men också stora märken kända för sin blasklager.

För precis som att vi älskar att dissekera vad ett bryggeri och en bryggare är för något så älskar vi att sätta en stämpel på vilka som är goda/onda inom importörsbranschen. Nya aktörer dyker upp, spelplanen förändras och man kan inte enbart förlita sig på det som har varit. Istället gäller det att anpassa sig och att se att ölvärlden ser annorlunda ut. Idag är det en marknad där öl bryggs på nya sätt, där bryggerierna är mer flexibla på en allt öppnare marknad och där man tyvärr är rätt utbytlig. Vare sig vi gillar det eller inte så är det tyvärr såhär det ser ut. På den här marknaden så är ingen eller annat än spelets regler boven.

Ni kanske redan har läst min genomgång av årets påsköl, en typ av öl jag oftast har något svårt för. Likaså lär ni inte ha missat mina utsvävningar om det lokala sortimentet och bristen på kvalitet som tyvärr finns i det lokala, småskaliga utbudet som Systembolaget erbjuder. Det börjar bli lite tjatigt att jag ska behöva såga öl och som jag tidigare har skrivit så gillar jag inte att skriva ned öl. Men efter alla påtryckningar från er läsare om att lyfta fram ölen som återkommande underpresterar så försöker jag ge en ärlig bild av det lokala sortimentet.

Bra öl är bra öl och jag vill verkligen lyfta fram de som försöker, som kämpar och de som faktiskt gör framsteg. Samtidigt är inte allt guld och grön skogar utan det finns väldigt många eldsjälar som vill lyckas med sitt bryggande men som tyvärr nog hade gjort bäst i att börja om i skolbänken. Läsa på om receptmakeri, om bryggteknik, om alla faktorer som påverkar ölet. De borde resa, prova mer öl och vara mer självkritiska. För då hade också deras produkter levererar mycket mer. Det som ändå glädjer mig lite är att snittbetyget i det lokala påsksortimentet trots allt är över medel på de vanliga släppen. Många av ölen har också större potential. Men tyvärr är min slutsats att det är bättre att köpa lite annan öl än många av de här lokala ölen, även denna gång. Tyvärr.

Lokala Sortimentet Påsköl
Bryggeri – storlek – kostnad – kostnad/liter – %

Nääs Påskale 330 22.9 69.39 4.6
Smakar inte värst mycket , en ale med viss beska. Rätt okey även om det är för trist för att motivera ett större pris.
Betyg? – OK

Folkared Hare of the Dog Easter Ale 500 32.5 65 5.4
Doftar lite gyttja, och är överlag lite off – men smaken är väl drickbar, till en början. Nä, inte toppen. Storflaskan till trots så blir det rätt dyrt för något som inte imponerar.
Betyg? – Sådär

Onsala Gathenhielm Påskbrygd Ale 500 34 68 5.1
Kryddor med rätt mycket mynta, korriander och lime och man anar att det ska dölja något. Nä, sådär. Kryddigheten tar över och jag tycker inte att man lyckas binda ihop smakerna.
Betyg? – OK

Villovägens Falu Påsköl 330 38.9 117.88 5.5
Doftar först julöl med lite kryddor, typ en häxa på Fernet och ¨påskmust. Rätt fyllig, porös och en okey smak med lite espresso och chokladtoner. Drickbar.
Betyg? – OK

Fängelset Easter Ale 330 28.5 86.36 5.5
Ingefära, brända leksaker och mörk malt i doften, betydligt mer samspelt i smaken. En lite mörkare och helt okey påsköl med något extra tack vare en mild krydda.
Betyg? – OK

Charlis Våreld 500 31 62 5.7
Luktar getkiss men smakar väl okey, om än lite “ulligt”. Smakar inte färdigt även om smaken trumfar doften som inte känns ren.
Betyg? – Sådär+.

Umeå Twin IPA 330 29.8 90.3 6.6
Doftar som en medelmåttig IPA med lite barnsjukdomar. En helt okey öl även om det inte är påskigt eller för den delen världsvant. Hamnar tyvärr i fållan med öl som ska smaka som en IPA utan att man vet hur en bra IPA ska smaka. Går nog att justera men just nu är det inte så spännande, samtidigt inte så mycket fel.
Betyg? – OK

Södra F*king Love Bunnies
Ren humlearom och en smak som bränner till, rejäl humlegiva som eldar på bra med vass humlesting. Vilket tyvärr är allt ölet har. Men bra för humlebombsfantasten som är okey med att humlen gör avkall på smaken.
Betyg? – OK

Jag ogillar att dricka dålig öl, därför skriver jag sällan om dålig öl. Det är ju roligare att äta god mat, dricka god öl och se en bra film än att plöja igenom dålig färdigmat, usel öl och slovenska dogmadokumentärer om träbåtar. Det är helt enkelt inte min kopp av te. Däremot har jag märkt ett ökat intresse i Systembolagets “lokala sortiment”, det vill säga öl som säljs lokalt nära bryggerierna och kan beställas på nätet. Intresset har tyvärr legat mer i hur usel kvalitet det har varit mer än att folk är glada över att se så mycket kul lokal öl.

För nu efter ett par år har jag provat uppemot 200+ lokala öl från allt från minimala bybryggerier till öl från välkända bryggerier som Nils Oscar, CAP och Oceanbryggeriet. Jag tycker det är fantastiskt att Systembolaget tidigare har hjälpt till och pushat det lokala, för att snabbt ändra systemet då det blev för populärt och dyrt. Hellre en sund dryckeskultur med bra fokus på det lokala säger jag.

Samtidigt är problemet att vi inte kan ha ett Systembolag som stöttar bryggerier som gör undermålig öl. Dels är det dyrt och vi skattebetalare får stå för en del av notan och dels så riskerar vi craft beer’ens rykte. Vem vill prova mer craft beer, som trots allt är dyrare efter att ha druckit en flaska som håller sämre kvalitet än en pissvarm stor stark? Ölen i det lokala sortimentet kan ju utan problem kosta 40 kronor för 33 cl trots att ölet är bra mycket sämre än ölen från Founders, SKA, Ballast Point eller Mikkeller som ligger i samma prisklass.

Med det sagt så kommer jag nu för första gången att ge mina omdömen av de öl som släpps i det lokala och småkaliga sortimentet den 2 mars 2015. Många av ölen gick direkt i vasken så förvänta er inga längre utläggningar. Jag betygsätter ju ölen på en skala som går från 0 (odrickbart, hemskt, gör inte om det) till 7 (ytterst världsklass) och där en 3’a innebär att ölet är godkänt men inte mycket mer än helt okey drickbart.

Varunr Namn Volym (ml) Pris (kr)

30196 Äppelbo Weissbier 330 24,9
Av de 3-4 öl från Äppelbo jag provat så är genomsnittsbetyget runt 1.5-2/7, med andra ord knappt drickbart. Det här är inget undantag. Smakar rent ut sagt uselt, smutsigt och jävligt och fick 1.5/7 av mig.

30231 Sälens Fjällbryggeri Vårpilsner 330 25,6
Det är inte odrickbart utan smakar som en sämre lageröl á la massproducerat. För priset kan du istället köpa 3 stycken Fagerhult som är lika illa det. En dålig pils helt enkelt. Fick lite över 2/7 av mig, vill du ha en “stor stark” så duger den här, men för priset är det inte värt det.

30221 Klackabacken Pale Ale 330 24,8
Ett bryggeri som alltid levererar. En ren, bra Pale Ale som visserligen kan modifieras lite men det är dumt att klaga. Okey pris för en öl som ändå smkar gott. En öl jag kan dricka igen utan problem.

30223 Barlingbo Ladingen WIPA 330 27,9
Jag får hela tiden mail från dem om hur företaget går men nu fick jag prova ölet för första gången, tyvärr. Smakar disk och jag kan knappt känna vad det är tänkt att vara, en vete-IPA, en White IPA eller en Waste IPA? Okey vetekaraktär, men nä. Det här är inte färdigt. 2.5/7 i betyg. Med lite arbete en okey öl, men inte mer.

30222 Brewski/Green Tower Didnt We Saison 330 39,9
En modern saison med extra mycket humle, nästan lite för mycket om man föredrar klassiska saisons. Samtidigt mer varierad och smakrik än en vanlig saison. Aningen dyr men en av de bättre ölen i släppet och ett öl som faktiskt är gott och smakar rent och bra.

30233 Qvänum Anders En Bitter Svensk 500 43,2
Malt, malt och mer malt. Lite som jag tycker att Qvänums öl smakar. Det är inte dåligt, inte på tok för dyrt för en 50 cl flaska. Men det är rätt trist, det sticker inte ut och jag tycker inte det är en Bitter om det nu är tanken. Men ölet går att dricka och får godkänt, även fast man kan jobba vidare på ölet.

30193 South Plains Hoptimus Erectus 500 47,5
South Plains är kända för att göra usel flasköl och något är bra sjukt i deras tapplina då nästan alla öl som kommer på bolaget smakar dynga. Här är ett undantag som överraskade mig. En helt okey öl, som när den är ren som likt nu smakar okey, men inte mycket mer. Just godkänd.

30194 South Plains Golden Bitte 330 33,1
Så var vi tillbaka, det här är helt odrickbart och det var länge sedan jag delade ut en 0’a i betyg, om jag ens gjort det. Men här är så mycket fel att man borde göra uppror och störta bryggeriet. Såhär får inte en öl smaka. Tänk dig att du beställer in en fin dessert och får en död råtta någon tryckt ut där bak, ja så fel är det!

30230 Monks Trainee No. 3 Trainee No. 3 330 43,2
Nu tror jag det står fel här och att det är ölet, Trainee No.2 som är en Belgisk IPA. En helt okey humlad öl med lite för milda belgotoner. Men okey och drickbar även fast priset är på tok för högt. Betala inte det här för ölet, prova hellre Monks öl på de egna krogarna.

30225 Monks Orange Ale 330 43,2
Apelsin så in i helskotta. Syrligt och fruktigt, men också en läskande och god öl såhär när våren nalkas. Men igen, priset…

30232 Qvarnarps Red Rocket 330 35,8
En öl jag först hade svårt med, beskan är lite för rivig och smakerna drar omkring. Samtidigt är det en god Red IPA med bra humleklös och som bråkar sådär skönt i munnen. Om det är tanken och om ölet saknar felsmaker, vill du ha en humlekick så ser du förbi det.

30226 Skebo Herrgårdsporter 500 28,5
En underbar porter. En öl som är tokbillig för storleken och som smakar hantverksbryggt, lite fel sådär men å andra sidan helt underbar att bara sitta och dricka medan man snackar skit med lite vänner. Bäst i släppet!

30235 O/O Baltic Porter 330 49,9
En bra Baltic Porter som hela tiden utvecklas lite. Bra smaker, skön att dricka men tyvärr lite för dyr.

30228 Monks Black Jack 330 57,6
Igen, lite för dyr. Men en god och smakrik öl som du kan smutta i dig en bra kväll.

30234 Qvarnarps Lotus Alien Tarmac 330 42,9
Släppets andra 0’a. Totalt odrickbar med så mycket fel att man undrar om man var full när man provade Red Rocket, hur bryggeriet kan göra två så olika öl förvånar mig. Uppenbarligen kan man tappa bra öl, så varför detta mög?

30190 South Plains Burning Witches Brew 500 59,3
Ölet ändras hela tiden och pendlar mellan bottenbetyg och ett rätt bra betyg den här gången. Mest för att ölet inte var infekterat som så många andra gånger, bra klös och smaker – men inte värd priset.